Att ta seden dit man kommer….

….ja, se det är liksom en ganska bra idé. Ett av de allra första uttrycken jag minns att min mor tjatat hål i öronen på oss barn med. Och till min fasa kommer jag på mig själv med att göra detsamma. Hur eller hur, att ta seden dit man kommer – att lite ödmjukt försöka acklimatisera och anpassa sig- det är alltid att föredra. Och det där kan ju vara en sann utmaning då man reser med barn.

Florida är ju knappast något obekant ställe för oss och inte heller är det svårt att hitta saker som är nästan likvärdigt med det vi har hemma, men med detalj- och petitessfixerad barn, i synnerhet när det kommer till mat och föda, kan det ändå vara en sann utmaning. Nuförtiden anpassar sig TB fullt ut direkt, men Gabriel behöver en liten övergångsperiod. Det innebär att vi har packat med oss lite nödförråd av godis, kex, tacokrydda, knäcke etc. När vi har rest ca 3 veckor på våren har det räckt ungefär halvvägs och sedan har han hittat nya favoriter här. I år packade vi mindre och för längre tid och det har funkat utmärkt. Gabriel ratade tidigt allt utom godiset som vi hade med oss och hittade genast nya favoriter här. Nästa gång behöver vi förmodligen inte packa med oss någonting alls…Jippie! Det är så underbart skönt när just maten flyter på……

Många saker är verkligen urenkelt att bara anamma här över – dygnsrytmen, matvanor (för oss vuxnare i alla fall), aktiviteter, shopping. Ja, för att vara helt ärlig hela livsnjuterigrejen. Somliga saker är desto svårare, särskilt för lille Gabriel. Exempelvis det faktum att man inte kan vara ute och leka själv i en trädgård. Eller gå lite för sig själv inne i affären. Inte heller kan man bara sitta och vänta medan mami fixar något när man är iväg. De inskränkta frihetsgraderna är lite svåra att förhålla sig till, så även för TB som måste hänga med på det mesta och på så vis får väldigt lite privacy jämfört med annars.

Vi har denna semester pratat massvis med grabbarna om hur värdefullt det är att få perspektiv på sin tillvaro – att det är ganska nyttigt att vara hänvisade till varandra, att gemensamhetstiden är enormt värdefull där man liksom är med och upplever samma sak istället för att berätta i efterhand och att det inte är ett dugg farligt att sakna allt det där vi har hemma. Därav så viktigt att inte plocka med sig förmycket grejer hemifrån. Längtan är så himla bra nämligen……

Idag var det estimerat oväder, men vi valde ändå att fara på en fm-utflykt. Maken hade fått korn på en ny beach och vi for alltså dit och rekade. En mycket kort stund med ok väder, sedan en med mulet och sedan kom regnet. Beachen var dock fantastisk, med omklädningsrum, utedusch och riktiga toaletter samt den snövita sanden. Hoppas, hoppas vi får lite fint väder innan vi far hemåt så att vi kan njuta här.

Och som på beställning lagom med ovädret tog plötsligt PMS-häxan kontroll över min kropp. Lagom irriterad på allt, i synnerhet regnet. Rektorskan som till vardags har väldigt lätt att se möjligheter istället för hinder och som nästan alltid har ett positivt förhållningssätt är idag precis tvärtom. Och jag anstränger mig inte ens för att ändra mig. Näpp, idag tänker jag vältra mig i min rastlöshet, tristess över att böcker och tidningar är utlästa, shoppingen färdig och solen lyser med sin frånvaro. Imorgon, imorgon kommer jag tillbaka som en ”new-improved-me” och ler igen. Försökte mig på en lång löprunda, men se det hjälpte inte det heller. Grrrrr….Pratade med lilla mamsen och det gav lite go positiv känsla i hjärtat. Kanske kan kvällen här bjuda på lite positiv energi. Kram Mia

Gränsförflyttning en masse

Maken, ja han har velat i flera år. Själv har rektorskan sin vana trogen varit mer återhållsam. Lätt skeptisk. Sett faror lurar lite här och var och överallt. Precis som vanligt, med andra ord. Fröken Livrädd, ja det är ju jag det. Men å andra sidan har jag blivit allt bättre på att utmana mina rädslor, en efter en. Metodiskt förstås. Ett slags ständigt gränsförflyttande där jag i teorin ser mig själv ha kontrollen (vilket är själva startskottet till att få mig att vilja. Och våga!) och någonstans mitt i upptäcker jag att så absolut inte är fallet. Och när känslan av att det är försent att ångra sig anfaller mig och jag släpper taget, då har jag plötsligt hur roligt som helst. Hur kan man vara så urbota fånig och streta emot så förbaskat från start undrar jag? Skärpning Mia!

Idag stod klockan på alarm 05.10, vilket skulle visa sig vara helt onödigt för den räddhågsne mamin hade då varit klarvaken sedan 02.54. Härlig start, liksom. Vi lämnade Cape Coral och nådde Fort Myers lagom till morgontrafiken, för att sedan glida ut på I 75:an och tuta på mot Alligator Alley. Klockan 8.30 äntrade vi Everglades City och äventyret kunde börja på riktigt.

I båten knatade vi och rektorskan höjde ett varningens finger då hon ej kunde upptäcka några säkerhetsbälten, men makens onda-ögat fick henne att genast tystna. På med headset/hörlurar och iväg puttrade vi. Först lite gulligt lugnt och stilla och därmed inleddes jag i tron av att det blir ingen match. Hehehee….

För  vips så bara låg hen där och stirrade. Lite svår att få nys på, men när blicken etsat sig fast i mig så kände jag mig, låt säga….väldigt iakttagen. Lätt illa till mods. Och varför Jurassic- Park- känslan anföll mig, det vet jag då rakt inte. BTW, makens onda-öga är ingenting i jämförelse. Det var med lättnad som vi for vidare genom träsket – först en bred härlig gata. Som sen skulle visa sig bli lite smalare – men fortfarande liksom gled vi fram. Och solen sken och vi var glada…..

Sen blev det trång på riktigt. Och när man omger sig av spooky trees och döda rötter, då väljer guiden att berätta om gamar och gators, ormar och tvättbjörnar och…..Urgh! En riktig ”hand-i-handske-situation” för rektorskan. KBT IRL liksom! Just där och då försökte jag verkligen älska både make och stor son som tjatat sig till detta äventyr, men det var j-ligt svårt vågar jag påstå. Och som om inte det var nog…..Plötsligt öppnar gatan upp sig igen och då drog båten iväg i en fruktansvärd fart. Girade och svängde och sprutade vatten. Hua! När guiden sedan bad oss leka fruktsallad med platserna, då ville jag verkligen bara ge honom en rak höger. För att inte tala om när han helt kolugnt säger: If you falls into the water honey, just stand on your feet. It´s not that deep you know.” Jag väste bara mellan tänderna, ”Lovely to know, HONEY! But I ain´t going into the water.”

Hur eller hur, innan min allra första airboating var över fann jag mig själv att ha förlikats med mitt öde och därmed kunnat njuta en stund också. Kände mig nästan lite cool på sluttampen….

Nöjd rektorska kan idag stoltsera med att ha förflyttat sina gränser. Efter avslutad båttur for vi på en bilrundtur i The Glades och sedan styrde maken bilen mot Naples. Här strosade vi omkring – älskar denna stad- och käkade lunch. Rekade lite platser för kommande semestrar och sedan for vi hem mot Cape Coral. En soldisig eftermiddag bjöds det på vid poolen och sedan njöt vi av laxplanka lemon/pepperaioli och en skön sallad. Vi har också gjort en viss provpackning och ja….det där mina vänner, det där är en helt annan historia. På återhörande!

Kram Mia

 

 

 

 

 

Life as it happens

To live by the day! Att vara här och nu! Att ta vara på tiden! Carpe Diem! Att leva varje minut! Faktum är att alla uttrycken egentligen är en hel hope av klyschor, men någonstans betydelsefulla som få. Jag tänker så ofta på hur lätt det är att ständigt vara på väg någonstans. Hur mänskligheten sällan är här och nu. Hur vi ständigt är så många kurvor före. Svårt…..För jag gillar ju det där. Jag gillar att ha koll, ha förberett, eliminerat slumpar och sett till att utgångsläget är det bästa möjliga tänkbara. Och samtidigt…..Samtidigt vet jag ju förnuftsmässigt att jag går miste om så mycket värdefullt ”just nu”. Väckarklockor kommer till oss alla, i olika omfång och med olika djup. Somliga så känslomässigt jobbiga att vi tror att vi aldrig någonsin mer ska hitta tillbaka till något som kan kallas ”vanligt”. Somliga lite mer på distans, förvisso lätta att slå ifrån sig men kanske dem som allra mest hjälper oss vidare. Om vi vågar vara openminded nog…..

Ni som känner familjen Happyvardag, ni vet. Ni vet att vi har blivit bjudna på värsta berg-och dalbaneåkturen. Och ni vet att väckarklockor har varit brutala genom åren. Men vi är här. Och vi har varandra. Och vi tar minsann aldrig någonting för givet någonsin mer här i livet.  Vi har lärt oss i livets hårda skola. Vi vet att ibland är ingenting som det verkar att vara. Vi försöker ständigt att hitta en balans mellan alla våra minnen, vår saknad över vad livet skulle kunna ha blivit och det som faktiskt är vår verklighet. Vi vet att vi tål mer än vi någonsin tror. Och som vi jobbar på att ta vara på varje liten detalj av det som kallas livet. Vi samlar detaljer som om de vore de ädlaste av stenar. Försöker att öppna alla sinnen och insupa det som finns omkring oss. Att spara till stunder då minnen är det enda man har kvar.” Livet är här….Livet är nu. Och allt vi gör just nu är minnen som, aldrig suddas ut…..” Minns ni sången? Från filmen G. Så enkelt att säga att man lever här och nu, så himla svårt i praktiken. Åtminstone för en del av oss…..

Men här är vi nu…..bara en vecka kvar av en underbar Floridasommar. Långt hemifrån, inga måsten. Oceaner av tid tillsammans. Hänvisade till varandra. Så många oerhört värdefulla stunder tillsammans. Jag är en mycket lyckligt lottad människa, jag vet det. Och jag försöker bära det som den vackraste av gåvor. Idag har vi haft en härlig sommardag på Barefoot Beach – förmodligen den sista just här för i sommar. Vi har solat och badat, snorklat och guppat i vågorna, tagit skydd för en tillfällig regnskur och skrattat livet ur oss när himladuschen öppnade sig på allvar (det där har vi en beredskap för numera som håller, därav det underbart förlösande gapskrattet). Sprungit på ångande asfalt, genom ljumna vattenpölar. Åkt vidare till Coconut Point och kollat in det vackraste köpcentrat ever (och inte shoppat ett dugg. Helt sant…vi är färdiga. Och btw, väskorna överfulla. Hihihi). Käkade sen lunch och for sedan hemåt. Hängt i loungen och pratat, kvällsdoppat oss i poolen, lyssnat på granntaxarna och längtat efter vår lille Milou. Nu är det hög tid att natta oss då klockan ringer 05.10 imorgonbitti. Det vankas äventyr. Och sin vana trogen får rektorskan brottas med Fröken Livrädd. …..På återhörande vänner….

Kram Mia

Ungefär som ”himma” ju….

Att vara hemma borta är som bekant ett upplägg som funkar fint för rektorskan och hennes familj. Vissa hemmasaker skulle jag dock gärna och med glädje ha klarat mig utan. Som exempelvis ett besök på apoteket.  Som ju alltid tar sin tid. Och att försöka förklara på ett annat språk. Hrm…..trots allt gick det över förväntan. Rektorskan har sin vana trogen fått med sig ett gediget eget apotek, men hade tyvärr lämnat ögonsalvan hemma.  Svärmor som de senaste dagarna har brottats med en ganska rejäl förkylning (ont i halsen, hosta och nu uppenbara kaninögon) stannade idag hemma från stranden för att kurera sig men…Rektorskan med maken drog till apoteket och där fick vi snällt vänta. Och vänta. Och vänta….Sedan briljerade rektorskan med sina engelska skills för att förklara läget och då jag inte kom på vad ”ögonvar” heter på engelska utan fick ta det på latin (pus) fick jag helt plötsligt träffa the Pharmacy Manager himself. Passade på att ta konsultation kring lite av varje och åkte alltså därifrån med en påsen medikamente. Rätt chockat själv faktiskt……

Idag var vi upp med tuppen och for till Captiva och ankom ön redan 9.40. Första timmen bjöd på en ganska glest befolkad strand, soldis och massor av ronder UNO. Straxt före 11 tändes grillen och sedan njöt vi fram till 14.30. Gabriel som allt mer använder engelska ord och fraser kom plötsligt uppfarandes ur vattnet och berättade att han hade hört svenska röster. Snabb överläggning med sig själv för rektorskan kring sannolikheten att han plötsligt hade utvecklat någon form av sjukdomsbild, men så hörde jag själv och ”dau e ju sauken klaur” som vi säger i den blekingska skärgården. Lite blyg och avvaktande, som Gabriel gärna är hemma också, till en början med sedan hade de jättekul tillsammans – mycket förstås tack vare TB som styrde upp konversationen lite och som vanligt hjälper Gabriel i alla möjliga olika situationer. De svenska kompisarna, Kristoffer 8 år och Emanuel 11 år, kom från Linköping och verkade ha minst lika kul tillsammans med våra grabbar. Så härligt att se.

Nåväl, här sänker sig nu kvällen över Cape Coral och vi har både intagit middag samt kvällsbadat. Och jag tycker mig se att ögonlocken verkar tung lite här och var ikväll. Svärmor mår verkligen inget vidare och med sitt redan tidigare nedsatta immunförsvar kommer jag att insistera på att vi ska kontakta läkaren, som chefen på apoteket rekommenderade, first thing tomorrow morning. Vi får väl se vem som vinner den kampen. Sussigull på er folket…..Kram Mia

 

Semester för alla åldrar och alla smaker

Det är så lätt att förvänta sig det omöjliga. Eller att inbilla sig att man som förälder ska komma på den där ultimata semesteridén som innebär att det blir toppenbäst för alla inblandade samtidigt. Så exceptionellt fånigt egentligen. Varför ställa den typen av krav på sig själv? Ty var finns det semesterställe som matchar allas önskemål samtidigt? Och för att vara helt ärlig, finns det överhuvudtaget ens ett vardagsliv som innebär full tillfredställelse för alla samtidigt? Jag svarar själv….Nope! Och just därför mina vänner, just därför väljer rektorskan en helt annan typ av approach – för semester, såväl som för vardagsliv.

I vår familj är vi 4 personer, 2 vuxna, 1 ”väldigt-snart-vuxen” TB och 1 barn (GB). Vi är 4 stycken med väldigt skiftande intressen, egenheter, behov  och önskemål. Mellan våra söner skiljer det 10.5 år, vilket per automatik innebär att vi alltid har levt med deras olika önskemål och behov – i vardagen likväl som på semestern. Jag har aldrig inbillat mig att jag ska hitta något som funkar fullt ut för dem samtidigt och jag har alltid varit brutalt ärlig kring min förväntan på att alla ska hjälpas åt att balansera jaget mot laget (vår familj). Jag tycker inte det är fel att barn, och för all del vuxna också, tidigt får lära sig att respektera andra människors behov och önskemål. Att allt inte matchar ens egen vilja fullt ut, men att rättvisan är inbakat i det individuella. Att uppoffra sig för andras önskemål och behov kan vara enormt tillfredsställande det också. Att livet faktiskt går ut på att kunna underordna sig ett kollektiv, likväl som att våga hävda sig inom det – en balans som vi ständigt försöker tränar i familjen Happyvardag och som ibland bjuder på riktigt hårt motstånd.

Läste precis inne hos Cissispringer om hur svårt det är med alla olika önskemål och jag håller med. Det blir oftast mami i denna familjen som trippar på tå, regisserar och försöker få det att gå ihop i slutändan. Inte sällan har hon då också ställt sina egna behov och önskemål åt sidan. Men jag jobbar på det…..En longstay i Florida innebär förstås en mängd kommunikation kring vad man vill ha ut av sin vistelse. Här finns definitivt något för alla smaker, men som sagt: inte för alla samtidigt. Vi kompromissar hej vilt och vissa dagar är det mer påfrestande än andra – vi har stött på irritation och trötthet, uttråkningssymptom och rastlöshet. Känslor som vi alla måste deala med och våga bemöta hos andra. Vi försöker lära grabbarna att det är inte farligt att känna sig sur, ilsk eller förbannad. Hälsa på känslan, bejaka den och våga släpp taget. Livet är ingen rak och lättsam korridor som man dansar fram i. Motgångar, kompromisser och en och en annan konflikt får oss att lära känna oss själva och kunna växa som medmänniskor. Om vi vågar verbalisera, kommunicera och lyssna…..vill säga

Idag har vi haft en riktig slappedag på Cape Coral. Maken och svärmor for i ottan till den gamla korkskruven för golf – själv agerade jag markserviceansvarig dessförinnan med väckning, frukostfix och hjälp iväg. Grabbarna tog sovmorgon och själv hängde jag i loungen med dator, tidning och lite telefonsamtal med bästisMaria samt syster yster. Molnig dag och regn – tänk att man skulle kunna uppskatta det på semestern. Lite shopping (och nu är det nog knökfullt skulle jag tro inför hemfärd) och så middag på Five Guys=mums! Till sist handlade vi käk för att fixa matsäck till morgondagens strandbesök. Hoppas, hoppas på finfint väder. Kram Mia

Au naturel…..

Tänk semestrar! Badkläder vs festkläder, som egentligen blir till bästa kombon. Slappdag och så byta om till snyggon. Kvällar på stan/byn, mat och goda drinkar. Kanske till och med lite fest och dans. Klänning, klackaskor och så lite parfym och smink på det…..No way, finns ingen likhet med rektorskans Floridaupplevelse i alla fall. Om jag gillar det? Som omväxling…..jag tror jag svarar ja på den frågan……

Under normala omständigheter, dvs i min vanliga Happyvardag, använder jag dagligdags parfym (mumma, älskar ju härliga dofter) och jag målar mig självklart (sparsamt, men ändå). Så ofta jag kan använder jag klackaskor, för jag trivs bäst så. Och utanför mitt hem använder jag ALLTID kläder efter aktivitet. Så blir det semester och vad händer? Förfallet är totalt! Jag packade inte ens ner något smink, ej heller parfym av något slag. Klackaskor är inte att tänka på i värmen och i klädväg pratar vi helst shorts och tischa eller möjligtvis linne. Och ankfotssandaler. Här används inget som påminner om hårvårdsprodukter, mer än schampo och balsam då förstås. Al natural – that´s the vacation way. Underbart skönt! Har jag märkt. Jag är nästintill chockad!

Idag var det estimerat för oväder. Den tropiska stormen/orkanen Chantal skulle dra in över Miami lördag 07.00, men redan under gårdagen fick vi klart för oss att den hade avtagit i styrka. Ändå, vi tänkte nog att det skulle bli lite risigt väder. Vi steg därför upp i ottan och drog iväg till Captiva. Höll tummarna för att mamis exceptionellt urballade mage skulle klara utmaningen. Och den här synen mötte oss….

Andlöst vackert. Alla färger som harmonierar. Vi fick 45 minuter i underbart väder och sedan öppnade sig himladuschen utan någon som helst förvarning. Gissa om vi nådde bilen i  VM-fart. Här satt vi sedan och kollade in samt lyssnade på, det som fanns kvar av, Chantal. Svart himmel, blänkande blixtrar och så värsta åskdundret. Hua….rektorskan fick uppbåda all kraft i världen för att inte bryta ihop……Men mysigt hade vi….Trots allt!

Denna semester har lärt oss att inte döma så snabbt. Vi kröp  ihop i bilen, småpratade och vilade ögonen lite. 57 minuter senare var Chantal som bortblåst och vi fick den bästa lördagen med beachhäng i 5 timmar. Sol, klarblå himmel och massor av goa vågor. Lovely!

Ikväll har vi njutit BBQ @ poolside – New York Strip, cajunscampi, Asiansalad, Lemonaioli och så lite lemo&pepper chicken. Mums! Långsittning och mycket prat och skratt. Inte en tillstymmelse till uppklädning eller tillsnyggning – nyduschad i solklänning och barfota. Dock med nyrakade spiror. Det där är jag aldrig beredd att kompromissa om – don´t like kroppsbehåring. Så al natural på många sätt, dock inte fullt ut…..

Nu är det snart dags att natta sig och sussa kudde. Rektorskans mage är bättre, men lämnar fortfarande en hel del att önska. Tyvärr! Imorgon blir det lugn hemmadag för 3/5 av familjen och golf för de övriga. The old Corkscrew ska få vad den tål……

Kram Mia

Kill som darlings…..

Ni vet hur det är, så mycket saker man vill göra och uppleva. Och så lite tid. Nja, det där sista var ju inte riktigt sant ändå…..Med nästan 5 veckor på plats i Florida kan man ju naturligtvis inte klaga, men när målet är att nå balans då gäller det att våga utmana gamla invanda mönster. To kill some darlings, helt enkelt!

Vi har nu spenderat 8 semestrar de senaste 13 åren i just Florida. Och det är lätt att skaffa sig sina favoriter vad gäller det mesta – stränder, shoppingställen, restauranger ja name it….Maken har dessutom en förkärlek till att hitta nya ställen att prova och skulle vi göra allt skulle semestern bli en enda stor ”to-do-lista”. Det vill vi absolut inte. Så i år har vi ägnat oss åt en seriös form av kill some darlings – att plocka bort något till förmån för spännande nyheter. So far so good, det måste jag nog tillstå. Vi har hittat nya stränder och framförallt nya favvorestauranger. Inga nerköp än så länge…..Dagens besök på Barefoot Beach – ett naturskyddsområde i Bonita Springs hade vi egentligen tänkt avstå ifrån, men eftersom vi ändå vaknade lite halvgrillade idag  ändrade vi oss. Och det ångrar vi inte….

TB på väg i träbrosystemet genom vegetationen. Vi såg här ett otal olika fåglar, hörde vackert fågelkvitter (det är man inte bortskämd med här i Florida) och träffade på en liten tvättbjörn. Att vi dessutom kunde sitta på stranden och kolla in hoppande delfiner ute i havsbandet var underbart mysigt….

Barefoot Beach är galet vackert. Här kan man också hyra sig ett eget hus – för en 15000 dollar i månaden. Som hittat ju…..Jag tar detta…..

Efter beachen for vi ner till Naples för lite golfshopping, lite käk och mys. Vi har också fått klart för oss att ”Chantal” har avtagit i styrka över Dominikanska och förmodligen bara kommer att bli ett åskoväder över oss. Puh! Tropical storms/orkaner har en tendens att avta över land, medan de gärna drar upp i styrka över hav. Det innebär att vi inte evakuerar utan lätt kan stanna kvar på Cape Coral. Underbart härligt!

Därmed önskar jag er en Happy Friday från oss alla. Och en extra stor kram till kusin Minna som fyller 16 år idag. Vi saknar er alla…..Kram Mia

 

The closest to heaven that I ever been…..

Captiva. Island. Att lämna fastlandet bakom sig och ta bron över till Sanibel. Fortsätta förbi Sanibels Preserve. Omges av ett Jurassic Park liknaande landskap. En väg som blir smalare och smalare, allt mer knixig i terrängen. Att nå den yttersta av öns anhalter (som kan nås med bil alltså) – uppleva det yttersta av havsbandet fast på land. Det är vackert. Och det är rofyllt. En upplevelse jag aldrig skulle vilja vara utan. Familjen happyvardag har hittat en ny favvobeach att besöka. Ett paradis. The closest to heaven that I ever been….

Vi har älskat Naples snövita stränder, likväl som Barefoot Beach´s glest befolkade diton. Vi har frotterat oss i folkvimlet på Fort Myers Beach och vi har njutit av stillheten på Sanibel. Men sällan, sällan har vi upplevt så många rätta variabler på ett och samma ställe. Två dagar på raken – en halv onsdag och en hel torsdag. Sol och avkoppling och badkarsvarmt smaragdgrönt OCH kristallklart vatten. Galet härligt, helt enkelt!

Ett ständigt flyttande av badgränser – numera är hopp och dyk från pappas axlar ingen svårare utmaning att genomföra. Men ack så skoj…..Tycker i alla fall liten Gabriel.

En beachpromenad iväg, med skorna i handen och kläderna hängandes i väskan, hittade vi bästa Mucky Duck, en restaurang direkt på beachen. Här njöt vi av diverse läckerheter och för rektorskan blev det en salig blandning av Fish&Chips och Fire Cracker Schrimps tillsammans med en iskall Heiniken. Mums!

På vägen tillbaka hittade GB sitt favvohus längs beachen. Hit ska han flytta, för kännedom alltså. Ljuvligt……På eftermiddagen fick vi besök av den flytande kiosken. Här kunde man njuta glass, iskall dryck och lite nygrillade vurrar. Bästa upplägget ever….

6 timmar på stranden idag (3 igår) sätter sina spår. Vi är lätt grillade idag och funderar som bäst på om ett strandbesök överhuvudtaget är möjligt imorgon. Frågan är dessutom berättigad eftersom det spås inkomma en tropical storm/orkan lördag morgon (07 i Miami). Än så länge ser det ut som om vi ska hamna i utkanten av ”Chantal” som den heter, men vi är ändå beredda på att evakuera mot Orlando om det skulle behövas. Vi upplevde ju orkanen Wilma på plats hösten 2005 och tja, det är ju lite speciellt. Jag återkommer med info under morgondagen……

Nu har vi njutit färskost och baconfylld lövbiff, råstekt potatis och grillad parmalindad sparris samt ett glas vin. Tur man har sin Personal Chef med sig säger jag bara, enbart restaurangmat hade tråkat ut oss…..Dessutom har the Little Entertainer hållit hov. Sov sött, wherever you are! Kram Mia

 

Våra två olika element

Tänk att två söner, avlade och födda av samma föräldrar, kan bli så enormt olika. Kan det möjligtvis ha att göra med att mamman och pappan till barnen också är hyfsat olika? Hur eller hur, TB och Gabriel har enormt många likheter men också ganska tydliga skillnader. Man skulle lätt kunna kategorisera dem som två olika element: jord och vatten.

Så här trivs vår fine TB allra bäst – slappandes i solen allra helst vid poolen. Vårt jordelement. Killen som står stadigt på jorden. Vill veta och kunna, ha kontroll. Till skillnad från näste man, nämligen vattendjuret Gabriel. Killen som hellre fladdrar iväg, kastar sig i vilket vatten som helst och som är helnöjd med att guppa omkring bland vågorna. Spekulerar och drar sig inte för att ljuga ihop vilken historia som helst. Förväntar sig att charma brallorna av vem som helst….

Så olika så, men så lika ändå. Definitivt lika älskade av sin mami och papi. Idag har vi haft en FAB dag i ett nyupptäckt paradis. Har tagit massor av kort, men mina ögon är så himla trötta efter en dag på beachen, hushållsarbete och sedan shopping och middag på Tijuana Flatbread. Jag återkommer imorgon…..Promise!

HomeAway

Det där med semesterupplägg kan alltid diskuteras och jag inser att varje upplägg också har sina fördelar och nackdelar. Inför denna sommar funderade vi först på charter, för att sedan övergå till en egenplanerad bilsemester. Och sedan slutade det ändå med precis samma typ av semester i egenregi som vi har upplevt de senaste 13 åren. Om jag är nöjd? Yep, superdupernöjd. Förstås! Det här passar familjen Happyvardag som hand i handske. Det vi redan egentligen visste, har om möjligt blivit än mer tydligt under denna longstay i landet vi snart kategoriserar som ”our second home”. Florida. USA

 

Idag har vi haft en soft hemmadag. Långrunda på morgonen, långfrulle och så longstay i min solstol. Grabbarna slappade inomhus och så lite avbrott för bus i poolen. Själv har jag vandrat lite fram och tillbaka – lite disk och plock, lite solstol, lite tvätt och häng och vik och så en lång volleybollymatch i poolen, lite läsning i favvoboken och så lite dammsugning. Bad och solslapp och så lite lunchtrix. Det här passar mig allra bäst – känslan av att vara hemma borta. Det bästa av två världar, helt enkelt. Jag bor i ett hus och jag får möjlighet att utföra valda delar av mitt älskade hushållsarbete – det där som får mig att må så himla bra. Men inte mer än nödvändigt. Jag väljer lätt ut vad som är ett måste och jag tillåter mig att vara lite ”wild and crazy”. Vi äter frukost på hemmaplan, lite lunch ibland och middag ibland – ett bra komplement till alla goa restauranger. Checkar, bokar och håller koll själva. HomeAway – funkar bäst för oss.

Alternativet, att boka en charter och bo på hotell eller möjligtvis i en lägenhet känns inte så lätt för en rastlös själ som rektorskan. Jag tror att vi alla i familjen hade fått krupp. Vi är inte mycket för gemensamhetsanläggningar och jag är rädd för att vi hade haft en semester som mest handlar om att transportera sig mellan saker. Tyvärr, för ibland tycker jag att det skulle kunna vara en skön omväxling att inte behöva vara in charge för semestern.Framåt kvällen idag bar det av till Miromar Outlet för 3 av oss – den fjärde for till Stoneybrook för lite golf. En perfekt uppdelning. Lite shopping och så lite glassmys då pappan i familjen anslöt sig till oss. Resten av kvällen handlade sedan om hämtemat, Publixshopping och så lite familjemys @ poolside. Sämre kan man ha det HomeAway.. Kram Mia