Skolcool – Vad säger PISA egentligen?

Ingen har väl undgått den senaste tidens fokusering på PISA och dess resultat. Det talas om den svenska skolan som en institution i kris och det bara måste till förändringar proklamerar drevet. Landets skolminister står på barrikaden och skriker ut sina förbättringsåtgärder. Att han håller socialdemokratin som ansvarig för skolans systemfel förvånar mig föga egentligen, men eftersom han själv har stått vid skolrodret i 7-8 år OCH har genomdrivit den ena reformen efter den andre  så kan man ju undra hur det är ställt med självinsikten. Vi har under den här perioden fått såväl ny Skollag som läroplan och ett nytt betygssystem och ändå pratar Mr Björklund om behovet av en tillbakagång. Välkommen till veckans Skolcool!

Vad är då PISA? Enkelt svar måste blir en internationell studie kring 15-åriga elevers kunskaper gällande matematik, läsförståelse och naturkunskap – hur väl rustade de är att möta livet efter grundskolan. PISA genomförs i ett 50-tal länder vart tredje år och vi på Svettpärlan har deltagit en gång. Jag kan säga att hela undersökningen omgärdas av ett gigantiskt pådrag kring säkerhet och genomförande. Den senaste undersökningen gjordes 2012 och resultatet presenterades i december 2013. I topp ligger Shanghai, Singapore, Hongkong, Taiwan, Japan och Sydkorea. Sverige låg över medel i alla tre områdena år 2003 för att 10 år senare ligga klart under genomsnittet i alla tre områdena, med plats 38 (matematik), 37 (läsförståelse) och 38 (naturvetenskap). Somliga undrar mer än andra vad som hände där. Särskilt mycket verkar politiker undra vad som händer med det svenska skolsystemet. Vi som är verksamma i skolans värld undrar föga, ty vi har nämligen fullt upp med att hålla näsan över vattenytan – att genomföra alla de reformer, lagändringar och förbättringsåtgärder som regnar ner över oss. Genom åren har vi lärt oss att det är slöseri med tid och energi att ifrågasätta eller ens att bara försöka tycka något, än mindre att försöka vända huvudet rätt på dem som är satta att bestämma över det svenska skolsystemet. Vi genomför. Vi försöker le och nicka, säga ja tack och amen. Vi sliter hårt för att hitta de optimala sätten att förhålla oss till alla de uppdrag som blir oss givna. Och vi går på knäna. Vi tröstar och röstar, vi stryker medhårs och vi utmanar. Vi coachar och samlar ihop sprillror av dem som i det nya betygssystemet har begränsade möjligheter att nå kunskapsmålen. Vi undervisar och utvecklar, skapar mötesarenor och samarbetspartners. När abortsiffror ökar får vi noga veta att vi har misslyckats med vår sex- och samlevnadsundervisning och när alkoholdebuten sjunker i ålder har vi undlåtit att ta vår ANT-undervisning på allvar. Vi ägnar vår undervisningstid åt att göra barn simkunniga, åt hur man hantera brand och brandfarliga situationer samt kontrollerar deras cyklar i en sk säker-cykel-utbildning – allt för att möta samhällets krav på bättre rustade barn. Skolan har blivit en medial slagpåse, en slags soptunna i vilken gemene man har rätt att kasta sitt verbala missnöje. Och jag kan inte låta bli att fundera över om detta är något som kännetecknar skolsystemen i bland annat Shanghai, Hongkong, Taiwan, Japan och Sydkorea. För om det inte gör det, varför jämföra oss överhuvudtaget?

Enligt min uppfattning skiftar skolsystem ganska markant länder emellan – geografiskt, historiskt, kulturellt och politiskt. Min erfarenhet säger mig att  de länder som jag nyss räknade upp bygger skolan på disciplin (läs gärna kadaverdisciplin), har ett stort mått av katederundervisning och faktainhämtande samt ett minimalt mått av inflytande (såväl pedagoger, som elever och definitivt föräldrar). Jag skulle inte bli förvånad om mycket handlar om ett slags reproducerande av kunskap.  I Sverige har våra politiker kraftfullt meddelat, genom de nationella styrdokumenten, att det ska råda delaktighet och inflytande. Vi ska samverka med såväl företag som föreningar och enskilda personer. Och vi ska odla våra internationella kontakter. Våra kunskapskrav handlar till väldigt liten del om faktakunskaper och till väldigt stor del om färdigheter att kunna generalisera, diskutera verbalisera och genom väl underbyggda resonemang ta ställning och argumentera för sin åsikt. Med detta som bakgrund – vem kan på allvar tro att det går att genomföra en internationell studie som på ett nyanserat och trovärdigt sätt kan jämföra länder och dess elevers kunskaper? Tja, alldeles uppenbart skolpolitiker, men vem mer liksom?

Så vad säger PISA egentligen? För den här rektorskan inte mycket. Jag väljer att förhålla mig till våra nationella styrdokument och försöker omsätta dem på ett bra sätt i praktiken. Det är mitt uppdrag. Och med det som utgångspunkt anser jag att, i alla fall Friskolan Svettpärlan, levererar riktigt goda exemplar av medmänskliga och samhällsdugliga medborgare. Så när nu media basunerar ut den svenska skolan som en institution i kris och våra folkvalda skolpolitiker väljer att tillsätta en utredning (No shit Sherlock, det hade man ju aaaaldrig kunnat förutspå) och genom den ha för avsikt att komma med ett antal exempel på förbättringsåtgärder – då blir jag tröttare än tröttast. Som om alla vi i skolans värld skulle befinna oss i något slags kollektivt handlingsförlamat tillstånd, där vi inte kan orientera oss mot vare sig kunskapsmål eller centralt innehåll. Till alla er därute som känner en stor oro för detta vill jag bara meddela: VI I SKOLANS VÄRLD ÄR INTE LACK PÅ IDÈER, VI ÄR LACK PÅ PENGAR FÖR ATT KUNNA GENOMFÖRA VÅRA IDÉER. Det är politikers uppgift att fördela pengarna bättre, gärna genom att satsa mer pengar på skolan och det viktigaste vi har, nämligen barnen och därmed Sveriges framtid. CAPICHE???????

Amen! Tycker ni jag verkar upprörd? Inte farligt….bara en puls på 190 och en lätt falsettröst, annars är jag ok. Låt oss nu ge sjutton i att jämföra skolsystem med varandra, så även elever med andra. Låt oss ägna vår tid och energi åt att se till att utveckla det vi har på ett optimalt sätt och hjälpa våra elever att överträffa sig själva. Att blir stjärnor i sina egna liv. Och låt oss för guds skull inte förledas att tro att våra skolpolitiker vet vägen. Vår nuvarande skolminister verkar ju inte ens kunna det skolsystem han så ivrigt själv har genomdrivit. Det däremot säger en hel del om hur vi står oss internationellt sett. Torsdag och skolavslutningsdag här i Happyvardag – fast för rektorskan blev det vab med liten Gabriel. Eftermiddagen har handlat om slutbesiktning hos tandis och det visade sig ha varit bitar av tandbenet som valt att lämna kroppen. Allt ser dock bra ut……Nu jullov! Me like!

Kram Mia

 

6 thoughts on “Skolcool – Vad säger PISA egentligen?

  1. Underbart att höra att du mår bättre i munnen :-)
    Intressant läsning, som vanligt. Jag tror också att vi föräldrar har en viss skuld till skolresultaten också… Jag har många vänner omkring mig som resonerar som så att det går bra att föda barnen själv, sen ska samhället ta över ungarna och uppfostra, lära mm sen kan man ta tillbaka dom när de är vuxna och färdiga igen. Helst allt detta utan eget engagemang… och detta gör mig så förbannad! Jag har ju ett eget ansvar för de barn jag sätter till världen, basta!!
    Jag skulle kunna fylla på med ett helt inlägg här, men jag ska bespara dig detta….
    Kramar, och njut av ditt jullov (jag jobbar bara i morgon också)

    • Nej nej….du får gärna skriva. Jag håller med och ser det också på nära håll. Tack för alltid så himla bra feedback från dig. Skönt med sista dagen imon….då skålar vi väl imonkväll va?
      Kram Mia

  2. Jag resonerade i alla år som hemmamamma att jag först och främst är mamma som lär barnen om livet, spelregler och att vara goda medmänniskor . Leka fram kunskap utan att lägga stor vikt vid att vara skola.
    När barnen börjar skolan så lär de sig läsa skriva och räkna med sina tidigare kunskaper som grund.

    Därför kom det som ett stort ?? när hösterminens veckobrev för sonen i ettan mer innehåller ,” vi hinner inte med” , ”barnen har inte hunnit med”, ”många av barnen har inte börjat i matteboken” ,
    Bara för det är så stökigt i grupperna, barnen kommer sent in från rasterna, barnen har svårt att sitta stilla, lyssna och visa hänsyn i grupp.

    Denna hösten har vi gjort mer skolarbete hemma än vad barnen hunnit med i skolan.

    Nu är jag ju hemma med barnen och har tiden till skolarbete i lugn och ro hemma men det är inte det som jag förväntade mig av att barnen började skolan.

    Nu axlar jag rollen som förälder vs lärare och jag känner att barnen hellre hade lagt mer tid med mig på aktiviteter utanför skolarbetet.

    Tänk om fler barn hade med sig studiero och allmänvett och hade lärt sig varva ner hemifrån så skolan kunde koncentrera sig på undervisningen och att kunskap faktiskt är roligt.

    Jag önskar mest av allt att få slippa höra lärare höja rösten , tala med hårda ord till barnen med frustration i rösten för hade de bemött jämnåriga sammarbetspartners på samma sätt hade ingen lyssnat på dem och jag tror inte barnen gör det heller.

    Barnen stänger av och när något blir vardag så lyssnar de inte heller när det är allvar.

    Bemötandet är katastrof mellan barn och lärare i det stora.

    Ojoj här svävar jag i väg som vanligt när du skriver så väl valda ord som berör.

    Önskar er en fin julavslutning och nu skall det bli skönt med lov.

    Kram

    • Bara sväva på du vännen – jag älskar att läsa det du skriver. Om fler barn hade haft en mamma som du så hade det också sett annorlunda ut. Samtidigt måste vi i skolans värld inse att tilldelad tid och tilldelade resurser måste gälla. Man kan inte kollektivt skicka hem saker till alla barn för att skolan inte hunnit med – det är skolans uppdrag att lösa. Inte ett föräldrauppdrag. Nu blir jag trött igen…..
      Kram Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *