Bakom rubriken på löpet

Hur många gånger har du inte läst hemska nyheter om olyckor, dödsfall, försvinnanden och annat elände på tidningslöp eller som korta notiser på webtidning? Hur många gånger har du inte ryst till, skakat av dig och tänkt: Puh, tur att det där inte gäller oss/mig? För allt det där hemska, livsomvälvande ofattbara det händer ju andra, inte sant? Så har jag tänkt många gånger. Och nu, nu vet jag hur fruktansvärt avskyvärt det är att vara direkt berörd av de där tidningsrubrikerna. Jag öppnar tidningar, läser webtidningar, ser rubriker fladdra förbi. Och det är nästan det enda jag ser. Hemskheter, det tragiska, trauman. Ryser, skakar och mår fysiskt illa. Lider med de människor som just i detta nu blir direkt lidande. Pendlar mellan att vilja fjärma mig från världen och att våga leva igen. Känner huggen i magtrakten, kämpar för att inte tappa fotfästet, tänker att det finns mycket vackert och snällt i livet som inte får försvinna i virveln efter ett trauma. Försöker förlika mig med att det varken är Thailand eller Asiens fel att min storebror inte är i livet längre, men helt ärligt går det sådär. Jag har aldrig haft en längtan efter att resa dit och nu kommer jag aldrig att tillåta någon närstående att ens tänka tanken. Jag vet att det där inte på något sätt är rättvist. Jag vet att Lasse älskade sitt Thailand och människorna och livet där, men….nä….never. Jag nöjer mig med att jag har fått se bilder, har bildat mig en uppfattning och nu låter vanliga minnesbilder poppa upp istället. Bild nedan tagen av Lasse under en av hans resor.

Söndagen bjöd på en tidig start. Liten bloggpromenad i läsfåtöljen och sedan drog jag igång söndagsstädningen av huset. Återvinningen fick sig ett besök, ved bars in och månadens ekonomi fixades – innan klockan var 10.45. Rätt nöjd själv med det tempot faktiskt! Klockan 11.30 drog fotbollscupen igång för Gabriel och det var så skoj att se hans spelglädje. 3 matcher senare var han något förtretad efter 3 förluster (de spelade utseslutande mot lag som var ett år äldre), men han gick direkt ut i trädgården och körde ett eget teknikpass på 90 minuter – skott, finter och dribblingar. Sedan var han sitt vanliga jag igen. Långpromenad med Milou för mami under tiden och sedan tog vi stora söndagsbadet. Maken helgrillade en Salviakyckling och serverade den med en krämig Coleslaw, ris och curry. Mums! Kvällen spenderar vi nu allesammans i TBs säng framför hans tv. Gemenskap betyder verkligen mest……..

Kram Mia

7 thoughts on “Bakom rubriken på löpet

  1. Visst har jag tänkt så! Det tror jag man måste, annars vore man konstant deprimerad och traumatiserad! Förstår också hur du menar, att du ser det på ett annat sätt nu.
    Stor kram till dig!

  2. Jag fårstår hur du tänker. Min bäste vän blev överkörd i New York av rattfyllerist och jag gillar inte heller den stan eller landet pga den händelsen .

  3. Det var en effektiv söndagsmorgon!
    Tyvärr är det när vi drabbas som vi kommer på hur viktiga de nära är. I alla fall var det så för mig, min familj har aldrig varit så viktig för mig som de senaste 16 åren… innan dess trodde jag att vi var odödliga och inget kunde hända oss. Med tiden så inser man att både det ena och det andra kan hända i ens närhet. Som tur väl är så händer det positiva saker också, annars hade man inte orkat <3
    Kram

    • Det är sant. Det gäller att även fokusera på det positiva i tillvaron absolut. Och du, det blev ett latslut på söndagen efter rivstarten. Allt jämnar ut sig liksom. Kram Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *