Att älska sitt liv!

Det här är Gabriel, den yngsta av våra söner. Det vilar sällan några sorger över den killen, även om han kan kategoriseras som en ytterst bestämd herre i sina bästa år. Gabriel har alltid en uppfattning om hur man bäst bör lösa situationer, saker och ting. Och han räds aldrig en argumentation eller strid om det han tror på (utom möjligtvis då hans ömma moder skriker B A S T A!, vilket eventuellt kan ha hänt en eller ett par gånger). Gabriel är en mästare på att se det lilla i det stora. Att upptäcka de där detaljerna som vi vuxna så lätt kan missa. Och han älskar det som är vackert. Han har ett väl utvecklat lukt- och smaksinne, påtalar gärna och ofta hur gott något doftar eller hur ljuvligt något smakar (och man ser lika tydligt då han inte gillar det). Ser naturens skiftningar som en källa till ögongodis och berättar gärna om snälla saker som han eller någon annan har sagt eller gjort. Han är en barnsligt naiv knatte med begränsad omvärldskoll, som tror på tomten och allt annat som är snällt här i världen. Han berättar om Axel i klassen som är bäst på att läsa och som också springer snabbast och han är genuint glad för hans skull. Gabriel själv kan absolut inte läsa, men det bekymrar honom inte det minsta. Jag är ganska säker på att han aldrig mäter sin egen storhet med någon annan. Han tycker helt enkelt att han är FAB precis som han är…..Befriande skönt!

Och visst har han humör ibland, man märker direkt när han inte är helt i stöten Och visst är han engagerad i fotboll och spel och handboll och cykling och kan bli riktigt ilsk när det inte blir som han vill. Han kan säkerligen säga något dumt till någon annan och hamna i bråk – inte för mitt liv tror jag att han är något helgon. Men hans approach till livet är avundsvärd……

Gabriel är en nöjd kille. Oftast ser han möjligheter istället för hinder, även om han är ganska skeptisk inför nya situationer. I torsdags var det handbollsturnering och han älskade det, idag var det Karlskronaloppet och han var lika överförtjust. I bilen säger han sedan: ”Jätterolig handbollsturnering i förrgår, mysig spelkväll hos Ebs och Minna igår och så kul springtävling (Karlskronaloppet) idag. Jag älskar mitt liv!” Mammahjärtat höll på att svämma över igen. Tänk att känna så och kunna verbalisera det….

Nu längtar han till nästa handbollsturnering och nästa springtävling och nästa…..Efter vår lilla tur till staden for vi hem och käkade lunch. Lite lätt frusna tog vi en varm dusch och hoppade i myskostymen. Nu slappas det lite till höger och vänster. Maken kom precis hem från Mr Green (hans tränare) i Sölvesborg, TB spelar WOW. Gabriel är inte helt otippat ute i trädgården och spelar fotboll. Själv ska jag straxt påbörja preppen inför kvällens högrevsburgar med smaskiga tillbehör. Så ligger landet i Happyvardag…..

Kram Mia

 

Fredag idag….

Hallå hej, fredag! En jobbevecka är redan passé och vi skriver den 18 oktober. Vi bjuds på ömsom otroligt vackert höstväder med sol och blå himmel och ibland, ibland är det riktigt regn och rusk som dansar ner över oss. Jag gillar den variationen. Igårkväll låg jag framför brasan och njöt av mörkret utanför, spöregnet mot fönsterrutan och så eldens sken. Idag kittlar solen mig på näsan där jag sitter och skriver. Lovely!

Idag har syster yster och jag trixat med en SCB-enkät och just dessa är högst upprörande. Jag förstår att samhället vill samla in info och göra statistik, men det är definitivt en av mina (rektors) allra minst vettiga arbetsuppgifter. Absolut ingen outcome till vår verksamhet what so ever, de nada didelido zip! Sedvanliga fredagsuppgifter och så tidig hemgång. Maxishopping, hem och packa upp samt en snabbrunda med snabeldraken. Tada….fredagsmys!

Nu ska vi snart skjutsa finaste svärmor till stan och sedan ta vägen om syster yster och barnens kusiner för lite socialisation. Maken är och crispar på golfbanan. Ikväll ska det grillas Crudolindad sparris och pepparbiff, fixas sallad och pillas reijer. Lite varma nachos hittar nog till bordet ihop med lite dipper, röror samt ost och kex. Efter att ha avnjutit underbar pannbiff med lök, gräddsås och varma grönsaker i skolan är man ju inte hyperhungrig precis. Kanske skålar vi också för att värken har lagt sig lite för mig. Sen tar vi underbar ljuvlig helg på riktigt!

Kram Mia

Skolcool: Solidaritetshandlingar

”Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” (Lgr 11) Att man ska arbeta med dessa enormt viktiga ting står ställt utom allt tvivel, hur man väljer att göra det är upp till varje lokal enhet att bestämma. Friskolan Svettpärlans arbete med att nå dessa viljeyttringar är inriktat på värderingar och attityder. Detta bör ses som ett långsiktigt arbete, vilket kräver en stor portion tålamod och mycket samarbete. Vi försöker att integrera livskunskap och det mellanmänskliga relationsarbetet i Svettpärlans totala verksamhet. Varje år arbetar vi också med specifika solidaritetsprojekt. Vad tror ni vi gör detta läsår? Varmt välkommen till veckans skolcool!

Solidaritet och empati är enormt viktiga begrepp, så även ömsesidig välvilja och respekt. Sedan flera år tillbaka försöker vi varje läsår skapa projekt där vi gör riktade solidaritetshandlingar som komplement till det vardagliga mellanmänskliga relationsarbetet. Vi har bland annat deltagit i aktion julklappen, vårt lokala gymnasiums insamling till Sydafrika (och deras resa dit) och Operation Dagsverke – med andra ord lite större projekt kring global solidaritet. I det mindre, mer lokalt riktad solidaritet, går vi till ett vårdboende för äldre och sjuka och sjunger och läser för dem, detsamma på en skola/boende för gravt funktionshindrade barn och ungdomar. Vi har gjort mindre insamlingar och skänkt till olika välgörande ändamål. Detta läsår bestämde vi oss för att satsa på hjälp till Ung Cancer, ni vet de där som gör ”FUCK CANCER”-armband. Vi köpte in ett 50-tal till vår personal och fick då veta att de hade svårt att hinna med att pärla armband i takt med alla som vill köpa. Efter samtal med dem blev vi godkända som pärlare. Vi for till Göteborg och hämtade hem alla attiraljer samt instruktioner så att alla armband får  liknande utseende. På Svettpärlan sitter nu våra äldre elever och pärlar för glatta livet. De som inte vill pärla samt våra yngre elever har möjlighet att bidra genom att samla burkar och flaskor samt panta dem. Vecka 44 åker vi till Göteborg och lämnar över pengar och armband (vi får alltså inte sälja dem själva. Allt går genom Ung Cancer). Det känns enormt bra!

För mig är det viktigt att få våra barn och ungdomar att förstå att det kan GÖRA skillnad – att allt inte alltid handlar om just pengar. De flesta på Friskolan Svettpärlan (elever och deras föräldrar och personal) kan utan att blinka skänka att par hundarlappar utan att det märks för dem. Men jag vill att det ska märkas. Jag vill att de ska känna att de gör skillnad. Att ett hej till någon som inte brukar bli sedd gör skillnad. Att sätta sig jämte någon som brukar sitta ensam gör också skillnad. Att ingen kan göra allt, men precis alla kan gör något. Från det lilla vardagliga till det stora världsomspännande. Att solidaritet egentligen inte alls är ett enstaka projekt då och då, utan ett sätt att ta sig an livet.

Just idag fick vi en ny förfrågan. Det är NBV ihop med Bosniska föreningen i Kronobergs län som ska ordna fotbollsturnering i slutet av november. Till detta evenemang kommer vi att erbjuda våra elever, personal och föräldrar att skänka block och pennor samt fotbollskläder och skor. Det känns också väldigt konkret och bra, något som är nära våra barn och ungdomar. Det får inte bli högtravande och långt ifrån deras livsvärld, ty då är det lätt att avfjärma sig själv och sina känslor. Jag är extremt stolt och glad över hur väl mina elever, deras föräldrar och min personal samspelar kring vikten av sådana här uppdrag. Förstås!

Idag skriver vi torsdag och jag har varit en vända hos …..ja, gissa det? Tandläkaren förstås! Och nä, det läker inte snyggt och bra. Det blev en ny vända bedövning, plocka ut tamponader, skrapa tandben, spola med koksalt och ploppa hålet fullt av cortisonindränkta tamponader. Och ja, jag grät en skvätt – allt gör nämligen sjukt ont i min mun just nu. Gabriel har spelat handbollsturnering hela dagen och är galet nöjd med dagen och sin egen insats (han är inte blygsam den killen). Dock visade han sig fina solidariska  sida (japp, jag är väl medveten om att jag skryter nu men ändå…) då en klasskompis imorse kom på att han hade glömt fika. Inom loppet av en millisekund svarar Gabriel som det mest självklara i hela världen: ”Jag delar gärna min fikamatsäck med dig”. Mammahjärtat höll på att svämma över. Nu är maken och tränar golf inför sin Spanienresa, TB ska straxt åka till sin gamla mattelärare och plugga och själv ska jag förbereda lite kvällsmat. Snart fredag vänner…..

Kram Mia

 

Kunde ha blivit en knepig diskussion att ta sig ur…..

….men som tur väl var samspelade en rad tillfälligheter, exempelvis så som att rektorskan kunde hålla tungan i styr. Situationen uppkom då vi precis hade bänkat oss för landskampen mellan Sverige och Tyskland. Ett mycket viktigt moment för lille Gabriel är när man går igenom laguppställningen och så här i efterhand kan jag konstatera att han såg nog faktiskt sur ut redan då, vilket ändå bara kan kategoriseras som en västanvind jämfört med då han minuten senare kollar in spelarna på plan och krasst konstaterar att varken Mutumba, Goitom, Nisse eller Bahoui finns med. Med en alldeles för typig attityd för sitt eget bästa, fräser han: ”Vilken är byfånen som tagit ut laget?”

Snabb överläggning med mig själv kring frågor som svenskt medborgarskap, valet att representera ett annat land och vikten av att förmedla att tränaren alltid bestämmer/har sista ordet. Säger helt frankt att de inte är uttagna och jag nämner inte tränarens namn. Genom hela matchen (läs första halvlek, sedan var det läggdags under hot för GB) återkom han till detta faktum att hans favvisar Mutumba, Goitom, Nisse och Bahoui är Sveriges bästa spelare och varför spelar inte de. Man skulle kunna tro att lite sömn skulle sudda ut lite av gårdagen, men det skulle visa sig vara helt fel. På väg hem idag stannade vi för att handla och han tog upp diskussionen med en som jobbade där. Själv koncentrerade jag mig på packa ner varorna och missade den konversationen tyvärr. Gabriel klev nämligen högröd i fejjan in i bilen och spottade ur sig: ”Den där killen i affären sa att de fick inte vara med för de är ju inte svenskar”.  ”Vadå inte svenska,r frågade Gabriel mig, de är ju fotbollsspelare. Och de bästa.”

Tack gode gud att mina söner fokuserar på rätt saker. Jag är enormt stolt över att Gabriel inte verkar fästa någon som helst uppmärksamhet vid att det kan finnas olika hudfärger, nationaliteter eller att man skulle kunna bli bortvald för en sådan sak. Jag kan med gott samvete säga att alla människors lika värde är fullt naturligt för både honom och hans storebror. Om jag pratade affärsbiträdet till rätta? Nä, faktiskt inte. Vi gräver där vi står, försöker påverka det vi kan påverka – nämligen våra söners etiska och moraliska ställningstaganden. De kommer alltid att möta människor som har ett språk, ett sätt att uttrycka sig och ett beteende som lämnar mycket att önska. Man kan aldrig bana vägen för sina barn (fast att jag bra gärna skulle vilja ibland) – man gör dem ingen tjänst genom att rädda dem från världen. Om vi ska skapa en tillvaro som bygger på god moral och goda ideal, en tillvaro som bygger på ömsesidig välvilja och respekt,  så måste vi börja med oss själva och dem vi är satta att fostra till goda medmänniskor. Typ våra barn då.  Hur jag förklarade killens kommentar för Gabriel? Jag sa helt enkelt att det är synd om en del människor, ty de är fattiga i anden och har inte fått lära sig bättre.

Onsdag kväll i soffan och vi är lite trötta. I eftermiddag har vi haft besök av finaste Helle, Neo och Nelly för fika och bus, bästa svärmor som klippte Gabriel och så Allra Käresta Syster som bakat ett helt lass muffins till Gabriel. Underbart! Så bortskämd jag är….Nu har vi njutit lite Thaisoppa och baguette  och laddar som bäst för lite fulgråt i samband med Grey´s anatomy. Kram Mia

 

Enarmad bandit, Milla Juni och Pam i Topphälsa…..

….är bara några av de människor som jag är så galet imponerad av efter att ha tagit del av deras livsvärld. Människor vars tillvaro givit dem prövningar som kan anses som nästintill utomjordiska. Och ändå fortsätter de att existera. Inte som om ingenting hänt, utan genom att kommunicera sin livsvärld. Genom att ge oss en inblick och därmed ännu någon av de där väckarklockorna som livet har en tendens att bjuda en på. Människor som varje dag tampas med smärta, sorg och livet. Och som gör det med värdighet. Människor vars livsvärld jag kommit i kontakt med genom bloggens försorg och som hjälpt mig att inte drunkna fullständigt i min självömkan. Ty själv kan jag tyvärr varken titulera mig modig eller att jag antar min prövning med värdighet – jag pendlar mer mellan epiteten åskmoln, lipsill och blöta skurtrasan. Knappast imponerande, men sådan är rektorskan. Jag är inte pigg och käck, uppenbart inte ens så bra på att gilla läget som jag själv hade inbillat mig.Det finns också människor i min omedelbara närhet som är fantastiska på att bära sina bördor med värdighet. Min älskade syster är en sådan. Trots en obotlig autonom sjukdom och cellgifter varje vecka är hon alltid den första att erbjuda mig sin hjälp. I alla lägen. Därmed står det ställt utom allt tvivel att jag måste kamma till mig. Shape up a little bit, helt enkelt! Nedan min Allra Käresta Syster (kommer ni ihåg den barnboken? Älskade den gjorde vi)

Helgen var en enda lång kamp mot hysterisk värk i tandben, käke och huvud – mestadels låg jag i sängen med en värmd vetekudde runt ansiktet och en iskall kudde runt skallen. Måndag morgon kändes det något bättre, men tandläkaren ville ändå träffa mig. En förmodad flisa från tandbenet hade fastnat i såret eftersom de sytt ett korsstygn över och därav den bultande värken, febern och hjärtklappningen. Bedövning, bort med stygn, upp med en kanyl i såret och rengöra. Skrapa såret och tandbenet med en specialverktyg och sedan proppa såret fullt med trasor indränkta i cortison. Skönt? Knappast? Fulgråt hos tandläkaren? Jajamensan! Nu skriver jag tisdag eftermiddag och värken har klingat av, men man vågar ju inte ropa hej precis. På torsdag väntar en ny sådan behandling. Jag längtar. Not! Och mitt i allt detta frossar jag i andras olycka. Hur är det ställt med mig egentligen? Det kanske blir S:t Lars i alla fall, vem vet…..Eller detta till personalrummet (lånad bild från Wine Chanel TV)!

Har i alla fall kunnat jobba hela dagen idag och tror minsann att jag ska överraska familjen genom att deltaga vid dagens middag. Mitt matintag den senaste tiden har inte varit så bra, men idag har jag njutit av pannkakor i skolan och ikväll blir det torskrygg med pressad potatis och hummersås till mami. Jag lovade ju att skärpa till mig….

Kram Mia

Att förstå sin prövning

Vi möter olika prövningar här på livets stig, det är då ett som är säkert. Vissa är ganska lätta att både ta sig an och att förstå sig på, medan andra är precis tvärtom. Att tro att man skulle gå prövningslös genom livet är dock något av en utopi. Jag brukar tjata på nära och kära om att det är så viktigt att försöka förstås sin prövning, att lära sig något av den. Just nu är jag spytrött på min och tänker strunta i att analysera mera. Sedan den 5 september har spökeriet i min mun/tand/rot/ansikte hållit mig i ett fast grepp. Vissa dagar/perioder har varit mer uthärdliga än andra och vissa dagar har varit överhemska. Jag avskyr att ha ont! I torsdags drogs tanden som var bortom all räddning ut och någonstans hade jag inbillat mig att jag skulle bli frisk, sådär poff bara. Simsalabim liksom! Men nädå, jag har haft väldigt ont sedan dess och det är klart att förnuftet säger mig att det tar tid att läka. Jag är trött och sliten nu. Igen. Orolig att jag aldrig ska bli frisk och normal igen.

Söndagen har spenderats i viloläge med en väldigt god bok och mys med La familia. Har ni inte läst Nattsländan så rekommenderar jag den varmt.

TB fick en av sina största prövningar igår då det var lagfest. Träning, varmbadhuset, käk på Nivå och sedan fest hos en kille i laget. När man går från pojklagsfotboll till seniorfotboll får just lagfester en helt ny innebörd. Just saying…..Jag säger också, been there, done that (fast från flicklagsfotboll då och det var en stund sedan), vilket inte är en fördel att ha kännedom om sådant i detta läget. Nåväl, de hade haft väldigt trevligt och han var mycket städad (läs nykter). Det hade nog dock varit en sann prövning att tacka nej till det som just för tillfället är superspännande. Knappt 3 månader, sedan fyller han 18 år. Galet! Hur ska jag överleva?

Nu börjar den höstiga oktobersöndagen närma sig kväll. I ugnen puttra vår härliga fiskgratäng och den cognacsdoftande hummersåsen läskar oss alla. Har vi tur får vi också ikväll besök av kompisOliver till TB. Kram Mia

Love is all around

God morgon lördag vänner! Här vaknade rektorskan i ottan och smög upp i morgonmörkret. Tände ljus, kröp i en filt och upp i läsfåtöljen, satte glojärnen på näsan och startade datorn. Det är något visst med mörker som omsluter en. Fick nästan en sån där julkänsla, saknade bara ljuset från adventsstjärnor och julgran. Natten har bjudit på bra sömn trots en krupphostandes Gabriel. Gårdagens medicinering gav därmed resultat, tack snälla Sis. För egen del ger värken successivt vika. Efter en dag kockandes med maken i köket på Svettpärlan dunkade det rätt ordentligt igårkväll, men idag känns det lindrigare. Hur eller hur så är det ju en frisk smärta nu och läkningsprocessen måste få ta sin tid säger förnuftet. Känslan säger dock något helt annat: ”Ge mig tillbaka mitt vanliga liv med ork, morgonpromenader, löprundor och kunna äta vad andan faller på”. Nåväl, tålamod är också en dygd. Jag jobbar på det…..

Så många omtänksamma människor runtomkring mig – familjen, släkten, vänner, arbetskamrater, elever och deras föräldrar, bloggisar och FB-vänner. Så många värmande kramar, uppmuntrande kommentarer, så mycket hjälp. Tack alla och envar. Vad skulle jag väl vara utan er? Jag har aldrig tvivlat på kärleken runt mig, men så härligt upplyftande den är. Lagom till preppen av fredagsbuffén igår dök den upp igen – kärleken alltså. Som ett konkret uttryck av naturen skapad. Mozzarellan.

Love is all around. That´s for sure! Fredagsbuffén igår bjöd på Caprese, Yucatanbröd, delis som Crudo, Bresaola samt Salame Milano och Napoli och Spianata, Creme de Brie, Skagenröra, surdegsbaguette och Texas Longhorn kamben. Underbart gott! Kärleken var också med oss tillsammans med ett svensk fotbollsvinst (även om det inte var så kärleksfullt snack igenom hela matchen, men ändå). Liten Gabriel var feberhet och somnade i soffan, TB  var nyklippt och snygg som få – lycklig över en ledig kväll.

Yucatanbröd, med recept från vår favvorestaurang på Fort Myers Beach, Florida. Baguette eller lantbröd. Ringla en god olivolja och strö sedan riven mozzarella över. Lägg på sjoppade plommontomater och ringla Balsamico. In på grill i ugn och serveras varma. Åh mumma!

Helgen ligger framför oss och idag står det träning för TB på programmet, sedan lagfest. De ska gå på varmbadhuset och sedan på lokal och äta. Gabriel ska på bio med papi, om han orkar för feber och hosta återstår dock att se. Rektorskan ska vara Taxi3 och fara omkring på lite olika hämtningar och lämningar. Det ser vädermässigt lovande ut för dagen och känslan av ledighet är ljuvlig. Njut vänner….

Kram Mia

 

Något övermodig….

….så skulle jag nog vilja titulera mig själv en dag som denna. Någonstans tänkte jag att jag haft sån himla tandvärk att det liksom inte skulle kunna bli värre. Så fel jag hade. Jag nästan skröt idag i skolan om att detta lilla ingrepp inte skulle bli någon match. Så fel jag hade. Ty vad hände egentligen med det där förloppet bedövning-tång-plopp-färdigt? 2 timmar i tandläkarstolen, förvisso bedövning men sedan en tand borrad i tre delar, skruvmejslar, tänger, slipar och allt annat än plopp skulle jag vilja påstå. Dessutom två varkapslar, rengöring och två stygn på köpet. När världens mest omtänksamme tandläkare Magnus fällde upp stolen snurrade hela världen och jag kände mig riktigt groggy. Nu när bedövningen håller på att släppa önskar jag mig samma groogy känsla vill jag lova, för fy för tusan vad det dunkar ……

Under normala förutsättningar skulle det erbjudits en Skolcool hemlis idag och jag hade massor att välja mellan, men jag är totalt oförmögen att fokusera. Har istället bäddat ner mig i sängen och ligger nu och lyssnar på vardagslivet som pågår här i Happyvardag. En diskbråckshaltande Milou som helst vill leka med sin prylar. En TB som diskuterar ömsom skolrelaterade ting och ömsom spelhändelser med sin papi. En papi som lyssnar på TB och som samtidigt ropar ut diverse matförslag till frugan (dvs undertecknad). En Gabriel som jobbar med läsläxa och mattepapper (helt frivilligt) framför tv:n (den killen multitaskar precis som sin mami) och som flera gånger nu ropat ut samma fråga utan svar. Bara ett sammanbrott från oss alla. ” Vilket datum var det Tottes giftemål skulle vara?” Hahahaha, ajajajaja inte bra för en ond mun att skratta, men befriande skönt för själen.

Nu vila kudden. Sen skjutsa TB till spelarmöte. Kanske också fixa lite hämtmat….Kram vänner. Snart hoppas jag kunna leverera något som kallas trevliga och roliga inlägg igen.

Kram på er vänner

Tacomys

Vet knappt om man vågar bryta mot normen och servera taco en onsdag, men eftersom dagen också går under benämningen lillördag kanske man blir förlåten ändå. Jag kan väl inte påstå att vi följer sådär våldsamt många matkonventioner här i Happyvardag, så för oss finns det inga hang-ups kring varken tacodagar eller annat. Men visst föredrar jag vardagsmat i veckorna och lite lyxigare på helgen.

Dagarna rinner på i ett galet tempo och man kan lätt säga att det är fullt upp på alla fronter. TB har mycket att stå i i skolan, Gabriel är lite småkrasslig. Jag är mitt uppe i massor av olika projekt på jobbet och maken försöker febrilt få ihop allt inför sin stundande semester. Och där kommer sedan livet liksom lite emellan. Idag möjliggörs det dock för gemensam middag och det ska bli så mysigt. Vad passar då bättre än plockmat och en långsittning vid bordet? Efter lite handling, hemmafix och en havspromenad så kan vi snart ta kväll. Imorgon är det dags för ny tandläkarsejour med utdragning av infekterad tand, varför jag gissar att det kan bli soppa och yoggi några dagar framöver. Inte för att jag gillar vare sig tandläkare eller tandutdragningar men detta har jag längtat efter. Infektionen har klingat av, men jag har fortfarande problem. Dags att ta första steget mot porslinsfasader, bryggor och annat meck. Saken är ältad fram och tillbaka och jag har deppat färdigt kring hur många pengar fattigare jag ska bli så…..let´s go! Nya vuxenpoäng att samla. Håll tummarna för mig imon!

Kram Mia

Det feta Amerika

I dagens Aftonbladet möts man av just den rubriken. Artikeln handlar om USA:s fetaste delstat, nämligen Mississippi, om Don Barett, en småstadsadvokat, som väljer att stämma ett antal livsmedelsföretag för vilseledande innehållsdeklarationer. Barett menar att matindustrin använder socker i nästan allt och sedan ljuger om det. Han säger:  ”-Chobani är mitt favoritexempel. De gör yoghurt. Yoghurt är bra för dig. Men vanlig yoghurt smakar faktiskt inte så gott. Så de tillsatte socker – mer än i glass eller åtminstone lika mycket. Samtidigt vet de att kunderna inte vill ha socker. Så på innehållsdeklarationen skrev de ”kondenserad rörjuice”. Det är socker!” Och ja, jag är beredd att hålla med. Hålla med om att åtminstone väldigt mycket  är väldigt sött – mitt favoritexempel är när jag köpte ett helt vanligt frukostbröd och hela familjen spottar ut sina färdigbredda mackor (smör och ost). Det smakade nämligen som en bit sockerkaka med just smör och ost på.

Å andra sidan måste jag ju bara säga ett stort Hrm….undra hur vi har det i Sverige egentligen då? Ty, man behöver ju inte leta med förstoringsglas för att hitta exempel på att även vårt land blir allt ”fetare”. Samtidigt tycker jag nog att allt för mycket fokus hamnar på just sockret. Vi måste ju också ha med i diskussionen att portioner blir allt större, vi äter allt mer mat utanför hemmet och inte sällan är det av snabbmatskaraktär. Vi transporterar oss allt oftare med bil från dörr till dörr, tar hiss eller rulltrappa samt skippar vardagsmotionen. Inom många idrotter blir det allt färre utövare och spontanidrotten bland barn och ungdomar tycks på många ställen ha upphört helt och hållet. Betänk att det fanns en tid då det sällan talades om fetma eller dieter, motionsprogram eller gym, förbud eller belöningar. Det fanns en tid då barn gick eller cyklade till skolan, då vi utförde hederligt kroppsarbete (idag köps till exempel  åkgräsklippare till små trädgårdar) och då vi drack läsk, fick godis och kakor på kalas och helgdagar. Ser du på foton från den tiden är det svårt att urskilja några feta människor.

Idag, anno 2013, äter många lika mycket och mer än man gjorde förr. Som om man jobbade 10 timmar på gården eller i skogen eller i gruvan eller….Som om man promenerade till saker, högg ved, jobbade i trädgård etc. Det finns ingen som behöver den mängden idag. Inte idag med stillasittande arbeten, bilen som transportmedel, alla tänkbara hjälpmedel (RUT och ROT och hushållsnära tjänster) och några tvångsmässiga ”respiratorbesök” på gym då och då. Och om du inte är exceptionellt intresserad av innehållsförteckningar så behöver man inte uppehålla sig vid dem heller. Ty ekvationen är urenkel: GÖR AV MED MER ÄN DU STOPPAR I DIG! Välj med omsorg vad du stoppar i dig. Laga din mat från råvarunivå. Välj närodlat så får du även med aspekten av hållbar utveckling. Ta alla tillfällen i akt att röra på dig i vardagen. Skapa ett aktivt liv. Ge dina barn bra vanor för ett hållbart liv – att banta eller köra dieter eller hysterisk träna i vissa perioder för att sedan låta bli är inget annat än ett liv i obalans. Avdramatisera vad som är sockerrikt eller inte – sockerfritt kan väl aldrig vara en förutsättning för fri fross ändå. Förbud gör bara saker än mer attraktiva – lär dig själv och dina barn att var sak har sin tid och sin begränsning. Ingen mår bra av att njuta av allt alltid. Och för guds skull, sluta belöna dig själv och dina barn med mat, dryck, godis, glass och snacks i tid och otid. Det är inte svårare än så, oavsett om du bor i Mississippi USA eller i Karlskrona Sweden. Det är aldrig  svårare än så…….

Amen. Och ha en skön tisdagskväll vänner! Kram Mia