Fy tusan för att vara tonåring idag!

Ibland mina vänner, ibland är jag extremt glad över att ha passerat min tonårstid med råge och numera kan glida omkring i den mycket prestigelösa dubbelfyratillvaron. För fy för tusan för att vara tonåring av idag. Jag kan återkalla och minnas tiden då man var sådär mitt emellan barn och vuxen. Då tillvaron krävde fullt fokus på skola och idrott och kompisar och….Visst var det stressigt ibland, men jag hade turen att ha föräldrar som ställde lagom höga krav och som stötta mig igenom både framgång och de svårare passagerna. Kraven i skolan var så höga som man själv ställde dem och jag har så här i efterhand en känsla av att det fanns utrymme för så mycket mer avvikelser än vad det gör idag. Att man liksom kunde klara sig även om man inte toppresterade. Jag älskade skolan, min fotbollskarriär (som upptog 6 dagar i veckan) och mitt extrajobb i en presentbutik. Att jag var trött och sliten har jag inget som helst minne av. Annat är det idag…..ja, inte med mig då (eller jo, det är det förstås det också men det är en annan historia), utan med TB snart 18 år.

Med det stora klivet mot vuxenvärlden inom räckhåll (fyller 18 år den 10 januari) och några få tår kvar i barnvärlden. Tränar och spelar fotboll på a-lagsnivå och det innebär under säsong 5 -6 dagar/vecka. Och så andra året på ett idrottsgymnasium och samhällsvetenskaplig linje där. Körkortsteori en kväll i veckan, körningar på körskolan (håltimmar eller sen eftermiddag) och hemma samt lördagskneg i spelkiosken. Plugga teori och plugga skolämnen – prov och inlämningar, redovisningar- vardag som helg. Och låt mig nöja mig med att säga som så här – dagens kunskapskrav vad gäller skolan och körskolan är sååååå mycket svårare än det vi upplevde. Såååå mycket svårare och mer krävande. Överallt ska de här stackars små människorna prestera och bli bedömda, ständigt krav hängandes över dem. Inte konstigt att så många ungdomar mår så dåligt. Landets BUP-mottagningar samt vanliga Ungdomsmottagningar har fullt upp. Min känsla av att det fanns utrymme för större avvikelser förr, att det fanns plats även för dem som inte toppresterade bara förstärks för var dag som går. Vad är det vi utsätter våra ungdomar för egentligen? Vad är det för typ av liv vårt samhälle förespråkar? Och vad hände egentligen med strävan efter välmående och ett gott liv? Ska det verkligen krävas downshiftning redan i tonåren för att orka med sin livsvärld? Det är ju bara rent absurt alltså….Jag får ont i magen.

Måndag i vecka 48 idag och själv har jag inte gjort många knop idag. Förvisso har jag varit på jobbet men eftersom jag i och med mina tandbekymmer har släppt fram min mer disträa sida har jag mest existerat idag. Största ansträngningen var definitivt att planera maten till årets Nobelfest samt dela ut personalens något förtidiga julklapp, nämligen varma vinterjacka. Underbart fin profiljacka utvald av Svettpärlans egen Stilpolis bästisMaria. Nu har vi sedan någon timme tillbaka landat på hemmaplan. Alla utom TB samlade framför brasan och småpratandes om ditten och datten. Ikväll blir det lite hemgjorda högrevsburgare till grabbarna och själv fortsätter jag med mina grytor/soppor. Hoppas innerligt att TB får lov att ha en skön ledig kväll efter att i helgen ha både tränat, jobbat och skrivit färdigt en artikel i svenskan samt ett paper med tillhörande film i historian om Krigshelikopterns roll genom historien. Jag är sjukt stolt över att han fixar allt, min fine TB.

Kram Mia

8 thoughts on “Fy tusan för att vara tonåring idag!

  1. Tänker vad skönt det måste vara för TB att ha er som bollplank och föräldrar i dagens tuffa samhälle.
    Ni är verkligen närvarande och det lyser igenom och inspirerar utanför familjen med.
    Hur skall barn orka om föräldrar inre orkar känner jag och hur orkar barn i sin vardag sortera information om lärarna inte orkar styra upp det som föräldrar i sin tur lastar över på skola/förskola?
    Jag är förvirrad big time över hur allt fungerar i dagens vardag för barnen.
    Att kika in här brukar styra upp mina funderingar och ger mig mer och mer att stötta mig mot när skolans vardag och vår downshiftade vardag inte går hand i hand. Att stå på sig är en livslång resa.
    Stor kram

    • Åh du är alltid så gullig i dina kommentarer Mariette. Det är verkligen en livslång resa och man lär sig nytt hela tiden. Att ta hjälp av andra är också så värdefullt. Kram Mia

  2. Tack Mia för att du delar med dig av dina kloka ord. Och jag har också redan börjat bli rädd, med bara en 10-åring. En sådan där ”duktig flicka” du vet … Som ännu bara trivs och mår bra, men där jag märker att snart hinner hon inte med både skola, handbollsträning, handbollsmatcher, dansträning OCH kompisar som dessutom bara blir mer och mer intressanta (viktiga). Och man vill ju att barnen OCKSÅ ska ha tid för ”bara lek” …
    Kramis

    • Åh du Rosita, den duktiga flickan i oss känner väl både du och jag väl till. Det är inte enkelt….men med bra föräldrar så kan man få hjälp att begränsa sig ibland. Tack för dina fina ord…..Kram Mia

  3. Jag är också glad att jag har tonåren bakom mig, vet inte hur jag skulle rett ut det i dag. Jag har sett den negativa sidan på nära håll eftersom min stora var millimeter från en total kollaps för ca 1½ år sedan. Tur att en utav hennes tränare också såg det och tog i med hårdhandskarna, han stoppade henne mitt i en tävling och gav henne tränings- och tävlingsförbud under några månader. Vi såg det självklart också, men det är mycket svårare för föräldrarna att dra i stopp-snöret. Vi var glada att någon annan gjorde det, sen fick vi sopa upp spillrorna och hjälpa henne vidare. I dag mår hon bättre än på länge <3
    Kram och tack för ett klokt inlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *