Att välkomna våren….

…ja, det gör vi traditionsenligt på Svettpärlevis. Hela skolan (åk F-9) och samtlig personal åker ut till vårt friluftsområde Rosenholm (ett gammalt militärområde). De yngsta eleverna åker bussen, resten cyklar. Väl på plats har vi gemensam start och uppvärmning. Därefter har åk 8 sina ledarskapsuppdrag för åk F-3 och åk 9 har för åk 4-7.

Högst traditionsenlig fika följer, för somliga med prickig-korv-macka och för andra med underbart goda päronbiskvier.

Högst knepigt för unge herr Bark att ta sig an sin chokladDonut eftersom 3 av fyra framtänder är väääldigt lösa. För att vara helt ärlig ser han ut som dårarna i farsen ”Stefan och Krister”. Brrrr….

Efter fikapaus gav sig eleverna ut på sitt löplopp. F-1 promenerar och springer sedan gemensamt 1.5 km. Övriga elever springer antingen motionsklass eller tävlingsklass och dryga 3 km. Väl i mål väntar eleverna in varandra hejar och till och med vänder tillbaka för att coacha kamrater in i mål. Underbart härligt att se. När man nått målet väntar våra eminenta kockar (GnagetMats och KHKJanne) med något gott att smörja kråset med. Idag blev det en doft- och färgsprakande gyrostallrik. Mums på det!

Mina fina…..Herman och maken. Ni som har följt mig ett tag vet att vår allra bästa vän Kalle rycktes ifrån oss för många år sedan (närmare bestämt 12). Det här är hans äldsta son. Bajenfans och så min ivrige Gnagetanhängare. Tillsammans.  Idrott förenar. Så även minnen, nostalgi och bandet till det förflutna. Värme i rektorskans hjärta och en kamp mot känslorna. Ibland är det så förbannat svårt att acceptera det faktum att livet snuvade oss, inte bara på en älskad vän utan också på allt det vi planerade att uppleva tillsammans. Strofen ”Allt vi ännu saknar, varje dag vi vaknar. Är den tid vi aldrig ska ses” har sedan Hermans konfirmation i lördags gått på repeat i mitt huvud. Tårarna bränner i mina ögon, halsen är sammansnörpt och bröstet känns som ett skruvstäd. Så alla ni som frågat de senaste dagarna varför jag ser så nedstämd ut. Det här var svaret. Ibland saknar jag Kalle så oändligt mycket. Vissa perioder i livet är helt enkelt mer såriga än andra.Sorry!

Valborgsmässoafton här hemma och välkomnandet av våren sker helt vardagligt. TB har förstås träning och Taxi3 har köruppdrag. Därefter väntar lite gott grillkäk signerat maken och Le Chef i familjen Happyvardag. Inga brasor här inte, ej heller någon grillmiddag i det fria. Och fest i någon utomhusmiljö kommer inte på frågan. Rektorskan är bekväm och har aldrig gillat modifierade former av traditioner. Kanske inte traditionsenligt firande överhuvudtaget heller egentligen. Så fotbollsträning och Taxi3 ses därmed inte som någon uppoffring. Inte någon uppoffring alls. Imorgon har vi ledig dag och skall våga oss på ett vuxenkalas inför Gabriels 7-årsdag. Det blir mysigt att träffa släkt och vänner…..

Happy Valborg folket…..Och varmt välkommen våren. Du är hett efterlängtad! Kram Mia

 

Dagens äventyr – Körkortsutbildning

Alltså hur gick det till egentligen? Hur blev min lille plutt på 4kg och 54 cm född i januari 1996 helt plötsligt dryga 17 år och på gång att börja övningsköra? Jag bara undrar….

Så här såg vi ut på skolavslutningen i åk 9 juni 2012.

Det är med stor vånda jag mycket snart lämnar arbetsplatsen och tar sikte på bästa körskolan i vår blekingska skärgårdsstad. Det är inte med någon överdriven entusiasm måste jag dock erkänna. Jag hatar att köra bil. Fast egentligen, då borde jag kanske vara nöjd över det faktum att jag skall spendera 4 timmar på handledarutbildning idag. Egentligen kanske det är just detta som är startskottet till en mindre tidspressad vardag. Egentligen kanske jag borde pusha på av bara attan så att TB har körkortet i sin hand väldigt snart efter den 10 januari 2014. Jag ska bara överleva känslan av att släppa kontrollen, men ändå vara i handledande position. Undrar om inte maken kommer att få axla detta uppdrag  och kanske kan jag drista mig till lite finåkning en söndag. Hehehehe!

Wish me luck! Kram Mia

Livets tillfälligheter

Som att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Eller för all del, fel plats vid fel tidpunkt. Somliga tar sig an livet som en enda stor agenda eller filofax, medan andra förhåller sig mer tillbakadraget coolt som i ”Que sera sera”, eller på ett språk närmare oss ”What ever will be will be”. Oavsett om vi tror på Guds försyn, en livsplanering eller ödets makt så har ju livets tillfälligheter en tendens att dansa ner över oss då och då. Och om man vågar tro, precis när det händer- när man är sådär mitt i, att det kommer en lösning. Kanske inte den man hade planerat för, önskat sig eller hoppats på. Men kanske en som till sist blir bra för en. Om man vågade tro det där lite oftare, vad mycket energiuttag och vånda man skulle bespara sig själv då.

Många tillfälligheter blir det…..Situationen som har upplevts som känslosamt jobbiga både privat och jobbrelaterat. Och inte alltid har jag behållit lugnet, tagit ett kliv bakåt och bara inväntat tecken. Kanske är det så att jag är betydligt bättre på det i mitt jobbjag än i mitt privata jag. Under gårdagens skolgårdsfixardag hade jag möjligheten att träffa föräldrar under helt andra omständigheter och de samtal som då är möjliga är så värdefulla. Jag åkte hem med sådan värme i hjärtat och känslan av samförståelse. Mitt i fotbollsliv är det också så enormt tydligt – något familjen Happyvardag pratar om varenda vecka. När fotbollslivet bjöd på den tuffaste matchen någonsin för TB (att inte vara önskvärd i den nya sammanslagna klubben) och allas våra känslor verkligen dallrade i luften, då öppnades den kanske viktigaste dörren någonsin för honom. En ny klubb hör av sig, erbjuder honom en plats och inom loppet av några dagar har fotbollslivet tagit en helt ny kompassriktning. Det har gått en tid nu. TB har acklimatiserat sig fint, hittat in bland alla befintliga spelare (han kände inte en enda när han kom dit) och återhämtat sig från en hjärnskakning till följd av ett brutet näsben, med efterföljande operation och 8 veckors nässkyddsbärande. Tränarna säger att han gör ständiga framsteg och jag skulle vilja säga att det lyser om honom. Han har aldrig varit så harmonisk förut. Nästan dagligen säger TB, ”det här är det absolut bästa som har hänt mig. Jag är glad att jag inte blev uttagen i den nya klubben.” Fotbollslivet öppnade en ny dörr. För oss alla. Och jag kommer för evigt att vara Rödeby AIF, Thomas Enegren, Daniel Kummel och Roger Algotsson tacksam för detta.

Söndagen började väldigt tidigt för rektorskan – klarvaken kl 05.50. Morgonpromenad med Milou och sedan mysig skogspromenad med Gabriel, Axel och Elsa. Långfrulle och en husstädning innan dagen nått lunch. Skönt att effektiviteten sitter i kärringen. Eftermiddagen har spenderats på altanen i solstolen, ömsom med solglajjorna på näsan och med arbetsrelaterade litteraturstudier på g och ömsom lätt avslappnad med näsan mot solen. Hundarna lekandes med Gabriel i trädgården och grannarna jobbandes i sina trädgårdar (så himla skönt att man är färdig med sin egen då….). Innan kvällningen drog Gabriel och jag till Åvallen för veckans höjdpunkt, nämligen träning för P06/07. Tänk att få ha samma tränare som a-laget. Sjukt coolt! Och det närmaste en pedagogisk perfektion man kan komma. Jag är så imponerad att jag skulle kunna anställa dem på studs på skolan. Under pågående träning passade rektorskan på att ta sig ett löppass. Chockerande….I know. Fredag OCH söndag! Kanske eventuellt även lite imponerad av mig själv faktiskt. Distans på asfalt och i terräng samt 10 snabba trappruscher.

Nu är söndagskvällen på intåg. Gabriel är nybadad efter träningen, rektorskan nytvagad likaså. Vi ska straxt avnjuta Gulaschsoppa, nybakade baguetter och lite andra left overs från kyl och skafferi. Imorgon kickar vi igång en halvknepig vecka med ledig dag mitt i. Vi ska på äventyr imorgon, ha friluftsdag på tisdag, fira liten Gabriel som fyller 7 på torsdag och Milou som fyller detsamma på lördag. Effektivt var det ja…..Kram Mia

Nominerad till tjejplanet

Någon väldigt omtänksam människa hade valt att nominera rektorskan till Mix Megapols berömda tjejplan, som mycket snart lämnar gamla Sverige för en vecka på Playitas. Ett helt fantastiskt ställe har jag förstås (bästisMaria brukar ta familjen med sig dit på träningssemester) och säkert en upplevelse för livet. Och som jag önskar att jag hade tyckt att det där hade varit något för mig. Något avkopplande, avstressande, livsinvesterande. Men ni som känner rektorskan vet att hon är en knepig figur. Ni vet att det värsta hon vet är att behöva sova borta. Ni vet att hon nästintill gör sig ovän med hela sin familj innan de alla kommer iväg på utflykter (med övernattning) av olika slag. Och ni vet, ni vet att det hon eftersträvar mest av allt är flyt i tillvaron. Rektorskan åker inte på resor med tjejgänget. Inga träningsläger eller shoppingresor. Helst varken kurser eller utbildningar. Och trots att spa är ljuvligt är det inget som lockar. Särskilt inte om jag måste göra det utan min familj. Jag vill helt enkelt inte. Jag mår inte bra varken före eller under tiden – förmodligen inte heller efteråt. Rektorskan är en hemmakatt. Men hon respekterar förstås dem som gärna vill resa, komma bort eller bara andas lite. Och inte sällan skickar jag maken på diverse olika golfutflykter med övernattningar. I det perspektivet måste jag vara den mest lyckligt lottade av människor som har en man med kompisar (Jena och ”Las Vegas”) som gärna reser med honom. Så vem det nu än var som nominerade mig: Från djupet av mitt hjärta: Tack snälla för att du tyckte att jag var värd just en stund för mig själv. Det värmer att någon tänkte just på mig. Men den största vinsten av alla var för mig igår då de meddelade den sista vinnaren. Ett stort puh, liksom! Har gått som på nålar och knappt vågat svara i telefon den senaste tiden. I synnerhet inte klockan 06.45, 11.45 och 16.45. När jag utbringade en skål igårkväll för detta, skrattade TB gott och sa: ”Hade varit coolt att höra dig tacka nej i direktsändning, morsan. Du hade nog blivit historisk på något sätt.” Tja, själv hade jag nog varken känt mig cool eller historisk, mest otacksam skulle jag tro – men inte desto mindre hade jag just tackat nej i direktsändning. That´s me!

Lördagen har nått eftermiddag och idag har vi haft en världsmysig lördag. Liten sovmorgon (07.10) och sedan morgonpromenad med Milou. Klockan 9.00 intog vi Svettpärlans gård för fix och trix. Underbart gott gäng av elever (mest åk 8 och 9), härliga föräldrar och några dito ur personalen. Vi har skyfflat ut 350 skottkärror sand på vår motorikbana, det har slipats och oljats, byggts grillplats och nytt vindskydd till altanen, fotbollsplaner och gångar har sopats, löv räfsats undan och lekstugan har fått ny entré. Och mitt i allt detta broder Lasse som den bästa av arbetsledare. Våra eminenta kockar har bjudit på förmiddagsfika och en het Gulaschsoppelunch. Samvaro när det är som bäst. Tack alla som dök upp idag – tillsammans är vi oslagbara!

Nu har våra oslagbart mysiga lånevovvar Axel och Elsa kommit till oss. Och av deras matte och husse fick vi presentkort på Intersport till grabbarna och de vackraste av rosor till oss. Tusen tack! Gabriel och Axel spelar förstås en variant av fotboll, Elsa ligger i makens knä vid datorn. Själv tänker jag snart börja preppa för lite grillade nötfärsburgare med härliga tillbehör som knaperstekt bacon, krispsallad, majjo, frittade lökringar och Jalapenopoppers, pommes och förstås lite nachos. Ikväll tror jag kroppen kräver soffhäng för hela slanten. Kram Mia

Hon som kan lite av varje….

Fredag vänner, det räcker visst med ett ord. Eller hur? Det är fredag efter en vecka som rört upp en mängd känslor i rektorskans inre. Det mesta har landat fint, trots allt, och sett i perspektiv så kan man ju aldrig ta ansvar hur någon annan väljer att bemöta en. Inte sant? Gårdagen innehöll en eftermiddag med en saknad gammal vän (makens bästisMagnus som flyttat till Skåneland) och det kändes så härligt att få rå om honom lite.  Dagen idag har bjudit på en intensiv jobbedag, helghandling och så lite hemmatrix.

Finaste svärmor kom på besök och agerade lite hemmafrisör, gav Milou sin lilla fästinginjektion samt överlämnade en underbart vårlig väska som matchar rektorskan perfekt. Hon är verkligen en härlig människa med många strängar på sin lyra – en pysslig praktiker. Som ni säkert förstår rektorskans absoluta motsats.

 

Så här fin blev Gabriel efter lite kärlek och vax till håret.

Min nya fina väska. Kärlek vid första ögonkastet.

Så därmed tänker vi hålla helg. Efter hårklipp genomfördes veckans löprunda – 8km sollöpning och 2km cykel. Det gick varken fort eller bra – det är skillnad på träning och träning. Det har jag lärt mig. En löprunda en sen fredagseftermiddag eller en tidig söndagsmorgon – som natt och dag. Men jag gjorde det! Dusch och så fredagsbuffé. Idag bjöd rektorskan på Crudolindad grillad sparris med Hollandaise och nypillede reijer, honungsringlade bakade plommon med Chevré och Spianata, krispsallad med Thaikräftstjärtar eller Sweet Chili Kycklingsspett och så lite Allerums XO på en surdegsbaguette. Till detta avnjöts ett glas iskallt Lindemans Chardonnay eller tillika iskall Heiniken. Fanta Exotic till kidsen. Nu laddar vi för morgondagens Skolgårdsfixardag då grus skall rallas, saker oljas, planer sopas, lekstugan byggas och uteplatsen preppas. Hoppas på mangrann uppslutning av såväl föräldrar som personal. Maken skall laga Gulaschsoppa till oss andra hårt arbetande och klockan 14 kommer våra underbara lånevovvar Axel och Elsa som ska bo här i över en vecka. Som vi längtar…..

Happy Helg folket! Kram Mia

Skolcool – Barn och datorer!

Hej där förälder! Tvivlar du ibland på om det där med spel, datorer och tv-spel är så himla dumt och farligt som en del gärna vill utmåla det som. Alla de som tycker att man måste tidsbegränsa sina barn vid dessa aktiviteter. De som säger att barn blir passificerade. Och får fyrkantiga ögon (obs skämt, men det fanns ju en generation då detta uttryck faktiskt användes). Somliga säger att barn blir lata och bekväma, får rubbade sömnvanor eller blir storkonsumenter av läsk, godis och onyttigt käk om de spenderar för mycket tid framför ovannämnda apparater. Det här inlägget tillägnar rektorskan er allesammans. Varmt välkommen till veckans Skolcool!

Brukar en TV-apparat, en dator, en mobil, en TV-spelskonsoll eller spel av olika slag komma tillsammans med en varningstext angående ovanstående ”faror”? Tycker du att det skulle kunna tänkas behövas? Rektorskans inställning är glasklar i ärendet. Barn av idag tillhör ”digital natives” – de är födda i en värld där det för dem alltid har funnits datorer, internet, google. De använder tekniken på ett väldigt  naturligt sätt till kommunikation, information och lärande. Flera av oss vuxna minns en tid då datorer knappt existerade och vad då internet och World Wide Web? Googla saker? Använd lexikon, telefonkatalog och IPP (Info På Plats). Vem har inte svurit över ständigt upptagetton då man ville nå någon och om man ville bli nådd, ja då fick man snällt vänta hemma vid telefonen och se till att den var ledig. Det är vi som är ”digital immigrants” – på besök i en värld vi inte alltid har så lätt att förstå oss på.

Datorer, tv-spel, internet och allt däremellan är inte farligt. De är i sig inget hot mot vår existens. Och det är väl inget fel i att som förälder ha en handlingsberedskap kring hur man i sin egen familj vill skapa goda dator/spelvanor. Rektorskans erfarenhet är att spelkonsoller, datorer, tv och spel kan vara en otrolig hjälp i lärandet. Vi har aldrig haft restriktioner för våra barn i tid kring användandet – det har inte behövts. Jag skulle vilja påstå att sett över tid har våra söner varit självreglerande och vi som föräldrar har valt att dels försöka följa deras periodisering och dels se till att göra andra aktiviteter (utevistelse, gemensamma projekt, baka, handla, samvaro etc) så attraktiva så att de så småningom växlar fritt dem emellan. Våra söner har lärt sig massor i kunskaper, färdigheter och erfarenheter genom tv-program, filmer, spel och chattande. Och vi har aldrig medvetet riktat in dem eller bara tillhandahållit pedagogiskt material. Visst har det funnits perioder då mycket tid ägnats framför dator/tv och visst har det funnits spel som vi ansett som mindre bra eller tom mindre lämpliga. Detta har vi valt att använda som utgångspunkt för diskussioner av olika slag med grabbarna och på så vis försökt guida dem på rätt väg. TY LIVET HANDLAR INTE OM ATT FÅ VÄGEN SOPAD OCH TILLRÄTTALAGD FRAMFÖR SIG. Det där utvecklar inga kreativa, initiativrika, ansvarsfulla och eftertänksamma medmänniskor till vårt samhälle. LIVET HANDLAR OM ATT HJÄLPA SINA BARN ATT TILLÄGNA SIG EN HEL VERKTYGSLÅDA FÖR ATT KUNNA MÖTA OLIKA PERSONER OCH OLIKA SITUATIONER, NU OCH I FRAMTIDEN.

Så låt ditt barn använda tv, dator, mobil eller vad ni har tillgång till. Skapa goda vanor för användande som fungerar i er familj. Försök förstå att tekniken är ett verktyg ditt/dina barn bör lära sig hantera. Undlåt aldrig att ta ditt ansvar för guidning och uppföljning i teknikens spår. Och låt gärna ditt/dina barn lära dig. Bara för att du är vuxen, måste du inte kunna allt bäst. Det är ingen prestigförlust, tvärtom – en otrolig källa till samhörighet, växande och lärande. Amen!

Vabtorsdag i den Blekingska Happyvardagen. Liten Gabriel är helt klart på bättringsväg och en dags vila till gör honom nog gott. Vi har haft soffmys och lite altanhäng, fixat hushållstrix och ”jobbat” i pysselböcker. Men mest av allt har vi idag kollat hans Amerikanska filmer på datorn – Umizoomie som tränar färger, former och siffror på engelska, Dora the Explorer som bjuder på engelsk begreppsträning samt Byggare Bob som lär oss en hel massa vardagliga ord på det spännande främmande språket. Dessutom sjunger han glatt med i de engelska varianterna av signaturmusiken. Maken är och fixar inför plattbyte i trädgården, TB slutar sent efter nationellt prov i svenska (uppsatsskrivning). Ikväll vankas det träning, Taxi3-uppdrag och Salviagrillade kycklingklubbor med fetaoströra och en krispig sallad. Kram Mia

Barn gör inte som vi säger….

….barn gör som vi gör. Att imitera, eller härma, är ett första steg till inlärning sett över livets stora spektra. Barn tittar, lyssnar och försöker efterlikna. Efterlikna sina vuxna förebilder, likväl som andra barn. På gott och på ont. I takt med mognad kan barn utveckla sin förmåga att generalisera in i nya sammanhang och med hjälp av ”de rätta frågorna” reflektera över huruvida deras val har varit av god eller mindre god natur. Genom andra personer och situationer blir barn nyfikna, imiterar och vidgar därmed sin livsvärld och utökar sina kunskaper och färdigheter. Och på så vis lär de allra flesta sig på sikt vad som är bra val och som ger en typ av bemötande och konsekvenser, likväl som motsatt scenario.

Ni förstår säkert vart jag vill komma. Som medmänniskor har vi ett oerhört viktigt uppdrag i att alltid försöka föregå med gott exempel och därmed vara positiva förebilder. Att möta sin omgivning med en ömsesidig välvilja och respekt. Att gestalta värdegrunden i såväl praktisk handling, som i allmänna förhållningssätt. Och att ta alla möjligheter som finns att fostra genom att ge rätt verktyg. Som förälder har man förstås inget reellt inflytande över hur andra barn är och vad de gör, men man kan ALLTID bestämma vilken typ av förebild man är själv. Det där tåls för oss alla lite till mans att fundera kring. Vad är det jag säger och vad är det jag gör – den korrelationen bör aldrig underskattas. Inte av någon. Oavsett om man bär titeln förälder, skolpersonal, sjukvårdande personal, släkt, vän eller kort och gott medmänniska. För det är ju just precis det vi alla är: Medmänniskor!

Väldigt intensiva dagar med mycket kontrastfyllda möten har startat rektorskans vecka. Det snurrar tusen tankar i mitt huvud, inte minst kopplat till ovanstående resonemang. Jag känner värme i mitt hjärta kring insiktsfullhet och uttalade önskningar om samarbete. Frågor kring hur vi har tänkt och varför vi har valt en viss väg. Allt det där tyder på en önskan om att involveras, om förståelse för varandras livsvärld och ett gemensamt ansvar. Och jag blir beklämd över människosyn, insinuationer och ett bristande förtroende. Där svar bara känns intressant om man får sin egen vilja igenom. Och som på beställning rasade Gabriel ihop i huvudvärk och halsont straxt innan lunch idag i skolan. Så numera kan jag titulera mig vabmamma. Och för att vara en god förebild tänker jag nu krypa ner i soffan jämte sonen och dra filten över kroppen. Plira lite på tv och mysa tillsammans. Resten får väl vänta!

Kram Mia

Vaktombyte lite all over the place

Hej Söndag! Vaknade urtidigt (hur ska det bli då jag blir panschis?) och bara njöt av tystnad, sol och fågelkvitter. Smög sedan upp för en stund i läsfåtöljen, innan jag drog igång en städning av huset. Klockan 9.30 for vi iväg för matchsamling (TB) och fotbollsträning (GB) – för deras ömma moder innebar det där en stund i löpspåret, närmare, bestämt 75 minuters löpning Rödeby Runt. Som en härlig vandring i minnenas kvarter – nostalgi och känslor. Bara jag och mina ben. Och en kropp som svarade med bravur. Lätt och ledigt, inga krämpor idag. Nästan oförskämt lyxigt!  Lite sena, men ändå en bra stund för oss att kolla in TB´s seriepremiär och fikakorgen var förstås med. Något blåsigt, men sol och blå himmel måste ju ändå premieras. Härlig avkoppling och matchen slutade 1-0 till Rödeby. Bra jobbat grabbar. Härlig kämparglöd och lagkänsla – det gör mig så lycklig att jag nästan får ståpäls.

Vid hemkomsten tog TB fortsatt tag i en gigantisk svenskuppgift och GB fortsatte sitt fotbollsspelande i trädgården – maken började preppa för söndagsmiddagen och rektorskan tog sig an lite trädgårdsarbete. Puh, men jag vet att jag kommer att gilla de slappa dagarna av njutning då allt är klart. Vaktombytet påbörjades förresten redan igår. Från en mycket kal altan, till en mer uppmöblerad sådan och därmed kan vi anse oss som redo för utelivssäsongen. Härligt! Inomhus handlade de förstås om kläder, skor och gardiner. Från de vintriga långgardinerna till lite mer skira vårfönster. Nice!

Tyvärr upptäckte jag att vintern hade gått hårt åt mina små sommarälsklingar. Jag packeterar alltid mina säsongsskor i kartonger och har fram till nu haft dem i garaget. Kommer inte att ske mer. Har upplyst maken om att det måste byggas om inne för mina skor, ty mössen hade i vinter ätit sönder inte mindre än 8 par av mina älsklingar. Grrrr….Man kan säga att rektorskan hade en liten uppvisningen i känslospektrat  kategori: ”mindre glad” då detta uppdagades igår. Ett gigantiskt i-landsproblem, ändå…..sorgen ligger som en tung slöja över mig. Och trots att maken lovat mig en extra resväska och shopping ”en masse”  i Florida i sommar så har jag svårt att glömma dem som nu gått för att icke mer sitta på mina fötter. Det blir begravning i veckan…..

Även jackgarderoberna har fixats till och maken har låtit meddela att jag inte bör utöka min sådan – 27 vårjackor/kappor bör absolut anses som fullt tillräckligt. Om detta har vi inte pratat färdigt. Övriga klädgarderober är också tillfixade – tjocketröjor, koftor och svarta spektrat bort och hej skira sommarblusen, blommiga klänningen och mina vita små älsklingsbrallor. De sistnämnda måste dock bida sin tid lite då mor Anita inte tillåter vita underdelar förrän efter den 1 maj (ej heller efter 30/8). Jag är en högst lydig flicka, som ni vet….

Vintriga små älsklingar som numera ska få bo inne i huset, även om mössen väl knappast lever av sådant under sommarhalvåret. Jag tar inga risker…

Min ena Ballerinahylla. Gillar egentligen inte platta skor så mycket, men de har ju också ett existensberättigande i min garderob så….Två hyllor får dock räcka. och jag blandar upp med några små klackarskor också.

Så här såg det ut på min lilla runda idag. Är det vackert eller är det vackert? Just asking….

Ombyte förnöjer – vaktombytet kan benämnas som färdigt för nu. Och jag är glad. Förväntansfull. Och redo för min mer aktiva säsong. I veckan tar vi fram cyklarna och skurar dessa – ser fram emot små cykelutflykter, mycket altanhäng och den öppna altandörrarnas tid. Välkommen kära vår (och för all del gärna sommar väldigt snart….)! Ny vecka med galet många möten står för dörren. En dag i taget och så andas från långt nere i magen. Det blir säkert bra….Kram Mia

 

 

 

Slut som artist!

That´s me folks….I alla fall så som jag kände mig igårkväll. Jag som alltid känt mig pigg och rask, reder mig själv liksom. Rektorskan som aldrig bangat en fysisk utmaning i vardagen. Och nu….nu är jag något så enormt sliten. Jag har verkligen ont. På väldigt många olika ställen på min kropp. Stel som en pinne – nacke som ett vedträ. Krum rygg och bråkande fotled. Ihållande smärta – tre mycket ömma punkter (bröstrygg, mitt på skinkan och mitt i lårmuskeln). Allt koncentrerat till min vänstra sida. Rullar ur ett liggande läge som en strandad val – avskyr att lägga mig, ty då jag vaknar är det nästan hysteriskt. Jag inser att jag normalt sett är väldigt lyckligt lottad med en kropp som svarar fint och fungerar, men just nu….just nu utkämpar vi en strid. Kroppen vs rektorskan. Inte bra!

Vintern har varit svår och lång. Visst låter det som en strof ur en sämre nostalgiskt roman. Sanningen är att det har varit just så. Jag är visst inte 20 längre. Och det känns. Med en maken med diskbråck mellan 4 och 5 nackkotan och med en cysta där som inte är opererbar, då får frugan ligga i. Jag har jobbat intensivt med veden denna vinter. Och snöskottning. För att vara ärlig allt som innebär bära, böja, lyfta och förflytta. Nu är det trädgården och de nedsågade träden och buskarna. Och jag har ett helt träd kvar att klippa ner i smådelar, släpa ut på allmänningen och räfsa upp i trädgården.Jag borde träna. Ta hand om min kropp på ett bättre sätt. Jag borde gå på både massage och till FysTommy. Men jag är så förbannat rädd för allt som gör ont. Och är inte bekväm med att visa mig halvnaken för andra än min make. Så nu har jag uppenbart hellre ont hela tiden än ont för att åtgärda smärtan. Makes no sense….jag vet.

Ledig lördag och jag har jobbat på att ta hand om mig själv. Lite grand i alla fall….Vaknade som vanligt tidigt och tog morgonmeditationen i sängen. Sol, nästan vindstilla och klarblå himmel. Och inte fullt så ont i nacke och kropp. Tog en lång morgonpromenad med Milou på 75 minuter. Underbart. Långfrulle och sedan kom finaste mor och far för att få sin månatliga ekonomi fixad. Och uppenbart hade rektorskan satt på sig räknehuvudet, ty det gick som en dans idag. Puh! Bästefarmor kom och tog med sig Gabriel på rekrunda inför en stundande 7-årsdag – vi andra skurade altandäck, algsprutade taket och plockade fram alla altanmöbler, grillen och lite annat mys. En stund i solen samtidigt som vi pratade med broder Lasse kom för att hämta sin husvagn från vinterförvaringen. Därefter lite förberedande trix med skor och kläder.

Tja, ni fattar va? Lite av varje och lite av att vara överallt och ingenstans. En avancerad form av arbetsrotation, där rektorskan mest roterar med sig själv. Hehehe….En stund i solstolen hanns förstås med och nu blir det en lugn kväll. Maken skall grilla cajunfläskfilé samt cajuntorsk till moi. Till detta njuter vi en krispig sallad, lite potatisklyftor och en kall sås. Kroppsligt får det bli ett långt, hett bad och även en stund framför brasan. Allt för att blidka den gamla kroppen. Kram Mia

Happily ever after or?

Härliga fina fredag! Vaknar numera 05.14 varje morgon och sedan ringer alarmet 05.17. Vältrade mig ur sängen (japp, fortfarande ont och stel i nackskrället, men betydligt bättre) och i träningskläderna. Dryga 6 km fick vi ihop Milou och jag. Nöjd! Bra mellantid innan jobbet och definitivt en bra arbetsdag. Förvisso jobbar jag numera i ett extremt effektivt tempo, men jag hann. Satt åtminstone 20 minuter på fikat och lika länge på lunchen. Måååånga möten och samtal idag – skulle nog vilja kategorisera dem alla som högst lyckosamma.  Även om inte allt är utrett, alla nöjda och allt förpassat till historien tar jag helg med känslan av att allt är under kontroll. Det som kan kännas oöverstigligt ena dagen, kan kännas så mycket bättre redan nästa. Tack alla för mycket bra jobb…..

Hem kom jag klockan 16 och med mig hade jag inte mindre än 2 pappåsar och 2 plastkassar med mat, ett flak läsk och ett dito mer MER, 12-pack påskmust och dito med mineralvatten, lite förpackningar med toarullar och köksrullar. Som ni säkert förstår hade jag att göra en stund med upplock och förpassandet till rätt platser. Och nä, det är ingen annan tillåten att göra här i huset. Hemmets städ-och organisationsgeneral är moi! Nu är kvällens käk preppat och det bjuds på Ribeye steak till de äldsta grabbarna i huset, GB får wraps och själv tänker jag njuta av pankofrittade Tigerräkor med  chiliaioli. Lite selleri och morötter i stavar tillsammans med salsa, dijondipp och en fetaoströra. Ost och kex förstås. Ett glas vin lika mycket förstås. Ikväll är nämligen första lediga kördagen för Taxi3 sedan i söndags. Gissa om det känns lyxigt?

Så här ligger jag nu framför brasan och njuter. Lugnet lägrar sig över den blekingska Happyvardagen och vi tycker att livet är bra härligt ändå. Lycka över så många saker – inte minst över att mitt perspektivistiska förhållningssätt är så vältränat. Nu tänker vi hålla helg. Häng på, folket! Kram Mia