Att ångra sig mitt i

Är ni som jag och mycket väl kan ångra er när ni väl har valt något eller påbörjat något? När man står där som en toka, förvirrad som få med dimmig blick och ordet vilse intatuerat i pannan. Mitt i en aktivitet, mitt i en motionsrunda, mitt i allting – med lika mycket kvar åt varje håll. Eller är det bara jag?

001

Idag har jag redan vid två tillfällen, om inte hunnit ångra mig, så i alla fall kraftigt ifrågasatt min egen förmåga att ta väl genomtänkta och begåvade beslut. Det är väl inte illa för att vara en lördag, så säg? Jag inledde morgonen med att ta ut min skönhetsömn omringad av vovvar. Snabbt startade sedan dagen för Gabriel och mig med en promenad med vovvarna. Regnet hängde i trädtopparna såväl bokstavligt som bildligt talat och lagom till att  vi nådde toppen på skogsrundan öppnade sig himlen. Prova paraply om du har tre vovvar och en 8-åring med dig ut….hehehe nej tack! Så där stod vi x antal minuter senare (typ 30)  dyblöta med trippelitropp lite all over the Place. Och fnittrade det gjorde vi visst med…..Det är så befriande härligt med fnitter, inte sant? När det anfaller en och bubblar sig igenom magen och upp i halsen. När kroppen får sockerdrickskänning och benen viker sig. När magen krampar och tårarna letar sig upp i ögonvrån. Fast man knappt har en aning om vad man skrattar åt. Lovely!

002

Och efter diverse lördagsmys som långfrulle, varma duschen och bloggpromenad flög väl själve den i mig. Innan jag visste ordet av och definitivt innan jag hann stoppa mig själv hade jag plötsligt påbörjat stora utrenset i tvättstugan, dvs projekt 3/10. Och det kände så underbart härligt så där initialt. Och någonstans mitt i….. mitt i en röra av damm, gamla illaluktande fotbollsskor (förlåt min fotbollsgud men somliga dojjor verkligen luktar förfärligt) och en uppsjö av städattiraljer som definitivt har nått sitt bäst-före-datum…..mitt i allt det där kommer jag på mig själv med att ångra mitt tilltag. Varför i herrans namn började jag med detta just idag? Denna första dag av ledighet sen jag vete sjutton när. Caught in the middle, nowhere to go. Snabba överläggningen med mig själv och sedan körde jag så det ”rykte” som Gabriel säger. 4 (yes, du läste rätt. Hur farao är det möjligt?) fyllda sopsäckar senare och en tvättstuga mer välstajlad än någonsin var jag rätt nöjd med mitt tilltag. Trots allt!

Ännu en dusch, ett härligt fikabesök hos nyvunna vänner och så middagsprepp, sen höll vi lördag. Tomattarte, nypillede reijer, krispig melonsallad och en picant gräddfilsdipp. Italian delis, ostar och så en massa goa kex och knäckesticks. Mmmmmm.Ett glas vin, tända ljus och så prat och skratt. Familytime när det är som bäst. Så värdefullt. Nu har vi kvällspromenerat vovvar, diskat och hamnat i soffan. Gissar att vi kommer att slöa till fint här. Hoppas ni har en njutbar lördag!

Kram Mia

 

Tanten i stolen

Kanske har ni sett henne när ni kör förbi här på Näset (som om det vore någon genomfartsled, hehehe)? Tanten där i solstolen, med håret i en slarvig knut i nacken, glojärnen på näsan och så det ena benet i kors över det andra. Ivrigt vinkandes till alla som far förbi, oavsett om det är på cykel, i bil eller bara med de mänskliga apostlahästarna till sin hjälp. Med solen i nobban och med något förvirrat dimmigt i blicken. Hon ler lite fånigt, håller sig för magen och drar lite djupa andetag som ibland, bara ibland kan förväxlas med en ljudligt smackande suck. Hon är glad, nöjd och lite trött. Den där tanten, hon fyllde nämligen år i onsdags. Och fast att hon uppnått den anmärkningsvärda åldern av 45 år, trots att livet inte alltid har varit enkelt och lättnavigerat, trots allt tycker hon att livet på många sätt är vackert. Hon tycker att livet blir mer och mer prestiglöst och hon lär sig hela tiden nya värdefulla saker som på något sätt gör henne till en bättre form av sig själv. Tanten i stolen är förstås rektorskan i egen hög person.

005

Tanten har för tredje dagen i rad passat på att njuta en stund på altanen vid hemkomsten. Ni vet så där ohämmat njuteri när det är som bäst. När man inte alls tar de där förstulna solstrålarna alls för givet längre, ungefär som vid vårens första soltillfälle. När det värmer på avstånd, ger en hint om vad som finns där bortom regn och kyla, blåst och eländes elände.  Missförstå mig inte, jag älskar verkligen solen mitt i sommaren, men den är liksom lite självklar då. Tre eftermiddagar har bjudit på stunder som verkligen fyller på en tants kropp och själ. Och idag, idag skriver vi fredag. Det är med fredagar och helg under jobbperioden som det är med solen tidig vår och sensommar/höst. Man njuter så ofantligt mycket. Bara vetskapen, redan vid uppstigning,  idag om att en hel helg ligger framför en är ljuvlig. Den bär en hela vägen, so to speak….

004

Njuteriet för tant var i centrum även under gårkvällen. Det är liksom ingen hejd på det nu. Golftävlingens deltagare var bjudna på eftersittning och rektorskan fick följa med eftersom en deltagare fick förhinder. Det tackar jag extra för. Det bjöds på fördrink och mingel, krämig kantarellsoppa med osttoast, halstrad torskrygg med räkor och smörslungad potatis, vitt vin och rött vin, tal och skratt, kaffe och tryffel. Jag invigde mina svart skinnsandaletter och klädde mig för ovanlighetens skull i något så udda som orange blus. Tror jag chockerade hela församlingen. Minst! Lite trött i ögonen idag får sammanfatta gårkvällen helt enkelt.

002

Nu håller vi fredag. TB har match, våra goa lånevovvar är på intågande i helgen och i övrigt har vi väldigt få saker inplanerade. Lite helg och lite sol skulle glädja tanten i stolen välderliga. Happy Friday på er vänner!

Kram Mia

Caught a cold

The perfect birthday gift just landed here in Happyvardag – Three out of four have caught a cold. Lovely! Or not! Nåväl, finaste maken har klarat sig än så länge men vi andra tre, vi låter som raspiga gamla skivor till kaffet. Vi hostar och snörvlar, missbrukar nässpray i parti och minut, sörplar hemgjord milk shake och vältrar oss i vår självömkan. Är det inte underbart så säg?

205

Nåväl, det var bara att ta sin snuviga näsa och masa sig till jobbet idag. Och idag var det dags för stora brandövningen. Det är väl märkligt hur adrenalinet pumpar i när larmet går, fast att det är en planerad övning. Hur som helst gick den galant och resten av dagen fick jag sedan tillbringa i köksregionen. 3 anställda (däribland maken) representerar nämligen Svettpärlan i en stor golftävling och jag drog vinstlotten att få kampera ihop med finaste Janne i köket. Idag serverade vi Minestronesoppa och smörgås med pålägg samt yoggi till dessert. Dagen svischade förbi och när disk och städ var avklarat kilade jag ner på mitt kontor en stund. Eftersom jag hade glömt ombyteskläder fick jag hålla mig där med mina uppgifter. Jag luktade nämligen inte mumma precis. Seneftermiddagen tillbringades sedan med altanhäng efter en ljuvlig dusch. TB är hemkommen från skolan (avsevärt mycket piggare, vilket är väldigt skoj för honom), GB har hängande ögon men förlustar sig nu efter en vilopaus i soffan med ömsom lite golf, ömsom lite fotboll i trädgården. Själv dristar jag mig som mest till att fundera över om jag ska resa mig från solstolen eller ej. Imorgon är det äntligen fredag…

Kram Mia

Solen strålar på min dag

Det är så rättvist tycker jag. Att morgonens moln och dis, knappa 8 grader sakta men säkert fick ge plats för klarblå himmel och strålande sol. På min alldeles egnaste födelsedag. Eller egen och egen, jag delar den säkert med många men framförallt med en fantastisk man vid namn Stefan Hyttfors. Om ni får möjlighet att gå och lyssna på honom, gör det. Gillar honom skarpt. Maken och jag stötte ihop med Stefan under fotbollsVM 1994 i USA. Då verkade han som fotograf och eftersom en av våra kompisar hade samma yrke hade vis stämt träff med dessa pojkar efter midsommaraftonens match i Pontiac Silverdome i Detroit. Och vi glada och uppfyllda, hamnade på en bar och drack de största Margaritas man kan tänka sig. Lovely! Så man kan alltså säga att solen skiner på vår gemensamma födelsedag.

007

Morgonpromenad och så off till work. Många födelsedagskramar, lite sång och så uppvaktning. Fast kalaset hade vi ju i lördags (tack och lov).

012

Vackraste födelsedagskortet (och faktiskt det enda mina vänner. Sociala medier rules när det gäller kommunikation) fick jag av bästisMaria som bjöd mig på lunchdejt på stan. Vi valde ett skärgårdsinspirerat ställe förstås, visst är det väl underbart med denna utsikt mitt i staden.

010

Här satt vi länge och njöt mitt i solen idag. Åt och pratade. Fylldes på lite extra. Bara idén om två olika rätter som du kombinerar som du vill och så superkrispiga salladsbuffén – me like! Resten av jobbedagen gick sedan som en dans. tack för en urmysig pratstund Irre, Anette och Nettan H. Nu har vi mellanlandat hemma innan kompsiAgaton och Gabriel ska lämnas på fotbollsträning. TB har också träning och jag gissar därför att någon fördelsedagsfira idag blir det inte tal om. Matig kvällsmacka och en iskall Peroni kanske dock……

009

Födelsedagsrektorskan tackar, niger och skickar varma kramar till er alla som på olika sätt har uppmärksammat min…hrm…..25årsdag. Det värmer mitt högst ungdomliga hjärta! Puss på er!

 

 

 

 

Men vad händer?

Inte var det länge sedan de tropiska nätterna fick oss att pusta och svettas. När dagarna bjöd på sol och klarblå himmel, en liten lätt svalkande sommarbris över ens kind. Jag kan förnimma doften av skog och hav, dammig grusväg genom skogen på väg ner till badbryggan. Svettig fika, gräsiga solfiltar och en massa stoj och bus. Vi tänkte när vi satt där på bryggan Cissi, Mirja och jag att det här, det behöver absolut inte ta slut bara för att man börjar jobba och skolan startar. Vi planerade för härliga eftermiddagar vid bryggan, kanske kvällstur med båt och ring. Kvällsmat och grill med ner till kvällsbadet. Lite så tänkte vi…..Och vädergudarna, ja vädergudarna de tänkte uppenbart lite annorlunda.

004

För innan vi visste ordet av och definitivt innan skolan startade för hösten så hände något. Augustivinden drog in över oss, först lite obemärkt och nästan lite skönt sedan allt mer påtagligt. Den ljumma brisen blev plötsligt mer krävande och försåg oss till och med med pytteskinn då och då. Temperaturen lämnade de höga 20 och solen började allt mer värma på avstånd, som om det var ett filter mellan oss. Sakta men säkert kom insikten över oss, sommaren håller på att glida ifrån oss. Känslan av höst kom som ett brev på posten och plötsligt övervägde vi inte längre att ta ett ljuvligt kvällsbad. Helt ärligt inte ens en svalkande simtur under dagtid. Men mina bara ben ger jag inte upp så lätt. Jag vägrar stänga in mig i långbyxor, strumpor och höstskor – här är det sandaler, korta kjolen och tischa fortfarande. Trots att jag blir blöt om fötterna och har pytteskinn på såväl ben som armar.

005

Och så solglajjorna förstås. De åker inte av förrän novembermörkret slår till på allvar och sedan åker de fram igen lagom till vintersolen. Idag lämnade vi huset med endast 7 grader utomhus. Inte ok! Lite kylig förmiddag, några regnskurar och så lagom till hemkomsten 15.30 öppnade sig himlen och åskan mullrade runt här på Näset. Gabriels golfträning kändes rätt inställd, men som genom ett trollslag sprack det upp lagom till 17.00 borta på andra Näset.  Iväg drog de 3 grabbar och tränarLinus – privatlektion nästan. Själv knatade rektorskan runt på långa havsrundan i dryga 1h och 32 minuter. I shorts, linne och tunna hooden. Och utan strumpor i löpardojjorna förstås. Våga vägra höst! Och på rundan träffade jag på  en bundsförvant i Bettan, som körde korta ärmlösa klänningen. Tack söta du…….Hösten får minsann planka in om jag får bestämma. Än ger vi icke tappt!

Kram Mia

Kram Mia

Tandläkeri

Hua! Hur många av er rös bara ni läste rubriken? Vad är det med tandläkarbesök som gör att man frammanar såväl olustkänslor som hemska minnen? För egen del frammanar jag dessutom den där fruktansvärda brända lukten när slipen drar igång. Det spelar liksom ingen roll hur evinnerligt snäll tandläkare och tandsköterska (och jag har en fantastisk Magnus och en dito minst lika bra Carina) man än har, känslan av att vara fångad i en fälla överfaller mig ändå. Saknas bara galler för fönsterna och så bindanordningen vid stolen, eventuellt också en tvångströja, så är bilden komplett. Hua! Ni som har hängt med här ett tag vet ju om att jag snart hrm ”firar” ettårsjubileum som väldigt kontinuerlig patient hos just Magnus och Carina. Det var den 5 september som värken från helvetet slog till med full kraft och sedan dess har jag genomlidit tandbensinflammation, utdragning av tänder, infektioner, antibiotikakurer, tandbensflisor som trängt igenom det ytterst tunna tandköttet, otaliga värktabletter och en värk som höll på att knäcka mig. En tandrekonstruktion med titankärnor omgärdade av porslin som har hängts fast i munnen min på skenor var klar i början av april, nummer två är påbörjad idag. Denna gång visste jag ju exakt hur detta skulle kännas efter behandling nummer 1 och man skulle kunna förledas att tro att det skulle göra det hela mer obekvämt, men sådan är inte rektorskan. Nä, hon gillar att veta hur obehagligt det än är. Gillar att visualisera situationen framför sig, göra upp plan A, B och C och ha koll helt enkelt. Chockerande va? Eller inte!

Imported from Pixbox

Idag har jag spenderat 2.5 h gapandes. Jag blundade och tänkte på Florida, bland annat. Låtsades att jag var där i värmen och njöt av ledighet och annat mysigt. Och så tänkte jag lite på goa grejor att äta och dricka med (högst olämpligt där i tandläkarstolen, men ändå). Det gick bra. Jag känner mig dock helt mörbultad nu efteråt. Munnen smärtar, bedövningen sitter ihärdigt kvar, dreglet hänger i mungipan. Kvällens möte i Raif kommer förmodligen att bli en upplevelse utöver det vanliga.

Kram Mia

Pearls for a girl

Många undrar, flera skriver grattishälsningar på FB. Detta kan härhöra till det faktum att det igår lördag ställdes till med kalas. Fast fyller år, det gör rektorskan först på onsdag faktiskt. Tanken på att rodda ett kalas till en onsdagskväll och inte minst ta sig till jobbet en torsdagsmorgon kändes inte alltför lockande, varför just denna helg fick tjäna sitt syfte. Att ställa till med kalas är inte min specialitet, alltså kalas för mig själv (annars anser jag mig som en högst effektiv och god festarrangör). Jag gillar helt enkelt inte att vara i centrum som privatperson och har aldrig gjort. Mor Anita har berättat om hur jag nästan ville krypa ur mitt skinn som liten flicka lagom till paketöppning vid födelsedag och jul – tja, ni drar säkert slutsatsen att jag är en högst knepig själ.  I min roll som rektorska håller jag mig dock gärna i centrum och trivs där, men privat….bog nono.

011

Jag bestämde mig dock för att ta tillfället i akt och samla storfamiljen till gemenskap igår. 36 stycken var vi som skålade i bubbel, käkade makens och min buffé, drack Italienskt, pratade, skrattade, kramades och busade. Mor Anita hade skrivit vackraste sången till mig (se ovan. Vill ni sjunga den är melodin till ”Inte ha för stora pretantioner”), Allra Käresta Syster hade bakat min önskedröm till dessert (Hallonmoussedrömrulltårta) och såväl broder Mats som bästisMaria höll vackra tal till mig. Jag skulle mycket väl ha kunnat känna mig obekväm i situationen, men sanning å säga kände jag mig bara så oändligt älskad. Den bästa av känslor!

002

003

005

Kameran hade verkligen ingen framträdande roll igår, jag hade nämligen bestämt mig för att istället bara vara i nuet och uppleva kalaset live. Ovanligt för en bloggerska som älskar att föreviga moments. Presenter fick jag förstås, fast att jag bad om att slippa. Perfekta delikatesslådan the Italian way, snygg ljusstake, presentkort, exklusiva drycker, choklad och så pärlor. Somliga hade uppfattat att det enda rektorskan använder i smyckesväg är just pärlor – för att det är det vackraste jag vet. Guld och silver, ädla stenar och diamanter göre sig icke besväret……Pärlörhängen fick jag i förskott av make och söner och så den bästa av presenter: En resa till solen då min nästa tandrekonstruktion är klar och lägenhet/förråd tömda. Då ska jag vila upp såväl kropp som själ. Tackelitack alla och envar. Ni är bara bäst!

012

Kalaset hölls på Svettpärlan. Så underbart skönt att ha stora lokaler att tillgå. Särskilt skönt var det då vi vaknade natten till lördagen av värsta åskovädret och en blåst som garanterat hade fört det tänkta partytältet i trädgården all världens väg. Lika skönt var det igårkväll då himlen plötsligt öppnade sig i ett skyfall. Finaste TB agerade chaufför, maken och jag plockade undan det sista, packade bilen full av det som inte hade gått åt + alla presenter samt satt i soffan på jobbet och skålade med varandra. Mysigt! Väl hemma kraschlandade vi allesammans i soffan. Det sitter minsann inte utanpå att ställa till med kalas, men det var värt allt det där när olika generationer möts, minnen kommuniceras och kärleken flödar. Hur ofta stannar man egentligen upp i tillvaron och bara njuter? Svaret är enkelt: Oavsett vad så är det alldeles för sällan. Bjuder på några blandade bilder till och önskar er sedan en underbar söndag. Ta väl vara på er och alla era nära och kära. Gemenskap och kärlek betyder mest, glöm aldrig det.

004

Mor och far stämmer upp i sången.

001

Några av festens yngsta deltagare går loss på godispåsarna – finaste Neo och Nelly.

009

Finaste papsen och jag fångade i mörkret.

006

Älskade mor Anita och hennes bror Gunnar (min morbror Dundun). Så fina!  Happy Sunday folket! Kram Mia

När lusten att sortera anfaller en.

Ja, inte bara anfaller en utan också har en tendens att ta över hela ens tankesfär, hela ens synfält, hela ens tillvaro. Ja då vet man att det är höst, i alla fall här i rektorskans värld. For sure! Ett av de allra tydligaste tecknen på behovet att boa in sig (och nä, jag är verkligen inte gravid även om det putar betänkligt kring magtrakten efter en väldigt njutbar sommar på alla sätt. Ska ta tag i den där motionen snart) är mörkret, kylan, regnet som sannerligen kräver sin mysfaktor på hemmaplan. Och just den mysfaktorn mina vänner, den hittar jag ingenstans här nu. Istället blir det lite som att vart jag mig än vänder ser jag potentiella objekt för utsortering, ommöblering och besök på tippen.

Imported from Pixbox

Jag brukar få en släng av det där, varför jag knappast borde bli förvånad men i år blir jag det ändå. Jag har ju ägnat måååånga veckor och otaliga timmar åt att rensa, sortera och köra undan saker från Lasses lägenhet (BTW, i lägenheten är det nu bara en tavla, en tv och en soffa som ska hem till oss nästa vecka. Sedan är jag klar där. Jippie! Bara två förråd kvar….). Att det nu fullkomligen kliar i mina fingrar att få sätta igång här hemma förvånar mig välderliga. Men men, .bästa sättet att motstå en frestelse lär ju vara att falla för den, så…..Jag noterade senast vid hemkomsten idag att ett speciellt ställe i tvättstugan är irriterande uppställt. Planen är att börja i GBs rum, med utrens och ommöblering för att sedan arbeta mig rum för rum mot ytterdörren på andra sidan huset. 150 kvadratmeter, hrm! Det blir  säkert bra framåt adventstid.

Imported from Pixbox

För några dagar sedan drömde jag mig tillbaka till detta och nu….nu drömmer jag om soppåsar, ordning och reda. Är jag klok, eller? (Det är en retorisk fråga, vilken inte kräver något svar. Just saying….). Fredagen har swischat, och för all del swoschat också, förbi och nu har vi mellanlandat på hemmaplan. Dukning och matprepp inför morgondagens kalas är utförd, TB laddar för match (skogsderby ikväll) och GB laddar för kalas. Den där fredagsdäcken lär inte infinna sig ikväll inte – hemkomst tidigast 21.00 nämligen. Nåväl, då hinner jag inte sortera något ikväll inte. Hehehe….

Happy Friday vänner! Kram Mia

 

Swisch, swisch……

Somliga dagar har en tendens att bara swischa förbi i ett rysligt tempo. Dagar där morgon övergår i jobb och så vips ska man gå hem. Innan man vet ordet av sänker sig sedan mörkret och det är dags att natta kudden. Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar de där swischswischdagarna, eller inte. Men mycket uträttat, det får man. Dagen idag bjöd på jobbedag med massor av påbörjade arbetsuppgifter (väldigt få avslutade dock), flera möten och lite allmänt vims. Handling inför kalaset på lördag och så flytta lite möbler (jepp jag vet, idag igen. Kommer att få värsta Karl Alfredmusklerna). Hämta mor hem till oss, packa upp och sedan fixa hennes och pappsens månatliga ekonomi. Fika och så köra mor via Jämjöhallen och bankomaten hem. Bära in prylar, prata och kramas och så påbörjas ”hej-då-proceduren”. Det där är en långdragen historia och den härstammar ju bara från dagen för avsked av Lasse innan han for till Thailand. Jag hinner pussa och krama dem, försäkra dem om att jag ska ta det försiktigt, säga att jag älskar dem och torka lite tårar ett otal gånger innan bilen kan startas. Så sorgset vackert på något sätt. Man kan nästan ta på deras ångest. Mitt hjärta håller på att gå sönder å deras vägnar, vareviga gång. Hem kom vi i alla fall och middagspreppet varvades med tvätt och lite plock. Nu har jag landat i fåtöljen efter kvällsrundan med Milou och här avser jag att samla kraft en stund inför den stundande disken. Sen gissar jag att sängen lockar och ropar på mig.

Swisch, swisch på er vänner! Kram Mia

Skolcool – Att fira en skolstart!

Äntligen idag. Den sista veckans alla förberedelser nådde sin kulmen igår eftermiddag och idag, idag välkomnade vi läsårets 257 elever till Friskolan Svettpärlan. 34 personal på plats redo för att göra skolstartsdagen till en lika minnesvärd dag som skolavslutning i juni. Det är sannerligen en utmaning som förpliktigar mina vänner. Men på Svettpärlan anser vi att det är lika viktigt att fira en skolstart som en avslutning. Att tonen sätts och ribban läggs för läsårets innehåll. Att vi redan från start riktar in på gemenskap, mellanmänskligt relationsarbete och en bra balans mellan laget och jaget (kollektivet och individen om man så vill). Som en summering  av dagen skulle jag vilja påstå att vi precis som vanligt lyckades riktigt bra.

002

Skolstart 08.00 i respektive klassrum. Rektorskan stod sin vana trogen en del av morgonkvisten (från 07.45) i trapphuset och hälsade samt kramade alla nya elever välkomna till oss, likväl som välkomna tillbaka till våra ”gamlingar”. Så mysigt att se alla studsa in på skolan igen – de känns minsann som ”mina barn” allesammans. En timme i klassrummen sedan samlas vi på vår läktare utomhus. Här hålls skolstartstal av moi och vi hälsar alla nya elever välkomna med applåd. Idag valde vi dessutom att dela ut nya rastleksaker som finaste familjen Forsmark (gamla elever på skolan) skänkte till oss istället för blommor till Lasses begravning. Underbart fin gest. Nu packades rastväskorna med fotbollar, frisbees, basketbollar, långhopprep, korthopprep, twistband och så streetbandygrejer. Därefter skickade vi en speciell hälsning till allas vår Lasse, på initiativ av Jakob i åk 5. Vi släppte ballonger som fördes med vinden mot himmelens höjd. Oändligt saknad. Alltid älskad. Aldrig glömd. En älskad medmänniska fattas oss varje steg på vägen!

009

En lila ballong var hjärteformad och vi skrev Lasse på den. Så släppte vi de tre ballongbuketterna mot skyn. Två buketter seglade iväg och ur den tredje slet sig allra först just den lila Lasseballongen loss. Seglade iväg som i en vinkning till oss medan vi alla ropade i kör ”Hej hej Lasse”.

013

015

Det kommer att bli ett bra läsår. Trots att Lasse inte finns med oss på ett fysiskt plan, kommer han för alltid att vara en del av Svettpärlan och därmed finnas med i hjärta, själ och tanke. Forever, for always and no matter what……Resten av dagen bjöd på mysiga stunder, glasstund och så en härlig lunch. För oss i personalen blev det dessutom tid för en kort debrief av läge och status i samtliga klasser. Imorgon möter vi en helt vanlig skoldag. Och jag tror att vi alla är redo, i allra högsta grad redo. Det kommer att bli ett bra läsår.

Kram Mia