Att sörja randigt!

Mod är ingen glödhet, våldsam känsla som bara finns hos dem som ansluter sig till specialkommandon, hoppar från flygplan eller bestiger namnlösa berg. Det är något lågmält, iskallt, kanske den sista lilla bit man hittar när man tror att allt är borta. Modet att sätta en fot framför den andra och fortsätta vägen blev plötsligt vår verklighet. Vi tillsammans var överens om att vi antingen kan agera varandras sänken eller flöten och vi valde samtliga det sistnämnda. Att sätta sig ner och sluta existera är verkligen inget alternativ, det är inte så vi gör – vi slutar bara inte att fungera. Och det finns inget hedersvärt mot Lasse att ta sig an tillvaron så. Lasse var verkligen ingen sorgens man, ingen planeringsgeneral ej heller den som grottade ner sig i det tunga, mörka tråkiga. Lasse älskade att busa och skratta, kittlas och jagas, dra vitsar och prata sport. Han var något av flexibilitetens mästare, löste helst saker på plats och allt trist som var möjligt att skjuta på – det sköt han på. Så för att hedra Lasse på bästa sätt har vi valt att försöka hålla oss till det ljusa, vackra, glädjefyllda.

Min fina gymnasiekompis Marie talade om för mig att strukturerade människor gärna sörjer randigt. Ok, tänkte jag. ”Randigt” är ju mitt mellannamn och eventuellt kan jag uppfattas som rätt strukturerad så det bör ju passa mig bra. Det innebär numera att vi låter vardagslivet knacka på och göra anspråk på vår tid, vår uppmärksamhet och vår sinnestämning, likväl som vi tillåter sorgen att anfalla oss när den så behöver. Vi gråter och skrattar om vartannat. Minns, pratar och kramas. Samlas alla tillsammans, likväl som vi försöker bejaka varandras behov av ensamhet och att få vila våra själar. Vi uppskattar meddelanden, mess, mail, blommor och samtal likväl som vi trivs när den lilla vanliga trygga världen är allt vi ser och vet (typ i sängen precis när man vaknar). Helgen har bjudit på allt från ett Kalmarbesök till Lasses ära. 3/4 av oss syskon har bott och utbildat oss i just Kalmar och vi älskar den staden. Så vi for dit, gick i vanliga butiker och besökte Thaiaffären. Helt surrealistiskt förstås, men vi log och nickade mot de som jobbar där. Till sist käkade vi godaste pizzan ever på vår och Lasses favvoreastaurang, Ernesto. Det kändes befriande mysigt, tryggt och så nära Lasse.

Lördagen bjöd på handbollsträning för Gabriel, MC D lunch och sedan fotbollsmatch för TB. Samtliga på plats för att kolla och visst slängde vi ett getöga omkring oss eftersom Lasse alltid brukar följa med oss och kolla grabbarnas matcher. Finaste kusin Lotta och min guddotter Moa kom dit, kramades, pratade och skrattade med oss – så ofantligt vanligt och för en stund kändes livet plötsligt som en rofylld plats.

På eftermiddagen hämtade vi hit mor och far för att fixa deras räkningar. De fick också brasmys med korv och bröd samt en öl, mycket prat, lite gråt och kramar. Det är verkligen något terapeutiskt över att prata. Söndagen har handlat om att städa här hemma. Gabriel fick följa med fina farmor på utflykt med Milou och Christina, Zlatan och Rasmus med familj. Solen sken och det bjöds på vårtemperaturer. TB har försökt plugga. jag har varit i skolan och fixat med minnesplats och maken har agerat servicepersonal för oss alla. På eftermiddagen kom finaste Malin med Melker och hälsade på. Vi har ju förenats i sorg förut efter en fruktansvärd olycka, där vår kompis omkom (Malins man och Herman och Melkers far) och det kändes tryggt och skönt att ha dem här.

Ja, jag sa ju att sörja randigt verkar passa mig bra. Jag gråter, snyftar och blir rörd då sorgen anfaller, men jag låter också vardaglivet uppsluka mig. På posten i fredags kom ett par efterlängtade boots som jag Traderade hem straxt före olyckan. Märkligt! Men jag väljer att glädjas över dem i alla fall. Mina pojkar väljer att hålla sina egna minnesplatser i sina rum . TB med den bil som Lasse gjorde till honom i gåva då han tog körkort för några veckor sedan och Gabriel genom att hänga upp sin älsklingströja som han fått av Lasse bland sina fotbollströjor på väggen. Själv tänder jag vaniljljus (mycket märklig stavning), tittar på finaste tomtebilden av Gabriel och Lasse och låter kärleken omsluta oss.

Nu har jag precis chattat med Calle som var med när Lasse omkom – tårarna strilar lite nerför mina kinder och jag känner att en kvällspromenad kommer att göra mig gott. Ostördhet är ibland ett måste för mig. Så tusen tack alla och envar som hjälper oss igenom denna svåra tid. Inte minst till fina Marielena på Kids Connection AB (där jag gästbloggar) som erbjudit sig att lämna blommor till baren där det hände, då hon kommer till Patong i helgen. Så glad och tacksam jag blir. Älskar er alla och envar. Puss och kram till er från Mia

22 thoughts on “Att sörja randigt!

  1. Randigt är bra……Mitt i allt detta så fyller jag år – då ska vi iallafall fira lite, med hemmapizza och lite gott vin

    • Klart att vi ska fira dig sis, det hade Lasse velat. Och du har ju planerat en meny som matchar hans smak perfekt. Kram Mia

  2. Det är ju så att vardagen finns där, hela tiden! Det är nog tur… Jag har inga syskon, men miste min kusin (som bodde i K-na) för 14-15 år sen. Vi stod varandra nära och skulle fira milleniumskiftet ihop. Så dog hon i oktober. Nästan på min födelsedag.
    För mig var det tufft, men med tanke på att hon lämnade man och två barn, 1 och 7 år, så fanns det ju många det var värre för!
    Minnena finns kvar, men K-na har jag inte besökt sen dess…
    Kram på dig!

    • Två dagar efter att Fredrik dog var vi på Ulriksdals julbord med F’s syster med familj och deras goda vänner. Helt surrealistiskt, där satt vi rödgråtna och förvirrade bland alla glada och förväntansfulla människor. I efterhand är det ett väldigt fint minne från en i övrigt chockartad tid. Vi släppte in en liten ”rand” av andras glädje, och den hjälpte att överleva. Puss!

  3. ”Overkligt” är ordet som hela tiden surrar i huvudet. Det känns som att det inte är på riktigt. Lasse! Vår Lasse!

    Vilken fin bild på G och tomtelasse! Och, vilken fin bil Tor fick. Minnen som blir än starkare i detta nu.

    Att du ”sörjer i randigt” Mia låter faktiskt så rätt och så naturligt. Men, jag har aldrig tänkt så bildligt som sorgen blev med de orden.

    Stor stor kram.
    Vi ses i morgon, fina lilla Du!

  4. Mia! Jag har gråtit efter att jag läst allt du skrivit efter olyckan, så också idag… Livet måste nog få vara randigt efter en sån här ofattbar sak för att man ens ska orka ta sig igenom det… Ni ska veta att hela familjen med alla syskon och syskonbarn och mamma och Holger har funnits i mina tankar sen beskedet kom… Vi har pratat mycket om Cacke och om minnen vi har från lavendelgatan!kramar till er!

  5. Fina Mia, jag kan inte i ord beskriva hur ledsen jag är för er skull. Det allra värsta som kan hända har just drabbat er och det är att mista en älskad. Saknaden är som en tung sten som tynger ner en, men ni verkar ha många människor runtomkring er som hjälper till att hålla er flytande.
    Jag är ledsen att jag inte har skrivit tidigare, men jag följer dig via bloglovin och har inte sett inlägg under hela veckan. Nu hade det trillat in inlägg från den 15 februari och framåt…som jag har läst ikapp.
    Ta hand om er och stor varm kram <3

  6. Kära Mia, du skriver så vackert att jag sitter tårögd efter att ha läst ditt inlägg. Det bor en författare i dig, och jag förstår att många tycker om att läsa din blogg.
    Många kramar från Kim <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *