Resfeber goes reseångest

Nu är det nära! Inte minst är det nära ett sammanbrott vill jag lova. Det där med att resa bort långt och länge är förknippat med en hel massa känslor för rektorskan och att få allt (knappast nödvändigt men högst önskvärt och därmed icke desto mindre viktigt för just rektorskan) färdigt är en kamp om tiden, en kamp mot klockan och framförallt en kamp för att få rätt saker på rätt plats. Eventuellt för jag också en kamp mot hela min omgivning eftersom jag hela tiden från bokning till genomförande utövar en avancerad form av förträngning av det faktum att jag ska lämna min älskade, trygga tillvaro för att bege mig ut på äventyr. Egentligen är verkligen inte äventyr något för mig. Jag är en trygghetsnarkoman av rang och i kombo med hemmakatten inom mig skulle jag kunna bli fast här på Näset. Nåväl, jag har ju några grabbar i min omedelbara närhet som inte verkar bry sig ett skvatt om det där, utan som med lätthet och glädje utmanar en stackars rektorska, rubbar hennes cirklar och försöker få henne att ständigt flytta sina gränser. Just vid detta kritiska ögonblick i reseförberedelserna är det mycket svårt att gilla läget MEN ……men, jag vet ju hur bra precis allting blir när vi väl befinner oss i vårt vackra hus i Florida. Faktiskt brukar det kännas riktigt ok redan då vi lämnar Näset bakom oss och är på väg. Så därför kör jag helt enkelt Alfons-metoden och hoppas på det bästa…..

Gårdagen (tisdag) bjöd på en dag av ständigt påbörjande av nya saker samt en mängd distraktioner. Det var allt från tvätt och stryk, via disk och utrens av kyl och skafferi till att fixa mor och fars ekonomi, träffa tandis och packa, packa, packa. Lägg därtill lite bad av vovve, uttovning, lämna prylar, ringa samtal, skicka mina egna räkningar, sortera – ja, name it. Framåt kvällskvisten var jag rent snurrig i huvudet. Som tur väl var har jag ju världens allra bästaste bästis i Maria. Klockan 18.30 var vi inbjudna till dem i sommarstugan på mat och god dryck, lite fotbollshäng och en massa prat. Underbart gott, mysigt och så omtänksamt. Tusen tack finaste du…..Vi somnade ovaggade, har sovit som stockar (somliga i familjen gör fortfarande) och vaknade pigg och glad. Jag behövde verkligen få tänka på annat.

Nu är det tidig onsdagsmorgon och maken ska straxt dra till jobbet en stund. Vi lämnar vår blekingska Happyvardag efter lunch och åker mot Skåneland. Det sägs att strejken skall blåsas av framåt eftermiddagen och det vore ju perfekt taijmat i så fall. Vi har nämligen en resa som heter duga – buss till Jämshög, byte av buss till Bromölla, Pågatåg till Kristianstad och sedan nytt tåg därifrån. Puh! Tur att vi har packat lätt i bara två väskor + handbagage (hur farao gick jag med på det där då?) Imorgon lyfter flyget mot Florida och 4 1/2 vecka på plats där. Jag ska lägga sista handen vid packningen, checka alla prylar, förbereda för våra sommargäster (japp, eventuella påhälsare göre sig icke besväret – lås, Securitaslarm med kamera och inneboende) och fortsätta odla min reseångest. Giv mig styrka!

Så jag säger helt enkelt, på återhörande om några dagar då vi har nått vår destination och fått allt med trådlösa nätverk och annat att fungera. Håll ut! Och häng med på vårt äventyr. Puss och Kram på er alla

Packningsäventyr……

….och en hel massa annat bestyr. Det där med att resa bort innebär ju osökt att många saker måste göras i förväg eller åtminstone förberedas, andra saker skall lejas ut och då skall det preppas, lämnas och dubbelcheckas. Om det har rektorskan lite blandade känslor måste erkännas. Det är fantastiskt skönt när man väl har lämnat huset och är på väg, men vägen fram till det stadiet mina vänner. Den kan te sig som värsta serpentinvägen. Det sniglar sig och snirklar sig och man stöter på både väntade och oväntade hinder. Själv har jag förstås sedan länge gjort listor. Listor på vad som ska vara i bagage och vad som ska vara i ryggan, listor på vad som måste fixas och vad som ska köpas, listor på färdkost och givetvis listor på när vad ska göras. Hehehe! Igår söndag stod det städ, förberedande packning och framplock på programmet. Och jag var lite trött i ögonen minsann efter lördagens fotbollsutgång. Här kommer några fina bilder så att ni verkligen får se rektorskan in action, verkligen kan bilda er en uppfattning om hennes fotbollstennisfokus.

Alltså vem tog alla dessa bilder på mig egentligen? Nåväl, jag bjuder på det. Roligt hade vi så att det räckte och blev över till söndagen. Kanske var det därför to-do-listan ändå betades av med bravur? Eller vad tror ni?

Söndagsmorgonen startade tidigt med en skön promenad med Milou. Frisk luft är något av ett keyword för välmående – garanterat vissa dagar mer än andra.

Bilden är tagen precis utanför vårt hus – älskar min blekingska Happyvardag. Därefter skickades maken med Tomas och Lasse till Kalmar för golfspel och jag tog itu med stora husstädningen. Ut med mattor, torka golv, byta lakan, hänga ut tvätt, våttorka med Ajax Liljekonvalj. Me like! Dessutom vattna blommor och plocka ihop dem inför deras sommarpensionat.

I det vackra vädret passade jag även på att vädra resväskor, ryggor och annat som ska med på vår semester. Många saker plockades sedan fram och packningen kan därmed officiellt anses som påbörjad.

Efter huset och frulle fortsatte vi sedan med trädgården. TB körde med trimmern och jag med gräsklipparen. Gabriel tränade volleyskott. Det är så olika. När klockan slog 14 kunde vi konstatera att dagens estimerade planering därmed var fullföljd, varför vi unnade oss dusch och uppfräschning. Straxt efter 15 dök vi sedan upp hemma hos min storebror Mats med familj för att fira mor och far som har fyllt år. Det bjöds på drink och tilltugg, jag höll mig till iskall cola. Och nej, jag körde inte – det gjorde TB. De alkoholhaltiga dryckerna lockade dock föga just idag så….Det serverades sedan underbar lax, med färskpotatis och kall sås, grönsaker och lite tilltugg.Mums! Lagom till desserten var jag såväl krockmätt (som Gabriel säger) som galet sliten.

Kvällen tillbringades sedan i liggande soffläge med ömsom golf och ömsom fotboll på tv:n Straxt efter 22 hade jag inte bara vilat mina små ljusblå en lång stund, utan jag somnade dessutom så fort jag la huvudet på kudden. Wow! Idag måndag har to-do-listan antagit nya former. En ferietjänstgöringsdag på jobbet och många bra saker planerade tillsammans med hela skolpersonalen, ihopplock av mina prylar och en eftermiddag med städattiraljer i Lasses lägenhet. Den ligger nämligen ute till försäljning nu och det är planerade visningar nästa vecka. Kvällen ska förstås tillbringas på en fotbollsplats nära oss. Det är TB som har sista matchen innan vår resa. Vi håller tummar och tår samt laddar för ännu en intensiv dag imorgon.

Kram Mia

 

Reunion TRION-brudarna, Rolle och moi

Här är jag! Ni trodde väl inte att jag hade kastat in handduken? Nädå, bara liiiite grand att fixa och trixa med sådär i avslutningstider och semesterförberedelsedito i kombo med ”från-start-a-lagsdebut” för TB, fotbollsturnering för liten Gabriel och så årets efterlängtade tillställning med finaste fotbollstjejorna. Ibland går det undan lite extra i svängarna so to speak……Nåväl, det har väl inte undgått någon att fotboll är ett keyword i familjen Happyvardag och både jag och maken är gamla fotbollsspelare. Förr om åren brukade ett hopkok av spelare från vår gamla klubb ställa upp i Old Ladies Cup (urfånigt namn tycker jag. Vem sjutton är old lady liksom?), men numera håller vi oss till en mer social form av träffar. Minst lika skoj och framförallt mindre skadeframkallande, även om det fanns vissa ganska dramatiska offringar i gårdagens fotbollstennisturnering. Hehehe…..

Vi startade med drink och tilltugg som uppvärmning och sedan tog vi en tresetare. Man fick säkert se en hel del snygga moves skulle jag tro. Särskilt om man befann sig utanför plan…..

Cina kör nick på första bilden och på den andra är det rektorskan som bröstar över bollen. Det fanns de som menade att jag tog för många steg, alltså la bollen på hyllan och föste över den. Hehehe…. Kvällen avslutades sedan på Stars & Stripes med härligt käk, kall dryck och fotboll på tv:n.

Jessica Antoine och Cina var lika koncentrerade som oss andra. Vi varvade maten med massor av minnesekvenser, skratt, pikar och stoj. OMG…med de här brudarna och vår lagledare/tränare Rolle har man inte en lugn stund. Och man behöver då rakt inte utföra någon typ av make up, för allt skrattas bort på studs. Jag somnade med ett leende på läpparna och vaknade med ett dito – det bästa tecknet på en lyckad fest. Tack alla för en galet skoj kväll. Det gör vi om snart igen….

Idag skriver vi söndag här i den blekingska skärgårdstillvaron och solen skiner från en klarblå himmel. Dock är det späckat schema som gäller här, varför solstolen tyvärr inte hinner socialiseras idag. Tyvärr! Hoppas ni alla har en härlig helg!

Kram Mia

 

Skolavslutning de luxe

Tänk att vi nådde vägs ände och att det blev juni 2014 i alla fall. Det blev ett läsår som startade med enorm kreativitet och ett fantastiskt fokus på verksamhetsanknuten kvalitetsutveckling och som när vi som bäst tänkte fira sportlov och vila upp oss, slog traumat till med full kraft. Svettpärlan har definitivt mött sin svåraste och tuffaste uppgift ever och vi har alla förenats i en kollektiv sorg och saknad efter allas vår Lasse. Men jag gissar att han är stolt över oss. Stolt över hur vi har förenats, tagit hand om varandra och fortsatt vårda hans och vårt livsverk – Svettpärlan. Under dagens skolavslutning var han förstås med oss – i hjärta, själ och tanke. I ord och bild och tal. På alla tänkbara sätt.  Och det som skulle kunnat vara hemskt blev i själva verket en helt självklar manifestation av kärlek till en människa som tyvärr gått för att ej komma åter.

Vi firar alltid skolavslutning på vår gård. Blunda och tänk er: Många hundra föräldrar, släkt och vänner som har samlats nedanför vår läktare och sedan skolans alla elever (254 st) tillsammans med sina lärare och övrig personal (33 st) tågandes ut och ställer upp på läktaren. Förskoleklassen längst ner och niorna högst upp. Solen skiner, fåglarna kvittrar. Sommarfinklädda barn och vuxna. Vi har en fantastisk musiklärare, Marie, som har komponerat ett underbart program. ”En vänlig grönskas rika dräkt” blandas med ”Vi ska ro över viken”, Lasse Berghagens ”Han tog av sig sin kavaj…”, ”Sommartider”, ”Idas sommarvisa” och ”Sommaren är kort”. Plötsligt sjunger 2 flickor i femman  versen till en av de vackraste sångerna jag vet:

There’s A Place In
Your Heart
And I Know That It Is Love
And This Place Could
Be Much
Brighter Than Tomorrow
And If You Really Try
You’ll Find There’s No Need
To Cry
In This Place You’ll Feel
There’s No Hurt Or Sorrow

Därefter, lagom till refrängen förstås, klämmer hela Svettpärlekören (250 elever till och 30 personal) i och det maffiga budskapet ljuder över skog och hav utanför vår gård:

Heal The World
Make It A Better Place
For You And For Me
And The Entire Human Race
There Are People Dying
If You Care Enough
For The Living
Make A Better Place
For You And For Me

Inte ett öga är torrt mina vänner, hur är det hos er där ute nu när ni läser detta budskap? När sedan årets utsedda Svettpärleambassadör, Elin i åk 9, kliver fram och greppar micken och håller ett tårdrypande tal till oss. Vilken tjej! Tänk er sedan 25 fina nior kliva fram och sjunga sin specialkomponerade låt som ett adjö till oss och skolan. Därefter bildar åk åtta rosport nerför vår läktartrappa och niorna vandrar ner. Åttorna sjunger sin hyllningssång till niorna och går sedan ner och lämnar över varsin ros till dem. Symboliskt får sedan åk 9 stå kvar och åk åtta klättrar upp för trappan och ställer sig högst upp, som de nya niorna. Rektorskan håller  sitt beryktade skolavslutningstal, dels till hela skolan och i år en speciell hyllning till Lasse genom att dela ut ett nyinstiftat Lasse-stipendie till en elev som värdesätter det som var så viktigt för Lasse – kärlek, gemenskap, omtanke och alla människors lika värde. Årets stipendiat var ett självklart val, nämligen Lukas i åk 8.

Talet avslutas sedan riktat mot åk 9 och många några väl valda ord på vägen. I år valde jag att tala om vikten att mitt i vardagsskogen kunna leta efter livets härliga gläntor. Många kramar och lika många tårar senare delas betygen ut och vi sjunger såväl Sveriges Nationalsång som Den blomstertid tillsammans. Tänk sedan att många, många hundra människor äntrar vår fina skola och bjuds på kaffe, saft och härliga jordgubbstårtor. Det minglas och pratas, kramas och fotas och så skiljs vi åt lite pö om pö…..tills skola och skolgård ligger helt tyst. Det må vara hänt att jag är partisk, men jag verkligen älskar våra skolavslutningar……

När allt är undanstädat dukar vi upp värsta sommarlunchen till personalen och så fortsätter sommarfesten. Vi sitter ute på vår altan, långbord och gott såväl i glas som på fat. Även här hålls det tal, presenter delas ut och vi njuter av att ha tagit ännu ett läsår i hamn. Trots en dag med känslor lite all over the Place, lämnade jag skolan framåt eftermiddagen med ett stort leende på läpparna. Resten av dagen blev altanmys med vovvar, söner och även ett besök av allra käresta syster. Vi har också hunnit fira att vår lille ettagluttare knäckte läskoden med besked och att TB kom hem med galet bra betyg. Nu sitter vi i soffan och inväntar VM-premiären, Brasil vs Croatia. Jag känner lugnet i min själ, känner att jag verkligen har gjort allt, känner så mycket glädje och tacksamhet. Love is all around…..

Kram Mia

Det där med att……

…..leva i olika dimensioner, perspektiv eller läsår. Det är spännande! Och klart förvirrande. Varje år, varje vår, förundras jag över det faktum att läsåren ska fungera parallellt – trots att ett av dem endast existerar på ett teoretiskt plan, i en framtidsplanering. Snacka om en skrivbordsprodukt! Insatta åtgärder skall hållas skilda från planerade diton och utvärderingar får icke blandas ihop med framtidsplaneringar. Vad är vad och vem är vem? En befintlig organisation skall ha lika mycket tro på sig som en kommande. Fokusområden byter karaktär och kräver lika mycket engagemang, vilket i sig är knepigt allra helst sådär i junimånad – att liksom brinna för något som ska slutföras, likväl som att hålla nyfikenhet och kreativitet inför det som ska jobbas med nästa år sådär lagom i schack. Befintliga elever, avgående elever, nya elever. Scheman, läsårstider och lokalförsörjning. Klart förvirrande vänner…..

Mitt kontor ser ut som värsta slagfältet när jag är mitt uppe i det här. Innevarande läsårs pärmar samsas med kommande läsårs diton. Innevarande läsårsdokument skall arkiveras, de för kommande läsår reviderade dokumenten skall tryckas ut, sättas i pärm och publiceras på Schoolsoft. Papper, pärmar, mappar och en ansenlig mängd skräp i papperkorgen. Det gäller att inte stanna upp, inte analysera, inte fundera på vad som är vad. Om jag någon gång tvivlar eller bara blir avbruten mitt i en aktivitet, då håller jag andan, kniper ihop ögonen och hoppas på det bästa. Idag är det dock dan före dan före avslutningsdagen och det känns som om en del saker har hittat till sina rätta platser. To-do-listan betas metodiskt av och det bringas något av ordning i kaoset. Det återstår nu 6 arbetsdagar med ett ben i varje läsår, sedan tar vi sommarlov. Förträffligt skönt!

Kram Mia

 

Att ha en sommarkväll i juni

I början av juni till på köpet. Det där är man minsann inte bortskämd med. Men den senaste tidens väder är man ju knappt bortskämd med mitt i högsommaren, varför i alla fall jag nästan befinner mig i ett chocktillstånd. Jag verkligen älskar solen. Den har makt att förnya, rena och beskydda. Solen får mig att må riktigt riktigt bra. Jag kan ha sagt det där förut. Idag har det nästan varit synd och skam att befinna sig inomhus på jobbet, men vad gör man. När jag masade mig hemåt efter ett möte, modell tröttande, upptäckte jag den underbara hemligheten att det idag var betydligt varmare utomhus än inomhus. Väl hemma svidade jag snabbt om till bikini och intog solstolen en stund. Därefter blev det badmintonmatch mot Gabriel och sedan hopp och lek i vattenspridaren. Tre stycken vovvar roade sig dessutom kungligt i trädgården.

Framåt kvällningen tog Gabriel och jag cyklarna och for iväg de 4 km bort till finaste svärisarna, som tyvärr under dagen blivit tvungna att akut åka till Linköping för operation av svärmors öga. Den senaste tidens bekymmer visade sig vara näthinneavlossning. Just därför stannade vi i deras hus och tog emot deras vedleverans. Vi satt på lilla altanen och pratade Gabriel och jag, luktade på fantastiska Jasminblommor och drack lite iskall Hallonsoda. När veden kommit cyklade vi bort till bästisMaria och satt på hennes altan en stund. Varmt och gott och nästan svettigt. Till sist susade vi hemåt (många bra nerförsbackar på det hållet). Kvällens middag intogs med vidöppna altandörrar. En svag bris smekte ens kind och det kändes nästan för bra för att vara sant. Nu har vi precis tagit en kvällsrunda med vovvarna via skogen ner till havet. Det blev en kort och snabb runda eftersom myggen var rätt envetna, en allergisk Gabriel utan myggspray får den effekten på hela familjen. Hur eller hur…..det var verkligen en kväll i juni ikväll. Och en supermysig sådan.

Kram Mia

Låtom oss hänryckas

Hur har ni det vänner så här i hänryckningens tid? Känns det sådär lite extra härligt pirrigt, som om kärleken är sådär extra påtaglig? Kanske gifter ni er just idag, eller förlovar er eller återknyter banden. Kanske bevittnar ni ett bröllop och blir antingen lyckligt nostalgiska eller helt avis. Kanske är det en helt vanlig lördag för just dig och det är väl ändå rätt good enough, eller? För egen del är definitivt kärleken mer aktiv i strålande solsken, värme och ljus. Har jag märkt! Fråga mig inte varför, ty jag har inte en aning. Men helt klart blir jag själv en bättre människa denna del av året – mer öppensinnig, mer överseende, mer älskvärd (inte blygsam alls den här rektorskan). I sure hope att någon mer än jag märker av det här……

Imorse tog vi stigen genom skogen ner mot havet. Det kändes sommarmorgon lång väg och det doftade förstås hav och tång. Jag satt en stund på bryggan och dinglade med benen. Doppade lilltån. Kikade mot horisonten. Såg himmel och hav mötas där långt borta. Tankar, känslor och minnen virvlade omkring och mitt hjärta blev varmt. Vandrade hemåt och körde vaktombyte på hundsällskap för promenaden. När klockan var 8.30 landade jag på altanen här hemma. Långfrulle och tidningsläsning, småprat och fnitter. Det blev en lat förmiddag. TB laddade för A-lagsmatch, Gabriel laddade för fotbollsspel under TBs match. Själv laddade jag batterierna där i solstolen. Trädgården doftade av solvarma blommor, grannen klippte gräset och jag dåsade bort med jämna mellanrum. Underbart skönt! Eftermiddagen spenderades sedan på Åvallen med sol, grillad korv och massor av fotboll. Som förvisso lämnade en hel del att önska, tyvärr. TB satt på bänken och tillsammans med Jeppe där blev de utan speltid. Se och lära heter denna tiden och den har vi väl alla fotbollsspelare varit med om. Det gäller att behålla fokus, fortsätta med träning och goda b-lagsinsatser. Fortsätta med hard work and dedication – jag är helt övertygad om att det en vacker dag kommer att löna sig big time. Tills dess, tills dess sliter vi hund…..

Nu vankas kvällsmat och lite gott i glasen (hehe, redan upphällt, men ändå). Bakpotatisbuffén är så gott som färdig, bordet dukat och maken är på golfbanan. Själv låter jag mig hänryckas här med min ljuvliga havsutsikt, min fina altan, två fantastiska söner och några ljuvliga lånevovvar. Mr MonteVecchio hjälper mig dessutom en bit på väg. Skål och Happy Hänryckning folket…

Kram Mia

Listat och klart!

Jag kände redan när jag slog upp mina små ljusblå idag att idag, idag kommer det att bli en enormt efterlängtad påfyllnadsdag. En meditationsstund i sängen senare smög jag upp och tog med mig Axel och Elsa på morgonpromenix genom skogen. Vaktombyte med tillhörande tassdusch och sedan var det Milous tur att rasta matte. Underbart! Väl hemma igen blev det vuxenfrulle a la Floridastyle – nypressad juice, färska bär och bagel med kallrökt lax, philadelphiaost och grönsaksströssel till mig/ost och skinktoast till maken. Mums! Vilken ljuvlig start på dagen…..

Förmiddagen förflöt sedan i ett lagom tempo. Lite hemmatrix och lite jobbdito och sedan en tur över gräsmattan med klipparen. Trots att solstolen hägrade bestämde jag mig för att påbörja en mycket viktig uppgift för mig, nämligen att sammanställa viktiga listor. OMG, jag älskar listor – tror till och med att jag skulle kunna titulera mig listdrottning. Det är så befriande härligt när allt har kommit på pränt och man har koll på vad som ska göras, shoppas, fixas när, var och hur. Det verkar dessutom vara så att the little fellow har samma läggning – i direkt nedstigande led liksom. Fast Gabriel har tagit listorna till en ny nivå genom att lägga till bildstöd. Lovely!

Resten av dagen har jag socialiserat såväl solstolen som solfilten och tro det eller ej, men jag har slumrat sött där i solen. Ett flertal gånger. Det är livskvalitet det. Nu har jag påbörjat preppen för kvällens middag. Det serveras idag hemgrillade högrevsburgare med olika tillbehör som lökringar, fetaostcreme, knaperstekt bacon, chiliaioli, poppers, krispig grönsaker, pommes och förstås in vana trogen i Happyvardag, ost/kex/röror. Idag ska jag dessutom fira vår nationaldag med ett glas Prosecco. Kvällspromenaden med alla vovvarna kommer att ta oss ner till bryggan vid havet och kanske ett kvällsdopp för någon i familjen? Vem vet…..

Kram Mia

Skolcool – att investera i tid innan ett lov

Att köra in i kaklet eller att låta den sista tiden bli något helt annat, det är frågan det? För min del är det där ett urenkelt avvägande. Jag tror helt enkelt att det är superviktigt att avsluta ett läsår på ett socialt sammanförande sätt. Jag tror på att ge elever och personal tid tillsammans. Tid till upplevelser, reflektion och möjligheten att mötas utanför den ordinarie undervisningssituationen. Just därför har vi några väldigt viktiga dagar dessa sista veckor.

Näst sista skolveckan är skolövergripade temavecka hos oss. Åk F-7 har i år upplevt Karlskrona – staden på vatten. Vi har varit på stadsvandringar, haft öorientering, besökt Kungsholmen, Valshall och våra museum., träffat bästa världsarvsguiden Christer (min svärfar), seglat på Dragsö med massor av mera. Helt fantastiska dagar…..

Åk 8 har levt friluftsliv vid hav och sjö – paddlat, vandrat, sovit i tält/bivack, lagat mat uteomhus och många andra härliga grejer. För åk 9 har det handlat om avslutningstema. En hel vecka har de haft på sig för come together kring sin lärarmiddag ikväll och avslutninsgdagen. Dukning, spellistor, spex och sång. Ikväll har vi sedan fått njuta av en härlig vandring i minnenas kvarter – fotografering och välkomstdrink med tilltugg, 3-rättersmeny (Laxcanapé, Filé Mignon med purjolökspotatis och så Marrängsuisse), bildspel, spex, dans och mingel. Ljuvligt!

Vad vill jag ha sagt med detta tro? Tja, att det är så enormt viktigt att få tid tillsammans. Att man som skola, rektor och lärare inser att man inte kan köra ända in i kaklet, utan att man behöver varva av. Tillsammans. Att skapa nya minnen tillsmammans. Den investeringen är ovärderlig, jag lovar. Jag är så enormt lyckligt lottad som får se detta ske i min verksamhet. Underbart!

Nu har vi landat här hemma och vi är bra trötta minsann. En tredagarsledighet är här och jag ska bara njuta. Nästa vecka är sista veckan för detta läsår. Vi ska hinna med städning, spelhåla, genrep, fotbollsutmaning, hemlig resa för åk 9, bondgårdsbesök (åk F-1), stipendieutdelning och betygspicnic för åk 6, 7 och 8 innan torsdag. Bara roliga saker….Lovely!

Kram Mia

 

Att säga farväl en sista gång

Det sägs att tiden läker alla sår och att allt det där praktiska som måste tas itu med efter en älskad människas bortgång verkar terapeutiskt för en. Att plockande och donande, ritualer och ceremonier blir en källa till självläkande och att pendlandet i humör är något helt ofrånkomligt. Det finns de som säger att saknaden blir mindre och mindre ju längre tiden går. Just idag är allt det där väldigt svårt att tro på. Just idag rivs en del av de murar av vardagligheter vi har byggt upp som ett skydd mot den sorg och saknad som fortfarande anfaller en då man minst anar. Just idag känns det som om vi tog ett rejält kliv bakåt, när man i själva verket så tappert kämpar med att bara sätta en fot framför den andra för att ta sig sakta framåt. Just när tillvaron har stabiliserat sig lite utmanade vi den genom sista steget i Lasses begravningsritual, nämligen urnsättningen.

Mor Anita ville absolut ha denna i slutet av maj/början på juni och självklart fick hennes olika önskemål styra. Hon önskade också sol och värme, vilket vi tyvärr inte kunde styra upp, men det mesta annat. Det blev en sista färd genom en lummig kyrkogård i broder Mats famn och med ett litet intimt följe av oss närmaste. Vi spelade och sjöng ”I´m sailing”, höll om varandra och lät känslor och tårar komma och gå under sitt tidevarv. Trädkronorna vakade över oss, regnet höll sig på avstånd och till och med vinden hejdade sig ett slag. Broder Mats höll ett vackert tal, ett sånt där lagom bestämt och känslosamt som bara en vakande storebror kan. Han avslutade med att säga, innan han sänkte ner urnan i marken, att ”Nu älskade Lasse…..nu ska jag hjälpa dig hem.” Vi fick alla vår stund framme vid graven för att säga några ord, lämna blommor och vingummi förstås.

Livet är inte ett dugg rättvist. Men det kändes ändå inte tungt att lämna honom där. Jag tänker att han hade älskat den platsen där under trädkornornas beskydd. Lagom med sol och lagom med ”grannar”. Mitt i smeten, men ändå speciell med den kommande vackra bronsplattan. Jag tänker att det är en plats vi alla kommer att återvända till, om och om och om igen. Som en plats att kunna manifestera sorg och saknad, ett ställe att kanalisera alla de känslor som anfaller oss. Ett ställe där man kan få vila sin själ.

Jag vet inte om jag sa farväl egentligen idag. Jag vet inte om det var en tyngre och jobbigare dag än någon annan. Det värsta har ju liksom redan hänt och vi har levt i såväl chock och töcken som i trauma och surrealism´och sorg och saknad sedan den 18 februari. Men jag tackade dig Lasse för allt alltid och jag sa att jag kommer att sakna dig varje steg på vägen. Och jag nynnade tyst the Irish Blessing:

”Må din väg gå dig till mötes.
Må vinden vara din vän.
Må solen värma din kind.
Må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen –
må Gud hålla dig i sin hand.”

Så visst, på något vis sa vi rituellt farväl en sista gång idag till en älskad bror, svåger och morbror. Och visst känns det på många sätt helt ofattbart att jag ska fortsätta resten av mitt liv utan att få krama Lasse igen, utan att få prata med Lasse igen, utan att få träffa honom igen. Och lika självklart slog dig mig samtidigt: att jag helt ofattbart ska på min väg framåt fortsätta balansera mellan att älska och uppskatta allt det jag har och att sörja och sakna det som för alltid kommer att fattas mig. Min fine bror Lasse. For ever, for Always and no matter what……Vi älskar dig!

Kram Mia