Jag! Sträng morsa? Naturligtvis!

Föräldraledarskap, kanske det viktigaste av allt ledarskap som finns här i världen. Det skrivs om fostran förvisso, men väldigt sällan om just begreppet föräldraledarskap vilket förvånar mig enormt mycket då det i arbetslivet presenteras ledarskapsteorier på löpande band. Och för rektorskan aka Soccermum är förstås ledarskap något av ett honnörsord. Inte för att jag sällar mig till någon speciell ledarskapsteori, mer därför att jag tror på att det måste finnas mål och mening med ens färd här igenom livet. Jag tror inte på att famla omkring i tillvaron – jag tror på målansatser, medvetenhet, kommunikation och coaching en masse. Det är mitt högst personliga ledarskap. Och jag vet att det funkar. För oss i alla fall.

Jag läste i Expressen igår om ”How children took power” av psykiatern David Eberhard, där han menar att Sverige har förlorat kontrollen över sina barn. Att svenska barn är ouppfostrade till följd av ett borttagande av barnagan som sakta men säkert övergått i ett utvecklande av förbud att över huvudtaget ge ett barn tillsägelse. Därmed styr numera barnen gärna familjernas liv helt och hållet. De avbryter, skriker, kräver och tar numera samma plats som vuxna, säger Eberhard. Och ja, jag är högst villig att hålla med att det där möter man både nu och då och till och med ofta. Jag förfasas inte sällan då jag befinner mig utanför mitt eget hem (inte minst i simhallen igår) över det jag hör runtikring mig och vet ni vad? Jag känner mig farao som min gamla mamma när tankar och känslor anfaller mig. Och hela tiden tänker jag en och samma tanke: Vem i herrans namn har tillåtit dem att bli såhär då? Det är då rakt inte samtiden eller samhället, inte heller förskolan eller skola och garanterat inte idrotts- och fritidsrörelsen. Anser inte jag alltså. Det är förstås deras föräldrar. Ömma mödrar och fäders. Förmodligen inte alls illa ment. Som kanske i jakten på att få ihop tillvaron och skapa en hållbar situation för just sin familj tror att de gör det optimala. Jag vet förstås inte egentligen, men för mig är det ställt utom allt tvivel att allt börjar och slutar med familjen som bas för vad som är ett acceptabelt beteenden. Och uppenbart skiljer sig detta begrepp ”acceptabelt beteende” åt från familj till familj……

Kajsa Lönn-Rhodin, arkitekten bakom föräldrakursen ”Alla barn i centrum”, tycker att det är ett större problem med stränga föräldrar. Ok, shit Anna-Stina då ligger rektorskan och hennes make i farozonen kan jag lova. Om vi är stränga? Big time! Om vi har en dålig relation till våra barn? Nope, kära Kajsa, tvärtom skulle jag vilja påstå. Men vi är föräldrar och vi är därmed inte deras kompisar. Vi har mycket noga påtalat för våra söner att de inte på något sätt är centrum of the Universe – i vår familj är vi fyra personer och en hund som TILLSAMMANS ska skapa en bra tillvaro. Vi påtalar med all önskvärd tydlighet för både TB och Gabriel att de bestämmer inte ett skvatt – fram till de är 18 år är det vi som föräldrar som bestämmer. Men de har all möjlighet att påverka våra beslut OM de väljer att bete sig på ett bra sätt. Vi lyssnar mer än gärna på vad de har att säga, vi frågar ofta vad de vill och hur de skulle vilja lösa olika situationer. OM de uppför sig på ett sätt som rimmar med vår familjs tankar om ömsesidig välvilja och respekt. I vår familj bestämmer vi oftast TILLSAMMANS utifrån de ramar som vi föräldrar har satt upp. Jag anser att det är av yttersta vikt att få sina barn att förstå att det ligger ingen demokrati i att få sin vilja igenom – det är nämligen anarki. Och det där skapar vi inga samhällsdugliga medborgare och ett gott mellanmänskligt relationsklimat av. Det är klart att barn ska få komma till tals och bli lyssnade på, till och med vara med och bestämma inom ramen för ålder och mognad men för att klara vuxenlivet krävs det att varje förälder börjar med att ta sitt ansvar för den demokratiska fostran.

Så sträng morsa, javisst! Brutalt ärlig också och ganska krävande i hur våra söner ska uppföra sig. Det sticker jag absolut inte under stol med. Jag gillar inte skrik och skrän och attityd. Jag gillar verkligen inte egoism och habegär och en massa ”mig mig mig mitt och mina”. Jag älskar mina söner över allt annat på jorden men några tendenser till självupptagna jagisar med sig själva som centrum av universum accepterar jag aldrig. Mitt föräldraledarskap går helt klart ut på att se till att de med rätt coaching når det yttersta av sin potential i alla avseenden – hur stor eller liten den potentialen än må vara. Och jag skulle aldrig få för mig att anklaga någon annan person eller instans för att ha dåligt inflytande på dem. I föräldraledarskapet ingår att få sina barn att kunna möta olika människor i olika situationer nu och i framtiden – alltid med respekt och ömsesidig välvilja som grund. Att alltid noga överväga samt göra begåvade val och ställningstaganden. Att förstå att man inte kan bestämma hur andra människor ska agera, vad de ska säga eller hur de ska behandla en, men att det till syvene och sist är de själva som bestämmer hur de ska hantera det de möter på sin väg genom livet. Och förstås, att alltid stå till svars för sitt beteende, sina val och sina handlingar. Amen…..

Onsdag och höstlov och ännu ett tandläkarbesök, vilket knappast gav goda besked. Vid kontroll av alla tänder i min mun fann man två till med liknande sprickor som den som vållat mig allt besvär. Jippie! Dock har ingen blivit inflammerad ännu, varför det snabbt nu ska bli fler utdragningar, porslinsfasader och annat skoj.Klippkortsvarning där. Men nåväl – det är ju bara pengar. Nu brasmys och en puttrande pasta Bolognese på spisen. Ikväll ska TB på bio och Taxi3 kommer at vara in charge. Vi andra kör väl filmtajm i soffan skulle jag tro. Kram Mia

4 thoughts on “Jag! Sträng morsa? Naturligtvis!

  1. Alltså Mia, du är så in i bängens klok! Mycket uppskattat inlägg det här måste jag säga och jag ska alldeles genast mejla över länken till min man då detta är något vi diskuterar näst intill dagligdags.
    Kramar
    Rebecca

  2. Så himla bra skrivet av dig, jag håller med i vartenda ord. Så ofta man får höra att ”skolan” inte gör sitt jobb med barnens uppfostran… men det börjar såklart med den grundläggande uppfostran hemma, sen får skolan ta vid innanför de väggarna. Jag har folk i min närhet som tror att man själv föder ut sina barn, sen tar samhället (skola, fritidsverksamhet som t ex föreningsidrotter) över.. Så urbota dumt resonerat tycker jag!!
    Trista tänder… hoppas verkligen inte det blir lika illa igen :-(
    Kram på dig

    • Tack söta du…Har också sett den typen på nära håll några gånger. Och visst ska skola och andra instanser göra sitt – självklart. Man vad som är okejat från hemmet är ju alltid grundstenen liksom.

      Tur att jag inte har ont i alla fall. Nu är det ju bara pengar det handlar om. Och tid förstås. Kram Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *