I am strong when I am on your shoulder…..

”You raise me up…” Vilken magiskt vacker låt. Jag lyssnar, rycks med, sjunger ut. ”I am strong when I am on your shoulder. You raise me up, to more than I can be…..”Tänker på min fina lilla mamma, mor Anita, och blir så varm om hjärtat att det nästan ångar om mig. Tänker på nära och kära som får mig att känna precis just så – att jag blir stark i deras  närvaro. Magiskt, märkligt, energipåfyllande. Undra om vi människor egentligen förstår hur viktiga andra människor är för vårt välmående, för vår kämpaglöd, för livet. Ibland tror jag att man fastnar i sin egen lilla bubbla och glömmer att lyfta blicken något. Men om vi ställer oss själva åt sidan för en liten stund. Om vi vågar inse att livet aldrig kan reduceras till att handla om bara oss själva. Om vi vågar se hur delar fogas till helheter och hur vi alla är små pusselbitar som på olika sätt och vid olika tillfällen passar så olika bra in i olika situationer.  Att vara stark när någon annan är svag. Att kunna finnas där för någon annan. Att våga förlita sig på någon annan då man själv känner sig svag. Livet. Tillsammans. Du vet väl om att du är värdefull.

004

Finaste mor Anita och pappa Holger. Som alltid har funnits där och gjort min tillvaro så mycket enklare. Och nu, nu är det min tur. Min tur att ta hand om dem. Att finnas där när  helst de behöver en. Att lyssna, hjälpa, puffa och stödja. Att se sina föräldrar möta nästa årsring och på många sätt leva i en allt mer krympande tillvaro, det är inte enkelt. Jag vill så gärna ge tillbaka lite av allt vackert som de gett mig i min uppväxt. Jag älskar det faktum att de fortfarande finns i livet och är så pigga som de är. Men ibland håller mitt hjärta på att gå sönder. Halsen snörps ihop, tårarna bränner i mina ögon och jag får uppbåda all mänsklig kraft jag kan för att inte bryta samman. Som idag när vi besökte kyrkogården mor Anita och jag. Vi fixade på Kalle grav och gjorde fint hos honom, lade en krans på min biologiska fars grav (han dog i en bilolycka då jag var 14 månader gammal) och hälsade på Lasse. Där och då vid vår slutdestination bröt lilla mamma ihop. I min famn. I en avgrundsgråt utan dess like. Jag höll krampaktigt om henne. Pussade henne på huvudet. Omslöt henne med min värme och kärlek. Viskade i henens öra att han har det bra där han är. Att han finns inom oss för alltid. Vi stod där länge. Förenades i sorg och saknad. Såg mor Anita torka sina tårar. Titta upp mot himlen, skickade en slängkyss och samlade nytt mod. Och plötsligt stod det klart för mig, att det nu var hon. Hon som blev starkt av min närhet. En fantastisk känsla. En känsla jag burit med mig hela dagen. Genom optikerbesök för mor, via kyrkogården till en helghandling på Maxi. I bilen hem höll hon min hand, kramade den lätt och så hjälptes vi åt med uppack på hemmaplan. När vi så återvände efter några timmar för att lämna en av våra bilar till dem (de fick skrota sin och pappa behöver verkligen något att ta sig till affär och PRO med, så vi efterskänkte en av våra till dem) blev det en varm innerlig stund, med många skratt och lite bus mellan pappa och maken. Jag tänker att vi har världens mest fantastiska relation, att tillsammans blir vi starka. Vi avslutade med att ”kramanders” – ett uttryck som levt många år i vår familj, när man kramas många tillsammans i en grupp. Jag är en väldigt lyckligt lottad människa….

Imported from Pixbox

Fredagen startade med en underbar morgonprommis med finkusinen Lotta borta på Trumme. Svalt och lite bitigt i kinderna, men så gott frullen smakade hemma hos oss sedan. Tack söta Lotta för idag, så värdefullt för mig. Och så en heldag med mor och far. Dagen slutade sedan med en fredagsmiddag – Oxfilé Provencal för grabbarna och Laxdito för somliga andra. Ost och kex och röror och så lite iskallt Chardonnay. Nu har vi landat i soffan och vi laddar som bäst för morgondagen. Big happening is coming up……

Kram Mia

När ett barn är redo…..

Jag har sagt det där förr och jag är verkligen ledsen om jag låter tjatig, men inte förrän ett barn är redo kommer tillväxten och utvecklingen. Det spelar ingen roll hur mycket man drar i en blomma, den växer minsann inte snabbare ändå. Risken är istället stor att man stör rytmen, skapar hack eller ärr i stjälken, hämmar något genom att tro att man ska styra den förprogrammerade rytmen. Man måste våga invänta tillväxten…..ack så svårt dock att veta balansen mellan att utmana och att invänta.

006

Liten Gabriel har verkligen haft det tufft med att lära sig läsa. Under andra delen av åk 1 fick han hjälp av en talpedagog för att erövra sin språkliga medvetenhet och sedan fortsatte vår speciallärare Anette och fröken Anna att jobba med honom. Hemma gjorde vi inte mer än läsläxan och de uppgifter som kom från Tant Lilian (talpedagogen) och Anette – som bekant tror inte rektorskan på att ha skola på hemmaplan. Men vi har spelat rimspel, Språkleken och alfabetsditon så snart han själv har önskat. Läskoden knäckte han under förra våren och under sommaren har han självmant valt att jobba i lite pyssel/extraböcker. Lagom till åk 2 satte han tänderna i nya läseboken och han ljudar nu galant sig igenom texter. Men självförtroendet har ändå varit något stukat. Han har tittat på texter och böcker/tidningar men hejdat sig själv med att det där är alltför svårt för mig. Det har inte spelat någon som helst roll vad papi och jag har puffat honom med…..Och så igår mina vänner hände det plötsligt! Och väldigt oväntat! Vi kilade in i Akademibokhandeln i Växjö för att leta efter suddigum till samlingen och som vanligt började Gabriel bläddra i böcker. Papi visar honom en bok om Halloween och spöken och han tittade nyfiket. Så sätter han tillbaka boken, höjer blicken något och får syn på en annan bok. ”Rakt i krysset” hette den. Han grabbar tag i den, bläddrar och skiner upp som en sol. ”Snälla, snälla, snälla kan jag få köpa den där boken. Jag tror jag kan läsa den.” Räck upp handen den som kan säga nej till något sådant!

003

Givetvis blev rektorskan så lycklig att hon fick gråta en skvätt. För det också! Vilken lipsill man är, va?  Klart han fick köpa den och han frågade säkert tio gånger i bilen hem om han fick börja läsa. Väl hemma klädde han av sig, kröp ner med kudde och täcke och började ljuda sig igenom sidorna. Stolt som en tupp för varje sida han läst igenom högt för sig själv. Och så kommer han till oss och läser läst sida högt även för oss. ”Min alldeles egna, allra första bok viskar han för sig själv.” Vilket erövrande att lära sig läsa. Och insikten om att han just här och nu var så redo att ta nästa steg i sin läsutveckling är så solklar att jag blir euforisk. Genom att få möta ljud och bokstäver, språk och läsning i skolan, via ljudande av skyltar och fragment av ord på TV till att känna att jag vill verkligen veta vad just den där boken handlar om…..Han var redo. Så redo….

004

Torsdagen började med en tur till bäste bilmecken Timo för att dona med vår lille blå, som ska lånas ut till paranteserna. Omklädd i löparutstyrsel luftade jag sedan benen i dryga 13 km genom ett vackert höstlandskap. Så himla skönt! Väl hemma blev det inte bara en, utan två, rundor med gräsklipparen för att vinterfixa trädgården, en runda med snabeldraken inomhus och sedan 9 hål golf med liten Gabriel. Idag slog han dessutom till med att spela drömgolf, som han själv uttryckte det. Lagom till solens dalande i tillvaron for vi hemåt – lätt trötta, lite stiffa i benen och definitivt med en doft som lämnade en hel del att önska. Kröp ner i ett väldoftande bubbelbad (badskumsbubbel alltså) och blev sådär skönt mör i både kropp och knopp. Nu har vi njutit av lite wraps och hamnat i Lassesoffan nästan allesammans. Maken har snöat in på sin nya bok, vovven har däckat efter sitt frisörsbesök idag och Gabriel läser högt för oss. Lite split vision sådär, men så vardagligt cosy. Tror jag ska börja på min nya bok jag också.

Happy Torsdag vänner! Kram Mia

001

Traumainställd

Det har blivit något allvarligt fel i huvudet på rektorskan, jag är säker. Både mer säker och mer allvarligt än vanligt måste väl tilläggas då. Nog för att jag alltid har varit hönsmamma, Fröken Livrädd och ”honsomintetarnågrasomhelstrisker” i en salig röra, men nu går jag omkring som en tidsinställd rädslobomb med klart fokus på trauma. Det är som om jag är förprogrammerad för att se faror med allt, i allt, överallt och ingenstans. Jag kommer ständigt på mig själv med att kippa efter andan och stanna upp, för att mitt i mitt ”waoah” haja till själv och försöka återta kontrollen. Herregud, människor i min omgivning kan ju få för sig att tro att jag har blivit spritt språngande galen!  Minst!

013

Ända sedan Lasse dog i februari har jag brottats med traumatankar mer än vanligt. Helt ärligt tror jag att jag nästan räknar med att saker ska gå snett, heller än jag utgår från att allt ska gå bra. Ni kan ju säkert ana hur tankarna har gått dessa dagar då TB har varit på reunion med kompisar i Halmstad. Även om jag är duktig på att odla förmågan att välja mina tankar så blir det en enorm anspänning, När han messade i förmiddags var jag så glad att han överlevt kvällen att jag fick torka tårarna ur ögonvrån. Vi hämtade upp honom i Växjö och sedan käkade vi på una Ristorante Italiano. Mums! Dessförinnan hade vi farit Växjö runt för att köpa suddigum, bra låda till dessa och lite annat bra att ha. Väl hemma i vår borg var jag minst lika lycklig över att ha överlevt skogsturen hem från Växjö i beckmörker. Det måste nog sägas vara ett under att min familj orkar med mig…..

005

Inatt har himlen blivit en fin själ rikare. En underbar fotbollsspelare, förebild och idol fick se sig besegrad av cancerskiten. Vi har pratat och pratat och pratat med våra pojkar om Klas Ingesson, hans sjukdom och hans kamp. Vi var så överens om att vi vet precis vad de går igenom i sin förlust. Jag kan känna deras panik, alla känslor som sköljer över dem som vågor, hur allt bara blir en salig röra. Det är som att kastas 8 månader bakåt  i tiden. Allt väller upp inom mig också. Samtidigt som jag är så evinnerligt tacksam över att vara fulltaliga på hemmaplan, samtidigt går nästan mitt hjärta sönder av det trauma en annan familj ska mäkta med just nu. Delad sorg förenar på något sätt. Jag skulle vilja omsluta dem med min värme. Sakta vagga dem i min famn. Och viska i deras öra att det kommer att gå bra. Att de är starka nog att sätta en fot framför den andra. Att de inte behöver ha alla svar just nu. Att det är ok att pendla mellan ofattbar sorg och saknad samt tacksamhet över att han inte behöver lida mer. Att det är ok att släppa in livet i sin sorgebubbla. Att låta allt komma och gå under sitt tidevarv, för att så småningom kunna försonas med sin förlust. Att det kommer en tid då man kan skratta och le igen – inte på samma sätt som förut, men ändå skratta och le. Jag skulle vilja ge dem mod, kraft, hopp och vilja……

Kennet Andersson skrev så vackert idag på Instagram att jag bara måste dela det här. Jag tänder ett ljus ikväll och tänker på alla dem som gått för att ej vända åter. Tänker på alla oss som är kvar och som har till uppgift att fortsätta leva och älska. Glöm inte att det är vårt bästa sätt att hedra dem – att ta vara på varenda liten levnadsminut. Låt oss aldrig glömma det där. Låt oss inte bli förlamade av sorg och saknad. Låt oss våga leva och älska – även om jag är skiträdd hela tiden. Varmaste kramen till er alla från Mia

” ”Klabbe, idag drog du. Har så svårt att tänka mig att du bara försvann så för mig drog du. Vänner från första handslag. Något år senare fanns du där och tog emot mig i Göteborg. Visade mig stan, berättade om hur det gick till i IFK. Samma sak senare i Mechelen. Jag fick ge tillbaka i Bari och Bologna. Men ärligt talat var du bättre på det där med att ta emot, ta hand om och visa hur det är”.Så många vackra ord och texter som skrivits om dig idag sedan du stack ska du veta. Helt otroligt. Hela Sverige och hela fotbollseuropa fullkomligt exploderar i vackra ord och texter om dig som spelare och som person. Allt det är du värd. Ändå känns alla sammantagna ord väldigt fjuttiga. Fjuttiga när man ska beskriva dig som vän. Eller broder som du/vi skrev i de sista sms:en”. Själv gråter jag mycket idag och är ynklig. Har ringt Serf och Para som du ville och snackat med halva Italien, så du vet. Sen har jag mest gråtit. Du tog med dig en del av mig dit du stack. Men jag kommer igen. Det vet du”

 

Skönaste bönan i stan

Idag har jag haft häng med en av de skönaste bönorna jag känner. En tjej som jag spenderade massor av tid med under min gymnasietid och som lärde mig allt jag vet om flärd. Marie hade redan på den tiden ett utpräglat sinne för det estetiska i färg, form, kläder, make up, hår – ja name it. Dessutom var det hon som invigde mig i riten om solglajjornas naturliga tid och plats (alltid på året runt, antingen i fejjan eller på huvudet). Och jag skrattade gott idag då vi möttes upp på stan. 26 år senare. Iförda tighta brallor, scarfs, solglajjorna på och handväskor. Båda två!

Fick låna en bild från hennes FB (hoppas det är ok Marie), för vi pratade oss igenom många timmar i eftermiddag och jag glömde  obligatoriska fotosejouren. Long time no see……men så underbart mysigt vi har haft idag. Så många minnen, våra olika livsöden och så en hel del fnitter och lite tårar som letade sig upp i ögonvrån.

005

Annars har dagen mest handlat om underbart höstväder. Tänk 16 grader och en sol som värmer skönt den 28 oktober. Galet underbart! TB blev upphämtad tidigt imorse av finaste moster Nettan för transport via Växjö till Halmstad och polarna där. Det var visst reunion med Bondtema ikväll. Svärmor tog Milou med sig på hundbus till Skärsjön och Gabriel åkte med papi in till fritids en sväng. Själv slängde jag skräp, storhandlade och fikade på trappen. Mysigt! Sitter nu i soffan och njuter av höstlovslunken. Ler och gläds åt en fin dag. Och saknar min store son förstås. Jag trivs verkligen bäst då vi är fulltaliga på hemmaplan.

Kram Mia

Mat för en hundring

Det där med matshopping, matkonto och för all del matinspiration kan vara ett kapitel för sig. Ibland är jag verkligen så supertaggad på att laga mat och planera rätter och ibland blir jag så spytrött bara av tanken på att försöka vara kreativ i köket. Man skulle kanske kunna förledas att tro att man slapp det där med kökstjänst när man är gift med Le Chef, men se där gick man bet. Står man som han i köket dagarna i ända är kreativiteten på hemmaplan nästan lika med noll. Rackans med…..

Imported from Pixbox

Jag läste i den lokala blaskan häromdagen om en familj som levde efter modellen ”en hundring om dagen” – ett projekt som handlar om att få koll på matpengarna, minska på matsvinnet och leva mer eftertänksamt. Förr gjorde jag alltid matsedel, storhandlade och hade ständigt fullbelagt i såväl kyl som frys och skafferi. Matsedeln innehöll sällan ”left-overs-dagar” och eftersom vi inte alls gillar att ta fram och tina lagad mat så blev det en hel del till sopberget. Sakta men säkert, ganska successivt också, har vi förändrats här i Happyvardag. Inte minst har vi påverkats av våra semestrar och hur vi lever då. Successivt har vi gått från att ha allt alltid till att mer leva efter vardag/helg-principen. Och jag var motstridig först. Rektorskan som gillar listor och att ha kontroll – matsedlar och handlingslistor liksom, det kan ju knappast bli bättre trodde hon. Och nu bara älskar jag den nya approachen. Nu har vi absolut inte allt alltid hemma och kan välja och vraka, utan vi handlar definitivt oftare men mer eftertänksamt. Sällan slänger vi dessutom grejor, utan vi kör kylskåpsrens minst en gång i veckan och vi dukar oftare upp buffé och man väljer att göra sin kombo av det som finns kvar.

020

Trots att vi inte sällan äter flera olika rätter och att många av dem inte på något vis kan kategoriseras som billighetsmat, så sparar vi numera en hel del matpengar. Om vi håller oss på en hundring om dagen har jag inte en aning om, men det var å andra sidan aldrig en målbild för oss. Idén om att skilja på vad man äter till vardag och fest känns dock som vi har lyckats väl med. Så mycket roligare………

Imported from Pixbox

Första höstlovsdagen har varit riktigt skön. Lite morgonmys i Lassesoffan, hemmatrix och så en jobbestund. Efter lunch for Gabriel och jag på pantningsäventyr och sedan vidare till staden. Han köpte fotbollsspel, strumpor och vantar samt suddigum för lek och byte. Kan ni fatta va, vilken nostalgitripp med suddigum. Känner nästan för att vända upp och ner på garaget för att hitta mina sparade. Så gott de luktade way back then. Själv köpte jag mig ett par leobrallor för inomhusmys (kan vara den sista ut på att köpa den typen av brallor men vad tusan, nån ska ju vara det). Väl hemma blev det långa promenaden med Milou och sedan preppade vi dagens middag – korv stroganoff med ris/mos. Mumma! Nu håller TB på att packa inför sin resa till Halmstad imorgon, Gabriel är skitsur över sitt svåra spel, maken sitter vid datorn och jag ska straxt slå på 4:an för att kolla ”Halv åtta hos mig”. Denna vecka står Karlskrona på programmet och jag ser fram emot att se folket här från staun.

Kram Mia

 

Allt beror ju på vad man förväntar sig

Det sägs att höga förväntningar är en förutsättning för goda resultat, såväl inom skola som i den privata sfären, och rektorskan är helt klart benägen att hålla med. Det är  klart att vi ska ingjuta mod, skapa en atmosfär där det är tillåtet att pröva och där människor inte begränsar dig med sina förväntningar. Min självklara utgångspunkt är att ”det gaur” och jag hoppas att jag förmedlar något av en fighting spirit till min omgivning, att det helt självklart alltid är värt att pröva.  MEN……någonstans inom mig tar alltid realisten över. Höga förväntningar i all ära, jag känner mig än mer bekväm med RIMLIGA förväntningar. Jag vet inte om jag kan känna mig sann mot mig själv annars – varken i min roll som mamma, rektorska eller medmänniska.

006

Jag menar förstås att jag har svårt att invagga människor i något som inte är förenat med sanning eller ens en möjlighet att bli sanning. Jo, jag låter gärna små barn tro att de ska bli nästa Zlatan, miljonärer eller inte behöva gå klart skolan – under en mycket begränsad period låter jag dem leva i sin villfarelse. Låter dem leva i sin naivitet. Det vilar något barnsligt gulligt över drömmar och förhoppningar och de har verkligen sin tid och plats här i livet MEN….när tiden är inne blir jag tyvärr ganska brutalt ärlig. Min livsapproach är något helt annat än att drömma om stjärnorna och knappt nå trädtopparna. Nä, jag tror mer på att sikta mot grenverket och överraska sig själv med att nå trädtopparna – en för mig lång mer positiv utvecklingsapproach. I samband med detta blir rimliga förväntningar något mer hanterbart än höga förväntningar (som för övrigt måste definieras som höga för vem då?). Jag tror på ärlighet, realism, mål och hårt, grått arbete. För rektorskan finns det inga genvägar och hon har tidigt fått lära sig livsmottot: Älska det du måste göra. Att livet inte alltid bara är här och nu och de snabba lösningarna/de snabba resultaten. Att hard work och dedication kan ta dig till oanade platser, där livet handlar om själva resan och inte bara om att komma fram. Rimliga förväntningar handlar för mig om att lära sig att se saker i sitt rätta perspektiv. Om jag stannar till vid en grillkiosk längs vägen och förväntar míg att bli serverad en 5-rätters Nobelinspirerad måltid så kommer jag med största sannorlikhet att bli gruvligt besviken, inte sant? Eller om jag förväntar mig att köra första löprundan på milen efter ett en halv livstids uppehåll på 5-minutersfart. Översatt till skolans värld gäller samma sak om du som lärare förväntar dig att alla alltid ska göra vågen över dina förslag och gilla det som skall göras. Eller att alla ska sitta tysta och lyssna med stjärnögon varje liten stund av en skoldag. För att inte tala om att alla ska kunna läsa i förskoleklass, kunna samtliga multiplikationstabeller i åk 2 eller kunna utföra generella och perspektivistiska resonemang i åk 9. Eller livrädda på djupt vatten, uttrycka sig via olika estetiska format, våga stå upp inför klassen och agitera sitt ställningstagande. Alla kan inte. Och somliga vill inte ens försöka. Så är det bara. Ska vi verkligen sänka våra elever, våra barn genom att ställa de höga förväntningar (så som vi själva definierar höga) det sägs att de behöver för att växa som människor? Är det inte mer begåvat att gemensamt försöka identifiera det som skulle kunna betecknas som mer rimliga förväntningar för att nå en utvecklingskurva som kännetecknas av förväntningar + ”bonus”? Hajar ni mitt resonemang? Är ni med på att jag menar att jag tror att vi tappar en del redan i ett initialskede för att vi är uppfattas om övertända med våra höga förväntningar – att en del loggar ut redan innan de har loggat på för att det verkar ouppnåbart? Förstår ni att jag pläderar för att vi inte kan vilja åt någon, att vi inte kan göra resan åt någon annan – att vi kan bara vara vägvisare, coacher, medmänniskor som öppnar dörrar, puffar och hjälper någon att se det självklara? Att alla inte kan bli bättre än alla andra, men att alla absolut kan nå den optimala formen av sig själva?

Jepp, rektorskan är brutalt ärlig. Jag har inga problem med att vare sig se mina egna eller min familjs tillkortakommanden. Och jag är den första att uppmuntra varje litet försök, lyfta fram det positiva i varje liten situation och  puffa  alla till att våga flytta sina gränser. Realism, rimlighet och hårt arbete. Inför helgen förväntade jag mig en ganska leasure tillvaro med en tillfällig arbetstopp lördag kväll/natt då TB skulle på lagfest. Jag förväntade mig inte att han skulle ringa klockan 20 och vilja bli hämtat spik nykter och ni kan inte ana hur rimliga mina förväntningar egentligen var. Han hämtades hem långt efter midnatt och av andedräkten att döma hade de haft en hejdundrande fest. Det blev dryga timmen på altanen och sedan lite vak vid sängen och vips hade jag nog somnat där på posterande vakt. Att sedan söndagen skulle bli en lååång och ganska seg historia var inte heller alltför otippat. Rimliga förväntningar var det ja. Nu håller vi söndagskväll och vi har sett vårt älskade Gnaget tvåla till Åtvid med 4-1 på hemmaplan, käkat hemgrillade högrevsburgare och nu tjippar ögonlocken mer än lovligt. Vilken evig tur att vi har höstlov imorgon!

Kram Mia

Lite nya personligheter piggar alltid upp

För somliga människor ter sig livet lätt och bäst genom att köra på som den man är, medan det för andra är en naturlighet att anta olika personligheter. Det kan tyckas märkligt på något vis, som om det vanliga inte är gott nog. Kanske finns det till och med någon som tror att det där i grund och botten handlar om dålig självkänsla. Eller helt enkelt ett behov av att fly från sig själv. Så där ser inte rektorskan på det i alla fall. Att kunna ställa sig utanför sig själv för en stund, våga byta skepnad och leva ut kanske en oanad skådespelartalang är så himla befriande kul. BästisMaria och jag gör gärna detta i par när vi blir antingen  Vera och Rut (äldre damer med fullt fokus på sina väskor) eller Helga och Irina (utgår mer från klädstil). Det där har vi skrattat gott åt många gånger genom åren. På Svettpärlan har vi en hel uppsättning personal som gärna antar olika personligheter och spelar teater för vår elever. Nu för tiden har vi Miss Elsie som kommer lite mer stadigt på besök i förskoleklassen. Miss Elsie kan bara prata engelska och det är ju otroligt spännande. För ett tag sedan startades ”En läsande klass” hos oss och då kom läsfixarna på besök.

En annan som  alltid har gillat det där med att anta en annan personlighet är allas vår TB. Ända sedan små barnsben har han älskat kostymer av olika slag och en bit in i skolåldern påbörjade han att allt mer leva sig in i rollerna. Det underlättar verkligen om man gör just det. Inte sällan kan man ta redovisningar och annat till en helt ny nivå om man vågar leva ut lite. TB gör exempelvis en fantastisk redovisning i svenska där ett deckarförfattarporträtt skulle göras. Han tog en vit golvmopp och klippte till den, satte den på huvudet och drog in i klassrummet iförd kavaj och manus mest i huvudet. Så började han berätta sin livshistoria – mitt liv som Henning Mankell. Underbart! Igår fredag höll TBs gymnasieskola undervisningsdag med maskeradtema. Somliga gick all in, andra var mer återhållsamma. TB han valde att vara Austin Powers och jag gissar att han spelade ut hela repetoaren.

004

Idén om att låta ens barn, eller sig själv, anta en alternativ personlighet kan absolut hjälpa till om man är väldigt försiktig eller nervös för att exempelvis redovisa. En del har mycket lättare för att släppa loss om man inte är sig själv så att säga. Nedan syns några av skolans lärare. Underbart engagemang tycker jag….

En underbart lat lördag har snart passerat här på Näset. Vi tog sovmorgon, skickade TB till sitt lördagskneg och gick sedan en skön skogspromenad. Långfrulle, hem till finaste syster Yster för att ta bort en tagg i tån på Gabriel, hembesök av bästefrissan och tillika svärmor som gjorde Gabriel snygg och sedan lämna TB till lagfest. Lite strykning är utförd, några maskiner tvätt fixade, lördagsmiddagen intagen. Nu slappar vi framför brasan och inväntar en sen hämtning gissar jag. Idag har rektorskan intagit rollen chaufför. Hehehehe….Sovmorgon imorgon med är ett hett tips.

Kram Mia

Med hjärtat på rätta stället

Happy Anniversary säger vi till oss själva här i Happyvardag idag. Maken och jag firar (snart) 10 år i synd, men 14 år som gifta precis just idag. Det är inte klokt vad fort tiden går när man har roligt…..

Imported from Pixbox

Den 24 oktober 2000 gifte vi oss på Clearwater Beach i Florida, enligt Floridiansk lag. Lite häftigt för oss America lovers, elelr hur? På den tiden fanns ju bara lille TB och han var dryga 4 år gammal. Många år har gått sedan dess. Vi hann fira vår 5-årige bröllopsdag på plats genom att ta skydd för orkanen Wilma. Liten Gabriel låg då i min mage och TB sa att blir det en flicka blir det till att döpa henne till just Wilma. De senaste åren har vi oftast firat bröllopsdag på skilda håll maken och jag – det låter väl något det. Maken har varit i Spanien hos kompisLars på golfresa tillsammans med bästisJena – själv har jag firat med söner och bästisMaria. Det kanske är så man förblir lyckligt gifta?

I år är vi på hemmaplan och firar förstås tillsammans. Sin vana trogen kommer vi att äta det godaste vi vet och dricka minst lika fint. Vi startar med pestogratinerad hummer och lite ciabatta och fortsätter sedan med oxfilé till grabbar x2  och ugnsbakad fisk till mami och Gabriel. Tror minsann att lite havskräftor och reijer också kommer att finnas på bordet samt lite ost, kex och röror. Mumma! Vi skålar i skumpa och dricker sedan säkert en mustig Amarone gissar jag. Desserten skippar vi eftersom vi alltid blir ”krockmätta” som Gabriel säger.

Med mycket hjärta och massor av kärlek firar vi ännu ett år tillsammans. Idag firar vi också att det inte var någon fara med TBs hjärta. Han har haft det lite knixigt med yrsel ett tag och sedan en tid tillbaka även märkliga dubbelslag på hjärtat. Efter dagens EKG kunde konstateras att han är fullt frisk, mycket vältränad och helt redo att köra igång träningen imorgon igen. Yrseln härhör från ett mycket lågt blodtryck (och ja, det där lider även hans ömma moder av) och dubbelslagen kommer av hans låga vilopuls (47 slag). Grattis till din fina form sa il Doctore och bara att lära sig leva med detta. Puh!  Så från oss alla i Happyvardag till er alla vart än ni befinner er Happy Helg!

005

 

 

 

På upploppet….

….mot höstlovet. Kan ni förstå att vi snart har avverkat 10 skolveckor denna hösttermin? Det är galet vad snabbt tiden går när man har roligt. Kanske har det goa höstvädret bidragit till att det har känts lättare än på länge. Förra veckans vabb har definitivt försatt mig i ett betydligt mer leasure mood och denna veckan har verkligen blivit som en upploppsraka. Massor av saker och punkter har betats av och snart, alldeles snart tar vi lov. Bara en jobbedag kvar…..

001

För några veckor sedan var det fortfarande så  här grönt och soligt, numera är det väldigt mulet och regnigt. Det är ok. Jag gillar flera av mina höstaktiviteter också och efter dagens morgonstart på vår gård där jag höll årets Solidarietstal, inser jag att vinterjackan, halsduk och vantar inte ligger för långt bort i tiden. Inför det stundande höstlovet har vi minimalt med planer. Tanken är återhämtning för oss alla. TB ska dra till Halmstad på reunion från sin collegeresa, maken ska jobba några dagar och Gabriel vill allra helst spela golf. En utflykt till Kalmar ska vi hinna med och så kanske en tur till simhallen. I övrigt är det vara uppe sent, sova länge, strosa omkring i myskostym som gäller. Tillsammans med busfrulle, brasmys och en massa soffhäng. Låter som om jag inte kommer att slita ut mig precis. Säger på återhörande eftersom jag strax lämnar ifrån mig min dator till min webmaster för lite trix några dagar. Undra om jag kommer att drabbas av separationsångest?

Kram Mia

Kommentarsdiss, nyförvärv och att blicka framåt

Höstregnbuset har definitivt intagit vår vardag och jag såväl somnade igår som vaknade idag till rytmen av ett regn. Jag verkligen älskar det där. Krypa ner, kojja in mig bland duniga kuddar och bollstiga täcken och bara låta det meditativa ljudet av regn vagga mig till sömns.Underbart! Idag har vi minsann haft en lampan-tänd-hela-dagen-dag och även en mamma-tvättar-så-gärna-dag märkte jag vid hemgång. Somliga hade nämligen roat sig kungligt ute i regn och lerhög. Jag har funderat på en sak. Ganska länge faktiskt. Vänt och vridit och försökt tyda eventuella signaler. Att blogga är en sådan där grej som är mer ego än interaktiv för rektorskans del, vilket innebär att jag alltså när ett stort behov av att sortera mina egna tankar och känslor i skrift. Jag har ingen besöksräknare och jag vet sanningsenligt inte var mina läsare varken kommer ifrån eller hur många de är kopplat till olika dagar och texter. Mitt huvudsyfte är aldrig att skriva till mottagare, MEN precis som väldigt många andra tycker jag det är enormt roligt att få feedback. Det kan inte hjälpas. De bloggar jag själv läser försöker jag alltid skicka med ett litet livstecken till. Ofta. Och när det tittar in nya läsare hos mig brukar jag kika in hos dem och lämna ett avtryck. Jag tycker det tillhör lite av god ton faktiskt…..Dessutom brukar jag alltid svara på de kommentarer som skrivs hos mig. Respons är viktigt! Tyvärr har det tunnats ut kraftigt i mitt eget kommentarsfält och visst får det en att fundera över om man plötsligt skriver så triviala saker eller är så långrandig att läsarna flyr fältet. Och någonstans funderar jag på om jag också skulle sluta kommentera – det kanske finns de som tycker att mina kommentarer är superdryga att läsa. Vem vet? Men dissad, det känner jag mig ibland – alldeles särskilt när man ser kommentarer hos andra. Hrm…..childish? Kanske det, men kommentarer gör i alla fall mig väldigt glad.

005

Javisstja, igår lovade jag visst att visa mina nyförvärv. Härmapa som jag är så såg jag ett par fantastiska boots på bästisMaria och var sedan tvungen att köpa likadana. Men jag frågade om lov först och hon sa jag. Kärlek vid första ögonkastet, absolut! Hoppade i dem och sedan var det kört. Klart de fick följa med hem. Och stod sedan till förevisning här hemma igårkväll samt satt på mina fossingar idag onsdag. Lovely! Sådär dyra skatter har jag aldrig förr handlat, men makens boots från England förra året toppat mitt inköp med att vara dubbelt så dyra så……. (allt är en tävling Malin Nyberg, eller hur var det?)

Imported from Pixbox

Så här långt in på hösten brukar vi alltid har en semester planerad. Under många år for vi iväg på våren (gammalt foto från en av våra resor tillsammans med familjen Nilsson), men sedan två somrar tillbaka blir det Florida just på sommaren. I år har vi inväntat TBs collegeresa, hans beslut kring framtiden och så lite annat smått och gott. Det har kliat lite i fingrarna på oss, men sedan några dagar tillbaka är vi igång. TB har bestämt sig för att hänga med på semester även nästa år och eftersom han inte kommer att välja college i USA till nästa läsår, blir sommaruppehållet från fotbollen en perfekt tid för oss. Inte lika länge som föregående år (styva 5 veckor) och det var vi faktiskt överrens om sedan innan. Vi vill ha lite mer sommarSverige helt enkelt. Men att det lutar åt  Florida i juli är väl knappast någon högoddsare i alla fall. Vi älskar landet, människorna, livsstilen. Vi älskar vädret, beachen, shopping och golfen. Vi älskar standarden man får för de pengar man betalar. Tja, jag behöver inte övertyga er mer va? Nu letar vi hus via olika portaler, har satt flygbiljetter på bevakning och tittar på bilder från tidigare år. Och jag vet, trots Ebolalarm. Högst chockerande, eller hur?

Kram Mia