Att köra ihop allting på en enda gång

Man kan ha olika strategier. Antingen fördelar man gracerna och det som ska göras med någon typ av jämnhet eller också kör man ihop allt på ett bräde så att man har det gjort. Två helt olika typer av strategier, vilka båda säkert har fördelar och nackdelar. Det viktigaste är nog bara att man väljer att hålla sig till en strategi. När det kommer till det där som verkligen kan stirra till en skolvardag en masse (läs julpyssel) så kör vi på Svettpärlan all in. Strategin att samla det på en dag och på så vis samla allt till en enda salig julröra passar oss utmärkt. Och just idag var det dagen D….eller J som i jul. Vad sägs om hela Svettpärlan julpysslar ihop med julbord som lunch?

Upplägget för pysslet är signerat personalen och med många års erfarenhet (jepp, vi har varit igång sedan 1998) blir dessa dagar trots allt i teorin välorganiserade. Det finns olika pysselstationer och eleverna väljer vilka saker de vill göra. Dagen börjar och slutar i sitt eget klassrum, där emellan finns det ett stort mått av individens frihet. Varje station har en röd och en grön symbol – visas det grönt finns det plats att gå in, vid rött får man vänta utanför alternativt gå till en annan station. För att tillgodose olika önskemål och intressen finns det stationer för julkort och etiketter, baka pepparkakor, filthjärtan, snögubbar, göra julgodis, pärleplattepyssel, filmvisning, annat papperspyssel, skjuta hockeyskott på tomten med mera.

Mitt på dagen bryter vi för att käka Mats och Jannes eminenta julbord. Det där tar ju av naturliga skäl lite längre tid än den vanliga lunchen, men på plats finns både Camilla (vår skolvärdinna) och jag som hjälper eleverna att lägga upp dagen till ära samt Lasse som hjälper dem med dagens dryck (julmust). Underbart gott och mysigt! Man skulle kunna tro att det är en dåraktig idé att sammanföra dessa två evenemang, men helt sanningsenligt fungerade det mesta idag klanderfritt. Det slår mig, precis som allt som oftast annars, vilka fantastiska elever och personal vi har. Ett underbart team, helt enkelt. Idag hade vi dessutom hjälp av våra 4 seniorer samt några föräldrar.

Nu har vi landat på hemmaplan. Efter en lång dusch for vi till MC Donalds och käkade på plats – så skönt att komma hem och slippa disk. Ni pluggar TB då han har ett stort religionsprov och inte mindre än 3 redovisningar imorgon. Visst är det ljuvligt…in i kaklet liksom. Gabriel tränar fotbollsfinter för fullt i tv-rummet och maken pratar med kompisJena (som vanligt straxt efter 18). Själv har jag intagit brasläge och där tänker jag bli kvar ikväll.

Kram Mia

 

Planeringsgeneralen

Som en direkt följd av det lätt kontrollneurotiska draget som omgärdar rektorskan, följer epitetet ”Happyvardags planeringsgeneral”. Det kan vara ett helt självpåtaget uppdrag och jag minns inte att vi någonsin har haft varken omröstning eller omval – jag tror att det kan vara ett livslångt uppdrag. Planeringsgeneralen har svårt att gå på känsla, hon går på planering och ni kan tro att hon är en jäkel på att skriva to-do-listor. Nu så här i juletid får hon liksom sitt lystmäte också med allt som ska hinnas med.

Medge att det ligger nära till hands att tro att jag är superstressad och far omkring så snabbt kjoltyget håller. Att jag fladdrar från uppgift till en annan och kräver det yttersta till perfektion. Som en övertänd pedant. No no…..så är icke fallet. Den här planeringsgeneralen är alltid ute i god tid, planerar varje dags uppdrag med precision och håller det på en absolut miniminivå – allt för att möjliggöra måluppfyllelse samt att hinna bonusgrejer. Därmed är man direkt inne i den positiva spiralen och överträffar sig själv. UTAN att gå i väggen eller stressas sönder. Lite så jobbar jag…..

Julen firas här i Happyvardag tillsammans med släkt och vänner. Vårt fokus är på gemenskap och vi försöker balansera allt från städ och pynt, via antal olika aktiviteter till mat och dryck samt klappar. Hos oss  hjälps vi alla åt och skulle något fallera skrattar vi gott tillsammans. Man får helt enkelt inte ta vare sig själv eller livet eller för all del julen på för stort allvar. Idag lägger jag sista handen vid planeringen av maten för julafton. Eftersom både maken och jag fullkomligen avskyr julbord och julmat blir det lite annat fokus i år. Äntligen! Vi startar med en Glöggbuffé (och för övrigt avskyr vi glögg också. Sött och klafsigt. Bläh! Men ett glas Amarone slinker ner istället, eller Prosecco eller varför inte en iskall Heiniken.) Fokus på denna är helt klart Italian delis med lite juliga inslag för att blidka våra julgäster. Därefter bjuds det den Amerikanska Kalkonmiddagen med sedvanliga tillbehör och till dessert blir det Mor Anitas kakbuffé. Planeringsgeneralen har precis bestämt sig för de 14 olika inslagen på glöggbuffén. Det var inte lätt och jag har fått kompromissat en del med mig själv, men maken sa att 14 får räcka så….Och om ni inte har förstått det innan så är det maken som bestämmer i vår familj och jag är en mycket lydig fru. PUNKT!

Idag har det gått undan för jobbenen på rektorskan, så även jobbhjärnan – detta trots att jag jobbade undan en hel del igår. Nåväl, idag har elevernas betyg skrivits på, betygskataloger checkats, julkort till personalen skrivits, möten hållits, diskussioner genomförts och en massa mer saker som jag knappt kommer på nu. Kvällen här hemma måste ägnas åt att dokumentera terminen enligt mina 22 variabler, eftersom jag imorgon bistår köket med mina tjänster då vi ska servera julbord till 270 personer. TB har haft både körning på körskolan och värsta matteprovet idag så han är bra mör nu, Gabriel ligger i soffan och våndas över att våra lånevovvar straxt ska åka hem. Dags för planeringsgeneralen att ge sig i kast med uppdrag: måndagsmiddag. Idag serveras det Cajunkotletter med potatis och pepparsås.

Kram Mia

Just idag är jag stark….

Igår hände något riktigt läskigt, mina vänner. Läskigt och på gränsen till riktigt äckligt också för den delen, men eftersom the outcome verkar ha blivit så bra så tänker jag inte klaga. Inte för en sekund, klaga alltså. Tillfrisknandet i  min mun har gått med pyttesteg framåt, men ändå framåt. Den gångna veckan har dock bjudit på lite motstånd – sårkanten har känts raspigt ömmande och jag har återigen haft det bekymmersamt med att äta och svälja. Skav. Alltså bakslag gillar vi väl inte va? I torsdags och fredags kändes dessutom munnen allt mer öm och det raspiga hade liksom övergått till att bli vasst, såväl i sårkanten på gropen som mitt i den. Och hur lätt är det att hålla undan tungan från detta förbjudna område? Jag svarar själv, grrrr högst irriterande svårt. Vad då viljestyrt organ? Inte min vilja i alla fall, säkerligen inte tandläkarens heller för den delen. Vaknar lördagen och bestämmer mig för att ringa tandis first thing monday morning och det kanske skulle visa sig bli mitt keyword. Framåt eftermiddagen kryper det liksom upp något ur gropen – två korta och en lite längre vassa vita grejer. Det skaver och gör inte så lite ont, men väl ute och med en nysköljd Corsodylmun är jag plötsligt nästan helt normal i munnen.

Jag kunde äta och dricka som vanligt igår. Gropen i munnen känns nästan ihopläkt och det där vita skummiga som jag sett i munnen vid tandborstning/munsköljning är borta. Idag känner jag mig riktigt bra. Jag kan vicka på käken och gapa stort nog för att ta ett bett på en macka. Det är inte mycket man begär. Inget gör ont i mun eller hals när jag sväljer. Dessutom behövde jag inte halsduk för ansiktet vid dagens promenad – inga ilningar eller dunkande känsla what so ever. Det är bara helt fantastiskt. En ren och skär välsignelse vill jag lova. Träffade på en gammal kompis (Kalex) som är läkare och han konstaterade snabbt att det där borde ha varit torkat var. Bläh! Nåja, tanken på tandflisor, delar av tandben eller gamla stygn är för all del inte så njutbart det heller så. Han undrade om jag fått penicillin och nä, inte denna gång. Du borde, börjar han uppfordrande men sedan måste jag kasta mig in på toaletten, varför han kort bara konstatera att nä, det behöver nog inte din mage ha nu. Tandbesvär eller ”snabb mage”, gissar att det är pick a choice för mig som under sjukdomsperioden fått känna på hur det är att vara normal i magen. Jag tar ”snabb mage” 24/7/365 varje år, jag lovar. Det är ingenting mot hysterisk värk. Så hej, Babianrumpa …..nu är allt som vanligt igen. Som jag älskar ”som vanligt”.

Just idag är jag stark……Just idag är jag så innerligt glad och tacksam och ödmjukt lättad. Just idag känner jag igen mig själv. När jag såg mig själv i spegeln, såg jag att mitt leende återigen nådde mina ögon. För mig är det en välsignelse. Har jobbat hela morgonen till skenet av adventsstjärna och levande ljus. Huset har städats och tvätten har fixats. Gabriel blev inbjuden till en playdate hos Melvin innan deras fotbollsträning och vips fick jag flera timmar bara till mig. Maken och jag tog alla tre vovvarna med oss och gick på den lååånga och mycket geggiga skogspromenaden. Väl hemma blev det fika med käre bror och sedan brasmys. Kvällen innebär hämtning av GB efter träning, söndagsmiddag, skoljobb, stryktvätt och Taxi3 med TB till den härliga söndagskvällsträningen. Imorgon välkomna vi höstterminens upplopp – bara 4 jobbedagar kvar. Och en slutbesiktning hos tandis.

Kram Mia

Kav lugnt – 24nya timmar

Oj, vilken vecka mina vänner! Jag kan utan att blinka meddela att jag inte har gjort en enda av mina planerade arbetsuppgifter (och de ligger så snällt och väntar på mig nu) men vilka fantastiska ögonblick jag har fått uppleva istället. Den här tiden på året är tillsammans med de sista veckorna innan sommarlovet galet hektiska och utav någon outgrundlig anledning blir rektorskan alltid inbegripen i det mesta som händer och sker. Det kan eventuellt ha något med epitet kontrollneurotiker att göra…..Hur som helst, mitt ledarskap tar sin utgångspunkt i närhet, kärlek, engagemang och know how varför LPP (Lösning På Plats) allt som oftast är min vardag. Jag trivs med det, men när arbetsdagen bara fortsätter efter hemgång 15.30 och håller i sig till 23.40 som i torsdags och för all del en hel del andra dagar också, då blir ögonlocken ganska tung dagen efter. Huvudet lite segt också för att vara helt ärlig. Veckan började med förberedelser för vårt fina Nobelfirande och övergick sedan i Luciaframträdande, med en hel del avstickare i elevärenden, betygsdiskussioner och förberedelser för nästa vecka.

Fredagskvällens stora Luciasoaré var som vanligt härligt välbesökt och bjöd på en underbar stämning, värme, gemenskap och ett fantastiskt sångframträdande. Tusen tack Marie och Iréne för ert engagemang kring Lucia och till alla er i personalen som var där och hjälpte till. Ingen nämnd och definitivt ingen glömd. Det bjöds på allt från söta barnvisor med våra små i centrum, via härliga internationella visor till den ljuva änglakörens och Lucian Emmys framträdande med stämsång. Duetten mellan Elin och Clara var så kraftfullt ljuv att jag fick pytteskinn. Varje år, lika stolt rektorska!

Gabriel och kompisCalle sjöng för full hals. När vi kom hem och fick i oss lite mat och dryck sedan……Det kan ha varit luften ur, men jag hoppas inte det. Vi har ju några viktiga dagar kvar nästa vecka med utmaning mellan elever och lärare (i handboll, basket, innebandy och volleyboll), hela skolan julpysslar och käkar julbord ihop, städ och speldag samt julavslutning med aktiviteter och Tomtegröt med skinkmacka utomhus. Veckan toppas sedan med årets personaljulfest med matlagningsgrupper och underhållning på plats. Så luften ur är inte direkt bra. Liten Gabriel var dock helt utslagen igårkväll med värsta huvudvärken – hoppas innerligt att han vaknar pigg och utvilad idag.

Tidig lördagsmorgon på näset och jag ser just nu dagen gry från min läsfåtölj. Helgen som ligger framför oss är kav lugn och skall bjuda på så lite som möjligt hoppas jag. TB har lördagskneg idag och vi andra ska ut i skogen med vovvarna. Imorgon har Gabriel fotbollsträning. Det är det hele, liksom….God mat, brasmys och ett glas vin. Avkoppling, påfyllnad och så lite jobb förstås för mami. Jag har ju lite att ta igen so to speak. Min nya livlina är dock Jakobs (en blogganhängare hos Nadja Casadei) metafor om de nya 24 timmarna varje dag. Att, om man är lyckligt lottad, förses med 24 helt nya timmar att förvalta på bästa sätt. Det känns underbart och inte så lite hoppingivande ….

Happy Helg folket! Kram Mia

Skolcool – Autentiska situationer

SSO  står för samverkan skola omvärld och är en viktig del av skolans kunskapsuppdrag. När det gäller denna samverkan tänker jag inte bara (för att vara helt ärlig egentligen väldigt lite) på det som kallas PRAO, utan mer på ett bra sätt att plocka in omvärlden i klassrummet i första hand. När jag tänker omvärlden tänker jag allt från enskilda personer via grupper och föreningar till företag och organisationer. Allra mest tänker jag på vikten av att koppla skolans arbete, elevernas skolvardag,  till någon typ av verklighet utanför skolans väggar. Jag vill att Antonovskys tankar om KASAM – känslan av sammanhang – ska dominera. Att det ska vara meningsfull kunskap, inlärning och inriktning på uppgifter och redovisningar. Varmt välkomna till veckans Skolcool!

Det är min sanna övertygelse att när elever blir engagerade, då snackar vi inlärning på riktigt. När elever inte degraderas/ förpassas till att bli passiva mottagare utan får lov att vara aktivt deltagande-  i allra högsta grad medverkande i processen- det är då skolan är det den borde vara. På Svettpärlan har vi bestämt oss för att fostra våra elever till demokratiska och samhällsdugliga medborgare, då kan skolvardagen inte reduceras till katederundervisning, reproduktion, läxor och prov det är då ett som är sant. Vi måste spela mer på elevernas planhalva och ta hjälp av de delar av omvärlden som kan konkretisera den faktakunskap som skall genomsyra varje ämne enligt läroplanens centrala innehåll. Det vore förmätet av oss i skolans värld att inbilla oss att vi vore den allena saliggörande lärandearenan som våra elever möter. Det de lär när de inte är i skolan får aldrig förringas. Vi i skolans värld måste lära oss att ta vara på det där…..

Att försätta elever i autentiska situationer eller så kallat skarpt läge ger en möjlighet att studera initiativförmåga, kommunikation, samarbetsförmåga och lösningsbenägenhet.  Jag ska ge ett exempel som ligger nära oss i tiden. I tisdags firade vi Nobel och vi bad våra elever i åk 9 om hjälp. Deras uppdrag blev att plocka fram en fungerande meny för åk F-5, där de själva skulle ta sig an att laga förrätt och dessert till 170 personer. Dessutom skulle de också duka, fixa bordsplacering och sköta serveringen under denna Nobelfest.

Halva klassen tog sig an köksjobbet och halva serveringsditot. Och jag kan lova att de ganska omgående stötte på ett och ett annat problem. Vad kan egentligen allergiker av olika slag äta? Och vad gör vi när vi räknat fel till uppläggningen? Kan man servera spruckna kakor? Och hur vet eleverna som heter samma sak vilken plats de ska sitta på. Hur ska  servisen hålla koll på vem som tillhör vilken klass genom enbart bordsplaceringslapparna? Hur hittar icke-läskunniga 6-åringarna till sin plats? Eller hur gör vi då vi ”spiller” dryck med de stora Magnumbuteljerna?

Hur bör en uppläggningsstation ut för att det ska gå så snabbt som möjligt? Och vilka saker kan göra som ”mis en Place”  medan vad måste göras ”a la minut”? Ni kan säkert också bara ana hur många nya ord och uttryck de var tvungna att förhålla sig till (rektorskan som arbetsledare och som har ett förflutet i restaurangbranschen) samt det faktum att man här måste äta ”på passning”. Många trötta ben och kurrande magar vill jag lova. Och många lyckosamma lösningar.

Jag kan med glädje berätta att de verkligen levererade. Jag är galet imponerad över deras initiativförmåga, som vi inte alltid ser så mycket av annars, samt deras lösningsbenägenhet. Deras samarbete lämnar dessutom inget mer att önska. Bravo!

Det som allra mest maler i mitt huvud just nu är förstås: Hur i herrans namn skapar vi allt fler autentiska situationer i Svettpärleelevernas värld? Vi har elever som driver dansskola, teckningskurs, rörelseträning och teaterutövning för andra elever. Vi har faddersystem och gemensamma aktiviteter. Och ibland driver vi café, restaurang eller Nobelfester. Men vi ska bli ännu bättre på detta. Förstås nedchunkat till rätt nivå för varje elevgrupp, men ändå. SSO, skarpt läge och autentiska situationer – here we come! Det här ger mersmak!

Ännu en dag ligger snart bakom oss. Vi har haft ett bejublat Luciaframträdande på PRO idag och jag kan lova att jag är så varm i hjärtat efter att ha sett vilken glädje vi bringade dem. Om eleverna levererade? Var så säkra! Ikväll har vi inget på agendan, kan vi fatta vad underbart. TB och pappa övningskörde i eftermiddags, Gabriel och jag kom hem vid 15.30. Våra älskade lånevovvar, Axel och Elsa, kom till oss för att förgylla långhelgen. Vi ska käka lite gott och bara ta det lugnt. Imorgon har vi 3 Luciaframträdande på dagen och en stor Luciasoaré på kvällen. Nu laddar vi om…..

Kram Mia

Finbesök en lillördag

Lite sådär lagom dagen efter idag, utan att ha förtärt det minstandes lilla alkohol igår. Nobelfesten var underbar och igårkväll var jag nästan förbi av trötthet, så även imorse skulle det visa sig. Detta till trots, mitt i sluttampen av höstterminen finns det inga förmildrande omständigheter, upp och nicka och iväg. Idag stod det genrep inför Luciasoarén på programmet inne i aulan i stan och en hel massa andra saker med för den delen. Som av en händelse fick jag klart uppiggande finbesök på eftermiddagen. Finaste Daniel (min brorsson och grabbarnas kusin) med sin dotter Lovisa. Så söta….

Tack sötnosar. Ser redan nu fram emot våren och Däns f-ledighet. Hoppas på många mysbesök hos oss lagom vid lunchtid. Kände mig lite ”nedklädd” idag, how come? Jeans, tröja och boots är en ganska vanlig jobbkostym för mig men…..Gabriel tog kompisCalle med sig hem för lek idag och maken plockade upp TB efter sin fika med kompisLarsJohan. Ikväll har Taxi3 köruppdrag på sedvanlig underbar kvällstid (Kl. 19.40- 22.40) och sedan gissar jag att ögonen faller ihop av sig själva. Två intensiva dagar kvar till helg…

Kram Mia

Klackaskor och pärldiadem

Just a ordinary Tuesday at work….Jag vet inte hur det är för er, men det här är ju liksom bara vardagsmat för mig. Kliva upp i gryningen och försöka sig på festfixeriet av hår och kropp. Klä sig i svarta sammetslångklänningen, klackaskor och pärldiademet INNAN mina grabbar på hemmaplan blev serverade frukost. Det ni…..Trix med Gabriels utstyrsel och luktegott och träning av dansstegen. Puh, det blev en start utan dess like.

Idag har vi firat Nobeldag och det har varit intensivt för en del av oss, men så enormt lyckat. Finklädda barn och personal, vacker dukning, god trerättersmeny och så tal, dans och prisutdelning. Wow! Jag är otroligt imponerad av mina medarbetare och mina elever – helt sanningsenligt också av elevernas föräldrar som ställer upp på alla våra galenskaper och iordningställer sina barn. En underbar dag som går direkt till det goda minnesarkivet.

Gabriel med bordsdam Natalia

Nobelkommittén och honnörsbordet

Fröknarna i F-klassen Irre och Nettan

Välkomstskålen lagom till förrätten

Frejas håruppsättning slog alla rekord. Jag är galet impad och förstår nu precis varför jag har två söner. Den insikten kom till mig idag (också!)

Vackra fredsaffischer som ett av uppdragen under veckan.

UppfinnarJocke (Gabriel längst till höger) och hans gäng Axel och Noah. Vinnare av uppfinnarpriset – en värmemaskin. Underbaringar!

På torsdag kommer jag att blogga i Skolcool om det där med att driva den här typen av evenemang med sina elever som delaktiga medmänniskor. Att försättas i skarpt läge. Don´t miss.

Ovan syns rektorskan med hennes servisgäng. Underbara åk 9 som verkligen levererade idag. Me like!

Nyss hemkomna kan vi bara konstatera att det sannerligen tar på krafterna att fira Nobel. Helt ärligt spänner dessutom mina hälsenor ganska rejält efter dagens övning och hjärnan rabblar fortfarande alla allergimatslösningar. Tror minsann att vi kanske måste fira lite Nobel här hemma också. TB ska visst på midnattsbio av Hobbit och skall sedan sova över med sina kompisar hos morbror Lasse i stan. Superschysst Lasse….

Kram Mia

Nu går det undan…..

Att det idag endast återstod 9 skoldagar innan jullovets entré märktes med all önskvärd tydlighet. Man kan väl säga att det är lätt intensivt så här års, men jag kör envetet min strategi – en dag i taget (ibland bara en timme i taget) och så andas från långt ner i magen. Det går inte att hetsa upp sig och jobba in tid i detta läget, här gäller det att behålla fokus och vara aktivt deltagande i varje lite del av dagen. Fram till jul har vi på Svettpärlan detta framför oss:

9/12  (idag) Uppfinnardag i vårt Nobeltema. Gymnasieelever på intervjubesök och så förberedelser för morgondagens begivenheter

10/12 Nobelfest för åk F-5 med vett och etikett, 3-rätters festmeny i festsalen, dans, tal och prisutdelning.

11/12 Genrep av vår Luciasoaré. Luciaframträdande på eftermiddagen

12/12 Luciaframträdande

13/12 Luciaframträdande på dagen och stor Luciasoaré för föräldrar, släkt och vänner på kvällen

16/12 Utmaningen (idrottstävling mellan personal och elever)

17/12 Julpysseldag för hela skolan och Mats och Jannes julbord till lunch

18/12 Städ- och speldag

19/12 Julavslutning med idrottsaktiviteter, Tomtegröt och skinkmacka. Betygsutdelning för åk 6-9

Rent allmänt ska också alla betyg skrivas in, korras och betygsdokument och kataloger skrivas ut och på och förberedas för att delas ut. Alla betygssamtal ska också hållas. En del elever har lite kompletteringar att göra innan detta , kurser ska avslutas och saker plockas i ordning. Själv ska jag också hinna med att skriva alla julkort och ett månadsbrev till våra föräldrar på skolan. Puh! En sak i taget, en dag i taget. Imorgon är det rektorskan som håller i  matbiten under Nobel middagen – åk 9 tillsammans med sin HK-lärare lagar förrätt och dessert, köket står för varmrätten. Jag tillsammans med två andra fixar allt allergikäk. Åk 9 lägger upp och serverar under min hökblick. Tur att man har ett förflutet i restaurangbranschen…….Gissar att jag kommer att vara bra mör imorgon eftermiddag/kväll…….

Kram Mia

Svårslagen helg

Söndagskvällen har vaggat in oss i sin luddighet – alltså det är inte klokt vad skönt det är med helg och ledighet. Den här helgen har verkligen varit en investering i familjetid och en sann påfyllnad för rektorskan. Så välbehövligt!

Först en underbar Kalmarutflykt i fredags och sedan en slapp hemmadag igår, lördag. Dessutom fick vi vackraste granen hemkörd till oss. Det är service det….Söndagen startade med sovmorgon, mysfrulle och sedan lite städning. En tur till återvinningen och sedan en Power walk med Milou. Snöfall och blåst, brasorna tända så även alla ljus. Några mysiga magasin och så lite slapp på fällen. Inte så lockande att göra sig iordning för klassfest i Gabriels klass, men så bra det blev. Pippiteater och fika, lite bus och så tipspromenad.

Direkt därefter for vi till finaste svärisarna för lite kroppkakemiddag. OMG…så vansinnigt gott. Nu befinner vi oss alla i paltkoma här på hemmaplan. Laddning inför näst sista jobbeveckan pågår…..

Kram Mia

 

Send it on….

…ett budskap ni vet att rektorskan fullkomligen älskar att använda sig av. Send it on som egentligen betyder ”skicka vidare” och som kan vara svaret på hela världens välmående. Mer kärlek, mer omtanke, mer ombrysamhet, mer givmildhet, mer gemenskap, mer rätt sak till rätt person. Ett underbart sätt att boosta så väl sig själv som sin omgivning och det mer globala perspektivet.

Välgörenhet är vackert och stort. Att tänka mer på andra än sig själv är något som vi alla borde ägna oss åt då och då, eller sanningen: ofta. Att skänka pengar och saker, deltaga i olika välgörenhetsevenemang eller tom driva dem  i all ära men ibland tror jag att det där kan få oss att nästan duka under. Inte sällan tror jag att vi människor upplever oss som otillräckliga och istället för att göra något, river frustrationen oss till att inte göra något alls. Jag vet inte när den där känslan av att man måste kunna/veta/vilja och vara med överallt tog över vår tankesfär men den är inte av godo. Ingen kan göra allt. Ingen behöver göra allt. Ingen behöver spänna över hela kunskaps- och färdighetsspektrat. Vi ska inte konkurrera med varandra – vi ska komplettera varandra. Om vi vågade se oss alla som en enda lång människokedja och i samband med det bejakar att en kedja består av olika länkar med olika funktioner, olika skills. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk och därför måste vi alla se till att hjälpas åt att stärka den länk som för tillfället är svagast. Send it on…hjälpen, kärleken, kraften, skillsen….till den som behöver det bäst. Tänk om vi alla bara kunde börja just där!

Jag tänker ibland att jag skulle vilja göra mer. Att mina ”skänk” till Cancerfonden, Läkare utan Gränser och mer lokala riktade projekt känns fjuttiga i ett större sammanhang. Men samtidigt kommer jag på mig själv med att det där med att anordna tillställningar eller deltaga i hjälpresor etc – det är liksom inte jag. Däremot bestämde jag mig tidigt här i livet för att mitt uppdrag skulle komma att vara att hjälpa andra och det sätt som passar mig bäst är genom skolans försorg. När vi 1998 startade en av Karlskronas första fristående skolor (Svettpärlan) var det med föresatsen att skapa en bra skolvardag för de många barnen. Vår utmaning var att hitta de alternativa vägarna för alla dem som inte redan älskade skolan, till dem som tyckte att det kanske både var svårt, tråkigt och jobbigt. Genom åren har vi tagit hand om många elever som haft tråkiga och i många fall hemska skolupplevelser på andra skolor likväl som elever som kraftigt har misslyckats. En del elever som har börjat från start hos oss  kan vi säkerhet säga att de förmodligen skulle fått det mycket tufft på en annan skola. Vårt motto är att se varje enskilt barn som den individ den är, med individuella behov och önskemål. Vi jobbar stenhårt mot att varje dag i varje vecka i vart skolår ska vara en skoldag att längta till. För alla barn. Den uppgiften förpliktigar. Vi har elever som har skills utöver det vanliga och elever som har svårigheter utöver det vanliga. Vi har enormt studiemotiverade elever och elever som det överhuvudtaget är ett under att de dyker upp i skolan varje dag. Vi har elever med väl utvecklad social kompetens och elever som vi dagligen måste hjälpa att förstå omvärlden. Vi har elever med goda ekonomiska förutsättningar och elever där vi packar matsäcken, skickar med matlådor, fixar extrakläder. Somliga elever vill sticka ut och somliga vill försvinna i mängden. Vi boostar dem med ständig vuxennärvaro, kärlek,  härlagad mat av våra a la carte kockar, en fruktbuffé som står framme hela skoldagen och en skolsköterska som på heltid finns där för den som behöver henne. Ingen ska behöva känna att det är jobbigt att be om hjälp – hos oss finns det alltid lånesaker som cyklar, hjälmar, skridskor, skidor, kläder och annat. Vi vill att alla våra goa Svettpärleelever (254 st) ska nå det yttersta av sin potential – att de ska överträffa sig själva. Att de ska trivas hos oss, få rätt hjälp, bli sedda och ombrydda. Ty det handlar ju inte om att bli nästa stora världstjärna egentligen – allt handlar om att ge alla barn förutsättningar att bli stjärna i sitt eget liv. Och det är väl där jag gör mig bäst tror jag. Rektorskan mitt i smeten, that´s me folks. Det är den typ av hjälp jag ägnar mig som mest åt och jag inbillar mig att även den har betydelse. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

För jag tror ju på att börja där man står. Att om vi börjar med att fundera kring vad vi kan göra för någon annan idag och faktiskt göra det, så gör vi skillnad. Oavsett om vi pratar om att hålla upp dörren, erbjuda en sittplats, ge någon annan sitt leende, skänka pengar eller saker. Att skicka vidare till den som för tillfället just behöver något som mest. Så att när den personen är stark nog att tänka på vad den kan göra för någon annan idag, då skickar den sin hjälp vidare. Till den som för tillfället behöver något som mest och bäst. Den absolut bästa formen av kedjebrev i omtankens och kärlekens namn. Om fler tänkte lokalt skulle det globala lösa sig av sig själv, inte sant? Lite så tänker jag såhär en lördag i december. Idag tog vi sovmorgon, skjutsade en sjuk TB till lördagskneget och handlade lite frallor. Lång mysfrulle i tv-soffan med ömsom Vinterstudion och ömsom Golfsändningen som sällskap. Själv njöt jag av en Croissant med salami och Creme de Brie – bara för att jag kunde liksom. Resten av dagen har det fejats lite här inomhus och jag vågade mig på en promenad med Milou (med en sjal lindad om munnen så gick det vägen. Nice!). Framåt kvällen kom bästa hemleveransen av årets gran – Tusen tack Stefan och SivBritt, ni är bara bäst! Nu njuter vi framför brasan och preppen av kvällens middag är i full gång. En krämig gratäng puttrar i ugnen och till den blir det torskrygg till Gabriel och mami, samt pepparbiff till de äldsta grabbarna i familjen. Alla mina varmaste tankar går idag till en av Gabriels gamla förskolefröknar vars son på 16 år fått ett cancerbesked och som nu behandlas nere i Lund. Måtte det finnas många i deras närhet som skickar sin hjälp vidare….Send it on, vänner….

Kram Mia