Att försonas med sin personlighet

Låt oss likna livet vid en trappa. Svindlande hög med en massa trappsteg. Uppför och nedför beroende på vart i livet du befinner dig. Självklart har trappan en ledstång. En slags livlina då det går snabbt utför. Eller tungt uppför. Du sträcker ut din hand och greppar om den. Den ömsom bromsar ditt fall, ömsom leder dig rätt. Och ibland kanske den hämmar dig att vilja, våga, kunna. Den blir din napp och snutte. Din räddare i nöden. Din bromskloss. Låt oss låtsas att trappan är ditt liv, vilken är då din ledstång? (Tack kus PK för världens allra bästa metafor)

uppför trapporna

Juldagens Reunion på Konsthallen var inte bara en fantastisk nostalgitripp, det blev också en smärtfylld katapult tillbaka till en tid i mitt liv som var härlig men också en känslomässig berg- och dalbana av sällan skådat slag. Inte alla turer till minnenas kvarter är angenäma, har jag tyvärr fått erfara. Och jag var inte ett dugg beredd. Plötsligt fann jag mig själv deala med tankar och känslor som jag för länge sedan lämnat åt historien. Och det där mina vänner, det där har inte släppt sitt grepp om mig ännu.

Jag är ingen partypingla. Och jag gör mig inte rättvis i forum som fest, mingel och partaj. Det hade krävts minst en vinare för att jag eventuellt skulle kunnat spela med, men rektorskan dricker inte en vinare. Jag trivdes som fisken i vattnet arbetandes inom restaurangbranschen – som en naturlig del av miljön, men aldrig aktivt deltagande i själva festspelet. Jag kan inte. Och efter juldagen vet jag än en gång att jag inte heller vill. Jag har väldigt svårt att uppskatta de stakatoliknande samtalen där udda stavelser och halvuttalade ord är kännetecken, ej heller känner jag mig sporrad av de ständiga bytena av samtalsämnen och ofullständiga meningar(Sorry, men det får mig bara att tänka på Tant Lilian, vår talpedagog, och vad hon skulle kunna tänkas göra för aktuell person). Samma sak gäller de där som ställer samma frågor eller använder samma kommentarer om och om igen med mycket tydlig kontinuitet, vilket får mig att fundera på såväl Alzheimersutredningar som Stroketest. Ej heller gillar jag spottet som duschar mig i mitt ansikte då fylletungor har väldigt svårt att hålla sig på rätt plats kopplat till rätt stavelse när de här härliga samtalen ska gå av stapeln. Och har ni någonsin funderat över varför fulla människor måste vara så fruktansvärt nära en då de pratar? Hua, alltså mitt personliga space är mycket större än det som verkar vara kotym i takt med intagen mängd alkoholhaltig dryck. Som grädde på moset är väl ändå de där snubbelstegen lagom till den obligatoriska kramen, vilka lätt kan innebära allt från ett rattande på ens bröst till en dansk skalle. Eller de i tanken så sofistikerade kindpussarna som allt som oftast istället innebär en fylleandedräkt mitt i nyllet och i värsta fall alkoholindränkta salivpussar på munnen. Bläh! Lätt berusade människor kan vara avslappnade och härliga att umgås med, men …Jag har mycket svårt att hantera fulla människor i min roll som privatperson. Punkt! Jag passar hel enkelt inte in sådana forum och har aldrig gjort. Det utanförskapet, som förvisso är självvalt eftersom jag inte själv kan försätta mig i det tillståndet, träffade mig som ett knytnäveslag mitt i solarplexus.

Men det är väl det som är min personlighet. Och jag kämpar som bäst nu med att försonas med detta faktum, min personlighet.  Det är känslor lite all over the place och jag känner att mitt leende inte på långt när ännu når mina ögon, inte ännu. Igår gjorde jag upp med några av mina demoner genom att dra ut på en milslång löprunda och idag blev den en rask 6kilometare i ösregn och halv storm. På med träningskläder och mina Five Fingers (japp utan strumpor. Jag är inte bara rektorska, jag är självplågare också) och iväg. Det är så jag löser en del av mina problem….. Om ni inte redan nu har listat ut vad som är mina ledstänger i livets trappa, så kan jag berätta att några av dem är att hjälpa andra människor, att ställa mig själv åt sidan, att inte förvänta mig att bli älskad – bara behövd och att man måste nöja sig med det. En modern form av den barmhärtige samariten, kanske. Vad allt detta härstammar ifrån det tror jag mig ha en aning om, men det där är väl egentligen mindre intressant. Det viktiga för mig är att våga möta det där i nuet – att identifiera och hantera det på ett bra sätt. Och just i skrivandets stund känner jag för första gången sedan i onsdags att jag är på rätt väg. BTW…..den kanske tydligaste av mina ledstänger är nog ändå ilska. Eventuellt kanske ni kan ha märkt detta. Det är inte för inte som jag blev kallad både Lotta på Bråkmakargatan och Lilla My då jag var liten.

Kram Mia

2 thoughts on “Att försonas med sin personlighet

  1. Det hanterar du på ett ypperligt sätt vännen , med att sätta ord på det som stämmer så bra här med. Läste precis dina ord för maken och han konstaterade att det vore som taget ur hur jag beskriver för honom varför jag aldrig lockas av ute livet på krogen eller förfester hemma hos vänner. Talpedagogen hade han dock aldrig hört mig ta upp men vi fick oss båda ett gott skratt. :)
    Du är go du.
    Maken frågar alltid mig varför jag försöker hitta något som drar med att gå på uteställen när jag väl kommer dit och vill gå hem.
    Varför mina demoner säger att det är det som är det ”normala” när det så tydligt inte är min personlighet alls att hänga i baren.
    Tyvärr är det många genom åren som tycker att det är svårt att hålla kontaken om jag inte är med på utekvällarna för det är där de släpper loss och bara är för stunden.
    Jag har inget behov av det och släpper nog loss lite för ofta i vardagen istället för att vänta på barnfria stunder med en drink i handen.
    Jag pratar med folk till höger och vänster hela dagarna kända som okända och har aldrig känt att jag behöver få i mig lite ”extra” för att gå fram och prata, vara trevlig och glad.
    Service yrket passar oss båda vad vi än tar för oss så fortsätt du Mia med att ge för när du minst anar det får du så mycket mer tillbaka ifrån oväntat håll och det är då det uppskattas med äkta glädje och värme.
    Kram

    • Åh tack raring för dina underbara ord. Jag har sagt det förr och säger det igen – vi är grymt lika vi. Om vi hade bott i samma stad är jag säker på att vi hade haft en vänskap utan dess like. Kram vännen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *