Det där med en varm kropp

Värme. Utanpå och inuti. Hjärta, själ och tanke likväl som i varje kroppsdel. Det gör något med oss, med mänskligheten. Det där med att känna värmen sprida sig i kroppen, påverkar ofta ljuset i själens fönster (ja, alltså ögonen alltså). Inte sällan sprider sig såväl lugnet inom en som leendet på ens läppar dessutom. Jag har tänkt mycket denna sommar. Känt mycket. Gjort upp med såväl tankar som minnen och känslor. Sett till att saker har hamnat på rätt plats själsligt so to speak. Försonats.

Jag tänker att när livet är precis som vanligt, när det knallar och går och vi uppehåller oss vid i-landsproblem det är då vi tappar bort oss själva. Tappar riktningen. Och kanske även omdömet. Vi börjar ta saker och i värsta fall människor för givet. Livet, ekorrhjulet, tillvaron – allt har en tendens att snurra allt fortare. Tänker vi? Känner vi? Njuter vi? Visar vi tacksamhet nog? Vi fastnar så lätt i att det liksom bara är självklart att man ska ha det bra och är det något vi funderar över så kretsar det möjligen kring varför det inte händer något eller varför man inte får en förbättring. Någonstans borde det ringa en varningsklocka. Någonstans borde värsta alarmet dra igång och väcka oss från denna villfarelse om att något bättre ska ske. Ty sanningen är den, att inte sällan blir det som händer av mindre positiv natur, ibland till och med ett trauma eller en tragedi.  Sedan den 18 februari har ingenting varit som vanligt för oss. Tillvaron snittades upp i två verkligheter, det som varit och det som plötsligt blev vår verklighet. En tragedi utan dess like, en sorg, en saknad, en förlust. Rakbladsvasst. Skiljde ut nuet från det förgångna. Många var de dagar och nätter, vardag som helg där allt bara skedde via min autopilot. Inte förrän på sommarens Floridasemester kom livet ikapp mig. Med besked.

Jag skulle kunna säga att det var mardrömslikt. Jag skulle kunna beklaga mig och säga att livet är ofattbart orättvist. Jag skulle ha kunnat be om hjälp. Samtidigt visste jag där och då att resan, resan till mitt inre och sedan tillbaka till återskapandet av en vardag, den resan var jag tvungen att göra själv. Lika säkert visste jag att den där resan, den ville jag göra på egen hand. Världens bästa make och finaste söner lät mig hållas. Tog steg tillbaka när det behövdes och omslöt mig med deras värme då jag som mest behövde det. De lät mig vara tyst och frånvarande. Lät mig gråta tunga tysta tårar. Lät mig vara glad och pratsam. Värme och avkoppling. Långsamt kände jag hur värmen spred sig inifrån och ut. Hur kärleken till livet och alla underbara människor nästan anföll mig, gjorde mig nästintill förundrat lycklig. Ett leende, en snäll gest, en trevlig kommentar. Hur patetiskt det än låter så har sommaren blivit som ett lyckorus för mig. Små détaljer blir oskattbara detaljer. Den annars mest sysselsatta och multitaskande rektorskan har blivit uppmärksamt aktivt deltagande. Jag kommer på mig själv med att uppskatta livet och just alla detaljer. Mitt känslospektra är så intensivt och jag lever så enormt nära mina känslor. Känner sommarvinden i mitt ansikte under den dagliga cykelturen. Umgås med massor av människor som på olika sätt har en påfyllande kraft. Riktigt drar in doften av sommaren i mitt inre. Andas från långt ner i magen, lugnt och stillsamt. Njuter av att simma omkring i det svalkande salta havet. Känner solen kittla mig på näsan och tänker att fräknar kanske kan vara charmigt på en gammal tant som mig. Sträcker lojt på mig och dristar mig till att anse att jag duger fint som jag är.  Det gör förstås inte sorgen och saknaden mindre. Det ger naturligtvis mig inte min älskade bror tillbaka. Men det gör mig nästan lite stolt över mig själv ändå. Att jag lever och älskar. Tar tillvara min tid på jordklotet. Släpper på lite hämningar, tar in lite av Lasses mañana i min annars så kontrollerade tillvaro, njuter.  På något sätt känner jag mig skyldig honom det. Som en väckarklocka, liksom. Som en hyllning. Som en kärleksförklaring.

Måndag idag mina vänner. Vi vaknade av att regnet slog mot sovrumsfönstret och himlen var blygrå. Lite ärenden tidig morgon och lagom till förmiddagsfikan sken åter solen. Många timmars altanhäng med altinerandet av solstolen och solen i nobban vs filten på golvet och bokläsning. Känslan av solen som värmer min kropp utifrån och in i kombo med alla tankars/minnens/känslors värme inifrån och ut är ta mig sjutton oslagbar. Det är många år sedan jag var så här lugn och harmonisk och då blev jag visst gravid med liten Gabriel. Note to self, skydd är fint. Bebbar är vi färdiga med. Just saying….Dags att utfodra flocken  och sedan drar TB på träning, make och GB till golfbanan och själv ska jag på styrelsemöte i TBs klubb.

På återhörande vänner. Glöm inte att njuta av livet. Ingen annan kan göra det åt dig….

Kram Mia

 

5 thoughts on “Det där med en varm kropp

  1. Dina långa bilder var visst inte typiskt amerikanskt 😉
    Man behöver tid för eftertanke ibland och vi som har turen att leva, vi bör vara glada för det!

    • Nä, de har jag inte fått bukt med. Inte alla spam via kommentarer från olika onlineaffärer i USA heller. Grrrr….Kram söta du

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *