Det finns så många saker som är en del av allt det där som är jag  och allt det jag står för. Så många viktiga små kuggar som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Och så finns det saker som man tänker borde vara en petitess och ganska lätt att avstå ifrån. Vid en första anblick så är det precis så också och beslutet i sig var inte ett dugg svårt att fatta. Smärtsamt absolut, men bara i betydelsen fysisk smärta, men inte svårt att fatta. Nu sitter jag här med andra beslut i kölvattnet av det första och känner mig förvirrad. Jag hade inte förväntat mig ett dilemma ur denna situation liksom. Jag pratar förstås om min tand, eller ja….förlusten av min tand och numera det stora gapande hålet i min mun. För vad händer nu? Varje dag innan har bara varit inriktad på att överleva dagen (lätt överdrift men ofta har det känts så), bemästra smärtan och förhoppningsvis få i mig något som kan kallas mat och dryck. I takt med att läkningsprocessen fortgår flyttas helt klart fokus. Vid dagens återbesök hos tandisMagnus förde vi en diskussion om framtiden. Om huruvida det ska bli protes eller implantat. Huruvida det kommer att krävas borttag av tandben eller tillförsel av dito, om käkbenet är illa skadat eller om det kan hålla. Huruvida det krävs pelare eller ….Allvarligt! Jag har förlorat en tand (där jag redan var minus en) som var bortom all räddning och nu pratar vi verkliga ingrepp. Hua, jag gillar det inte. Försöker omsätta det: Om man förlorare ett ben eller måste operera bort sitt bröst. Hemska förluster, kompensatoriska kroppsdelar. En del lever utan, en del vi prompt ”återställas”. Och en tand då? Hur viktigt är det där? Jag förstår om ni tycker jag verkar löjlig, men all info idag bara snurrar i hjärnan. Smärtan har precis börjat lägga sig, jag har ett gigantiskt hål i käften som är öppet rakt upp i ?och som isar duktigt. Hela min mun ömmar och jag är lika livrädd varje dag att jag aldrig ska bli normal i min förhållande till mat och dryck igen.