Välkomna hit!

Varmt Välkommen till Rektorskans alldeles egna site! Det är inte utan att det känns som skräckblandad förtjusning att stå på egna ben, men med vetskapen om att man har världens allra bästa Pontus som webmaster gör att jag ändå sätter en fot framför den andra och fortsätter framåt.

Mina grabbar och jag önskar er alla ett gott slut på 2013 och en härlig start på 2014. Hoppas ni alla får en fin nyårsafton. Imorgon kommer ett årskrönika här på bloggen. Varmt Välkommen åter!

Kram Mia

Soccermum says – Cupspel

Att cupspel är något helt annat än vanligt seriespel, det står då ställt utom allt rimligt tvivel. Inte för att jag har trott något annat och min erfarenhet säger mig att det har sett nästan likadant ut genom åren (så även på Stenåldern då rektorskan själv var aktiv), men ändå. I takt med stigande ålder blir det än mer prestige inblandat och även om de små liven gråter tunga tårar efter förluster eller utslagningar, så måste jag nog säga att känslorna tar än större proportioner med stigande ålder. Under gårkvällens U17 spel i Lyckå Cup var det garanterat känslor lite all over the place – lite här och var och överallt skulle man väl kunna påstå.

Och vem kan klandra dem egentligen? Förvisso en ytterst välorganiserad cup med allt från befintliga klubblag till kompisgäng och välutbildade domare. Ändå. När man som lag och enskild spelare taggar igång, när viljan att vinna överglänser allt annat –  ja, då är det en konst att hantera såväl sig själv som sina instinkter, sina känslor och sin frustration. Vi pratar om fartfyllda händelser och domare som på millisekunder ska fatta beslut om vad som verkligen hände. Och ledare som på något vis ska balansera jaget kontra laget i sin jakt på att avancera så långt som möjligt. Somliga lyckas bättre än andra. Min uppfattning är att det lag som till sist stod som segrare var ett välspelande lag och som på bästa sätt kunde hantera både sina och andras känslor. Grattis grabbar och ledare….

För TBs skull handlade det om en uppdämd frustration redan innan start och med facit i hand borde han kanske ha klivit av redan där och då. I teorin är det lätt att säga att man är ok med lags toppningar och taktiska val av vem som spelar i vilken grupp (helt naturliga ting att lära sig att förhålla sig till när man är 17 år gammal), men i praktiken är det svårare att hantera när vinnarskallen kopplas på som en autopliot. Det är en grannlaga uppgift som tränare/ledare att sedan hantera att man har ett lag som väldigt överlägset går bra och det andra riktigt dåligt. Att få b-laget att glädjas över a-lagets framgång och att få a-laget att förstå alla de känslor som b-laget har att hantera samt kanske det viktigaste av allt – att samla ihop spillrorna av b-laget där självförtroende och gnista förmodligen har fått sig en rejäl törn just nu. Det är nämligen inte för inte som storheter som Pia Sundhage tackar sin 12:e spelare eller Svennis talar om att hans viktigaste uppdrag är att motivera de som bänkas till att ändå orka, vilja, våga överträffa sig själva. Storheter vet det där…. De här storheterna som mami och papi Happyvardag (hehehe inte alls självgoda…) vet det också. Vi spenderade otaliga timmar igårkväll och natt att diskutera med TB. Gav feedback på det vi verkligen inte gillade i hans beteende och lät honom komma till tals förstås. Hans tacklingar i sista matchen var inte schyssta och hans frustrationsskrik efter matchslut inte ok. Sen var det väl inte heller ok att den andre spelaren knuffade honom och spottade honom i ansiktet efter TBs tackling, vilket domaren kanske borde löst på något annat sätt än genom att be enbart TB att lugna ner sig. Hur eller hur…..I varje situation här i livet har man möjlighet att lära sig saker, inte minst om sig själv. Den lärdomen som TB snyggt verbaliserade inatt kommer att ta honom ännu ett steg på hans utvecklingsstege och ett är då säkert, aldrig mer cupspel för honom i alla fall. Det är vi rörande överens om.

Nu håller vi söndag vänner. Hela husets manliga stab, såväl papi som söner och vovve, snusar fortfarande gott i sina sängar. Mami ska ta itu med stryktvätten och senare idag fara på fikadate med gamla fotbollsgänget. Gabriels kompis Melvin kommer kanske hit under tiden och senare pratas dem om ett besök hos härliga Putte och Linda. Påfyllnad åt oss alla och envar. Kram Mia

Att försonas med sin personlighet

Låt oss likna livet vid en trappa. Svindlande hög med en massa trappsteg. Uppför och nedför beroende på vart i livet du befinner dig. Självklart har trappan en ledstång. En slags livlina då det går snabbt utför. Eller tungt uppför. Du sträcker ut din hand och greppar om den. Den ömsom bromsar ditt fall, ömsom leder dig rätt. Och ibland kanske den hämmar dig att vilja, våga, kunna. Den blir din napp och snutte. Din räddare i nöden. Din bromskloss. Låt oss låtsas att trappan är ditt liv, vilken är då din ledstång? (Tack kus PK för världens allra bästa metafor)

uppför trapporna

Juldagens Reunion på Konsthallen var inte bara en fantastisk nostalgitripp, det blev också en smärtfylld katapult tillbaka till en tid i mitt liv som var härlig men också en känslomässig berg- och dalbana av sällan skådat slag. Inte alla turer till minnenas kvarter är angenäma, har jag tyvärr fått erfara. Och jag var inte ett dugg beredd. Plötsligt fann jag mig själv deala med tankar och känslor som jag för länge sedan lämnat åt historien. Och det där mina vänner, det där har inte släppt sitt grepp om mig ännu.

Jag är ingen partypingla. Och jag gör mig inte rättvis i forum som fest, mingel och partaj. Det hade krävts minst en vinare för att jag eventuellt skulle kunnat spela med, men rektorskan dricker inte en vinare. Jag trivdes som fisken i vattnet arbetandes inom restaurangbranschen – som en naturlig del av miljön, men aldrig aktivt deltagande i själva festspelet. Jag kan inte. Och efter juldagen vet jag än en gång att jag inte heller vill. Jag har väldigt svårt att uppskatta de stakatoliknande samtalen där udda stavelser och halvuttalade ord är kännetecken, ej heller känner jag mig sporrad av de ständiga bytena av samtalsämnen och ofullständiga meningar(Sorry, men det får mig bara att tänka på Tant Lilian, vår talpedagog, och vad hon skulle kunna tänkas göra för aktuell person). Samma sak gäller de där som ställer samma frågor eller använder samma kommentarer om och om igen med mycket tydlig kontinuitet, vilket får mig att fundera på såväl Alzheimersutredningar som Stroketest. Ej heller gillar jag spottet som duschar mig i mitt ansikte då fylletungor har väldigt svårt att hålla sig på rätt plats kopplat till rätt stavelse när de här härliga samtalen ska gå av stapeln. Och har ni någonsin funderat över varför fulla människor måste vara så fruktansvärt nära en då de pratar? Hua, alltså mitt personliga space är mycket större än det som verkar vara kotym i takt med intagen mängd alkoholhaltig dryck. Som grädde på moset är väl ändå de där snubbelstegen lagom till den obligatoriska kramen, vilka lätt kan innebära allt från ett rattande på ens bröst till en dansk skalle. Eller de i tanken så sofistikerade kindpussarna som allt som oftast istället innebär en fylleandedräkt mitt i nyllet och i värsta fall alkoholindränkta salivpussar på munnen. Bläh! Lätt berusade människor kan vara avslappnade och härliga att umgås med, men …Jag har mycket svårt att hantera fulla människor i min roll som privatperson. Punkt! Jag passar hel enkelt inte in sådana forum och har aldrig gjort. Det utanförskapet, som förvisso är självvalt eftersom jag inte själv kan försätta mig i det tillståndet, träffade mig som ett knytnäveslag mitt i solarplexus.

Men det är väl det som är min personlighet. Och jag kämpar som bäst nu med att försonas med detta faktum, min personlighet.  Det är känslor lite all over the place och jag känner att mitt leende inte på långt när ännu når mina ögon, inte ännu. Igår gjorde jag upp med några av mina demoner genom att dra ut på en milslång löprunda och idag blev den en rask 6kilometare i ösregn och halv storm. På med träningskläder och mina Five Fingers (japp utan strumpor. Jag är inte bara rektorska, jag är självplågare också) och iväg. Det är så jag löser en del av mina problem….. Om ni inte redan nu har listat ut vad som är mina ledstänger i livets trappa, så kan jag berätta att några av dem är att hjälpa andra människor, att ställa mig själv åt sidan, att inte förvänta mig att bli älskad – bara behövd och att man måste nöja sig med det. En modern form av den barmhärtige samariten, kanske. Vad allt detta härstammar ifrån det tror jag mig ha en aning om, men det där är väl egentligen mindre intressant. Det viktiga för mig är att våga möta det där i nuet – att identifiera och hantera det på ett bra sätt. Och just i skrivandets stund känner jag för första gången sedan i onsdags att jag är på rätt väg. BTW…..den kanske tydligaste av mina ledstänger är nog ändå ilska. Eventuellt kanske ni kan ha märkt detta. Det är inte för inte som jag blev kallad både Lotta på Bråkmakargatan och Lilla My då jag var liten.

Kram Mia

Lyckå Cup 2013

Att ”Barn 8″  inleder Lyckå Cup är en vetskap vi levt med under ganska många år och när vi nu är tillbaka med Gabriel i denna ålderskategori (dock underårig i år) fick juldagsfirandet ta sina proportioner efter det. Nåväl, i alla fall för den här rektorskan. Annandag jul inleddes med att vara funktionär på cupen då det är Gabriels förening som förestår denna – spelande barn=arbetande förälder är ett upplägg som är helt ok för mig. Jag är en föreningsmänniska och jag gillar att vara en del av det som sker. Att man ska hjälpas åt och dra sitt strå till stacken är självklart. Mitt uppdrag för dagen blev att ha hand om tältkiosken tillsammans med Simons och Melkers pappor. Tack grabbar, det gjorde vi riktigt bra. Framåt kvällningen var det sedan dags för våra killar att kliva in i gruppspelet.

Mr Gabriel in action, nästan så att han hann få en tå på den bollen. Jag tänkte att jag skulle ha chippat då, sa han efteråt.

Snygg brytning på egen planhalva, fintade bort en spelare och frispelade Erik=mål! Bra där Gabriel.

Och så skottläge igen! Tyvärr inget målande idag, men det var inget som bekymrade honom nämnvärt. Helt klart är han inget backämne som sin storebror, det märktes tydligt då han provade på den positionen. Laget, som alltså var underåriga i sin grupp, förlorade 3 matcher men vann sedan sin sista. Jippie! Härliga spelare som höll modet uppe, puffade istället för gnällde och som satsade helhjärtat hela vägen. Och fantastiska ledare som lugnt och metodiskt hjälper dem att utvecklas som spelare. En underbar dag i fotbollens tecken…

Trötta familjen lämnade Östersjöhallen och ramlade in på hemmaplan. Snabbt tändes brasor i ett ganska utkylt hem och mat fixades. Sedan blev det soffhäng för hela slanten. Med mycket tung ögonlock kröp vi till sängs lite för sent, men med vetskapen om att det ännu återstår många lediga dagar.

Vi startade sedan dagen med en skön sovmorgon. Idag tänker jag inte göra många knop. Känner mig trött och sliten såväl kroppsligt som mentalt. Nu står återhämtning på programmet. Medaljen glimmar snyggt här hemma och liten Gabriel ser nu framemot att heja fram TB som spelar samma cup imorgon. På återhörande vänner….Kram Mia

Happy Christmas

”Jag tror att änglarna har sänt, juleljuset som jag tänt….” Så blev det då julafton och det med besked. Vi vaknade till regn, blåst och ca 8 plusgrader – precis så som det blivit förutspått. Sovmorgonen var också ett faktum, varför vi fick köra en ganska omdelbar tempohöjning. Fast allra först väcka söner och kolla om Spistomten varit på besök….

Sen följde kalkonstuffing, prepp av glöggbuffé, dukning av bord, städa av toaletter och golv, promenera liten Milou, prepp av Kalkontillbehör och lite annat smått och gott. Precis lagom till gästerna skulle komma stod allt redo.

Rektorskan hade preppat en stadig Glöggbuffé med allt från det nyttiga grönsaksalternativet via de matiga små tilltuggen till de sötare godsakerna. Här fanns salami/brie sandwiches, tunnbrödsstubbar med älgrostbiff och västerbottencremé, crostinis med mozarella och crudo samt fikon, lax och vitlöksostcanapé, krispiga grönsaker med dipp, pepparkakor med Creamy Blue, julskinkecanapé, knäckesticks med makens underbara Skagencremé, ost och kex och olika marmelader, skumtomtar, julkola och tomtebrownies. Och för oss som avskyr glögg, fanns det självklart Italienskt vin, Heiniken eller vatten/läsk. En perfekt inledning på firandet, om ni frågar mig alltså!

Efter Kalle Anka chillade vi mest, pratade och skrattade och plockade iordning – alla utom maken. Han hade fullt upp med potatiskok, kalkontillbehören och såsen. Dock skulle det visa sig bli en riktig hit att servera något annat än traditionellt julbord. Med 15-talet gäster är det skönt att kunna förbereda det mesta. Mitt i allt detta kom förstås tomten, i år med. Vilken himla tur!

Och alla fick paket och alla var pigga och glada. Rektorskan kände sig nödgad att hjälpa tomtefar med klapparna. Gabriel uppmärksammade dock mycket snabbt att vi inte var fulltaliga och jag tyckte att han ganska skeptiskt kollade in tomten, men han verbaliserade dock inte sitt tvivel. Det här var nog sista året som han tror på tomten…..Och det finns de som anser att man gör sina barn en otjänst genom att låta dem tro på tomtens existens, själv anser jag att det är så befriande härligt naivt när barn får vara barn. Länge! När man inte krasst ska kasta in dem i en vuxenvärld av vetande och kunnande. Den tiden är nämligen ofrånkomlig ändå vart det lider.

Store TBs sista jul som barn. Om 17 dagar är han vuxen, om än bara i lagens antydan men ändå. Helt galet! Stoppa tiden!

Nöjd Gabriel med delar av sin skörd – spel och filmer, radiostyrd helikopter, lego, kläder och så fotbollsgrejor förstås. Tänk vad presenter skiftar karaktär genom åren! Straxt därpå satte vi oss sedan till bords för den stora julkalkonen, sås och potatis samt förstås varma grönsaker och gelé. Mums, vad smarrigt! Den bästa julmiddagen på länge! Kvällen fortsatte sedan med Mor Anitas kakbuffé, kaffe och lilla gottebordet. Mycket prat och skratt, mycket spel och lek och när alla sedan lämnat oss för att fara hem till sitt – ja då var vi bra möra allesammans. Vi avslutade sedan kvällen i tv-soffan med film och täcke/kudde. Gissa om jag somnade med ett leende på läpparna? Att få vara tillsammans med nära och kära, det är helt underbart, alldeles särskilt på julen.

Idag firar vi juldag! Sovmorgon och sedan allmänt läs-och tvmys. TB ska knega i spelkiosken och maken och jag ska gå på fest. Jag vet, stort ?! på det ty det tillhör minsann inte vanligheterna. Idag har vi dock blivit bjuda på Reunion med vårt gamla restaurangkneg och vem skulle kunna avvara en nostalgitripp?

På återhörande vänner. Hoppas ni har en fantastisk julledighet! Kram Mia

Weinachtsgefühl oder?

Lillejulafton. Idag. Förra året var det kallt, snö och blåsigt, för att under kvällen friska i rejält till storm och därmed snö i drivor. Vi skottade och körde snöslungan, bar ved och eldade som tokar. Tanken på att fara på kompisträff fick tidigt omvärderas – det blev en lugn hemmakväll som uppladdning för julaftonsracet istället!

Årets lillejul stoltserar med snöfritt, 8 plusgrader, ömsom sol och lite blåst. Den där solen kan dock ta och försvinna för den avslöjar lite för mycket på såväl fönster som golv, tycker jag, men morgondagen är utlovad spöregn och 8 plusgrader så… Man kan väl inte påstå att det bjud spå någon magisk julkänsla av omgivningen att döma, men här inne har vi det ungefär som vi brukar. TB har haft sovmorgon och Gabriel tidig morgonträning. Under tiden gick maken och jag upp på staden för de sista inköpen av bröd och grönsaker. Nu har vi landat på hemmaplan efter en tur till återvinningen och en till vedboden.

Granen är tänd, så även ljus och stjärnor. I köket puttrar alla möjliga olika ting på spis och i ugn – hela köket är belamrat med ting inför det stora julslaget imorgon. Glöggbuffén preppar rektorskan först imorgon, men några röror och lite bak görs idag. Alla förberedelser för självaste kalkonmiddagen har maken precis fixat, så som fyllningen och de olika grönsaksbuketterna, och bordet dukas först efter kvällens middag. Ikväll njuter 2/4 av Entrecote medan 2/4 väljer torskrygg. Som ni märker håller vi oss väldigt lite vid jultemat.

Alla julklappar är inslagna och undangömda, dryck på kylning och all övrig mis en Place helt enligt planering. Har jag nämnt att rektorskan oftast går på planering istället för känslan? Nähe, och ni har förmodligen inte gissat det heller? Hihihihi….Men för att övertyga er om att planering is da shit så säger jag att vi har tagit det kolugnt hela december. No stress liksom….och to-do-listan är numera snart förpassad till historien. Hoppas ni alla hinner andas och att ni känner er redo att möta julen imorgon – med eller utan vinterjulkänslan. Tittar in i morgon för en julhälsning. Må väl, vänner!

Kram Mia

Att fira en ettåring

Den allra första födelsedagen. Wow, visst är det något alldeles speciellt! Jag minns både TBs och Gabriels som om det vore igår. Pirret och planeringen, förväntningarna och känslan att man just där och då skapar en tradition. Och så minns jag också trixet med att hinna färdigt, få aktuellt födelsebarn att sova lite strategiskt för bästa utfall av dennes party samt hur utmattat urpumpad man kände sig efteråt. Idag var det extremt mysigt att få kila iväg som gäst till ett ettårskalas.

Finaste brorssonen Daniels dotter Lovisa firade 1 jordsnurr. Vi bjöds på mexmat och en ljuvlig tårta. Allt var som vanligt helt perfekt. Så mysigt att träffas allesammans, särskilt då Emelies släkt bor i Kalmar och kompisar i Karlshamn och ja, ni fattar. Det är inte så ofta man ses annars.

Mamma Emelie, pappa Daniel och så födelsedagsbarnet själv. Det blev tipsrunda, lek och bus samt en liten skrivövning som ska sparas till Loppans 18-årsdag. Tack för en mysig eftermiddag i goda vänners lag!

Annars började dagen med sovmorgon. OMG, jag älskar lov! Jag älskar den personen jag transformeras till då det är lov. Hoppas innerligt inte att jag är ensam om det. Jag smög upp som enda vaken person i huset och tände granen. Håll med om att det är något speciellt sådär första morgonen med gran – för mig lika speciellt ögonblick varje år. Därefter blev det den långa skogsrundan med Milou på styva timmen och sedan en underbar frulle. Medan maken och Gabriel for på fotbollsträning, för alltså TB och jag på kalas. Nu har vi sammanstrålat här hemma för en kort stund, innan TB ska skjutsas till träning. Ikväll ska jag lägga sista handen vid paketinslagningen och njuta av liten ostbricka tillsammans med maken. Underbart att inte stressa!

Kram Mia

Jultraumat som uteblev

So far so good! Jag tror knappt mina ögon. Det finns några väl identifierade traumatiska tillfällen som kan ställa till det big time här i Happyvardag, so to speak. Att dessutom planera in stora julstädet med tillhörande pynt dagen efter personaljulfest är att utmana ödet mer än en gång. Men planering är planering är planering och rektorskan är inte den som bara ändrar om och går på känsla sådär. Nä nä…..På julens to-do-lista stod det städ och pynt och då blev det städ och pynt. Basta!

Gårkvällens personalfest skulle egentligen ha fått ett eget inlägg – så himla lyckat! 27 tappra Svettpärlekrigare träffades 17.00 och hade sedan tidigare valt matlagningsgrupp. Väl på plats intog förrättsgruppen hemkunskapssalen, varmrättsgruppen stora köket och dessertgruppen personalköket. Det lagades mat och såväl skålades som skrålades i varje grupp. Klockan 18.40 serverades det Mandelsoppa med kräftstjärtar eller bacon samt västerbottenflarn och Sea Salted tunnbrödssticks signerat bästisMaria. Underbart gott. Till varmrätt fick vi njuta av Smördegspotatiskaka med fläskfilégryta a la S-hamn med en krispig sallad och självklart var det minst lika ljuvligt detta. Och för den som trodde det var nog, så kom det en desserttallrik som smakade mumma. Två sorters Pannacotta, fudge och något annat smaskigt samt en kaffedrink. Om vi rullade hem? Jajamensan….Tack alla för allt – ni är de bästa medarbetare man kan ha.

Vaknade med lite trötta ögon idag. Finaste svärisarna körde TB till lördagskneget och jag och Gabriel tog itu med stora julstädet. Gabriel botaniserade friskt bland pyntet och sjöng egenkomponerade visor om lilla Jesusbarnet i krubban. Maken höll sig på avstånd. Efter brunch for rektorskan till skolan och fixade det sista med städet efter festen samt hämtade upp TB och sedan blev det den stärkande promenaden med Milou. Ingen kan klaga på den uppladdningen. Och sedan var det dags – den stund vi alla väntat på. Not! Många traumatiska minnen från när julgran ska i julgransfot och sedan in i huset samt förses med juleljusen. Hua……Att prova att göra det med lite hang over är att skruva till det lite extra. Men då klev han fram TB, världens finaste och mest stabile son. Tjoff, tjoff så var båda sakerna färdiga. Det är inte dumt att ha stora barn (påminn mig gärna om det då han kommer hem drängfull natten mellan den 10 och 11 januari). Resten av pyntet gick ganska smidigt. Till och med Gabriel visade på stilskills detta år – inte alla saker på samma gren och inte samma färger samlade på ett och samma ställe. För att vara riktigt ärliga verkar han ha fattat det där med mamis behov av symmetri. Rött och vitt och vitt glitter och så spiran i topp – bildbevis kommer imorgon (om det inte visar sig att jag har drömt allt detta vackra).

Ja, så nu råder det julefrid här i Happyvardag. Alla julklappar inhandlade, huset julpyntat och all mat och dryck på rätt plats här hemma. Imorgon vankas det fotbollsavslutning och ett härligt 1-årskalas, på måndag fotbollsträning x2 och handling av bröd och grönsaker. Däremellan ska vi bara njuta och mysa och känna lugnet inom oss. Inte ett endaste julgodis har vi tillverkat själva (och nej,vi äter ju inget julgodis så why liksom), ej heller har stora julbaker kommit till stånd (och nej, we don´t do fika i familjen Happyvardag heller). Ingen julmat blir det heller, med undantag för julskinkan, men väl en ljuvlig Kalkonmiddag. Christmas the Bark style helt enkelt. Nu njuter vi lördagskväll efter en mysig bakpotatisbuffé med ost och kex och röror som avslutning. Snart blir det soffhäng och lite firande av att vi är vänner i familjen, trots att granen är inne och Jesusbarnet på plats i krubban. Hav förströstan vänner, plötsligt händer det…..

Kram Mia

Skolcool – Vad säger PISA egentligen?

Ingen har väl undgått den senaste tidens fokusering på PISA och dess resultat. Det talas om den svenska skolan som en institution i kris och det bara måste till förändringar proklamerar drevet. Landets skolminister står på barrikaden och skriker ut sina förbättringsåtgärder. Att han håller socialdemokratin som ansvarig för skolans systemfel förvånar mig föga egentligen, men eftersom han själv har stått vid skolrodret i 7-8 år OCH har genomdrivit den ena reformen efter den andre  så kan man ju undra hur det är ställt med självinsikten. Vi har under den här perioden fått såväl ny Skollag som läroplan och ett nytt betygssystem och ändå pratar Mr Björklund om behovet av en tillbakagång. Välkommen till veckans Skolcool!

Vad är då PISA? Enkelt svar måste blir en internationell studie kring 15-åriga elevers kunskaper gällande matematik, läsförståelse och naturkunskap – hur väl rustade de är att möta livet efter grundskolan. PISA genomförs i ett 50-tal länder vart tredje år och vi på Svettpärlan har deltagit en gång. Jag kan säga att hela undersökningen omgärdas av ett gigantiskt pådrag kring säkerhet och genomförande. Den senaste undersökningen gjordes 2012 och resultatet presenterades i december 2013. I topp ligger Shanghai, Singapore, Hongkong, Taiwan, Japan och Sydkorea. Sverige låg över medel i alla tre områdena år 2003 för att 10 år senare ligga klart under genomsnittet i alla tre områdena, med plats 38 (matematik), 37 (läsförståelse) och 38 (naturvetenskap). Somliga undrar mer än andra vad som hände där. Särskilt mycket verkar politiker undra vad som händer med det svenska skolsystemet. Vi som är verksamma i skolans värld undrar föga, ty vi har nämligen fullt upp med att hålla näsan över vattenytan – att genomföra alla de reformer, lagändringar och förbättringsåtgärder som regnar ner över oss. Genom åren har vi lärt oss att det är slöseri med tid och energi att ifrågasätta eller ens att bara försöka tycka något, än mindre att försöka vända huvudet rätt på dem som är satta att bestämma över det svenska skolsystemet. Vi genomför. Vi försöker le och nicka, säga ja tack och amen. Vi sliter hårt för att hitta de optimala sätten att förhålla oss till alla de uppdrag som blir oss givna. Och vi går på knäna. Vi tröstar och röstar, vi stryker medhårs och vi utmanar. Vi coachar och samlar ihop sprillror av dem som i det nya betygssystemet har begränsade möjligheter att nå kunskapsmålen. Vi undervisar och utvecklar, skapar mötesarenor och samarbetspartners. När abortsiffror ökar får vi noga veta att vi har misslyckats med vår sex- och samlevnadsundervisning och när alkoholdebuten sjunker i ålder har vi undlåtit att ta vår ANT-undervisning på allvar. Vi ägnar vår undervisningstid åt att göra barn simkunniga, åt hur man hantera brand och brandfarliga situationer samt kontrollerar deras cyklar i en sk säker-cykel-utbildning – allt för att möta samhällets krav på bättre rustade barn. Skolan har blivit en medial slagpåse, en slags soptunna i vilken gemene man har rätt att kasta sitt verbala missnöje. Och jag kan inte låta bli att fundera över om detta är något som kännetecknar skolsystemen i bland annat Shanghai, Hongkong, Taiwan, Japan och Sydkorea. För om det inte gör det, varför jämföra oss överhuvudtaget?

Enligt min uppfattning skiftar skolsystem ganska markant länder emellan – geografiskt, historiskt, kulturellt och politiskt. Min erfarenhet säger mig att  de länder som jag nyss räknade upp bygger skolan på disciplin (läs gärna kadaverdisciplin), har ett stort mått av katederundervisning och faktainhämtande samt ett minimalt mått av inflytande (såväl pedagoger, som elever och definitivt föräldrar). Jag skulle inte bli förvånad om mycket handlar om ett slags reproducerande av kunskap.  I Sverige har våra politiker kraftfullt meddelat, genom de nationella styrdokumenten, att det ska råda delaktighet och inflytande. Vi ska samverka med såväl företag som föreningar och enskilda personer. Och vi ska odla våra internationella kontakter. Våra kunskapskrav handlar till väldigt liten del om faktakunskaper och till väldigt stor del om färdigheter att kunna generalisera, diskutera verbalisera och genom väl underbyggda resonemang ta ställning och argumentera för sin åsikt. Med detta som bakgrund – vem kan på allvar tro att det går att genomföra en internationell studie som på ett nyanserat och trovärdigt sätt kan jämföra länder och dess elevers kunskaper? Tja, alldeles uppenbart skolpolitiker, men vem mer liksom?

Så vad säger PISA egentligen? För den här rektorskan inte mycket. Jag väljer att förhålla mig till våra nationella styrdokument och försöker omsätta dem på ett bra sätt i praktiken. Det är mitt uppdrag. Och med det som utgångspunkt anser jag att, i alla fall Friskolan Svettpärlan, levererar riktigt goda exemplar av medmänskliga och samhällsdugliga medborgare. Så när nu media basunerar ut den svenska skolan som en institution i kris och våra folkvalda skolpolitiker väljer att tillsätta en utredning (No shit Sherlock, det hade man ju aaaaldrig kunnat förutspå) och genom den ha för avsikt att komma med ett antal exempel på förbättringsåtgärder – då blir jag tröttare än tröttast. Som om alla vi i skolans värld skulle befinna oss i något slags kollektivt handlingsförlamat tillstånd, där vi inte kan orientera oss mot vare sig kunskapsmål eller centralt innehåll. Till alla er därute som känner en stor oro för detta vill jag bara meddela: VI I SKOLANS VÄRLD ÄR INTE LACK PÅ IDÈER, VI ÄR LACK PÅ PENGAR FÖR ATT KUNNA GENOMFÖRA VÅRA IDÉER. Det är politikers uppgift att fördela pengarna bättre, gärna genom att satsa mer pengar på skolan och det viktigaste vi har, nämligen barnen och därmed Sveriges framtid. CAPICHE???????

Amen! Tycker ni jag verkar upprörd? Inte farligt….bara en puls på 190 och en lätt falsettröst, annars är jag ok. Låt oss nu ge sjutton i att jämföra skolsystem med varandra, så även elever med andra. Låt oss ägna vår tid och energi åt att se till att utveckla det vi har på ett optimalt sätt och hjälpa våra elever att överträffa sig själva. Att blir stjärnor i sina egna liv. Och låt oss för guds skull inte förledas att tro att våra skolpolitiker vet vägen. Vår nuvarande skolminister verkar ju inte ens kunna det skolsystem han så ivrigt själv har genomdrivit. Det däremot säger en hel del om hur vi står oss internationellt sett. Torsdag och skolavslutningsdag här i Happyvardag – fast för rektorskan blev det vab med liten Gabriel. Eftermiddagen har handlat om slutbesiktning hos tandis och det visade sig ha varit bitar av tandbenet som valt att lämna kroppen. Allt ser dock bra ut……Nu jullov! Me like!

Kram Mia

 

Soccermum says……A year ago!

Hua, får kalla kårar bara jag tänker på det. För ett år sedan hade TB precis bytt lag till Rödeby AIF och kommit igång sådär lagom fint. Han såg fram emot Lyckå Cup (en stor inomhusturnering här hemma) och kanske ett KM med sina nya lag. Och så händer det. Olyckan är framme och på ett ögonblick vänder känslan av medvind. Maken och jag låg båda hemma i influensa, så även liten Gabriel. TB var på klassturnering med skolan och efter några envisa samtal (vi orkade liksom inte bara svara, en med 38.5 i feber och en med 40.1) fick vi klart för oss att TB hade hamnat i en höjdduell, ramlat ihop och var omtöcknad. Han hade vidare förlorat en hel del blod och en av idrottslärarna uttryckte det som att han ser nog inte riktigt lika dan ut i ansiktet som han brukar. Tacka fasen för det – med ett näsben som var av och splittrat vid näsroten samt hela näsan skev. Jag nöjer mig med att säga att har varit snyggare än det som mötte oss där på akutrummet.

Nåväl, näsan drogs rätt på plats och proppades full med tamponader. 10 dagar senare låg han på operationsbordet och näsan fixades till via en halv plastik. Nya tamponader på plats och återhämtning, återbesök och sedan till MAS för att fixa en ansiktsmask för att komma igång med fysträning (vilket läkaren i Karlskrona tyckte var helt onödigt. Han ansåg att TB var så vältränad att han gott kunde ägna sig åt schack i 8 veckor, varför vi fick söka oss till ett annat landsting). Ganska omgående var han tillbaka på planen, kanske något hämmad av masken. Gabriel tyckte att han såg så läskig ut….

Photo: Tor Bark aka Petr Chech

I slutet av mars fick han börja träna utan masken och i mitten av april spelade han match utan. Gissa om mami hade hjärtat i halsgropen till att börja med? Nåväl, nu är det årsdag och ingen klassturnering stod på schemat idag – men väl ett prov och 3 redovisningar. Klassturneringen gick av stapeln igår och då hade TB som tur väl var Riskettan (del av Körskolans övningskörning). Ingen var gladare än mami för det….Det som återstår att  klara av denna årsdag är en sedvanlig fotbollsträning för honom med efterföljande fika signerat klubbens kassör. Det är klubbkänsla det…..

Happyvardags yngste grabb har så här i terminens elfte timme ramlat ihop i feber och med såväl halsont som värsta huvudvärken. Ja ja, vabtorsdag är med andra ord coming up. Det gäller att vara flexibel! För Gabriels del handlar det bara om att bli frisk till tomten kommer och till Lyckå Cup – låt oss för husfriden skull hoppas det. Jag behöver väl inte förtydliga vidare hur stor fotbollen är här för alla medlemmar i familjen Happyvardag…..BTW, så här snygg blev TB efter sin näsoperation. Happy Lillördag folket! Kram Mia