Att bli vald

Somliga saker kommer naturligt här i livet, medan andra får man värka fram. Somliga saker blir man tillfrågad om, andra får man helt enkelt be om.  i vissa lägen blir man vald, i andra bortvald, och om det där är tur eller skicklighet det väljer jag att inte sia om här och nu. Ty idag blev jag minsann vald och det känns så himla bra.

För några veckor sedan blev jag tillfrågad om mitt intresse för styrelsearbete och föreningsmänniska som jag är meddelade jag att det där skulle jag nog kunna tänka mig (bara jag slipper vara kassör). Idag var det dags att bevista årsmötet i TBs fotbollsklubb och tillsammans med en liten, varmhjärtad skara människor blev jag alltså invald i styrelsen på 2 år. Jag känner mig både hedrad och nyfiken. Rödeby AIF är en framåt förening med många spännande projekt på lut detta år – beachfotbollsplan, konstgräsplan och flera evenemang. Passar mig utmärkt, hoppas jag. Att dessutom få ge tillbaka något till den klubb som så varmt välkomna TB då han som mest behövde det, känns underbart.

Hann inte mer än in till jobbet idag förrän liten Gabriel 20 minuter senare kommer ner till syster Nettan med huvudvärk och det konstateras 38.8 i feber. En hel del feber på en kille som har en låg kroppstemp i vanliga fall (vilket konstaterades på sjukhuset då han fick hjärnskakningen för några veckor sedan). Så det var bara att packa ihop sina jobbeprylar och bli hemskjutsad av Allra Käresta Syster. En ”vab-mitt-i-veckan-dag” fick det alltså bli. Det vankas nog fler dagar eftersom han har rejäla feberrosor på kinderna nu och är het i pannan. Tur att man kan utföra en hel del av sitt arbete på hemmaplan.

Kram Mia

Fynd för hållbar utveckling!

Det där med ”Hållbar Utveckling” skulle kunna kategoriseras som ett modeuttryck, men sanning å säga så är det ju livsviktigt. Det finns så många saker vi kan göra i vår omedelbara närhet, i vår lilla livsvärld som om, alla människor bidrog på samma sätt, skulle kunna få riktigt bra effekt. Jag tänker förstås på återvinning, bra val vid inköp av livsmedel och second hand. Nu är ju inte jag den personen som normalt sett brukar förespråka miljötänket in public, men det finns något i ”hållbar utveckling” som har fått mig extra intresserad. Jag gillar tanken på recykling och alldeles särskilt kopplat till prylar som jag nästintill alltid får dåligt samvete av redan vid tiden för inköp. Prylar som knappt används och som sedan blir liggande eller slängda. Prylar som absolut fungerar att återanvända. Mycket av de kläder TB hade som liten fungerar nu alldeles utmärkt som basgarderob åt Gabriel och av det vi köpt nytt till Gabriel har nästan allt fått flytta vidare till Neo (min brorsdotters son). Framförallt har alla prylar (allt från skötbord, vagnar och sängar via leksaker av olika slag till skor och kläder) skänkts till Neo och hans lillasyster Nelly – en del har dessutom nu fått flytta vidare från dem till min brorssons dotter Lovisa. Det där känns riktigt bra.

På jobbet har vi sedan en tid tillbaka en form av återvinning. Man tar med sig saker, kläder och skor som man har tröttnat på och så kan andra istället fynda saker som blir nya för just dem. Just nu har vi en liten nytändning när det gäller detta och igår fyndade jag rejält. Några nya tröjor, en blus och en somrig kjol. För en bråkdel av priset av vad det skulle kosta som nytt. Den här idén tilltalar mig verkligen. En slags insats för den hållbara utvecklingen. För att inte tala om pluseffekten för den hållbara ekonomin. Hihihi!

Tisdag här idag och dagarna svischar fram. Söndagens fotbollseftermiddag (träning för GB och träningsmatch för TB) fyllde oss med massor av frisk luft och mysig samvaro med goa fotbollsföräldrar. Tack alla och envar – ingen nämnd och definitivt ingen glömd. Ni hjälper mig sannerligen i min vardagsnormalisering. Måndagen blev en bra jobbedag och sedan lite catch up på hemmaplan, innan vi åt kvällsmat och fullkomligen rasade i säng så fort TB kommit hem från sin fysträning (kickbox). Idag har vi njutit (not) av heldagsregn. Jag fryser både inombords och på ytan, så veden är inburen och båda brasorna är tända. TB kör direkt från skolan till första grästräningen ikväll. Jippie! Gräspremiär är galet härligt, får mig att längta efter fotbollstjejen inom mig. Gabriel har idag fått plats i innebandylaget och ska på sin första träning ikväll. Behöver jag berätta att han är överlycklig? Och med detta som bakgrund är det inte helt otippat om jag rasar i säng ikväll också. Vardagen anfaller….

Kram Mia

Att hålla höjd!

Det finns en djupt rotad trygghet i vardagens lunk, en slags känsla av en kär gammal vän som man hejar på och kramar om. Inte alltid får vardagen den uppskattning och status den egentligen förtjänar. Snarare har vi väl alla till mans lite lätt att ta den för given och ibland till och med förbanna dennes existens. Inte sällan läser jag om/hör jag det uttryckas önskningar om förändringar och jag tycker mig mer eller mindre i samtliga fall skönja en självklarhet i att det skall hända något som förändrar till det bättre. Ni som har hängt med ett tag här inne vet att jag brukar uppmana till att värdesätta det man har just nu istället, ty inte sällan blir förändringar inte till det bättre utan till det sämre. I mitt eget fall önskade jag mig inte alls någon förändring, men livets prövningar är svåra att värja sig emot. Traumat slog till när vi var som tryggast i vår vardag och inget blir någonsin sig likt mer. Men min Happyvardag, den tänker jag fortsätta kämpa stenhårt för. Jag är inte beredd att låta den göra en totalmanövrering och byta skepnad. Jag är den första att plädera för vikten av att skapa en trygg och varm vardag där man trivs, hämtar kraft och faktiskt lever – en Happyvardag.

Just därför blir det extra viktigt att hålla höjd. Att fortsätta vägen framåt. Sätta en fot framför den andra. Vilja leva. Våga älska. Låta skratt och gråt blandas i en enda salig röra. Minnen och framtidsplaner likaså. Jag vägrar ställa in livet och bara bli sittande i något slags meditativt tillstånd – inte för att jag känner att någon förväntar sig det, inte alls. Men det är så lätt att tillåta sig att fastna i sorg och saknad, istället för att helt enkelt skapa plats för det tillsammans med allt annat i vardagen. Jag tror inte sorg och glädje kan existera utan vartannat, lika lite som skratt och gråt. Trots att det är varandras motsatser, blir de på något sätt också varandras förutsättningar. Just därför är det viktigt för mig att våga hålla höjd. Att inte sjunka ner i något slags töcken, vilset letande efter ljuset och glädjen. Ljuset, glädjen och livslusten är den största ära våra änglar kan få. Låt oss minnas att för oss som finns kvar är uppdraget att fortsätta leva och älska även för dem som gått för att ej komma åter. Så älskade Lasse, det är det jag gör varje minut i varje timme, varje dygn….Lever och älskar även för dig. Pussar och kramar mina söner, berättar anekdoter om dig, ”pratar” med dig på mina dagliga promenader och ber för att du ska ha det riktigt bra där du befinner dig nu somewhere over the Rainbow. Sakna dig kommer jag att göra resten av mitt liv…..

Fredagen passerade och helgen gjorde entré. Handboll för GB på lördagsförmiddagen och sedan fotbollsmatch för TB på eftermiddagen. Iskalla vindar där vi stod på Rosenholm, men med adrenalinpåslaget som följde vid en allvarlig huvudskada på plan och den här rektorskan som direkt gick in i ett slags  krishanteringsläge gjorde att vi tappade både känslan för vind som tid. Otäckt, men med ett lyckligt slut (om än en allvarlig hjärnskakning på killen). Och jag bär tusen tankar och känslor kring hur hela situationen hanterades av somliga funktionärer (självklart inte lagets eminenta tränare och lagledare, men andra). Hela natten har jag gjort upp med omgivningen. Inte undra på att jag vaknade med huvudvärk. Igårkväll hade vi förresten familjen Björkman här på lite käk. Tre sorters canapéer till förrätt (Skagen, Crudo och mozarella med tomathack samt salami, brie och jordgubbar), Thaisoppa med valfritt tillbehör (räkor, kyckling eller bacon) samt en gedigen Marrängsuisse till dessert. En Kaffe Carlsson och stora godisskålen fick avrunda alltsammans. Lovely! Hihihi…tycker jag då. Det där lät nästan lite skrytsamt, men det var så mysigt att träffas och prata en massa strunt, uppleva Gabriel och Emma leka oavbrutet och bara få njuta lite. Idag söndag väntar slapp för pappan i familjen som har tagit över TBs stafettpinne av feber och halsont. TB ska plugga, jag ska lägga sista handen vid torsdagens föreläsning om föräldracoaching och GB har fotbollsträning. Tvätt ska tvättas, lite annat ska strykas. Återvinningen ska få sig ett besök och lite läsläxa ska tränas med GB. Till middag vankas det cajungrillad fläskfilé till de stora grabbarna och vi andra två ska njuta av grillad torskrygg med hummersås. Vardagen anfaller. Vi håller höjd. Lever och älskar även för dem som inte finns med oss. Inser att livet är alldeles för kort och förgängligt för att vi ska förbanna läget, grotta ner oss i det trista, sorgesamma och sjunka ner i håglöshet. Håller en tumme eller två för att vi ska slippa snö i veckan. Tar nya tag. Häng på! Håll höjd!

Kram Mia

 

”Det är över nu…..

….men jag kommer ihåg alla dagar med dig”. Hur skulle jag någonsin kunna glömma? En älskad bror som verkligen ALLTID har funnits där kommer att fattas mig för alltid. Oändligt älskad. Alltid saknad. Aldrig glömd. Forever, for always and no matter what…

Årets vackraste dag, med strålande solsken och klarblå himmel och temperaturen på tvåsiffrigt, hedrade vår älskade Lasses sista resa. Redan när jag slog upp mina små ljusblå denna dag visste jag att det idag var dags att en gång för alla skåda sorgen i vitögat. Somliga i min närhet hade uttryckt oro över hur jobbig dagen skulle tänkas kunna bli. Själv kände jag mer: det värsta har ju redan hänt. Dagen då vi fick veta att Lasse gått för att ej komma åter blev ett enda stort trauma för oss alla. Och nu har vi levt i denna hemska visshet i nästan en månads tid. Hur skulle det kunna bli jobbigare idag liksom? Begravningen blev en vacker och ljus tillställning. En fullsatt kyrka, massor av släkt, vänner, elever och deras föräldrar, ett blomsterhav, vacker sång av Johan Toll, underbart tal av prästen Johanna Juhlin, tända ljus i mängder och så många varma omfamningar. En slags kärleksmanifestation utan dess like. Liten Gabriel han meddelade innan ceremonin startade att vi skulle fira Lasse. ”Vi ska ju fira att världens bästa Lasse har levat”, sa han. Inget behöver vara krångligare än så i ett barns värld. Han stod där så fint och trumlade lite med sina handblomma, lämnade den med stadig hand, viskade sov gott och så ställde han sin älskade Franscesco Bernoulli där på kistan. För att Lasse älskar ju Rallybilar, konstaterade han snabbt. Därefter drog han av några härliga dansmoves till I´m sailing. Ja, vad säger man. Den killen lär oss en hel del om hur man kan ta sig an livet. och jag är säker på att Lasse han skrattade gott åt såväl Gabriels kommentarer som upptåg och idéer – så som han alltid har gjort. Lite one of a kind på dem båda, so to speak.

Eftersittningen gick åt till att hedra Lasse. Vår andra bror Mats höll ett inriktningstal som var så underbart slående och så mycket Lasse. Sen skålade vi, åt en fantastisk buffé med god dryck och avslutade hela härligheten med att dricka kaffe och äta päronbiskvier modell big size, som Lasse älskade. Lasse han var med oss på egen sittplats med foto, en skål vingummi och en stadig Gammeldansk. 45 personer pratade, umgicks, kramades och tog ut ny kompassriktning – alla med inriktningen att fortsätta leva och älska även för Lasse. Tack Källarmästaren för en perfekt eftersittning och till alla och envar för allt idag. Jag har verkligen känt ”Love is all around”.

Vi skjutsade hem mor och far, hjälpte dem in och på med myskostym för att sedan bädda ner dem för en power nap innan Antikrundan. Väl hemma i vår Happyvardag fann vi vackraste buketten vid vår dörr. Tack sötaste Emma och Måns! Så vackert hoppingivande……Nu har vi bäddat ner TB som har halsont och feber, placerat GB framför en fotbollsmatch på tv(repris. Funkar fint det med.) och själv sitter jag framför brasan. Ljusen är tända, blommorna doftar ljuvligt och jag ser ut som sju svåra år – eller som om jag hade supit i 10 veckor typ. Hoppas innerligt att det lägger sig, annars skrämmer jag slag på barnen i skolan imon. Jag lovar!

Jag passar på att tacka er alla och envar, för blommor, kramar, meddelanden, sms, samtal, gillatryck, tankar och kraft. Det betyder så oändligt mycket att jag inte i ord kan beskriva det. Ta väl vara på er alla. Glöm inte att säga jag älskar dig. Kramas ofta. Och ta aldrig något eller någon för givet. Puss och kram till er alla!

 

Försmak av våren

Skiner solen på er, vänner? Har snön(om ni har haft något) töat bort och kylan släppt sitt grepp om tillvaron? Ser ni möjligtvis ljuset som plötsligt överraskar oss tidigare mornar och senare eftermiddagar/kvällar? Har ni blivit helt euforiska över tanken på att våren kanske är på väg?

Själv är jag något försiktigt. Inte försiktigt som i pessimistisk eller negativ, men väl i betydelsen realistisk. För helt ärligt, det är den 11 mars idag. I minst en månad till kan vi räkna med att vintern vill sucka lite hit och dit. Har jag plockat undan vinterjackor? Svar: Nej! Har jag plockat undan stövlar och boots, handskar, vantar och halsdukar? Svar: Nej! Har vårkläder och tunnare skor fått se dagens ljus? Svar: Nope! Har solglajjorna börjat användas? Svar: Yes! Har jag njutit av dagens vackra väder med strålande sol och ljummen vind? Svar: Big time! Man får ju inte vara dum……

Jag tror att tillvaron bjuder oss på en liten försmak av våren för att vi så innerligt behöver det just nu. Vi behöver känna tro på att det kommer ljus, sol och värme som ska tina upp våra frusna kroppar och själar och få oss att våga se det vackra, fina i tillvaron igen. Så även om jag absolut inte tror att våren är här för att stanna för gott, så väljer jag att njuta av det som bjuds just här och nu. Jag tänker lite att det där var allas vår Lasse så bra på att göra – att leva här och nu och inte ta ut allt i förväg – och att jag ska bli bättre på det bara just för att hedra minnet av en älskad bror och medmänniska. Igår fick jag en så fin vårblomma till altanen av bästa svärmor, trots att jag verkligen är urusel på att hålla blommor vid liv. Någon sa att om man inte kan hålla blommor vid liv kan man få det bekymmersamt  när man skaffar barn. Just därför vill jag bara förtydliga att mina barn alltid har fått såväl mat som dryck – bara så att ni inte tror att ni måste kontakta soc nu liksom. Några jobbedagar i köket är avklarade då ena kocken har semestrat i New York. Jag är lite mör efter kroppsarbete och jag har en hel del skrivjobb att uträtta under kvällen. Först lite raggmunkar med stekt fläsk dock…..mums!

Kram Mia

 

Tillbaka till bebisstadiet!

Minns ni bebbetiden vänner? Precis lagom till att de (mina söner alltså) hade sett dagens ljus och man trodde att man skulle kunna pusta ut ”faran över”, i betydelsen en bebbe vid liv dvs inget missfall, ja då slog väl nästa skräck till med full kraft. Plötslig spädbarnsdöd och ”kolla andningen” blev den mest livsviktiga uppgift jag kunde tänka mig. Seriöst, inte undra på att mina grabbar sov dåligt och resultatet blev ett stört sömnmönster för exakt hela familjen. Eventuellt för hela släkten. Nåväl, nu lever vi ju med två stora grabbar och det torde alltså vara lugna gatan. Torde och borde ja…..

Igår hade TB samkvämsdag med laget. Badminton/fys, fotboll, tips, pizza, poker och eventuellt något drickbart. Eventuellt kan detta drickbara ha varit en huvudingrediens av kommunikationen senare på kvällen att döma. Vi andra höll mys här hemma, TB fick vi kontakt med via en mängd härliga sms framåt kvällskröken. Vid hämtning straxt vid midnatt kunde snabbt konstateras att han levde mitt i sin premiärfylla. Och tja, är man 18 år fyllda är det väl hög tid att börja skapa goda rutiner för måttfullhet, vilka lättast hittas genom att man prövar på sina ytterligheter så….Den här mamin stoppade ömt om sin son med spyhinken jämte sängen och har sedan vandrat avigt och rätt genom huset denna natt. Ivrigt lyssnande efter andetag och koll av läget. Varken han eller jag har sovit speciellt gott och påminnelsen om spädbarnstiden var faktiskt ganska slående. Dock klarade vi oss utan spyor och idag är han ”bara” lite blek och skakig. Själv har jag märkbart svårt att hålla min ögonlock uppe. Hehehe……

Söndagen har inneburit städning, skoljobb, skogspromenad med vovvarna och så fotbollsträning för Gabriel. Under tiden promenerade jag omkring och kollade på fina hus, snygga uterum och pratade med vänner jag mötte. När vi kom hem hade maken grillat en Salviakyckling och serverade den med krispig sallad, ris och orientalisk sås. Mums! Nu ska vi se hur många minuter till jag kan hålla mig vaken. Natti natti!

Kram Mia

Hushållsarbete med en liten twist

Det kan eventuellt ha framgått att den här rektorskan är rätt svag för hushållsarbete. Jag tycker det är enormt avkopplande och något som jag ser till att få minst en daglig dos av. Många gånger kopplar jag bara på autopiloten, som maken brukar uttrycka det, och sedan kör jag. Och det finns kanske en del som skulle tycka att just det faktumet skulle möjliggöra en viss form av tristess och ”icke-utmaning” – själv älskar jag ju allt som är tryggt och vanligt och så långt ifrån äventyr man kan komma. Trygghetsnarkoman? Javisst! That´s me folks! Den senaste tiden, måste jag dock ändå erkänna, har bjudit på en utmaning kopplat till vissa delar av mitt hushållsarbete och då företrädesvis till tvätten. Alldeles särskilt blir det en utmaning då ljuset får ge vika för kvällens och nattens mörker. I tvättstugan har nämligen armaturen i taket gjort sitt. Mats har bytt lysrör och vridit sönder ett antal och ändå….den lyser med frånvaron av ljus. Vanliga veckokvällar innebär hushållsarbetet i tvättstugan numera till skenet av en pannlampa. Något originellt. Väldigt opraktiskt. Framförallt väldigt liten ljusvinkel. Så gissa om jag tvättar som en tok då det är helg och man har heeeela dagen på sig…..

Idag vaknade den 7-årige sjusovaren redan klockan 06. Vad är det med ungar och deras sovmönster egentligen? Frukost och morgonmys med alla våra goa vovvar och sedan for vi på handbollsturnering. En underbar förmiddag med många goa ungar, härlig bollglädje och ett uppdrag som diplomskrivare. 2 vinster och 2 förluster för Gabriels lag och han var nöjd. I särklass mest nöjd var han med sina 8 mål och en mängd snurrfinter. Så skoj att han har hittat in i denna bollsport också – idag även utan sina vanliga skolkompisar på plats. Jag är riktigt stolt över honom….

Maken skjutsade TB till heldag med laget och sedan drog vi på oss kläder för skogsbus med våra tre nyklippta skägg. Underbart mysigt i sol och förstås lite blåst. Vi gick över stock och sten i skog och mark. Klättrade i träd och balanserade på stenmurar. Hoppade över vattenansamlingar och parerade för ett och ett annat rådjur. En underbar eftermiddag med andra ord.

Så nu håller vi snart kväll här. Naturligtvis kommer vi att göra allt som står i vår makt för att slippa komma i kontakt med Mellon, men med både fotboll och golf på TV lär det inte bli några större problem. Ikväll njuter vi av wok maken och jag (biffwok till honom och tigerräkor i Oystersauce till mig) och Gabriel får grillad torskrygg. Framåt natten blir det dags för Taxi3 att återuppstå för hemleverans av stor son. Hoppas ni ahr en fin lördag vänner. Kram Mia

Bakom mina solglasögon……

Veckan lider mot sitt slut, fredagsmyset nalkas och det är utlovat vårtemperaturer i helgen. Vi tar ett andetag i taget, trevar oss fram och försöker med all kraft återskapa något som kan liknas vid en fungerande vardag – såväl jobbmässigt som privat. Jag kämpar med stunder av panik över det ofattbara i att förlora en älskad familjemedlem, likväl som mitt behov av att cocoona. Däremellan anfaller vardagslivet med full kraft med allt från läxor och träningar via alla basala behov till rent hushållsarbete. Helgen välkomnas varmt av oss alla, att leva vardagen ständigt på tå tar minsann nämligen ut sin rätt. Jag längtar efter myskostym, brashäng, tända ljus,ett glas vin tillsammans med en skål smågodis samt att få sova. Och så våra ljuvliga lånevovvar Axel och Elsa. Underbart!

I takt med ljusets återkomst ökar mitt behov av solglajjor på näsan – jag är nämligen extremt solljuskänslig i mina. ögon. Och så duktigt fåfäng till på köpet. Bra kombo, som kan bli en dyr kombo ibland. Alldeles särskilt dyr då man försnillar ett och ett annat par Oakley, Rayban osv. Häromdagen fick två par nya godingar följa med hem från Lindex – stora svarta att gömma sig bakom och lite coolare pilotisar.Till väldigt förmånliga priser. Hoppas innerligt att solen tänker visa sig i helgen, ty nu är det dags att piffa upp våren känns det som. Somliga är trötta på vinterjackor, halsdukar, stövlar och vantar. Själv kan jag lätt acceptera att fortsätta gosa in mig i tjocka Skinnarmoexpeditionsjackan och tassa omkring i mina klackaboots OM jag bara får ta fram solglajjorna. Dags att börja välja och vraka i samlingen go vänner. Många skor och stövlar finns det här i Happyvardag, och många solglajjor blir det med.

Hoppas ni alla får en finfin helg. Här bjuds det handbollsturnering för GB imorgon och TB har heldag med laget (badminton, fys, stryktips, pizza, poker och annat bus). Lite fotbollsträning och massor av mys och promenader med vovvar. Ikväll ska vi göra hemgjorda högrevsburgare med aioli och hemfrittade pommes. Vardagen anfaller, det är då ett som är säkert. På återhörande!

Kram Mia

Skolcool – att inte vara en vindflöjel!

Det är en konst att i skolans värld förhålla sig till alla lagar och regler, styrdokument och riktlinjer, rekommendationer, krav och önskemål. I verbet ”förhålla sig” ligger en antydan om att det är upp till varje skola att se till att göra bra och riktiga tolkningar samt att omsätta i praktiken. Eftersom det på så vis bjuds ett visst mått av frihetsgrader, skiljer sig per automatik många saker åt kommuner emellan och så även från en skola till en annan. Det där kan upplevas som enormt förvirrande sett ur ett föräldraperspektiv, då man lätt kan förledas att tro att vissa skolor inte sköter sina åtaganden. Varmt välkommen till veckans Skolcool!

Skolan är som en hel livsvärld i sig och vi rör oss definitivt i det breda spektrat. Vi har en yttre ram som tar sin utgångspunkt i våra nationella styrdokument och inom den här ramen fyller vi sedan just vår verksamhet med olika fokusområden. Det är inte möjligt att jobba med precis allt samtidigt och prioriteringar måste göras såväl utifrån det långsiktiga perspektivet som det kortsiktiga ditot, samt förstås vilka omständgheter som gäller vid aktuellt tillfälle. Utav just den anledningen kan det ur föräldraperspektiv te sig som att olika saker gäller på olika skolor. Något som är helt ok. 2011 trädde en ny skollag ikraft och med den nya läroplaner, nya kunskapskrav och ett nytt betygssystem. Att under pågående verksamhetsår byta ett helt styrsystem är förstås en näst intill övermäktig uppgift, men varje skola bör ha gjort sin alldeles egna unika handlingsplan för hur denna utrullning ska se ut och hur den ska gå till. Varje skola har valt olika fokuspunkter vid olika tillfällen och just därför kan man förledas att tro att vissa skolor eventuellt gör fel. Själv har jag som rektor valt att vara mycket tydlig till såväl personal som elever och deras föräldrar med vilka steg vi ska ta, vilka våra fokuspunkter skall vara, var vi befinner oss i själva processen. Och visst finns det föräldrar som har frågat, andra som har ifrågasatt särskilt med utgångspunkt från hur andra skolor gör. Mitt mål är alltid att lyssna in olika aktörer och att redan i en initialplanering lämna öppet för ett visst mått av omstrukturering, men att själva grundstommen den är signerad mig. Det finns ingen möjlighet att tillgodose allas önskemål alltid – ´det där kallas inte flexibilitet, utan liknar mer en vindflöjel. Jag är totalt säker på att jag i min profession vet vad som är bäst för så många som möjligt samtidigt. Jag kan mina styrdokument och jag fattar aldrig beslut på lösa grunder, dessutom vågar jag lyfta på stenar och lyssna in andra utan att tvivla på det väg jag har valt. Utifrån detta gör jag sedan självklart korrigeringar längs vägen, för att jag omvärderar och tror på något – inte för att någon annan bara vill att vi ska göra på ett annat sätt.

Torsdagen har inneburit köksjobb med maken min. Vår andra kock, Janne, har dragit till New York på hockeyresa och därför får jag lite extra kvalitetstid med min älskling. Idag har vi kockat Cowboysoppa och imorgon bjuds det kyckling, ris och curry. Mums! Ikväll är TB och tränar (ovanligt. Han börjar biffa till sig sonen) och Gabriel har ahft kompsiMelvin här. Nu har vi käkat och tv-soffan hägrar. Imorgon är det äntligen fredag…Kram Mia

 

 

Gadd-rekonstruktion

Nu har detta inlägg ingenting med gaddning att göra, som i betydelsen tatueringar alltså, utan handlar om mina små antagonister – nämligen mina gaddar, som i betydelsen mina tänder. Ända sedan den 5 september har vi haft en liten (ibland rätt hysterisk och jobbig sådan) fight. Och helt ärligt, jag har aldrig haft så ont utan att få en bebbe för besväret. För några veckor sedan påbörjades rekonstruktion 1 av 2, där varje rekonstruktion tar 3 tillfällen med minst 2 veckor emellan varje besök. Detta var besök 2 av 3 och för första gången på länge gjorde det inte ont. Idag har jag provat mina titankärnor och skal som hänger på en metallskena och minsann om det inte funkade riktigt bra. Nu skall bara tandteknikern göra snygga porslinsfasader och nästa gång skall allt limmas på plats. Galet lång process och galet dyr…….men jag är så tacksam att det finns så enormt duktiga tandhantverkare.

Så var tisdagen till ända. Vi har njutit av lite tacosallad och brasmys. Nu har TB snart sen kvällsträning och vi andra ska träna läsläxa och natta oss. Imorgon har vi träff med prästen inför Lasses begravning – säkert en jobbig prövning, men det är vägen vi måste vandra. Hoppas ni alla har haft en fin tisdag.

Natti natti! Kram Mia