Skolcool – vaccinationer och så lite friskoleskam

En skola skall tillhandahålla Elevhälsovård (förr hette det skolhälsovård) och inom ramen för den verksamheten skall eleverna bland annat hälsoundersökas, hälsopratas och bli vaccinerade. En hel del preventivt arbete kring hälsoaspekten skall de också få sig till livs och hur man väljer att lägga upp detta är helt lokalt betingat. På Svettpärlan har vi valt att anställa vår skolsköterska på 100% och vi köper in vår skolläkartjänst från fantastiska ”Hälsohuset för alla” (privatdriven vårdcentral) – ett upplägg jag är mer än nöjd med, för att inte säga galet nöjd med de personer som gömmer sig bakom titeln skolsköterska (Syster Nettan) och skolläkare (Lisa). Mindre nöjd är jag med den nu högst aktuella friskoledebatten med utgångspunkt från gårdagens Uppdrag Granskning. Varmt välkommen till veckans Skolcoola hemlis!

Vi börjar med vaccinationerna. Vi deltager i det nationella vaccinationsregistret, SveVac, där alla elever från år F registreras. I detta system kan samtliga vårdinrättningar som är knutna till just SveVac kontrollera vilka vaccinationer som getts till vem. Vilka vaccinationer som ska ges när regleras av hälso-och sjukvården, men man kan lugnt säga att det har blivit fler med tanke på Gardasilvaccinationer. Vaccinationsdagar har en tendens att skaka om tillvaron för en del elever och ja, för att vara helt ärlig så även en del föräldrar. Vi försöker att i god tid tala när en vaccination ska ske samt berätta hur den går till, för att sedan försöka tona ner det hela. Vi uppmuntrar föräldrar till att tillsammans med sitt/sina barn bestämma om de ska följa med eller om det räcker med oss som redan finns på plats. Syster Nettan är en fena på att få detta att gå snabbt och lätt – hennes organsation lämnar inget mer att önska och jag som rektor är alltid på plats för att hålla hand eller låna ut ett knä för den som vill det. (Det händer väldigt ofta). Man kan säga att vi är ett väl fungerande team och när någon blir väldigt rädd ser vi till att ändå få det gjort så att det inte blir ett misslyckande för eleven. Självklart uppmanar vi dem till att gråta och skrika om de vill och om det känns bättre. Och efter varje vaccinationstillfälle bjuds alla på saft och något smarrigt hembakat av syster Nettan. Detta för att det ska vara det sista de minns av situationen som sådan. Man kan aldrig helt ta bort att ett stick är ett stick och att det känns. Vissa vaccinationer känns definitivt mer än andra. Men stunden tillsammans, alla som blivit stuckna, med fika och småprat är guld värd. Visst är man lyckligt lottad med en sådan skolsköterska va?

Och så raskt över till friskoledebatten. Låt mig allra först klargöra att den typen av friskolor som exponerades i gårdagens Uppdrag Granskning är en skam för allt vad skola heter. Den människosyn som kommunicerades får mig att må illa. Det är förstås aldrig rätt att selektera elever. MEN……att som välutbildad journalist använda friskolor som ett slags heltäckande begrepp och på fullt allvar verka tycka att vi alla friskolemänniskor ska dras i skiten och därmed bära hundhuvudet DET. GÖR. MIG. VÄLDIGT. UPPRÖRD. Vi är nämligen rätt många skolor som absolut aldrig skulle komma på tanken att välja ut våra elever. Att man rent journalistiskt dessutom kan välja ut det högst genusstereotypa en studiemotiverad och duktig flicka samt en stökig pojke med svårigheter. Hur i hela fridens namn tänkte man där? Vad har det tagit åt media? På bästa sändningstid och allt. Helt urskiljningslöst. Aldrig verkar det föresväva dessa journalister att de skulle kunna välja att belysa det som faktiskt är bra i skolan av idag – friskola som kommunal dito. Att de faktiskt skulle kunna bidra till att låta skolvärlden slippa jobba i ständig motvind och på så vis kunna höja både status och resultat. Och varför i hela fridens namn frågar ingen hur framgångsrika skolor gör så att fler kan göra så?

Idag har Gabriel varit på fritids (tack Raz och Fredde), maken har kockat och TB övningskört. Ja, inte med mig alltså – nä gud hjälpe. Jag kan ju knappt köra själv jag….På körskolan förstås. En dubbellektion senare och han klarade av många moment i raden inte mindre än 16. Ikväll är han på teorilektion också. Själv har jag handlat och jobbat undan lite och pratat med media. Försökte förklara lite av ovanstående sanning samt det viktigaste av allt, nämligen att ALLA barn kan anses ha särskilda behov sett utifrån perspektivet att normalitet inte existerar i vår individanpassad skola i Sverige. Jag tyckte själv att jag var glasklar, men förmodligen gick det nog bara sådär. Ingen kan säga att jag inte försökte i alla fall….

Kram Mia

Jag! Sträng morsa? Naturligtvis!

Föräldraledarskap, kanske det viktigaste av allt ledarskap som finns här i världen. Det skrivs om fostran förvisso, men väldigt sällan om just begreppet föräldraledarskap vilket förvånar mig enormt mycket då det i arbetslivet presenteras ledarskapsteorier på löpande band. Och för rektorskan aka Soccermum är förstås ledarskap något av ett honnörsord. Inte för att jag sällar mig till någon speciell ledarskapsteori, mer därför att jag tror på att det måste finnas mål och mening med ens färd här igenom livet. Jag tror inte på att famla omkring i tillvaron – jag tror på målansatser, medvetenhet, kommunikation och coaching en masse. Det är mitt högst personliga ledarskap. Och jag vet att det funkar. För oss i alla fall.

Jag läste i Expressen igår om ”How children took power” av psykiatern David Eberhard, där han menar att Sverige har förlorat kontrollen över sina barn. Att svenska barn är ouppfostrade till följd av ett borttagande av barnagan som sakta men säkert övergått i ett utvecklande av förbud att över huvudtaget ge ett barn tillsägelse. Därmed styr numera barnen gärna familjernas liv helt och hållet. De avbryter, skriker, kräver och tar numera samma plats som vuxna, säger Eberhard. Och ja, jag är högst villig att hålla med att det där möter man både nu och då och till och med ofta. Jag förfasas inte sällan då jag befinner mig utanför mitt eget hem (inte minst i simhallen igår) över det jag hör runtikring mig och vet ni vad? Jag känner mig farao som min gamla mamma när tankar och känslor anfaller mig. Och hela tiden tänker jag en och samma tanke: Vem i herrans namn har tillåtit dem att bli såhär då? Det är då rakt inte samtiden eller samhället, inte heller förskolan eller skola och garanterat inte idrotts- och fritidsrörelsen. Anser inte jag alltså. Det är förstås deras föräldrar. Ömma mödrar och fäders. Förmodligen inte alls illa ment. Som kanske i jakten på att få ihop tillvaron och skapa en hållbar situation för just sin familj tror att de gör det optimala. Jag vet förstås inte egentligen, men för mig är det ställt utom allt tvivel att allt börjar och slutar med familjen som bas för vad som är ett acceptabelt beteenden. Och uppenbart skiljer sig detta begrepp ”acceptabelt beteende” åt från familj till familj……

Kajsa Lönn-Rhodin, arkitekten bakom föräldrakursen ”Alla barn i centrum”, tycker att det är ett större problem med stränga föräldrar. Ok, shit Anna-Stina då ligger rektorskan och hennes make i farozonen kan jag lova. Om vi är stränga? Big time! Om vi har en dålig relation till våra barn? Nope, kära Kajsa, tvärtom skulle jag vilja påstå. Men vi är föräldrar och vi är därmed inte deras kompisar. Vi har mycket noga påtalat för våra söner att de inte på något sätt är centrum of the Universe – i vår familj är vi fyra personer och en hund som TILLSAMMANS ska skapa en bra tillvaro. Vi påtalar med all önskvärd tydlighet för både TB och Gabriel att de bestämmer inte ett skvatt – fram till de är 18 år är det vi som föräldrar som bestämmer. Men de har all möjlighet att påverka våra beslut OM de väljer att bete sig på ett bra sätt. Vi lyssnar mer än gärna på vad de har att säga, vi frågar ofta vad de vill och hur de skulle vilja lösa olika situationer. OM de uppför sig på ett sätt som rimmar med vår familjs tankar om ömsesidig välvilja och respekt. I vår familj bestämmer vi oftast TILLSAMMANS utifrån de ramar som vi föräldrar har satt upp. Jag anser att det är av yttersta vikt att få sina barn att förstå att det ligger ingen demokrati i att få sin vilja igenom – det är nämligen anarki. Och det där skapar vi inga samhällsdugliga medborgare och ett gott mellanmänskligt relationsklimat av. Det är klart att barn ska få komma till tals och bli lyssnade på, till och med vara med och bestämma inom ramen för ålder och mognad men för att klara vuxenlivet krävs det att varje förälder börjar med att ta sitt ansvar för den demokratiska fostran.

Så sträng morsa, javisst! Brutalt ärlig också och ganska krävande i hur våra söner ska uppföra sig. Det sticker jag absolut inte under stol med. Jag gillar inte skrik och skrän och attityd. Jag gillar verkligen inte egoism och habegär och en massa ”mig mig mig mitt och mina”. Jag älskar mina söner över allt annat på jorden men några tendenser till självupptagna jagisar med sig själva som centrum av universum accepterar jag aldrig. Mitt föräldraledarskap går helt klart ut på att se till att de med rätt coaching når det yttersta av sin potential i alla avseenden – hur stor eller liten den potentialen än må vara. Och jag skulle aldrig få för mig att anklaga någon annan person eller instans för att ha dåligt inflytande på dem. I föräldraledarskapet ingår att få sina barn att kunna möta olika människor i olika situationer nu och i framtiden – alltid med respekt och ömsesidig välvilja som grund. Att alltid noga överväga samt göra begåvade val och ställningstaganden. Att förstå att man inte kan bestämma hur andra människor ska agera, vad de ska säga eller hur de ska behandla en, men att det till syvene och sist är de själva som bestämmer hur de ska hantera det de möter på sin väg genom livet. Och förstås, att alltid stå till svars för sitt beteende, sina val och sina handlingar. Amen…..

Onsdag och höstlov och ännu ett tandläkarbesök, vilket knappast gav goda besked. Vid kontroll av alla tänder i min mun fann man två till med liknande sprickor som den som vållat mig allt besvär. Jippie! Dock har ingen blivit inflammerad ännu, varför det snabbt nu ska bli fler utdragningar, porslinsfasader och annat skoj.Klippkortsvarning där. Men nåväl – det är ju bara pengar. Nu brasmys och en puttrande pasta Bolognese på spisen. Ikväll ska TB på bio och Taxi3 kommer at vara in charge. Vi andra kör väl filmtajm i soffan skulle jag tro. Kram Mia

Utflykt i stormens spår

Skulle man våga ge sig ut? That was the big question. Igårkväll kändes det både lite kusligt och olustigt att tänka sig en bilresa genom skogsriket, med sikte på Växjö vilket osökt innebar att jag var tvungen att förbereda liten Gabriel på att utflykten möjligtvis skulle kunna komma att senareläggas. Låt mig nöja mig med att säga att han gjorde då rakt inte vågen precis och dessutom levererade han x antal olika lösningar på problemet. När vi slog upp våra små blå imorse hade stormen dragit vidare och enligt alla möjliga kanaler förstod vi att vägarna borde vara farbara. Så off we went…..

TB, jag och Gabriel samt Syster Yster och Minna for till kus Ebba i Växjö. Mysigt lägenhetshäng, lunch och fika, lite shopping och så till Aqua Mera för bad och vattenrushbanor. Underbart mysigt alltsammans. Och gissa om Gabriel var i sitt esse på Skylandersavdelningen på Media Markt? Bara gissa…..

När kvällen nalkades och mörkret började falla rullade vi in hemma. En härlig dag full av prat och skratt och mysig samvaro – precis vad jag behövde. En fantastisk syster som körde hela vägen och ungar som uppförde sig exemplariskt. Vad i herrans namn mer kan man önska sig liksom. Nu myser vi med våra vovvar framför brasan. Lite kvällsmat och sedan blir det dags att socialisera såväl soffa som kudde. Ny ledig dag imon. Stort gilla på det….

Kram Mia

Åldersnojjad?

Alltså, kan det vara möjligt? Hon som är en mästare på att hantera siffror så länge det handlar om att bara komma ihåg dem (typ telefonnummer, postnummer, kontonummer) och som tycker att ålder, vikt  och längd bara är siffror utan speciell mening här i tillvaron. Hon som har no skrupler what so ever med att berätta om skostorlek, vikt, pengar eller klädstorlek. Kan hon verkligen ha drabbats av en ålderskris? Tja, det ser nog tyvärr inte bättre ut vänner.

Rektorskan 6 år gammal på sitt ”lekisfoto” och nu är hon en dubbelfyra. Och det faktum vållar mig inget tankebry alls. Värre är det med dem som också åldras jämte mig, typ TB då. Hans första körlektion på körskolan idag. Kan ni fatta? Min lille skrutt ska om lite styvt 2 månader fylla 18 år. Hur är det möjligt? Om 2 månader är han myndig, får gå på krogen och ska vara redo att ta alla beslut själv. Det där oroar mig kanske inte så mycket egentligen. TB är en lugn och eftertänksam person med glimten i ögat och närhet till skratt. Han är duktig på att resonera, ta coaching och se sambandet mellan orsak och verkan. Jag vet att hans ryggsäck är packad på bästa sätt och jag är ganska övertygad om att han kommer att fortsätta ha sin mami och papi som samtalspartners och stöd för sina beslut. Men känslan av att kontrollen övergår till någon annan är lite tuff att hantera för en kontrollneurotiker som rektorskan, det måste allt tillstås.

Time flies……Så är det! Jag är stolt och glad och tacksam för varje dag med honom på hemmaplan, men lite pirr är det allt i magtrakten för hönsmamman. Idag har vi njutit första höstlovsdagen med sovmorgon, promenad och långfrulle. Lite trix på hemmaplan och så en utflykt till körskolan för TB. Nu är en bil lämnad på verkstad (har dock inget med TB och övningskörning att göra, mer om en verkstad som uppenbart får lampor att lysa genom att man lämnar bilen i ett annat ärende), mat hemhandlad, ved inburen, hundar motionerade och lösa föremål i trädgården säkrade. Utanför fönstret viner vinden och regnet piskar, här inne lyser punktbelysning och doftljus. Och förstås sprakar brasan – något för varje sinne. Straxt ska här brassas cajunkotletter med lite rostade grönsaker och potatis. Sänder en tanke till nära och kära vänner i Skåneland och Götet, hoppas innerligt att ni tar väl vara på er. Det sägs att stormen är på väg och för att vara helt ärlig, det friskar i rätt rejält här i den Blekingska skärgården också….

Kram Mia

Fulltaliga blev övertaliga

Som jag gillar fullskalighet. När maken inatt äntrade hemmet blev vi inte bara fulltaliga i Happyvardag, vi är ju till och med övertaliga i och med finaste lånevovven Chippie. Den ljuvliga skönhet ska bo hos oss hela höstlovsveckan då hennes familj är på semester och det är med glädje vi är en extra. Så mysigt!

Maken verkar mer än nöjd med sin golfvecka och vi är mer än nöjda med att ha honom välbehållen hemma. Jag tror att det är extremt nyttigt att ha skilda intressen och att då och då befinna sig på skilda fysiska platser (så länge det innebär att jag är den som är på hemmaplan. Hihihihi…). Maken spelade golf redan då vi träffades för 23 år sedan och jag har ännu inte börjat. För övrigt har jag heller inga som helst planer på att börja. Punkt! Genom åren har det blivit många golftävlingar på bortaplan och så även golfresor för honom. Inte för en sekund ser jag det som en uppoffring att hålla ställningen på hemmaplan, tvärtom ser jag det som en unik möjlighet att längta efter varandra och att få en upplevelse av hur livet skulle vara utan varandra. Jag nöjer mig med att konstatera (som jag brukar) att det där skulle jag inte gilla. Inte heller maken verkar det som eftersom han valde att komma hem igen. Puh! Jag brukar nämligen säga då han åker iväg att han ska strunta i att höra av sig hem och förtränga att han har familj, så att han kan upptäcka om han verkligen saknar oss och vill hem igen.

Med sig hem hade maken mina absoluta doftfavvisar! TB fick också ett nyförvärv till dofthyllan och Gabriel fick en högt efterlängtad klocka. Idag tog vi sovmorgon, men klockan var ändå bara 08 då jag klev upp. Bra ekvation det där….Städning och promenad med vovvar stod på dagens agenda, likväl som träning för TB och så lite övningskörning. Sedan några timmar är vi åter samlade på hemmaplan och vi skrotar mest omkring och trixar med våra egna saker. Tvättmaskinen gör sitt jobb, Gabriel och Chippie leker, TB och maken gör sig av med några bossar i WOW och själv njuter jag tillsammans med Milou framför brasan.  I ugnen brassas nu en härlig liten låda med morötter, purjolök, paprika, broccoli, halva citroner och rödlök tillsammans med salviarubbade kycklingsklubbor, vitlöksflingsalt och cajunkrydda. Till detta ska vi njuta lite sval dijoncreme, en surdegsbaguette och lite Italian delis, kanske avslutar vi det med lite ost och kex. Garanterat får Mr Tommassi vara med vid bordet ikväll. Kidsen får ris och curry till kycklingen och så julmust förstås. Känns som ett hållbart upplägg! Det sägs att det ska dra in oväder, regn och storm inatt. Visst låter det mysigt. Ett perfekt komplement!

Kram Mia

Höstlovsupptakt

Känslan som mötte mig imorse, då jag vaknade till en höstruskig lördag och med ens insåg att jag har 9 lediga dagar framför mig, är nästan obeskrivbar. Så enormt härligt! Inte för att jag på något vis har vandrat omkring och längtat livet ur mig efter detta lov – med andra ord ingen högljudd suck av lättnad, ej heller några hurrarop. Nä, mer det lite lågmälda, en harmonisk känsla. Ett varmt välkommet avbrott i jobbvardagen…..

TB och jag var ute och käkade igår medan Gabriel var på Halloweendisco. Inte riktigt his cup of tea so to speak, så vi for hem lite tidigare. Idag tog vi sovmorgon och bara njöt av långfrulle med tända ljus och lördagstidningen. TB har lördagsknegat i spelkiosken och vi andra har handlat och fixat lite här hemma. Nu har fina Chippie kommit (kort kommer imorgon på denna vackra svarta vovve) och vi skrotar mest omkring i myskostymerna. Gabriel har en ny favorit nu, nämligen mjukaste understället från Ullmax. Har ni inte handlat underställ av dem tidigare är det hög tid nu. Absolut outstanding kvalitet…..

Höstlovet bjuder alltså på hundvakteri, hemmamys en masse och så lite utflykter. Gabriel önskade skridskor och inlines bland annat, men det ska vi nog undvika med hans arm även om han är betydligt bättre idag. Hans ansikte har skiftat från grågrönt till blekvitt och det lyser i ögonen igen. Härligt! Läkaren sa också att han skulle få lov att göra allt som inte gör ont – han ska alltså självreglera sig. För veckan har vi bara planerat en utflykt till kusin Ebba i Växjö med badland och Media Markt som viktiga hållpunkter. I övrigt tänker jag mig uppe sent, sova länge, mys framför brasan och så lite promenader – behöver blir påfylld med just det nämligen. 9 dagar med idag. Nice!

Nu ska jag bära in lite ved, ta en promenad med vovvarna och sedan låta thaisoppan puttra loss på spisen. Ikväll ska vi bara njuta och längta efter att maken kommer hem imorgon. På återhörande vänner! Kram Mia

 

Att fira bröllopsdag med någon annan än den man är gift med

Vissa människor älskar bemärkelsedagar och firande av olika slag. Jag kan inte precis sälla mig till den kategorin. För att vara helt ärlig är jag en ganska tråkig typ som mest gillar livets gilla gång, när allt är lugnt och mysigt och som vanligt. Presenter och paket brukar maken skämta om att jag har skräck för. Vad jag dock gillar är förstås att träffa goa människor gärna över en god bit mat och något härligt att dricka. Kanske finns det alltså hopp för mig ändå …..

Maken och jag har varit ett par i 23 år och igår var det inte mindre än vår 13:nde bröllopsdag. Spetsbröllop sägs det att det heter, tja vad vet jag. För 13 år sedan spenderade vi några härliga höstveckor i Florida och den 24/10 gifte vi oss på Clearwater Beach enligt sedvanlig Floridiansk lag. Inte undra på att vi är amerikaniserade. Och visst har det hänt att vi har firat vår bröllopsdag på hemmaplan sedan dess. De sista åren har dock maken haft för vana att spendera just denna vecka med bästisJena hos kompisLarsJohan i Spanien. Så man kan väl bäst säga att vi har firat på varsitt håll. Somliga skulle säga att det är märkligt, själv tänker jag att vi har extremt många dagar gemensamt på hemmaplan som vi kan fira att vi är lyckligt gifta så…..

Just igår valde jag att fira bröllopsdag med bästisMaria. Hon dök upp framåt kvällen med såväl röda rosor som kärlekschoklad. Själv hade jag förberett en buffé signerad rektorskan, nämligen med Yucatanbröd, Cajunschrimpwok, ost och kex, Italian delis, pestogratinerade musslor, varma nachos med dipp och så grillad Crudolindad sparris med bea och räkor. Till detta njöt vi ett sparkling Rosé med namn okänt (då det är franskt). Och en hel massa prat och skratt förstås. En underbar kväll helt enkelt, tack snälla Maria för att du kom.

Den handledsskadade Gabriel under sjukhusbesöket igår. Han har haft en tuff natt då han jämrar sig så fort han rör på sig, vilket då osökt ger mami en tuff natt likaså. Idag har vi haft en kortdag i skolan (9-13). Och gissa om det var ljuvligt att packa ner lite hemmajobbprylar inför den stundande höstlovsveckan. Me like! 9 dagar på hemmaplan med sovmorgonsmöjligheter och inga måsten what so ever. Underbart skönt!

Nu myser vi fredagseftermiddag på hemmaplan med dator, spel och tv:n på. Ikväll ska Gabriel på Halloweendisco och jag ska ta med TB på lokal (som mor Anita hade uttryckt det). Happy Friday folket! Kram Mia

Skolcool – att ha roligt i skolan

Det bör vara allmänt känt att man lär sig bättre när man har roligt, att kunskapande inte prompt måste vara något tungrott och trögflytande i tillvaron. Att närheten till skratt och en glädjefylld atmosfär tvärtom förmodligen kan göra den gråaste av dagar (eller varför inte lektioner) så mycket bättre. Det har dock hänt att jag genom min tid i skolans värld har träffat på pedagoger som verkar tycka att det mest ställer till besvär. Att det blir hamsigt och tramsigt och att fokus går förlorat, varför man helt enkelt avstår från att göra allt som går att göra roligt roligt. Trist tycker den här rektorskan. Och inte så lite felfokuserat heller. På Svettpärlan jobbar vi hårt enligt devisen: Allt är kanske inte så roligt alltid i skolans värld, men allt som går att göras roligt skall så göras. Välkommen till veckans skolcoola hemlis – en hyfsat rolig sådan också!

Som sagt, roligt är en bra utgångspunkt. På torsdagar har vi ”Hela Svettpärlan hälsar” – en morgonsamling utomhus i ca 20-30 minuter kopplat till profil och samhörighetskänsla. 253 elever och 32 personal. Tillsammans! Vi har provat på yoga, dans, röris och lite allt möjligt. Idag blev det höstdisco. Mr Gagnmanstyle var förstås på hugget och körde ett bejublat framträdande tillsammans med övrig personal. Den killen har ett grymt fotarbete alltså. Alla eleverna hängde snyggt på också. Och förstås levererade vi Svettpärlans version av ”The Fox Song”. Eleverna blev alldeles lyriska och skrattade så att det kittlade i magen åt oss.

Resten av dagen har varit fnitter och titt på filmen vi spelade in kring morgonens underbara start. Att eleverna får se sina lärare bjuda på sig själva är enormt värdefullt. Jag kan ha sagt det förut, men det tåls att upprepas: Svettpärlan har verkligen världens bästa personal. Tusen tack för ert engagemang idag, från Anna som dragit igång allt till var och en som bjöd på sig själv idag. Love you!

BTW….så här kan de också se ut. Och som svar på frågan: Japp, vi skrattar ofta, mycket och gärna tillsammans på vår skola. Allt blir liksom så mycket roligare då. Vi tror också att vi lär oss bättre då vi är pigga, glada och alerta. Och ett härligt skrattanfall kan ju faktiskt vara precis den befriande paus man behöver mitt i vardagens alla bestyr. Inte sant?

Torsdag idag och jag har kockat åt maken. Dessutom har jag spenderat eftermiddag på akuten med liten Gabriel som igår råkade få en klasskompis över sig i ett fall. Lite olyckligt fall som slutade med en ”Greenstick” i höger handled – dvs en vridfraktur som inte är helt av. Han har märkbart ont. Är rätt blek också. Kan röra fingrarna, men kan inte bära något eller ta i saker ordentligt. Dessutom mycket trycköm, varför han är rätt begränsad i sin vardag. Rätt irriterad också kan jag meddela. De där höstlovsaktiviteterna kan vi nog börja boka av en efter en nu – skridskor. Nä tack!, simning, kanske! Men å andra sidan ska vi ju få vara hundvakter åt Chippie så….Sista jobbedagen imon! Kram Mia

Att förlora en del av sig själv

Det finns så många saker som är en del av allt det där som är jag  och allt det jag står för. Så många viktiga små kuggar som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Och så finns det saker som man tänker borde vara en petitess och ganska lätt att avstå ifrån. Vid en första anblick så är det precis så också och beslutet i sig var inte ett dugg svårt att fatta. Smärtsamt absolut, men bara i betydelsen fysisk smärta, men inte svårt att fatta. Nu sitter jag här med andra beslut i kölvattnet av det första och känner mig förvirrad. Jag hade inte förväntat mig ett dilemma ur denna situation liksom. Jag pratar förstås om min tand, eller ja….förlusten av min tand och numera det stora gapande hålet i min mun. För vad händer nu? Varje dag innan har bara varit inriktad på att överleva dagen (lätt överdrift men ofta har det känts så), bemästra smärtan och förhoppningsvis få i mig något som kan kallas mat och dryck. I takt med att läkningsprocessen fortgår flyttas helt klart fokus. Vid dagens återbesök hos tandisMagnus förde vi en diskussion om framtiden. Om huruvida det ska bli protes eller implantat. Huruvida det kommer att krävas borttag av tandben eller tillförsel av dito, om käkbenet är illa skadat eller om det kan hålla. Huruvida det krävs pelare eller ….Allvarligt! Jag har förlorat en tand (där jag redan var minus en) som var bortom all räddning och nu pratar vi verkliga ingrepp. Hua, jag gillar det inte. Försöker omsätta det: Om man förlorare ett ben eller måste operera bort sitt bröst. Hemska förluster, kompensatoriska kroppsdelar. En del lever utan, en del vi prompt ”återställas”. Och en tand då? Hur viktigt är det där? Jag förstår om ni tycker jag verkar löjlig, men all info idag bara snurrar i hjärnan. Smärtan har precis börjat lägga sig, jag har ett gigantiskt hål i käften som är öppet rakt upp i ?och som isar duktigt. Hela min mun ömmar och jag är lika livrädd varje dag att jag aldrig ska bli normal i min förhållande till mat och dryck igen.

Tror jag har bestämt mig för att helt enkelt traska vidare ett tag utan ingrepp i min mun. Att försöka låta hela den delen av mig få ett andrum och få läka. Människor lever utan viktigare kroppsdelar för att de måste och de får det att fungera. Det vore väl sjutton om inte jag skulle fixa det. (Så där Mia, lite jäklaanamma…det var på tiden.) Note to self: Självömkan är inte speciellt klädsamt. Jag lägger ner tanken på beslut och åtgärder, skjuter det på obestämt framtid helt enkelt. Och så tänker jag att det finns de som verkligen är fighters och kämpar just nu. Som t ex fina Nadja Casadei (http://www.nadjacasadei.se/. Följ hennes kamp via hennes blogg. En härlig tjej från en underbar familj, som vi hade förmånen att få lära känna under deras restaurangera på Trummenäs. Skänk gärna en slant – följ länken http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/insamlingar/?collection=7577
Bild lånad från hennes blogg/hemsida
 
Nåväl, här är det lillördag och jag skulle tro att det är detsamma hos er. Jag saknar maken min. Har haft en rätt tröttsam arbetsdag och längtar nästan tills imorgon då jag kockar åt maken istället. Vissa dagar är så enormt dränerande, när tillvaron kräver mig till felfokusering och du inte har något val. Hua! Kvällstid hos tandis och mina söner har huserat hos sin högt älskade moster. Nu flippa tv-kanaler och sedan sussa kudde. Morgondagen drar igång i 290 knyck…..
Kram Mia
 

 

”Golfänka”, det är jag det!

För en del människor är ju titlar urviktiga, så även att plocka in sina medmänniskor i olika fack. Och visst, det är ju ett sätt att organisera världen. Många är de människor som har ett väl utvecklat kontrollbehov och jag skulle våga påstå att det där med kategorisering kan anses som direkt gynnsamt för många av dem. Dock inte för den här kontrollneurotikern till rektorska. För visst gillar jag ordning och struktur en masse (no shit Anna-Stina!), men titlar och fack har ingen djupare betydelse för mig. Fast nu i skrivande stund lägger jag till titeln ”golfänka” till mina tidigare mami, rektorskan, Soccermum. Golfänka är dock ingen ny upplevelse för mig – har man levt med en inbiten golfspelare i dryga 23 år så vet man att det blir en ständigt återkommande följeslagare. Att ha sin golfspelare på resande fot alltså.

Bilden är förstås tagen då vi var i Florida i somras och maken skulle instruera liten Gabriel. Denna golfresa gick till Denía i Spanien och till Kompis LarsJohan där. Med sig hade maken förstås bästisJena och jag skulle kunna gissa att de får en FAB vecka då det är utlovat 28 grader och sol hela veckan. Så mysigt för dem! Och jag är inte bitter……Inte bitter ett dugg. Jag tackade till och med nej till att följa med. Rektorskan är nöjd med vår galet långa och  härlig sommar – därför var hösten riktigt efterlängtat. Jag trivs med mörker och tända ljus, smattrande regn och vinande blåst, brasmys och inneaktiviteter, myskostym och minimalt med måsten. Och efter några hysteriska veckor med tandvärk är jag bara nu så förbaskat tacksam att något som skulle kunna betraktas som ”vanligt” har återuppstått här i Happyvardag. Det började den 5 september och när jag vaknade i fredags (18 oktober) så hade det vänt. Det är ju inte alltid man vet just precis när det vänder, men tro mig….i detta fallet kändes det med all önskvärd tydlighet. Men jag ropar inte hej ännu, det gör jag då rakt inte. Jag har ett återbesök imorgonkväll, men jag njuter massor av att inte vara sänkt av smärta och proppa i mig massa tabletter.

Söndagen och måndagen har gått i ett rasande tempo. Massor av stå i inför en utlandsresa, massor av plugg för TB och så alla vanliga bestyr. Dessutom hade vi en gemensam personalsittning kring SO/NO, undervisningsinnehåll vs kunskapsmål och så frågeformat samt redovisningsformer. Det kändes mycket bra och jag har idag fått massa fin feedback från min personal. När jag kom hem efter en låååång arbetsdag (08-20) så hade svärmor utfordrat sönerna, diskat och plockat undan, tänt en brasa samt en massa ljus. Underbart skönt och välkomnande – tack snälla! Idag kör vi på en slapp tisdagskväll på hemmaplan. En urskön kontrast till de senaste hektiska dagarna….

Kram Mia