Tanken på att hjälpas åt, att samarbeta är fantastisk och öppnar upp för en härlig typ av samexistens i tillvaron. Denna vecka har jag än en gång fått uppleva detta IRL och helt ärligt, ingenting annat hade förmodligen tagit mig igenom dessa dagar. ”Tillsammans” är en gåva som aldrig får förringas och devisen ”ingen kan göra allt, mena alla kan göra något” stämmer så otroligt väl. På olika sätt har vi alla dragit vårt strå till stacken denna vecka och fått saker att fungera. Det där stärker sannerligen en samhörighet. Ensam är sällan starkast. Tack alla och envar….
I det privata kopplat till hemmet kanske dock inte rektorskan normalt sett förknippas med den som förespråkar att hjälpas åt. Helt ärligt har jag alltid sett mig som hemmets hushållsgeneral och jag gillar att göra saker på rätt sätt, dvs mitt sätt. Maken och TB har alltid varit väldigt lydiga och låtit mig hållas, men i takt med the little fellow, Gabriels, tillväxt kan man säga att hans ömma moder har fått tänka om. Ty Gabriel är en kille som inte alls bara låter sig bestämmas över. Han är något av en mästare på att köpslå, kohandla och argumentera. Än mer är han en kille som avgudar ”tillsammans” och gärna vill vara delaktig i precis allt. Det där har fått mig att inse att samarbete/att hjälpas åt förutsätter att man bjuder in till just detta. Historiskt sett har det där helt klart inte varit min starkaste sida, men just denna vecka har jag omvärderat´. Big time! Liten Gabriel har på ett helt otroligt sett underlättat sina föräldrars tillvaro. Han har diskat efter maten flera dagar och varenda kväll har han vid signalen ”10 minuter till läggning”, bytt om till pyjamas, fixat kvällstoaletten, bäddat iordning sängen. Och för en gång skull valde jag att INTE få ont magen av att någon annan trixar i hemmet.
Så idag fredag ger jag mig själv en guldstjärna. Jag har med lätthet släppt in såväl personal som föräldrar och elever att hjälpa mig i min jobbtillvaro och i det privata likaså. Jag är inte helt i min comfort zone märker jag, men glädjen hos människor som ”får” hjälpa mig är icke att förringa. Oslagbart! Jag lovar på heder och samvete att bli bättre på det där (påminn mig gärna om det verkar som om jag glömmer). En väldigt ovanlig jobbevecka är till ända och själv är jag som en urvriden disktrasa. Hoppas innerligt inte att jag luktar så bara. Här har vi precis fredagsmyst med gott och blandat – så som cajunkotletter, crudolindad grillad sparris med räkor och BA (en hälsning till dig älskade bror som alltid skrev BA istället för bea), tigerräkor, ost, röror och kex. Nu blir det inte fler knop ikväll. Vi laddar för en fullspäckad idrottshelg som toppas med två kalas. Japp, vardagen anfaller – that´s for sure.
Kram Mia