Bubbel utan trubbel, tack!

Ännu en vecka har passerat och fredagen blev en intensiv historia på jobbet. Så många saker att avsluta och så lite tid. Fredagen är ju min tidiga hemgångsdag och vi sticker alltid direkt då Gabriel slutar klockan 13, vilket innebär att tiden går fort. Idag kände jag mig dock redo att ta helg – alla saker fixade på to-do-listan, strukna och nya riktlinjer för nästa vecka dragna. En underbar känsla. Helghandling och så lämna av Allra Käresta Syster hemma hos sig, sedan sladdade vi på garageuppfarten här på Näset. Uppackning, undanstoppande och lite allmänt trix, sedan blev det altanfika med make, söner och Djärven. Mysigt! Några for till golfbanan och någon gick loss med hink och skurborste på altan, husväggar och fönster samt snabeldraken inomhus på golven. Det var en nöjd rektorska som sedan landade i solstolen bortåt 15.30

En liten runda till Helle, Manny, Neo och Nellan för att hämta släpet och en massa prat och skratt senare for vi hem. Här hemma väntade en bakpotatisbuffé till grabbarna och en ljuvligt gratinerad hummer med vitlöksbaguette och en flaska bubbel. Nu sitter jag på altanen och njuter. Det är nästintill vindstilla och himlen är vackert kvällsblå. I fjärran hörs göken gala. Tänker på mor Anita som alltid prompt vill veta från vilket väderstreck. Maken upplyser om att det är österut. Östergök är ju tröstegök. Det är lite så det känns idag. Som ett lugn efter stormen. Jag är bubblig avslappnad, låter tankar komma och gå under sitt tidevarv. Bryr mig inte ett dugg om att analysera. Nöjer mig med att tycka att dagens sol och värme har gjort mig gott. Välkomna helgen som ska innehålla fotboll, fotboll, 20-årskalas och så lite fotboll. Gläds fortfarande över Gnagets vinst mot Elfsborg igår och att det var just Kenny Pavey som avgjorde. Virar sjalen runt axlarna och funderar som bäst på att gå in och koja. Happy Majhelg folket!

Kram Mia

Skolcool – att vara ny in i skolans värld

Äntligen börjar maj visa sig från sin vackraste sida och mitt i denna ”nästan-avslutningstid” passar vi på att dra igång nästa läsår. Låter det fullständigt vansinnigt kanske? För oss i skolans värld är det helt naturligt att läsåren flyter samman och bildar någon slags enhet. Det är omöjligt att se ett läsår väl skilt från ett annat och sanningen är att vi påbörjar alltid nästa läsårsplanering så snart vi lämnat jullovet bakom oss. Det där är en sann utmaning i sig att ta med sig erfarenheter från det som varit och leva i nuet samtidigt som man planerar för framtiden. Nåväl, idag blickade vi in i framtidens små klara ögon i alla fall.

Svettpärlan bjöd idag in till inskolningsdag för våra nya små förskoleklasselever, ja det vill säga de som börjar förskoleklass till hösten. 26 nya små godingar gläntade idag på dörren in i skolans värld tillsammans med sina föräldrar och vi fick möjlighet att visa dem vad livet på Svettpärlan innebär. Underbart mysigt!

Med det stora guldpaketet som lockbete lämnade alla 26 glatt sina föräldrar till Maria, Ola och Nettan som lovade att passa dem. Medan eleverna fick träffa Trulle (Språktrollet), berätta för honom vad de heter och var de bor samt lyssna på sina kompisar passade vi andra på att ha information till föräldrarna kring fritids, inskolning, Schoolsoft och pappersexercis. Sen var dagen igång. Lektioner varvades med lek, fruktstund, lunch, rast och glassfirande av att äntligen snart vara Svettpärla. När de vandrade här ifrån idag med varsitt foto på hela gruppen barn och lärare (med namn) var det med högt huvud, rak rygg och ett stort leende i varenda ansikte.

Tänk vad lyckligt lottad man är som för uppleva detta. Varje år dessutom! Vi tror benhårt på att låta de blivande klasskompisarna träffas, få skapa sig en bild av hur det är att tillbringa sin dag på Svettpärlan, prova på att gå på toaletten, äta mat i skolrestaurangen och att ha rast. Vi tror att detta skapar ett positivt minnesspår i hjärnan som är enormt viktigt att bära med sig under sommarlovet fram till åk F. Visst finns det barn som ändå blir oroliga och visst finns det barn som ändå kommer att vara hypernervösa inför skolstart (en hel del föräldrar och lärare också kan jag lova), men så skönt att ändå ha skapat en förförståelse anser jag. Tack alla och envar för er tid och ert engagemang idag. Jag är en mycket stolt och glad rektorska…..Redan torsdag, fattar ni vart dagarna tar vägen. Sol och värme har kommit på besök och trots att jag stressar omkring som värsta tokfian så har jag ändå ett stort leende på läpparna idag. Straxt dags för hemgång och ikväll ska jag få besök av min fina StockholmsPetra och hennes ljuvliga dotter Em. Vi ska käka lite gott tillsammans och prata massor av strunt. Längtar!

Kram Mia

Som en skänk från ovan

Somliga saker är extremt viktiga och ibland även lite heliga för rektorskan. Min säng är en sådan sak. OMG, jag älskar min säng. För 10 år sedan lyckades jag tjata mig till ett gnägg (En Hästensäng) och allt sedan dess har jag sovit de luxe. Inte för att jag sov illa innan, nädå…jag är en sådan där som sover på beställning, där tillfälle ges – i sängen, soffan, på bussen, i bilen (dock ej då jag kör tack och lov), sittande, liggande till och med stående som så skulle krävas. Jag älskar att gosa in mig i min säng, tända lampan och läsa en stund innan jag somnar. Jag älskar att sträcka ut på morgonen, morgonmeditera och få starta dagen i sakta mak. Jag älskar att ha gott om plats.

Våra söner har båda gillat att sova nära sin mami och papi. TB var 4 när han från en natt till en annan bara flyttade in i sitt rum och sedan dess har han aldrig kommit på besök i vår säng mer. Gabriel har vi ”knuffat ur boet” so to speak – när han började skolan förra hösten lyckades vi få honom till att såväl somna själv som i egen säng i eget rum. Ingen lätt match vill jag lova, men ändå…..Så dog då vår älskade Lasse och redan första kvällen darrade vår lille orangutangunge på läppen och såklart fick han krypa ner jämte oss. Helt sanningsenligt ville vi alla vara väldigt nära varandra alla 4 hela tiden så vi bestämde oss för att inte göra någon affär av det där. Vareviga kväll har han krupit ner i vår säng, somnat med sin lilla hand krampaktigt hållandes i min och så har vi sovit hela nätterna. Varmt och mysigt, kärleksfullt men ack så obekvämt. Och bristen på min egentid och egna space har märkts. Jag har försökt hålla i tanke att Gabriel bara behöver tanka närhet, värme och trygghet och att det där ska ge sig av sig självt så småningom. Natten innan hans 8-årsdag valde han att bädda iordning sin egen säng och kröp ner, somnade själv för att kunna bli firad morgonen efter. Födelsedagen som var en fredag och dagen efter, dvs lördagen, tittade han på film och somnade mitt under denna båda kvällarna. När det så blev söndag och lite tidigare sänggående sa han: Jag tror att jag har flyttat in i mitt rum nu. Sedan dess har han valt att gå och lägga sig själv, somna och sova i sitt rum.

Vi har valt att inte direkt uppmärksamma detta, utan bara sagt att vi finns här när du behöver oss. Du kan ropa eller komma upp till oss närhelst du vill. Vi är aldrig mer än några steg bort. Vad som egentligen hände har jag inte en aning om. Kanske hade han tankat trygghet och kände sig redo. Kanske behövde han plötsligt sitt eget space. Eller också var det bara en fantastisk födelsedagspresent från en älskad och saknad morbror, bror och svåger. Som en skänk från ovan. Så väljer jag att se det, som ett kärleksfullt tecken.Tack älskade Lasse!

Tisdag idag och jag har haft helt galna jobbedagar denna vecka. Puh, ibland undrar man…..Nu ska jag bädda ner mig i soffan. Huvudet värker och jag är lätt illamående. I tvättmaskinen snurra alla leriga kläder efter lilla sonens lekframfart och middagen puttrar på spisen. Hoppas på ännu en natts undergörande sömn och framförallt att det blir en något mer normal arbetsdag imorgon onsdag. På återhörande vänner

Kram Mia

The miracle of nature……

Jag kan ha sagt det förut och därmed med uppenbar risk för att bli tjatig (fast det är å andra sidan mitt mellannamn enligt stora sonen), men jag blir baske mig lika förvånad varje år. Det finns människor i min omgivning som prisar årstiderna och jag måste erkänna att jag inte riktigt är lika förtjust. Kanske kan jag till och med karaktäriseras som riktigt motståndsfull bitvis, men just där vi befinner oss nu i livet. Här och nu. Ja, då sjunger till och med rektorskan årstidernas lovsång.

Jag blir lika förvånad varje år. Inte av att den tunga grå, ömsom dyblöta och ömsom trippelitroppande yllefilten bäddar in vår tillvaro och avger en lätt unken doft i en si så där 7 lååånga månader. Det är vidare föga förvånande att april/maj lurar ut oss med sol och sedan chockar oss med sina kalla vindar och svala temperaturer och får oss att kvickt smita inomhus och tända brasan igen. Ej heller bör man höja på ögonbrynen över den något torftiga färgskala som världen är målad i, MEN….innan man vet ordet av så händer det något. Det är sällan man vet precis när startskottet gick men plötsligt, plötsligt bara händer det. Och jag blir lika förvånad och barnsligt förtjust vareviga gång. Den grå/bruna färgskalan försvinner i ett nafs och ersätts av en spirande ljusgrön nyans som nästan bländar mina känsliga ögon. Naturens nakenhet göms i ett enda stort täcke. Det är så vackert att jag håller på att tappa andan. Hoppet spirar och livet återvänder, själen bäddas in i ro. Känner kraften återvända, fylls av kärlek till livet. Tänker att det finns så oändligt mycket att vara tacksam över.

Söndagen bjöd på sovmorgon till 7.30. Håller jag på att lämna penisonärsstadiet? Morgonmeditation i sängen, morgonläsning i dito – det är kärlek det. Ett tidigt morgonbesök av finaste svärmor som tog Milou med sig på utflykt och sedan en lång bloggpromenad i läsfåtöljen. Man kan knappast önska sig en bättre start på en ledig dag. Städning, tvätt, återvinningen, stryktvätt, sista plåtplocket i trädgården och så rakning av en stycken vildvuxen mammakropp= en skön catch up i lagom tempo. Nu sitter jag på trappen med solen mitt i nobban och njuter av att middagspreppen är avklarad. Ikväll blir det en nygrillad sparris med en krämig balsamicosås med rostad vitlök och kräftstjärtar, Entrecote och potatisklyftor till grabbarna och så ost, kex och röror. Tror minsann jag ska skåla i ett glas vin och fira att antibiotikakuren är ett minne blott och att mina arma små tarmar ska slippa hantera mer sådant.  Imorgon startar vi en ny vecka fylld av härliga aktiviteter – Lilla Blodomloppet för Gabriel imorgon, match för TB på tisdag, lekdejt min finaste StockholmsPetra och hennes söta dotter Em på torsdag och så 20-årskalas för kusEbba på lördag.

Kram Mia

Att överleva ett barnkalas

Är ni sådana där perfekta paranteser som fixar värsta barnkalaspartyt och alla blir supernöjda? Kanske är ni sådana som älskar att rodda attiraljer/detaljer och som gillar att planera det ena häftigare än det andra? I så fall är jag galet avis på er. Själv tillhör jag skaran som väldigt gärna skulle vilja vara engagerad och kreativ, men som alltid snubblar redan i planeringsstadiet. Jag har märkbara svårigheter med att uppbåda energi för barnkalas. Det ostrukturerade, stökiga passar liksom inte riktigt min personlighet, men vad gör man? Man kan ju inte förvägra sitt barn ett barnkalas heller. Särskilt inte när man vet att terapeutsoffan kan vara nära utav andra anledningar. Det gäller att göra taktiska val, inte sant?

Igår fredag var det dags. Samling för lasergame klockan 18 och klassens grabbar var märkbart taggade. Gabriel ville helst hamna i det röda laget, men blev grön. Det gröna laget blev en man mindre men lyckades ändå stå som segrare till sist. Gissa om han var lycklig!

Rödrosiga och törstiga grabbar invaderade sedan restaurangen för pizzamys och läsk. Gabriels ömma moder tänkte att 15 hungriga grabbar säkert skulle vilja hugga in på 3 familjepizzor. Man kan säga att maten räckte, ja man kan till och med säga att det aldrig förelåg någon uppenbart risk att något skulle ta slut.

Paketöppning, Leklandet och lite bus sedan stod godispåse och hemfärd på programmet. Klockan 21.30 var vi hemma igen och jag gjorde vågen. Puh! Ett år till nästa gång…..

Huvudperson, ja han var nöjd. Supernöjd faktiskt! Toppenkväll trots lite gråt, lite bråk, lite hemlängtan, lite mörkerrädsla och lite blodvite. Suveräna prestenter, tusen tack alla för er omtanke. Liten prins somnade så fort vi kommit hem och bäddat ner honom i sängen. Som tack för kalaset förärade han sin ömma moder och fader med sovmorgon. Det tackar vi extra för….

Lördagen har sedan gått i makligt tempo. Lite skoljobbf ör mami, tvätt och innetrix. TB for iväg på lördagskneg och Gabriel och mami for till återvinningen, skoaffären och lilla Närbutiken. Eftermiddagen bjöd på gräsklippning, klipp av sista snåren på vår platå och så fixa till en planka på altanen, sätta upp TBs sänggavel och plocka fram solsängarna (inte för att det alls var aktuellt att inviga dem idag, men man vet ju aldrig när sol och värme slår till med full kraft). Rätta nöjda med vårt dagsverke for vi sedan hela familjen till restaurangen Timeout för lite god lördagsmiddag. Grabbarna njöt av pizza (idag igen, jag vet….) och jag tog en laxplanka. Mumma! Nu har vi landat i tv-soffan med en skål godis, en dito med popcorn och lite iskallt i glasen. Självklart dissar vi EurovisonSongContest till förmån för Gladiatorerna.

Happy Saturday vänner! Kram Mia

Skolcool – medbedömare!

Det mesta som sker i skolans värld skall på något sätt och vis bedömas för att kvalitativt säkra organisation, verksamhet, resultat och varje individs utveckling, kunskap och lärande. Svettpärlans inriktning är att bedömning handlar om att leta bevis på vad någon kan/vad som är bra – dvs en positiv utgångspunkt. Inte sällan får nämligen skolan som institution kritik för att man gör precis tvärtom, att man letar bevis på vad någon inte redan kan/det som inte är tillfredsställande. Det finns inga styrdokument som talar om vilket sätt som är mer rätt än det andra, men för mig är det självklart ur inte minst coachinghänseende att välja den positiva approachen. Välkommen till veckans Skolcool!

På Svettpärlan jobbar vi med att bli allt bättre på sambedömning. Bedömning av ett kvalitativt skolsystem kan sällan göras kvantitativt, varför bedömning relativt ofta sammankopplas med subjektivitet. Det där är inte alltid lätt att bära som enskild pedagog – risken att bli anklagad för att man i sin subjektiva bedömning inte är objektiv nog. Det står ställt utom allt tvivel att vi som pedagoger skall använda all tillgänglig information då vi bedömer och sedan så småningom sätter betyg. Hur eller hur är vi ju bara människor som absolut kan göra fel, se fel saker och bli ”hemmablinda” so to speak. Just därför tror jag att sambedömning är så himla bra. Att man är fler som tittar på samma sak – en inlämningsuppgift, ett prov, en redovisning. Med fördel kan medbedömaren vara någon som normalt sett inte alltid bedömer eleven. Vi tittar helt enkelt på samma saker med olika ögon, det kommer vi aldrig ifrån. Att gemensamt diskutera ett bedömningsunderlag ger också en möjlighet till kvalitativa diskussioner, perspektivseende och nya målansatser. Just idag har jag fått agera medbedömare i åk 6. Det var sista lektionen i hemkunskap för halva klassen och det lagades Amerikansk Club Sandwich. Mums! Jag fick äran att prata med eleverna, se deras uppläggningar och även få mig ett smakprov. Fantastiskt välgjort. Den här typen av medbedömaruppdrag gillas extra mycket.

Redan torsdag igen och jag har landat här hemma. Gabriel har kompisMelvin med hem. TB laddar för träning och maken har varit på golfbanan. Veckan har gått i ett huj och jag har dragits med en mängd effekter av antibiotikakuren som är mindre trevliga. Dock känns foten nästintill kurant och det gör mig extremt glad. Imorgon har vi kort fredag och på kvällen ska Gabriel ha sitt kompiskalas. Sedan tar vi helg!

Kram Mia

 

Hold your head high

Vissa dagar är det viktigare än andra, att hålla huvudet högt alltså. Inte för att jag känner att jag har gjort något dumt eller högst olämpligt. Ej heller har grodor hoppat över mina läppar eller skrivtangenter. Nädå, det är bara så att utsikten uppåt är bra mycket skönare än nedåt so to speak.

Det handlar dock varken om solen eller den vackra himlen, utan mer om att utsikten nedåt är hemskt. Lika glad som jag var då jag idag lyckades knixsa på mig ett par mjuka ballerinor på fötterna, lika chockad blev jag då jag råkade slå ner blicken idag. Oh, holy cow…..foten pyste liksom över skon upptill och när jag snabbt drog foten ur skon såg jag till min fasa att tårna var tjocka som prinskorvar. Bläh……Så nu mina vänner, nu håller jag blicken högt. Jag har verkligen bekymmer med fötter. Nästan lika stora bekymmer som jag har med gröna ärtor. Hehehehe! Don´t like!

Foten läker enligt plan och jag blir stadigt allt bättre. I söndags fick jag på mig en foppatoffel med nöd och näppe, igår kunde jag köra bil och idag fick jag på en sko. Jag haltar knappt alls nu (hrm…tror jag) och framförallt har jag inte ont. Antibiotikan är dock inte helt snäll mot min kropp, men alternativt hade förmodligen inte varit något att stå efter så jag fortsätter snällt. Idag firar jag halvtid med kuren. Två jobbedagar läggs till handlingen och ikväll ska vi bara ta det lugnt här hemma. Kylan är påtagligt och maken valde att tända en brasa. Mysigt! Imorgon firar vi lillördag, jag och mina feta små tår.

Puss på er….

Att gilla läget

Man skulle kunna tro att rektorskan är helt rabiat och klättrar på väggarna nu när fotskadan sätter p för hennes framfart i vardagen. Man skulle kunna tro att hon suckar tungt, klagar och är allmänt snarstucken. Frustrerad över att inte få något gjort. Det skulle man kunna tro, men jag måste tala om att så icke är fallet. Istället måste jag upplysa om att rektorskan är kolugn, väldigt avslappnad och tar sitt uppdrag (att vila sig i form) på största allvar. Kalaset igår gick jättebra och jag har sovit som en stock inatt. Lördagen har bjudit på golfträning för Gabriel och själv satt jag igång med jobbskrivande. När förmiddagen övergick mot lunchtid bäddade jag ner mig i solstolen på altanen och satte näsan i vädret. Lät ömsom ögonen vila på vår fantastiska utsikt och den spirande grönska som omger oss och ömsom på molnen ovanför oss som kommer och går. Solen värmde gott på mina kinder och jag hade plötsligt oceaner av tid för tankar och känslor.

Maken och TB färdigställde vår trädgård efter byggnationen och de fick hjälp av finaste grannen, Putte. Så skönt…..På eftermiddagen kom finaste Helle med Neo och Nelly hit på fika och lek. Precis vad vi alla behövde. Gabriel kunde plötsligt röra sig riktigt bra med sin skadade fot, men själv haltade jag omkring i en mycket osexig pose. Nelly konstaterade också att Mia du har ont bara för att du är liiite gammal. Hihihihi….ingen mer fika till den tjejen med andra ord.

Ikväll har vi ägnat oss åt lite kylskåpsrens till middag, mycket prat och nu soffhäng. Om jag hade varit frisk i foten hade jag aldrig valt detta upplägg av dagschema. Jag hade säkert både klippt gräset, fixat sista renset i trädgården och städat inomhus innan jag hade unnat mig fika och slapp. Jag är en människa som gillar att vara aktiv och igång och jag inser sällan mina begränsningar förrän det har tagit p so to speak. Men då….då har jag inga som helst problem att gilla läget, plana ut och strunta i alla måsten. Ingenting stressar mig längre. Jag känner hur andningen sjunker ner från halsen till magtrakten och jag stannar upp. Tankarna far omkring, jag kommer närmare mina känslor och lägger märker till dofter, färger och smaker på ett helt annat sätt. Visst är jag väl en motsägelsefull person?

Lördagskramen vänner…..

 

 

 

The World´s Greatest – Gabriel!

Klockan 04.27 för 8 år sedan vrålade jag ut vår älskade lillonge, Gabriel. Med höger arm höjd över sitt huvud mötte han världen med ett illvrål. År av väntan och längtan efter att få vår familj fulländad var äntligen över. Idag fyller den där killen 8 år och han gästbloggar här idag (ja, dikterar till mami som sedan glatt knapprar på tangenterna). Håll till godo…..The world´s greatest Gabriel!

Hallå hej Folket!

Idag är det jag som bloggar här hos mami. Jag är Gabriel och idag fyller jag 8 år. Jag tänkte berätta lite för er hur det är att vara Gabriel, om ni vill höra alltså. Annars måste ni nog sluta läsa nu. Förresten läser vuxna högt egentligen för sig själva? Annars passar liksom inte höra och läsa ihop på nåt sätt va? Jag läser alltid högt för mig själv, eller mami eller någon av mina fröknar Anna, Mia och Anette. Faktiskt är det så att jag har precis lärt mig läsa, en del i min klass har kunnat det länge. Men man kan ju inte kunna allt. Jag är ”ticksempel” snabb, jättebra på matte och volleyskott. Sen är jag nästan mästare på att dribbla och att skjuta bombare och höjdare.

Jag är också väldigt bra på att vara Gabriel. Om du undrar hur man är då så är det snäll och omtänksam. Jag gillar att hjälpa andra och jag säger aldrig dumma saker till andra (fast ibland har jag lust). Jag är också lite busig. Busigt är bra, alldeles för många är så allvarliga och ”lessna”. Jag gillar alla saker som man blir glad av och sådant som luktar gott. Min favoriträtt är Gabrielpizza, torsk med dillsås, Mc Donalds och ris och curry. Förutom den maten luktar sköljmedel godast. Jag gillar att ha ordning och reda bland mina saker och jag hjälper till hemma genom att diska, städa mitt rum och duscha stryktvätten. Efter skolan spelar jag fotboll, golf, innebandy och handboll och leker med meina kompisar Melvin, Calle, Noah, Axel och Agaton.

Idag blev jag väckt av att alla i min familj sjöng ”Happy Birthday” för mig. Jag tränade in den sången med dem igår. Jag fick innebandymål och FKK:s träningskläder i morgonpresent. Perfekta presenter för mig. Idag har mami och jag haltat omkring här hemma eftersom vi är skadade i varsin högerfot. Vi har också förberett för mitt vuxenkalas. Det blir pizzabuffé och fanta/hallonsoda som jag har beställt. Och så kladdkaka och grädde efteråt. Jag längtar efter alla som älskar mig och kommer hit på kalas. Jag tror egentligen att det är många fler än de som kommer på kalaset som älskar mig (inget fel på självförtroendet hos den killen inte). Och nu för en stund sedan hade min storebror Tor en överraskning för mig. Jag fick sitta och kolla på pappas dator och sedan höll alla för ögonen på mig och ledde mig till mitt rum. Där inne fanns en PS3:a och en massa spel till mig. Kära nån vilken tur jag har. Min familj är magisk. Tänk att just jag blev född i den! Jag blev så glad att jag nästan började gråta. Mitt liv är liksom helt perfekt….. Nu ska jag byta om till mitt kalas. Jag kommer att duscha först så att jag luktar gott och ta lite Spindelmanparfym. Ikväll kommer jag bara att sitta här och vara lycklig över att alla kommer hit och firar mig. Ja, Lasse är med han också. Han är ju en fri själ nu som finns överallt i det vi lever och andas. Fast jag hade gillat bättre att han levde och kom hit. Nästa fredag ska jag ha mitt barnkalas (alla killar i klassen är bjudna) och vi ska spela lasergame. Jag längtar tills dess med. Vill ni mig nåt hittar ni mig på fotbollsplanen eller golfbanan. Hej då!

Så är det alltså att vara Gabriel, om ni undrar alltså. Idag ska vi fira kalas med köbemaut och ett icke-städat hem. Mycket märkligt, men livets prövningar rår man inte över. Och inte ville jag ställa in kalaset heller för vår lille goding. Nåväl, Gabriels fot är bättre, men han haltar. Jag tror han vrickade till den då han hoppade ner igår. Min egen är absolut bättre, men väldigt svullen och missfärgad. Jag haltar fram, men har inte ont längre. Det tackar jag extra för. Tror eventuellt att det var en hälsning från ovan om att det är dags att rektorskan ska varva av lite, ta ett djupt andetag och vila. Jag lovar att det är svårt att göra något annat just nu….

Tja, Happy 8-års dag älskade Gabriel önskar familjen Happyvardag. Love is all around! Kram Mia

 

 

Just idag är jag klen

Inte för att jag på något sätt agerade partypingla igår, tror för all del inte det. Nej då, idag är jag klen som i betydelsen aj, aj, aj,oj, oj, oj. Det där är inte likt mig och jag märker att jag har väldigt dåligt tålamod med detta. Att det dessutom är extremt dålig tajming gör inte saken bättre. Men jag sitter numera där jag sitter, tillsammans med ännu en liten olycksfågel.

Vaknade mycket tidigt denna första dag i maj och ägnade förmiddagen åt lite diverse göromål – skoldokumentation, disk, morgonpromenad, fika med svärmor och lite lightstädning. När maken drog till Kristianstad för golf med kompisJena passade jag och grabbarna på att fortsätta arbetet bland takläkt och spetor, vindskivor och hängrännor, altanvirke och skräp, rostig spik och taggbusksnår. Det gick som en dans fram till absolut sista lilla delen, då först Gabriel trampade på en tagg och sedan direkt snett och fick väääldigt ont i höger fot. Ganska omgående trampade sedan hans ömma moder på en spik och fick också väääldigt ont i höger fot. Finaste TB skjutsade oss till Allra Käresta Syster som höll öppen akutmottagning för oss. Avkollade, avtvättade och bandagerade for vi sedan vidare för lite släng av skräp och handling av mat. Och nu sitter vi alltså där vi sitter. Grrrr…..Har ju inte så lite saker att förbereda inför morgondagens kalas. Ber en stilla bön och hoppas på mirakel. Och känner mig gigantiskts klen förstås.

Uppdate: Har nu spenderat en stund på sjukhuset. Spiken har gått in i foten och skadat leden till pektån (fast läkaren sa fingertoppen). Kan inte stödja på foten, ej heller röra på tårna. Sprutor, penicillin, tabletter och viloläge. Måttligt road just nu…..

Kram Mia