Att hjälpas åt

Tanken på att hjälpas åt, att samarbeta är fantastisk och öppnar upp för en härlig typ av samexistens i tillvaron. Denna vecka har jag än en gång fått uppleva detta IRL och helt ärligt, ingenting annat hade förmodligen tagit mig igenom dessa dagar. ”Tillsammans” är en gåva som aldrig får förringas och devisen ”ingen kan göra allt, mena alla kan göra något” stämmer så otroligt väl. På olika sätt har vi alla dragit vårt strå till stacken denna vecka och fått saker att fungera. Det där stärker sannerligen en samhörighet. Ensam är sällan starkast. Tack alla och envar….

I det privata kopplat till hemmet kanske dock inte rektorskan normalt sett förknippas med den som förespråkar att hjälpas åt. Helt ärligt har jag alltid sett mig som hemmets hushållsgeneral och jag gillar att göra saker på rätt sätt, dvs mitt sätt. Maken och TB har alltid varit väldigt lydiga och låtit mig hållas, men i takt med the little fellow, Gabriels, tillväxt kan man säga att hans ömma moder har fått tänka om. Ty Gabriel är en kille som inte alls bara låter sig bestämmas över. Han är något av en mästare på att köpslå, kohandla och argumentera. Än mer är han en kille som avgudar ”tillsammans” och gärna vill vara delaktig i precis allt. Det där har fått mig att inse att samarbete/att hjälpas åt förutsätter att man bjuder in till just detta. Historiskt sett har det där helt klart inte varit min starkaste sida, men just denna vecka har jag omvärderat´. Big time! Liten Gabriel har på ett helt otroligt sett underlättat sina föräldrars tillvaro. Han har diskat efter maten flera dagar och varenda kväll har han vid signalen ”10 minuter till läggning”, bytt om till pyjamas, fixat kvällstoaletten, bäddat iordning sängen. Och för en gång skull valde jag att INTE få ont magen av att någon annan trixar i hemmet.

Så idag fredag ger jag mig själv en guldstjärna. Jag har med lätthet släppt in såväl personal som föräldrar och elever att hjälpa mig i min jobbtillvaro och i det privata likaså. Jag är inte helt i min comfort zone märker jag, men glädjen hos människor som ”får” hjälpa mig är icke att förringa. Oslagbart! Jag lovar på heder och samvete att bli bättre på det där (påminn mig gärna om det verkar som om jag glömmer). En väldigt ovanlig jobbevecka är till ända och själv är jag som en urvriden disktrasa. Hoppas innerligt inte att jag luktar så bara. Här har vi precis fredagsmyst med gott och blandat – så som cajunkotletter, crudolindad grillad sparris med räkor och BA (en hälsning till dig älskade bror som alltid skrev BA istället för bea), tigerräkor, ost, röror och kex. Nu blir det inte fler knop ikväll. Vi laddar för en fullspäckad idrottshelg som toppas med två kalas. Japp, vardagen anfaller – that´s for sure.

Kram Mia

Skolcool – att kunna hjälpa sitt barn i skolan

Jag minns hur min mor Anita satt och förhörde mig inför prov och redovisningar när jag själv gick i skolan. Hur vi tragglade såväl kemiska beteckningar, som glosor och människokroppens delar. Vi studerade blindkartor och jag skulle lista ut vad som var vad (och det där gick nog aldrig speciellt bra är jag rädd). Otaliga var de timmar hon lade på att hjälpa mig och jag vågar påstå att det där, det gjorde att jag alltid kände mig trygg och väl förberedd då jag vandrade iväg till skolan. Jag tror inte dagens barn/ungdomar behöver detta mindre än vad jag själv gjorde. Men i dagens skolsystem krävs det en något annorlunda föräldraapproach för att kunna hjälpa till på rätt sätt. Många av oss föräldrar är produkter av relativt betygssystem (dvs betyget 1-5), ett grupprelaterat systematiskt sätt att rangordna elever genom att mäta dem mot varandra där kvantitativ mätbar kunskap (rätt och fel och antal och fakta) stod i fokus. Numera har vi ett målstyrt betygssystem (dvs betyget A-F) där den kvalitativa och subjektiva kunskapen är i centrum. I detta system pratar vi om hur och varför, jämförelser och förklaringar, analyser och strategier. Som ni säkert förstår är det inte ens möjligt att försöka applicera vår tids kunskapssyn, läxhjälp och förhör på nutidens barn. Vi måste vara tidsenliga och hur är vi det då? Varmt välkomna till veckans Skolcool!

Självklart skall skolan ämnesinnehåll innehålla fakta och ämnesspecifika kunskaper som kartor, kemiska beteckningar, människokroppens delar, glosor och årtal mm, men skolan skall inte kontrollera just dessa saker. Skolan skall kontrollera att eleven kan använda och bearbeta dessa specifika ämnesinnehåll med hjälp av ett antal olika generella och intellektuella tankemönster. Givetvis skall eleverna genom skolans undervisning träna att tänka i dessa banor. Men du som förälder kan också bli en mycket viktig samtalspartner. Att låta ditt/dina barn redogöra för faktakunskaper är en god start. då detta är grundstenen för analys och förståelse. Utmana sedan gärna ditt/dina barn genom att ställa frågor av mer reflekterande natur. Exempelvis:

Varför?

Hur vet du det?

Känner du igen detta från något annat?

Vad ser du för likheter resp skillnader?

Om man ändrar följande ____, vad tror du då händer?

Att försöka locka in sina barn i en analytisk diskussion, istället för att nöja sig med en ”fråga-svarsstund” kring fakta är enormt spännande. Inte alla barn uppskattar detta inledningsvis och långt ifrån många kan utveckla denna förmåga på egen hand. Man kan behöva locka dem med spännande frågeställningar och tankar, kanske till och med påbörja resonemanget själv som förälder eller lärare. Just därför är det så viktigt att vi börjar redan med de små barnen. De behöver naturligtvis inte svara ”rätt” eller ens filosofera verklighetstroget, det man vill åt är ju att de blir vana vid den typen av frågor. Att det där sättet att förhålla sig till kunskap blir så naturligt som möjligt.. Ställt utom allt tvivel är att nedanstående kvalitetsord alltid är användbara:

jämföra, förklara, ta initiativ, perspektivtänkande, förståelse, hypoteser, kreativitet, medvetenhet, tankeprocess, generalisera, argumentera, uttrycka egna tankar och åsikter, variera, strategier, dra slutsatser, med säkerhet, reflektera, analysera, koppla ihop, använda, sammanfatta, ge förslag

Erfarenhetsmässigt kan jag meddela att detta sätt att läxläsa och ja, ta sig an hela kunskapsprocessen är sååååå mycket roligare. Kreativt, spännande och lätt att knyta an till vardagliga händelser både lokalt, regionalt, nationellt såväl som internationellt. Många är de familjemiddagar då vi genom åren har fört resonemang kring ovanstående och att idag se sin store son applicera detta ganska självklart i sina papers och rapporter på gymnasiet är riktigt härligt. Pröva folket!

Kram Mia

 

 

Bornelings.se

Ni har säkert redan förstått att en bokstavsälskande ordbajsare som rektorskan är svag för det vackra skrivna, det vackert sagda, det vackra avbildade. Så länge jag kan minnas har jag samlat på tänkvärt och vackra vykort, fast helt ärligt började det väl egentligen med de vackraste bokmärkena skulle jag tro. Hur eller hur – ord är tröst för mig. Min fina vän Carina (Tors kompis mamma) är fantastisk på att skicka tänkvärt och de finaste små hälsningarna via FB och idag, idag fanns det ett paket i min brevlåda. Maken skojade först att det var en brevbomb, hehehe – fast det var en ordbomb istället. Min fina vän Anna Borneling skickade över de vackraste vykorten ni kan tänka er och en liten vacker ask med tänkvärt på vackra småkort. Från djupet av mitt hjärta goaste Anna, det värmde så gott. Har ni själva inte upptäckt Bornelings så bör ni genast logga in på bornelings.se och kolla deras sortiment. Pronto!

Veckans lillördag är här och vi har en ledig kväll ihop i familjen Happyvardag och det där mina vänner, det där tillhör inte vanligheterna. Vi ska äta lite Sirlions (son och make) och torskrygg (mami och GB) med goda tillbehör. TV-jouren kommer att bjuda på såväl The Bachelor, som Sveriges Mästerkock dock kommer jag att dissa denna säsong av Grey´s Anatomy – behöver liksom inte den gråtorgien också tack. Förmodligen kommer jag sedan att däcka först i familjen för att sedan vakna många timmar senare i exakt samma position som jag somnade. Jag behöver väl inte säga att tröttheten hänger som en tung mantel över mig.

Puss och Kram alla

 

That´s Amore

Måndagen startade med en minnesstund hos oss och utan omsvep kan jag säga att det fanns nog många nervösa som stegade mot skolan denna dag. Vi samlades i skolan, för att sedan vandra bort till vår Filmsal för storsamling. Och storsamling blev det. Det var verkligen knökfullt till absolut sista ståplatsen. Gamla elever, nuvarande elever, personal, föräldrar, släkt och många vänner. Så många varma famnar, så mycket kärlek, så många tårar……

I mitt tal funderade jag först på att tala om sorg och saknad och jag insåg redan vid första bokstaven hur svårt det där skulle bli. Så, jag valde att prata om kärlek istället. Kärleken till Lasse, kärleken till livet och kärleken till återerövrandet av en Happyvardag. För hur mycket sorgen än belamrar oss, hur mycket saknaden än får oss att tappa fotfästet ibland och hur mycket minnena än upptar vår tankesfär så får det där aldrig glömma sitt ärende – det var ju för att Lasse var en så viktig person för oss alla och envar. När jag stod där och talade inför en välfylld sal, såg Lasse le emot oss på ett foto och kände hans närvaro så starkt. När jag blickade ut över alla dessa människor som kommit dit enkom för att hedra och ära en älskad människa, min storebror, då fylldes mitt sinne med frid, mitt hjärta med värme och hela jag med så mycket kärlek att jag tror minsann att min själ log ett litet leende.

Kärleken omsluter oss alla – kärleken till Lasse och kärleken mellan oss alla som är kvar här. Så mycket blommor, så många kärleksfulla hälsningar, så många minnen. Ingen hysterisk gråt, istället vackra tårar av sann saknad. Vi nickar i samförstånd över att vår Lasse, han finns i varje andetag, varje liten spik, i precis allt det Svettpärlan är och står för. Och vi är överens om att vi tillsammans ska kämpa hårt för att fortsätta förverkliga hans och vårt livsverk – att vi ska fortsätta leva och älska också för honom. Tills vi möts igen……

Denna tisdag börjar så sakta övergå i kväll och jag känner en trötthet ta över makten över min kropp. Vi ska försöka komma i säng i bra tid, men TB har samtidigt kvällsträning till 22.45 så…försök matcha det där på ett bra sätt. Hihihi….Gabriel är också ganska utmattad efter dessa första dagar. Imorgon har vi bestämt oss för att börja ta tag i lästräning, bokstavsarbete och hemmaekonomin för denna månad. Hoppas ni alla tar väl vara på er. Glöm inte bort hur värdefulla ni är för andra människor och säg hellre ”Jag älskar dig” 10 gånger för mycket än 1 enda gång för lite.

Love you folks! Puss och Kram Mia

 

Att sörja randigt!

Mod är ingen glödhet, våldsam känsla som bara finns hos dem som ansluter sig till specialkommandon, hoppar från flygplan eller bestiger namnlösa berg. Det är något lågmält, iskallt, kanske den sista lilla bit man hittar när man tror att allt är borta. Modet att sätta en fot framför den andra och fortsätta vägen blev plötsligt vår verklighet. Vi tillsammans var överens om att vi antingen kan agera varandras sänken eller flöten och vi valde samtliga det sistnämnda. Att sätta sig ner och sluta existera är verkligen inget alternativ, det är inte så vi gör – vi slutar bara inte att fungera. Och det finns inget hedersvärt mot Lasse att ta sig an tillvaron så. Lasse var verkligen ingen sorgens man, ingen planeringsgeneral ej heller den som grottade ner sig i det tunga, mörka tråkiga. Lasse älskade att busa och skratta, kittlas och jagas, dra vitsar och prata sport. Han var något av flexibilitetens mästare, löste helst saker på plats och allt trist som var möjligt att skjuta på – det sköt han på. Så för att hedra Lasse på bästa sätt har vi valt att försöka hålla oss till det ljusa, vackra, glädjefyllda.

Min fina gymnasiekompis Marie talade om för mig att strukturerade människor gärna sörjer randigt. Ok, tänkte jag. ”Randigt” är ju mitt mellannamn och eventuellt kan jag uppfattas som rätt strukturerad så det bör ju passa mig bra. Det innebär numera att vi låter vardagslivet knacka på och göra anspråk på vår tid, vår uppmärksamhet och vår sinnestämning, likväl som vi tillåter sorgen att anfalla oss när den så behöver. Vi gråter och skrattar om vartannat. Minns, pratar och kramas. Samlas alla tillsammans, likväl som vi försöker bejaka varandras behov av ensamhet och att få vila våra själar. Vi uppskattar meddelanden, mess, mail, blommor och samtal likväl som vi trivs när den lilla vanliga trygga världen är allt vi ser och vet (typ i sängen precis när man vaknar). Helgen har bjudit på allt från ett Kalmarbesök till Lasses ära. 3/4 av oss syskon har bott och utbildat oss i just Kalmar och vi älskar den staden. Så vi for dit, gick i vanliga butiker och besökte Thaiaffären. Helt surrealistiskt förstås, men vi log och nickade mot de som jobbar där. Till sist käkade vi godaste pizzan ever på vår och Lasses favvoreastaurang, Ernesto. Det kändes befriande mysigt, tryggt och så nära Lasse.

Lördagen bjöd på handbollsträning för Gabriel, MC D lunch och sedan fotbollsmatch för TB. Samtliga på plats för att kolla och visst slängde vi ett getöga omkring oss eftersom Lasse alltid brukar följa med oss och kolla grabbarnas matcher. Finaste kusin Lotta och min guddotter Moa kom dit, kramades, pratade och skrattade med oss – så ofantligt vanligt och för en stund kändes livet plötsligt som en rofylld plats.

På eftermiddagen hämtade vi hit mor och far för att fixa deras räkningar. De fick också brasmys med korv och bröd samt en öl, mycket prat, lite gråt och kramar. Det är verkligen något terapeutiskt över att prata. Söndagen har handlat om att städa här hemma. Gabriel fick följa med fina farmor på utflykt med Milou och Christina, Zlatan och Rasmus med familj. Solen sken och det bjöds på vårtemperaturer. TB har försökt plugga. jag har varit i skolan och fixat med minnesplats och maken har agerat servicepersonal för oss alla. På eftermiddagen kom finaste Malin med Melker och hälsade på. Vi har ju förenats i sorg förut efter en fruktansvärd olycka, där vår kompis omkom (Malins man och Herman och Melkers far) och det kändes tryggt och skönt att ha dem här.

Ja, jag sa ju att sörja randigt verkar passa mig bra. Jag gråter, snyftar och blir rörd då sorgen anfaller, men jag låter också vardaglivet uppsluka mig. På posten i fredags kom ett par efterlängtade boots som jag Traderade hem straxt före olyckan. Märkligt! Men jag väljer att glädjas över dem i alla fall. Mina pojkar väljer att hålla sina egna minnesplatser i sina rum . TB med den bil som Lasse gjorde till honom i gåva då han tog körkort för några veckor sedan och Gabriel genom att hänga upp sin älsklingströja som han fått av Lasse bland sina fotbollströjor på väggen. Själv tänder jag vaniljljus (mycket märklig stavning), tittar på finaste tomtebilden av Gabriel och Lasse och låter kärleken omsluta oss.

Nu har jag precis chattat med Calle som var med när Lasse omkom – tårarna strilar lite nerför mina kinder och jag känner att en kvällspromenad kommer att göra mig gott. Ostördhet är ibland ett måste för mig. Så tusen tack alla och envar som hjälper oss igenom denna svåra tid. Inte minst till fina Marielena på Kids Connection AB (där jag gästbloggar) som erbjudit sig att lämna blommor till baren där det hände, då hon kommer till Patong i helgen. Så glad och tacksam jag blir. Älskar er alla och envar. Puss och kram till er från Mia

Att röra sig i det breda spektrat!

Hur gärna jag än hade velat att världen skulle stanna upp mitt i detta ofattbara som sker, så gör den ju inte det. Timme efter timme tränger sig vardagslivet in i min förlamade, sörjande krets kräver sitt och tvingar mig att agera. Till min häpnad har solen visat sig fortfarande gå upp i en värld utan min älskade bror, för att sedan flera timmar senare gå ner igen. Somliga i familjen är hungriga, andra törstiga. Någon har träning på programmet, andra vill aktiveras, spela fotboll, handboll, bandy, spel, kort tja, vad som helst. En stycken hund vandrar emellan oss som om han vill fördela sin tröst. Människor kommer och går, praktiska ting löses, värmande händer kramar mig. Det är verkligen såhär en tragedi ser ut. Som en rakkniv som skär genom tiden – skiljer nuet från det förflutna, snittar bort det som kunde ha varit från verkligheten – lika rent som en kirurgs skalpell.

Jag rör mig i det breda spektrat. I allt från det vardagligaste vardagliga till helt surrealistiska upplevelser som att välja kista, urna och kyrka. Vi försöker bibehålla något som kan liknas vid Happyvardagliv, i nästa stund finner jag mig sitta och leta försäkringspapper i min brors lägenhet för att till sist gå på vovvepromenad tillsammans med cyklandes Gabriel. Vi dividerar om på vilka ställen vi ska installera Viaplay och vi ligger alla 5 i samma säng och kollar på samma tv-program (det händer ju aldrig annars), krampaktigt hållandes varandras händer. Plötsligt dyker Gabriel upp utklädd i mina klänningar och uppträder med sång. På jobbet kramas vi. Jag tackar gud för de bästa medarbetare man kan tänkas ha – människor som erbjuder sin hjälp, ordnar praktiska saker, håller ställningen på fritids och som omsluter mig i sina kramar. Även här svajar jag från att effektivt leda krisarbetet till att nästan gå sönder inombords då jag ser minnesplatsen för fine Lasse. Ibland ser jag ljusa vackra minnesbilder dansa förbi i mitt medvetande för att i nästa stund känna att verkligheten kommer ifatt mig, griper tag i mig så hårt och brutalt att jag inte ens kan minnas hur man andas. Jag liksom faller rakt ner genom min rädslas golvplankor. Det där är knepiga känslor för den här kontrollneurotiska rektorskan vill jag lova.

Vi har träffat begravningsbyrå, fixat annonser, träffat världens bästa präst Johanna och goa Helen och Helena från Fältis inför skolstart på måndag. Kleenex, näsdukar, ljus och annat är inhandlat inför skolans minnesstund, så även musik fixad och mitt tal är nästintill färdigskrivet. Lokal är bokad, information skriven till såväl personal som föräldrar och barn. Lasses lägenhet är avkollad och posten intagen. Mor och fars status checkad och nu spelar vi ”Finns i sjön” med Gabriel. Jag pendlar mellan att ömsom bli överväldigad av alla människor som ger sig till känna med vackra ord, trösterika minnen och till och med en specialskriven sång till Lasse till att hyperventilera över allt känslomässigt utmanande vi har framför oss. Jag försöker intala mig själv att vi just nu är vilse på en plats vi inte kan förstå och att vi behöver någon som leder oss ”hem”. Denna ”någon” måste vara våra minnen som måste användas som ficklampor för att visa oss vägen. Så jag avslutar med att säga Tack! Från djupet av mitt hjärta. Till er alla som finns här för oss. Era kommentarer är så värdefulla för mig. Kärlek och värme till er alla! Tänd gärna ett ljus för Lasse, en bror som verkligen var one of a kind.

Kram Mia

Han dog lycklig!

Och omgiven av goa kompisar, i sitt paradis på jorden nämligen i Thailand. Lugn, harmonisk och lyckligare än någonsin förr drog han iväg på semester och fick uppleva några himmelska dagar innan olyckan var framme. Min älskade storebror, med det varmaste av hjärtan ni kan tänka er. Omtänksam och som alltid satte familjen först, så till den grad att han lät tatuera in en bild av mina söner på sitt bröst. Förmodligen hade han ”the time of his life” den där kvällen igår, i alla fall av bilderna att döma och vetskapen om att han stod där på bardisken och sjöng Magnus Uggla innan han föll så illa att han bröt nacken. Man kan förstås välja att undra varför i hela världen han skulle upp där och fara, men jag väljer att tänka att han levde ut alla sina känslor. Att han föll med flaggan i topp. Att hans dagar var räknade.

Under bråkdelen av ett andetag ändrades allt. Lasse själv var omgiven av värme och kärlek och han dog på studs. Vi behöver aldrig fundera. För oss andra här hemma blev tillvaron plötsligen ingen rofylld plats längre. Han fattas oss. Redan! Det är sorg och saknad lite all over the Place. Vi samlas, håller om varandra, tänder ljus, gråter, minns och kramas. Helt ärligt känns livet inte särskilt rättvist idag. Jag väljer att sluta där och återkommer när skrivbehovet tar överhand.Ta väl vara på er alla därute…..Det sista jag sa till Lasse i telefonen häromdagen var att vi älskar honom. Glöm inte göra det till dem som står er nära.

Kram Mia

Lite sport, men väldigt mycket lov

Hej på er!

Sänder en lite hälsning från magsjukecentrat här i den blekingska Happyvardagen. Ingen mer från La Familia insjuknad, men väl stackars fina svärmor. Tyvärr heller ingen botad som redan insjuknat, dvs jag och Gabriel. Gabriel hade en ganska ok gårdag, men är idag knalldålig igen. Själv är jag rätt ok fram till kvällen och sedan kör h-vetet igång. Lägg därtill en hjärnskakning på Gabriel så kan vi lätt konstatera att för 3/4 av familjen handlar veckan väldigt lite om sport. Gabriel skulle varit på handbollsskola 3 dagar och han var laddad för såväl simhallen som ishallen samt två fotbollsträningar. Nåväl, nu blev det betoning på LOV istället. Lov ifrån allt nästan. Om detta tycker han inte. Inte alls, så behöver vi inte penetrera det ämnet mer ingående.

Själv har jag förlorat mig in i språkforskningen och håller nu på att förbereda för vår personalkväll med språkinlärning i fokus. Mycket spännande! Och det bästa av allt….läsa kan man ju göra nästan överallt (i alla fall överallt där vi befinner oss nu under lovet, dvs hemma) – alldeles särskilt lämpar sig väl att läsa medan man besöker toaletten. Inget ont utan att det har något gott med sig. Maken har lagat mat till 25 sportlovsfritidsbarn på skolan och TB han laddar som bäst för kvällens fysträning med kickboxning och kettlebells (? stavning högst osäker).

Kram Mia

Väldresserade lärarungar!

Det har väl inte direkt undgått någon att den här bloggerskan vurmar för ”skolan” som viktig företeelse i varje människas liv, så till den grad att hon förmodligen skulle kunna anses som hopplöst förälskad. Redan innan jag själv började första klass visste jag att jag skulle bli lärare och att skolan för alltid skulle få ha en central plats i mitt hjärta. Så sa jag. Och så blev det. Är till och med så fortfarande. Och någon ände funderar jag då rakt inte på ännu. Eftersom skolan (och fotbollen samt golfen) styr våra liv lever familjen Happyvardag väldigt tydligt efter läsårets skiftningar, så även fotbolls- och golfsäsongens dito. Sedan några år tillbaka befinner sig dessutom 100% av familjen i skolans värld och det gör det hela än lättare. Läsårets skiftningar är väldigt tydligt uppdelat i ett antal (vilket i sig kan variera mellan olika år) arbetshopar och vilopauser. De allra mest tydliga vilopauserna stavas LOV!

Eftersom rektorskan älskar skolan vill hon helst inte missa några dagar i den viktiga livsvärlden. Hon trivs allra bäst då hon är på plats på sitt jobb och kan få dela sina elevers skoläventyr, kurser och möten göre sig icke besväret. Sällan reser hon bort under pågående läsår och helt ärligt gillar hon bäst när alla andra prioriterar likadant. Detta har inte undgått vare sig make eller rektorskans sötnosar till söner. Och eftersom de är extremt väluppfostrade barn av sin tid ser de till att möta sin ömma moders önskemål på absolut bästa sätt. I klartext betyder det att de ger sjutton i att vika ner sig och bli sjuka under pågående läsår/termin – sjuka är vi på loven. BASTA! Om vi inte ska resa iväg då. Jag tror aldrig mig ha behövt påtala detta i klartext, detta är något utav en tyst kunskap i familjen Happyvardag. Därför är det inte många vabbdagar som har plockats ut via F-kassan till vår familj inte, vilket i sig känns extra fint att ha kunnat bidra med till statskassan. Inför jullovet ramlade liten Gabriel ihop i feber och förkylning på självaste sista dagen och ja, inför sportlovet missade han på målet med en dag med sin hjärnskakning (torsdag istället för fredag). Alltså, vi måste jobba lite på finslipningen av det där med måluppfyllelsen märker jag…..

Nåväl, det där kan kanske vägas upp utav att såväl Gabriel som rektorskan kraschade i magsjuka de luxe igår lördag. Så nu är vi utrensade och klara, säkert även utvilade om en vecka för att möta nästa viktiga milstolpe och arbetshop av vårterminen. Hihihi….Sanningsenligt kan jag meddela att jag sällan har varit i sämre magstatus än inatt.Nu så här framåt eftermiddagen har jag fått i mig en rostad macka och lite jordgubbste . Vi får väl se hur länge det vill stanna i lilla magen. Jag har dock pekat med hela handen till magen och meddelat att intagen föda återtages ej….Inga vidare knop här idag. OS-jouren, brasmys och så lite inläsande av kursplanerformuleringar till kommande personalkvällar. Känns bra lyxigt att veta att det är en hel veckas ledighet kvar. Ikväll ska vi se om liten Gabriel och jag kan få i oss lite kokt torsk och pressad potatis, de stora grabbarna får mörad Entrécôte med potatisklyftor och pepparsås. Same same…..

Kram Mia

Den bästa av dagar!

God lördag på er! Fredagskvällen blev en gäspig historia för oss och vi somnade ganska tidigt allesammans. Alarmet på tre gånger under natten, men där emellan har vi sovit gott, drömlöst och utan rabblande av talrader. Vaknade sedan lördag morgon till ett brasvarmt hus och tända ljus, något av det mysigaste jag vet. Egentligen brukar epitetet ”den bästa av dagar” komma över mina läppar sådär sista jobbedagen inför en ledighet, men gårdagen kändes trots Gabriel goda bättring lite scary. Idag ser han dock ganska vanlig ut i sin blick. Han orkar hålla sig uppe och han har både duschat och bytt om från pyjamas. Magen är dock helt urballad idag och han är lite stel i ryggen (där upptäckte jag dessutom idag två rejäla blåmärken efter fallet) – kanske fixar han att följa med finaste farmor på den bio de planerat sedan länge. Annars får de väl helt enkelt resa sig och åka hem.

TB for iväg i Stålmusen (hans alldeles egna blå Ford Ka) redan innan lunch för matchsamling med a-laget. Så väldigt märkligt det kändes att inte alls egentligen behöva bli involverad i det där, mer än att åka och kolla matchen sedan om jag vill. Milou och jag försökte parera regnskurarna för promenad och trodde de första 3 km att vi hade lyckats. Sedan öppnade sig himlen i värsta hagelskuren med tillhörande motvind, varför jag lätt kan kategorisera mig själv som kroppspeelad. Nu har jag landat framför brasan med ett gäng goa Magasin och tänker bara njuta en stund. Broder Lasse har precis landat i Thailand och bästisMaria med familj är ju i Florida, många andra vänner är idag på väg till Alper eller fjäll – inget av det där hägrar för mig just nu. Jag är bara så enormt tacksam över livet och harmonisk i min Happyvardag – glad över att livets gupp inte blev värre än så här. Perspektiv är så enormt nyttiga. Känslan av 9 dagars ledighet som ligger här framför mig är dessutom ljuvlig. Den bästa av dagar, helt enkelt!

Kram Mia