Att säga farväl en sista gång

Det sägs att tiden läker alla sår och att allt det där praktiska som måste tas itu med efter en älskad människas bortgång verkar terapeutiskt för en. Att plockande och donande, ritualer och ceremonier blir en källa till självläkande och att pendlandet i humör är något helt ofrånkomligt. Det finns de som säger att saknaden blir mindre och mindre ju längre tiden går. Just idag är allt det där väldigt svårt att tro på. Just idag rivs en del av de murar av vardagligheter vi har byggt upp som ett skydd mot den sorg och saknad som fortfarande anfaller en då man minst anar. Just idag känns det som om vi tog ett rejält kliv bakåt, när man i själva verket så tappert kämpar med att bara sätta en fot framför den andra för att ta sig sakta framåt. Just när tillvaron har stabiliserat sig lite utmanade vi den genom sista steget i Lasses begravningsritual, nämligen urnsättningen.

Mor Anita ville absolut ha denna i slutet av maj/början på juni och självklart fick hennes olika önskemål styra. Hon önskade också sol och värme, vilket vi tyvärr inte kunde styra upp, men det mesta annat. Det blev en sista färd genom en lummig kyrkogård i broder Mats famn och med ett litet intimt följe av oss närmaste. Vi spelade och sjöng ”I´m sailing”, höll om varandra och lät känslor och tårar komma och gå under sitt tidevarv. Trädkronorna vakade över oss, regnet höll sig på avstånd och till och med vinden hejdade sig ett slag. Broder Mats höll ett vackert tal, ett sånt där lagom bestämt och känslosamt som bara en vakande storebror kan. Han avslutade med att säga, innan han sänkte ner urnan i marken, att ”Nu älskade Lasse…..nu ska jag hjälpa dig hem.” Vi fick alla vår stund framme vid graven för att säga några ord, lämna blommor och vingummi förstås.

Livet är inte ett dugg rättvist. Men det kändes ändå inte tungt att lämna honom där. Jag tänker att han hade älskat den platsen där under trädkornornas beskydd. Lagom med sol och lagom med ”grannar”. Mitt i smeten, men ändå speciell med den kommande vackra bronsplattan. Jag tänker att det är en plats vi alla kommer att återvända till, om och om och om igen. Som en plats att kunna manifestera sorg och saknad, ett ställe att kanalisera alla de känslor som anfaller oss. Ett ställe där man kan få vila sin själ.

Jag vet inte om jag sa farväl egentligen idag. Jag vet inte om det var en tyngre och jobbigare dag än någon annan. Det värsta har ju liksom redan hänt och vi har levt i såväl chock och töcken som i trauma och surrealism´och sorg och saknad sedan den 18 februari. Men jag tackade dig Lasse för allt alltid och jag sa att jag kommer att sakna dig varje steg på vägen. Och jag nynnade tyst the Irish Blessing:

”Må din väg gå dig till mötes.
Må vinden vara din vän.
Må solen värma din kind.
Må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen –
må Gud hålla dig i sin hand.”

Så visst, på något vis sa vi rituellt farväl en sista gång idag till en älskad bror, svåger och morbror. Och visst känns det på många sätt helt ofattbart att jag ska fortsätta resten av mitt liv utan att få krama Lasse igen, utan att få prata med Lasse igen, utan att få träffa honom igen. Och lika självklart slog dig mig samtidigt: att jag helt ofattbart ska på min väg framåt fortsätta balansera mellan att älska och uppskatta allt det jag har och att sörja och sakna det som för alltid kommer att fattas mig. Min fine bror Lasse. For ever, for Always and no matter what……Vi älskar dig!

Kram Mia

8 thoughts on “Att säga farväl en sista gång

  1. Jag tycker inte att saknaden blir mindre med tiden.. jag saknar fortfarande lika mycket som för 16 år sen, men det gör inte lika ont. På något konstigt sätt så tror jag att jag har tvingats lära mig att acceptera att pappa inte är bland oss längre. Det kommer stunder då jag bara bryter ut och storgråter, t ex när jag läser om din saknad för då blommar mina gamla minnen och känslor upp. För 2½ år sen var jag på min mans farbrors begravning och de tårar som kom var för min pappa… jag blev så påmind om honom när jag satt där på en annans begravning.
    Men… den stora skillnaden är att jag även kan ha positiva minnen och det tar mer och mer plats. I början var det bara sorgligt och hemskt. Och jag tänker på honom varje dag.
    Som du märker berör detta mig väldigt mycket och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag ska inte tråka ut dig i ditt sorgearbete.. hoppas bara att det kan hjälpa dig en liten gnutta <3
    Många varma kramar J

    • Det är klart det hjälper raring och jag blir så glad att du vill dela med dig. Jag tror att det är precis så som du skriver och det är trösterikt trots allt.Kram Mia

  2. Min bror tog sitt liv hösten 2008.
    Längesedan, kan man tycka.
    Men minsta sång, replik eller vad som helst kastar mig tillbaka till då.
    Det gör aldrig mindre ont.
    Det blir bara annorlunda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *