Det går bra nu…..

Trodde väl i min lilla enfald att jag skulle klara mig ifrån makens bacillusker. Tyckte att jag kände mig lite risig i helgen, men att det vände på söndag eftermiddag. Och eftersom jag låt däckad hela förra julledigheten i flunsan, så sägs det ju att man kan bli lite immun. Det tyckte jag lät jättebra. Inte så lite naiv är man…..

Traskade iväg till jobbet i måndags och drog med mig en 6-åring med huvudvärk.  11 ordinarie personal var sjuka eller vabbade (2 på semester). Det är inte lätt att hitta vikarie kan jag meddela, men alla som jobbar hos oss är så underbart flexibla – så vi skyddade och säkrade och satte en personal på varje grupp. Dessutom hade vi en ansenlig mängd elever sjuka så…Vid lunch kände jag hur kraften helt rann ur mig och vid den tidpunkten hade väl Gabriel hunnit bryta ihop 8 gånger (inte dansa på gympan, fel stövlar, inte rätt sorts sås i matsalen) eller så. Färden hem blev lätt panikartad – ni vet när man mår så där tjuvtjockt att man inte vet när eller var det ska komma. Hann precis stanna bilen på uppfarten. Puh! Sen låg vi däckade resten av gårdagen och hela natten. Hög feber, huvudvärk och så lite kräk. Toppenmysigt! Jo, nog var man immun alltid…..

Idag ligger 3/4 av Happyvardag i flunsan. Eller låg….För vid lunch blev det fart på oss. TB, den enda friska av oss, passade på att skada sig på idrottsspelen i skolan och fick föras till akuten. Ymnigt näsblod, omtöcknad och yr, med eventuellt skadat näsben. Maken for till akuten och vi andra väntar nu hemma. Lätt stressande……Knappt en vecka till julafton, men nog ska vi väl hinna bli friska och krya. Håll tummar och tår. Hoppet är ju det sista som lämnar en, eller hur? Återkommer med uppdatering när jag vet mer.

Kram Mia

Uppdatering!

Näsbenet var helt av. Lätt hjärnskakning. Förlorat mycket blod. Näsan dragen rätt. Operation 1 nästa torsdag för att lyfta upp och hitta så många småbitar som möjligt. Leta fram foton – framifrån och i profil. Operation 2 blir en rekonstruktion. Nu ligger han här. Det blöder fortfarande, han är lite yr och mycket trött. Men som alltid vid gott mod. Ser sig som den krigare han är. Tack snälla Mackan och Adam T för era uppmuntrande ord om honom. Det betyder oändligt mycket.

Soccermum says – Det som inte dödar, det härdar!

Rubrikens devis kan vara rätt irriterande, men ack så applicerbar både här och var i det vi kallar livet. Säsongen 2012, som skulle blivit en utvecklingsbar transportsträcka till det nya, slutade i ett enda stort frågetecken. Tärande väntan på besked blandat med spirande förväntan, toppades så med en rejäl kraschlandning. Att inte bli uttagen till en spetstrupp är förstås trist, men fullt hanterbart som TB säger. Att klubben valde att ”offra” två årskullar genom att strunta in en breddsatsning för dem, är desto tuffare att förstå. Inte nog med att du just blivit ratad, du ska direkt på egen hand (16 år gammal) hitta hem borta. Ett tilltufsat självförtroende. En självkänsla som fått sig en törn. Då kanske man inte känner sig som hetast på marknaden, om man säger så. Och ändå var det ingenting mot den stora käftsmällen i kombo med en dito rakt i solarplexus som kom i och med  klubbens högst arroganta sätt att undlåta sitt informationsansvar och därmed låta dessa grabbar få veta det bakom ryggen. När klubbens representant sedan efter en intern påtalan ringer upp, sker detta samtal utan någon som helst ansats till ursäkt över hur allt gått till. Och så ondgör sig samhället över ungdomars uppförande och bemötande – utan att för en enda sekund fundera över vem/vilka det var som föregick (läs: borde föregått) med gott exempel. Nä, skämmes ta mig tusan, så de bör……

Nåväl….Det som inte dödar, det härdar. Självömkan=check! Sörjt utebliven chans=check! Ilska över sättet att bli behandlad=check! Distanserande=check! En fot framför den andra, så fortsätter vägen. Livet. Hard work&Dedication. I´m proud. Det är en relativt liten stad vi bor i och Happyvardags kontaktnät är gigantiskt. När makens kompis hörde vad som hänt, tog han omedelbart upp telefonen och ringde ett samtal. Därefter kom ett samtal från en annan klubb som på dirren tog sig an TB. Två träningar. Ett bemötande av samtliga (tränare, ledare, sportchef och spelare i A-B- och 97-trupp) som inte lämnar något mer att önska. Påskrivna papper, spelklar imorgon. Medbjuden på happening redan igårkväll.

Så hittar man hem borta. Och så blir borta plötsligen hemma. Livet är ingen rakt och lättsam korridor, utan ett virrvarr av labyrinter. Och alltid om man har tro, så kommer det att öppnas en dörr för en. Kanske inte alls den man själv hade tänkt sig öppna, men alldeles säkert en som kommer att bli bra för en. Den dörren har öppnats och TB valde att kliva in. Han är inställd på full satsning och hans drivkraft kommer definitivt att vara att visa den gamla klubben vad de gick miste om. För även om vi har valt att ”släppa hörnflaggan och komma in i matchen”, så kommer åtminstone  jag aldrig att kunna säga ett gott ord om klubbens människosyn och sätt att hantera fotbollsintresserade grabbar i en högst påverkbar ålder.

Söndag i Happyvardag och regnet töar snön friskt här. Så himla trist! Maken är totalt nockad av influensan, men Gabriel och jag mår bättre idag – ingen feber, bara hosta och huvudvärk. TB har ägnat dagen åt plugg, själv har jag städat (älskar) och fixat. Nu blir det söndagsmiddag för 3/4 av familjen och ikväll har TB a-lagsträning. Körningen tvärs över kommunen känns så välinvesterad – särskilt när TB säger att de både hälsar och verkar glada över att jag dyker upp. Väluppfostrat, disciplinerat och med en härlig människosyn. Prisa Gud att det finns sådana klubbar…..

Två jobbedagar kvar, sen tar vi jullov. Happy tredje Advent folks…. Kram Mia

Gangnamnstyle, peeling och hundväder

Vi fick snö till december. Mycket snö till och med. Och kyla. Vacker tillvaro, lite ljus och så många härliga aktiviteter. Och verkade jag uppskatta det? Jag svarar själv: Tänk att jag skulle komma på just nu hur mycket jag egentligen gillar snö – just nu när den liksom håller på att töregna bort. Att man alltid ska vara så fel på det. Idag är det verkligen ett riktigt hundväder. Ett sånt där väder som bara tvingar ut hundägare och riktigt övertända golfspelare. Och jag tillhör inte det sistnämnda. Verkligen inte det sistnämnda, även om det verkar som om någon anmält mig till en golfkurs. Stackars krake……Vet uppenbart inte att maken febrilt försökt lära mig klubbgreppet. I 22 år. Hallå, lättlärd eller?

Sista jobbedagen igår bjöd på allt från föräldrasamtal, via underbar stund som fröken i åk 2 (tack söta goa elever. Ni verkligen made my day) för att sedan duka och trixa inför p-festen på kvällen. Tyvärr tappade jag gnistan något då liten Gabriel redan på eftermiddagen såg hängig ut och vips hade han skallevärk och feber. Så för oss blev det något av en snabbfest – men med god mat och dryck, härligt sällskap och så danskurs signerad Mr Gangnamnstyle himself, Rasmus. Vilken kille vi har anställd! Grymma moves. Underbart minspel. Kung på dansgolvet, helt klart. Men så är han ju fostrad från start. Han började i åk F hos oss när Svettpärlan startade 1998 och efter gymnasiet (dock inte hos oss, vi har ju inte det) så blev han anställd på fritids hos oss. Välkänd från start, liksom.

Vaknade tidigt med en febervarm Gabriel och flyttade upp i soffan. Straxt därpå vaknar maken med hög feber, ont i hela kroppen och en sårig hals. Kul! Själv känner jag mig något skrovlig, men provade att försöka peela bort bacilluskerna. På med regnkläder och så ut med Milou. Hyfsad vindstyrka och piskande snöblandat regn rakt i fejset. Oerhört uppfriskande. Ty för hundägare och golfspelare finns det liksom inget dåligt väder…… (BTW…den som kom på den klyschan borde ha stryk). Nu ska TB hämtas från lördagskneget och kvällens lilla firande på restaurang får skjutas på framtiden. Vi kör nog köbepizza och lite bubbelPommac hemma istället. Funkar fint för oss.

Ha en fortsatt god helg vänner…..Kram Mia

Skolcool – Vågar man fira lucia?

Mitt i den högst aktuella luciadebatten – om pepparkaksgubbar/gummors varande eller icke varande. Om tomtar bör ses som hedniska symboler. Och om inte luciatåg egentligen är närbesläktat med KuKluxKlan, eller inte. Mitt i denna sörjan står vi plötsligt inför ett firande och aldrig har väl denna dag varit så lite efterlängtad. Så förbannad. Så tabubelagd. För vem vågar snart fira något överhuvudtaget? I skolan alltså! Frågan känns i dagsläget högst berättigad. Skocool är tillbaka med ett rykande färskt ämne. Håll till godo!

Det görs narr av skolan. Man gör sig lustig över kommuner, skolor, vår yrkeskår och enskilda lärare i denna debatt. Skrattar lite överlägset och tycks anse att vi är fåniga beiga halvfigurer som inte tar ställning. Att vi överdriver. Att vi är känsliga. Och ängsliga. Kära Sverige….döm oss icke så hårt. Döm oss icke förrän ni vandrat ett par skoldagar i våra tofflor. Att leva under ständiga hot kan nämligen ha den här effekten. På oss i skolans värld i alla fall. Vi som har lika många sätt att ta oss an tillvaron, lika många olika bemötanden, lika skiftande ”regler” som vi har elever (och för all del deras föräldrar) och viljor. Undra om det finns någon annan yrkeskår som nagelfars så in i minsta beståndsdel – det vi gör och säger, de kläder vi bär och allt det vi är. Känslan av att när som helst av vem som helst kunna bli uthängd, påhoppad eller i bästa fall bara ifrågasatt, hänger som ett enda stort Cumulus Nimbus över oss (nederbördsmoln på latin. Jo men, jag kan mina molntyper på latin jag….). Det är hot om samtal till rektor eller varför inte hot om anmälan till en mängd olika instanser – DO, polis, barnombudsmannen, Skolinspektionen…ja, name it…..Vi vänder ut och in på oss själva i jakten på att göra allt rätt hela tiden. Vi trippar på tå. Informerar. Vänder och vrider. Försöker hitta både fallskärm, hängslen och livrem innan vi tar några beslut. Ber om ursäkt. Försöker blidka. Lovar bot och bättring. Ler och nickar och säger ja tack och amen. Nej, nej, nej…för guds skull. Amen säger vi förstås inte. Det är lika förbjudet som gudsordet. Så det säger vi verkligen inte heller. Fel gör vi. Oj, vad fel vi gör. Och allt som oftast verkar man tro att vi gör fel på pin tji (med vilje). Blir anklagade. Fel tonläge, fel ordval. För mycket, för lite. Vi kränker och diskriminerar. Och trakasserar. Använder han och hon istället för hen. Borde veta bättre. Borde orka mer. Visa lite mer engagemang. Våga ta ställning. Höja vår status. Jo man tackar…..När vi i själva verket varje dag brottas med oket: Vad kan jag behöva stå till svars för idag? Någon där ute i icke-skolSverige som är sugen på att byta karriär så här lagom till lucia?????

Så döm oss icke så hårt.                                                                                                                                                 Vi försöker febrilt att tolka alla våra styrdokument, våra förordningar, vårt lokala regleverk och normsystem. Vi vill inte göra fel. Vi vill inte utsätta någon för hemskheter. Vi är ju bara helt vanliga människor som vill guida just ditt/dina barn genom sitt skoläventyr. Vi brinner för skola och omsorg, kunskap, gemenskap, lärande och utveckling. Vårt mål är att hitta nyckeln till just ditt/dina barn och optimera dennes chanser att nå det yttersta av sin potential. Vi vill att ditt/dina barn ska få bli stjärnor i sina egna liv. Men vi är inga cirkusartister. Inga trollkonstnärer. Vi besitter inga övernaturliga krafter. Vi är helt enkelt bara helt vanliga människor. Människor som har vigt våra liv åt skolan, kunskapen och lärandet. Människor som balanserar mellan förmedlandet av vårt svenska kulturarv och att inte utsätta någon för konfessionella inslag i undervisningen. En yrkeskår som varje dag riskerar att att bli mer eller mindre offentligt ”avrättade”, utskrattade, nedvärderade. Så, döm oss icke så hårt…..

BTW….vi firar lucia idag på Svettpärlan. Vårt vackra luciatåg har haft fullspäckat schema idag och ikväll går vår traditionsenliga luciasoaré av stapeln. Jag kommer att nästan svämma över av stolthet. Fantastiska pedagoger, härliga elever och ytterst tacksamma föräldrar – tänk om mediaSverige någon gång hade valt att visa upp den sidan av skolans värld. Då kan vi börja snacka om statushöjning. Och kanske, kanske skulle överseende komma som ett brev på posten då. Kanske skulle man våga tro på oss i skolans värld. Igen….för det fanns ju faktiskt en tid då det var så.

Kram vänner….

 

 

Talskrivning

1+1=2  eller   74-20=54 eller inte ens X+126= Y

Självklart handlar det om en helt annan typ av talskrivning. Tack och lov utbrister några här i mitt hushåll. Det är nämligen allmänt känt att just matematik inte tillhör rektorskans styrkor, så jag håller mig helt enkelt till bokstäverna istället.

Det är bråda dagar nu. Och jag har massor som skall hinnas med innan tisdagens julavslutning – alla saker med deadlines dessförinnan. Och att skriva tal på begäran är inte min melodi. Jag har lite svårt att värka fram orden. Helt enkelt behöver jag vara in the mood….Det är just det tillståndet jag strävar efter att hamna i nu. Pronto! Och jag har jobbat undan under dagen, kört snöiga backintervaller med pulkarace och dessutom förberett maten. En varm dusch och så brasan. Hoppas det ska vara bra uppladdning….

Kram Mia

Det lilla extra

Jag tycker att det är underbart mysigt att överraska. I dag fick eleverna julbord á la Mats och Janne som skollunch och som extra bonus blev det julmust, pepparkaka och skumtomte också. Icke att förglömma en serverande rektorska, vilket eleverna brukar gilla.  Helt klart en lite roddig, men mycket mysig dag – eftersom vi också valde att förlägga skolans julpyssel till denna dag. Antingen kör man ihop allt stök på en och samma dag eller också sprider man på gracerna. Vi valde som vanligt det förstnämnda…..

 

Julbord med bildstöd. Otroligt viktigt att kommunicera hur mycket man får ta av varje – eller nåja, vi hade förstås mer på julbordet än prinskorv, köttbullar, räkägg, pepparkakor och skumtomtar. Dock var det ingen strykande åtgång på sillsallaten, rostbiffen, sillen och Janssons förra året så vi var lite wild&crazy och chansade i år. Det höll….

Trött är jag och kväll är det. Vi sitter uppkrupna i soffan och pratar i munnen på varandra. Kvällens möra biffstek (TB och maken) och toast Skagen (mami) har mättat våra magar och nu är aktivitetsnivån extremt låg. Skönt, som omväxling. Kram Mia

Julens to-do-lists

Tjabba, tjena, hallå……Värsta vargavintern ju. Det snöade massvis igår, för att inte tala om inatt. Maken var nog uppe innan tuppen idag och körde snöslunga så det stod härliga till. För en stund var vi lite vilsna i om vi skulle våga ge oss ut mot jobbet, då E22:an var ständigt rödmarkerad hos Trafikinformationen, men till jobbet tog vi oss. Och nu snöade det ganska rejält och blåser igen. Det har lovats 30 cm nysnö under kvällen/natten. Ja, ja….jag måste erkänna att jag tycker det är både mysigt och lite gulligt. Gulligast är ändå min make som kör mig vart jag än ska…..

Helgen var ju ganska körig – verkligen en ovanlighet här i Happyvardag. Tidigt i lördags morse hann jag dock plita ihop julens alla to-do-lists och genast sänkte sig friden. Alla saker är inplanerade i datumordning och alla inköpslistor skrivna, likaså vem som ska ta med vad till julens knytis. Me like! Och då mina vänner, då finns det nästan ingenting som stressar upp den här rektorskan. Listor följs (ja, jag är lydig jag) och ibland gör jag saker lite tidigare än planerat, vilket då räknas som bonus och gör en extra nöjd och glad (inte bara lydig, utan ganska lättillfredsställd också som ni märker). Exempelvis överraskade jag mig själv genom att köpa nästan samtliga julklappar igår medan Gabriel var på kalas. Nästan galet skönt liksom. Alldeles särdeles skönt eftersom jag hade tänkt mig en tur till byn idag, men snön kom som bekant i vägen.

Ja, det är så det fungerar i Happyvardag. En salig blandning av listor som stödjer en kontrollneurotiker som rektorskan. Jag är ju ingen anhängare av arbetshopar, utan gillar en jämn fördelning – flyt. Ja, man kan nog säga att hitta flytet är primärt i mitt liv. Nu håller vi måndagskväll och håller tummarna för en snäll snönatt.

Kram Mia

Att veta sin plats

Tidig söndagsmorgon och det är bara mami vaken. Gårdagens ihärdiga snöande har bytts mot -16 grader och ett frostlandskap. Ganska vackert måste jag tillstå. Trots kylan är det det oroväckande gråmulet, vilket säkert innebär att det tredagarssnöoväder som utlovats snart gör sitt intåg. Nåväl, har snön kommit är jag rätt tacksam om det ligger kvar. Slask och blask gillar vi inte.

Vaknade lördag morgon av adventsstjärnornas bleka sken och ett härligt sprakande från braskaminen. Maken var uppe med tuppen och jag gissar att det hade att göra med önskan om att få köra snöslungan. Och det fick han göra med besked under gårdagen. Vi hann med lördagskneg (TB), shopping (mami och GB), kompishäng med goa Putte, Millie och Nemo, långpromenad, snöbus och så ett 65-årskalas hos finaste farfar och farmor.

Idag har vi en busy day framför oss. TB har sista träningen med gänget och Gabriel Noahs kompiskalas på Leklandet. Sen har Gabriel fotbollsträning och ikväll julfest med sin klass. Kvällen skall TB tillbringa med kompisar, vilket innebär att Taxi 3 är i tjänst. Tanken på att äta åtminstone en måltid under dagen ihop lämnar jag härmed hängande i luften. Vet faktiskt inte riktigt hur vi ska få ihop det.Nåväl, en som definitivt kommer att hålla sig på sin plats, det är Milou det. Inte många steg från braskaminen – han vet sin plats i hemmet, den killen.

Hoppas ni alla har en skön adventssöndag. Kram Mia

Åldersnojjad?

Ja, inte jag alltså. Men nog tycker jag att åldersfixeringen i vårt land är rätt komisk, ty det tycks vara av avgörande i alla lägen att alla får veta hur gamla alla är. I all typ av media framgår det allt som oftast hur gammal belyst person är. Känns som om det är ett slags trygghetssyndrom……här är åldern, kategorisera själv. Tryggt är det förstås också med åldersgränser på saker och ting. Den senaste tiden har fokus definitivt varit på aktuell sådan gällande filmen ”Breaking Dawn 2″, inget som direkt har berört oss i Happyvardag men ändå. Berör oss gör dock många saker som börjar närma sig för TB – körkort, krogen, alkohol tja, name it. I januari fyller han 17 och det där sista året hoppas jag ska passera i slow motion.

Vissa åldersgränser är knepiga att förstå, särskilt för ungdomar som lever nära dem. Vissa har denna vecka visat sig vara rätt knepiga att förstå även för denna mamin. Tänkte att TB kunde springa in affären och köpa det jag hade glömt, men det skulle visa sig bli lättare sagt än gjort. En 18-årsgräns satte direkt käppar i hjulet. Och det var varken folköl eller cig, ej heller lotter eller spel – nä, det som saknades hemma och i min redan färdighandlade (trodde jag) kasse var något så farligt som……

….toalettspray. Japp, ni läste rätt – TOALETTSPRAY. Skicka inte barnen med lapp och pengar till butiken för att inhandla dessa hemskheter. Det är 18-års gräns. Hihihihi…TB har briefat in sin mami i vad en del ungdomar gör med sådant, men ändå. Rätt komisk situation….

Underbara fredag. Så evinnerligt efterlängtad. Bra dag i bra vecka på jobbet, lite myshandling och så hemfärd. Inkörning av ved, upplock av väskor och kassar samt snabeldrakesfärd och diverse undanplock. Härligt! Nu är jag precis inkommen från en underbart vintrig powerwalk och här sprakar både brasor och ljusen är tända. Här ska det förberedas för pestogratinerade musslor, lite lantbröd och diverse delis.

Happy Friday folks….Kram Mia

Skolcool – Elevbestämmande

Elevbestämmande är långt ifrån detsamma som elevinflytande, det där kan vara en svår vän att leva med. Många är de gånger då vi för diskussionen om att elevinflytande handlar om att få vara MED att tycka och tänka, ibland även att vara MED och bestämma. Elevinflytande skall genomsyra vår skolvardag och våra ämnen, som ett slags naturligt inslag, men det är inte alltid helt enkelt att hitta de optimala formerna. Varmt välkommen till veckans Skolcool….

Denna vecka har dock Svettpärlans elever på egen hand fått bestämma. Bestämmandet har förstås föregåtts av tränandet av den demokratiska processen – från varje individ, via klassrådets forum till Elevrådet. Och självklart handlar det om något så viktigt som skolmaten….Ett kan man vara säker på och det är att alla, och då menar jag verkligen ALLA, har sin egen uppfattning om vad som är favoritmat. Under senvåren röstades en önskemeny fram och det var nuvarande åk 7 som vann. Denna vecka har denna förverkligats. Ni förstår säkert att jag fick förklara detta lite extra för våra föräldrar, så att de inte trodde att kockarna plötsligt fått fnatt. Hyfsat nöjda elever har vi haft i alla fall…..

BTW……TB fick igår bakvägen veta att han uppenbart inte blivit uttagen till laget. Svårt nog att bli ratad, att inte bli meddelad måste nog ändå anses som värsta lågvattenmärket ever. Undra när klubben hade tänkt att de stackars grabbarna skulle sluta hoppas? Skämmes ta mig farao…..Vi har gråtit så mycket att mina ögon numera känns som två ökensandgropar. Nu ska jag inte älta det mer….ni är väl urleda på denna never ending story….Kram och tack till er alla för underbara ord och stöttning. Det värmer så otroligt mycket….