Happyvardags årskrönika

Ett år. Alla dessa dagar. Ingen avgränsad del av livet precis, men ändå…..en del av just livet. Vårt liv. 365 dagar. Fyllda av upplevelser, milstolpar, mirakel, äventyr och en helt fantastiskt härlig happyvardag. Som helhet har vi haft en spännande och utvecklande år, likväl som harmoniskt på det personliga planet. Delarna som bildar vår helhet, året, har dock ofta varit av ganska motig karaktär – det måste tillstås. Periodvis har vi fått kämpa hårt med såväl tankar som känslor och en hel del upplevelser. I den lilla världen har vi försökt bejaka det jobbiga och hitta bra vägar vidare – men sett i ett större vidare perspektiv har vi så oändligt mycket att vara tacksamma över.

Vi startade 2012 med att fira vår 16-åring – tänk vad tiden går…..

När våren började närma sig for vi iväg till sommarvärmen. Årets långsemester gick som vanligt till Florida och vi hade det som vanligt helt underbart.

I maj firade vi att vår lille son fyllde 6 år. Snacka om att tiden går.

Sedan gick veckorna snabbt till det var dags att säga adjö till Svettpärlan för TB´s del (underbart!) och Skogsmyran för Gabriels del (betydligt mer sorgesamt)

Sommaren blev en enda lång väntan på sol och värme. Vi hann med minisemestrar på såväl Sävö och i Stockholm, som på Österlen och i Köpenhamn. Många gamla vänner hade vi möjlighet att få träffa och så även en hel del nya. Roliga fester och sammankomster, där Cowboyfesten hemma hos oss var en härlig höjdpunkt. Festligast av allt kan ha vart då undertecknad och Milla krossade allt motstånd i speltävlingen (som vanligt!).

 

I augusti kom äntligen lite sol och värme och vi passade på att bada överallt. Härliga poolbad hos Sis Nettan med familj och underbart havsbad hos Helle och Manny med barn på Aspan. Lovely!

I augusti mötte vi två gigantiska milstolpar – TB började gymnasiet och som numera kortklippt kille och Gabriel började förskoleklass. Wow, vilka stora grabbar vi har.

Hösten började dock motigt med TB och hans fotboll. Först en bäckeskada och lång rehab för att sedan toppas med att stå klubblös, då han inte kom med i klubbens PA-satsning. Efter en rejäl kraschlandning och ett tilltufsat självförtroende plockades han snabbt upp av fantastiska Rödeby AIF. I terminens absolut elfte timme råkade han dock ut för ett näsbensbrott i en nickduell och är numera nyopererad.

Övriga i familjen avslutade höstterminen i en rejäl influensa, men lyckades precis komma på benen lagom till julhelgen. Tomten kom förstås och vi fick uppleva kanske den bästa julafton ever – trots en avsatt grangeneral och en ”more-is-more-julgran”. Med till och med dinosaurier i.

Så idag skriver vi alltså 2012-12-30. Av förklarliga skäl blev det ett mycket lugnt jullov och en hemmavarande nyårsafton. Vi ska äta gott – en meny signerad TB- och sedan skjuta smällare och raketer. Därefter har vi ännu en veckas ledighet och ett återbesök på sjukhuset för TB att se fram emot. Och ganska snart är han nog på benen ”pau riktit” igen.

 

Året har förstås lärt oss en massa saker. Inte minst att det viktigaste av allt är att vara tillsammans och finnas till för den som bäst behöver en. Att vi klarar långt mycket mer än vi tror och att när man väl har tagit sig igenom svårigheter, det är då man växer. Vi har lärt oss att man aldrig kan lita på att det goda ska segra, att andra ska göra rätt val, att andra ska hålla vad de säger och lovar – men att det inte innebär att vi ändrar vårt etiska och moraliska ställningstagande. Att man kan aldrig välja omständigheterna i sitt liv, men att man sannerligen måste ta vara på möjligheten att påverka vad man gör av omständigheterna man utsätts för. Vi har ivrigt odlat förmågan att välja våra tankar och vi jobbar vidare på att inte ta oss själva på för stort allvar. Extra tacksamma är vi över att få ha så många av de våra med oss i vår happyvardag och att allt har blivit så himla bra för TB på sitt gymnasium. Även Gabriel har kommit in hyfsat i sitt skoljag och han börjar gilla en del av det som ska göras. När 2012 snart blir 2013 ska vi dessutom börja planera för sommarens semesteräventyr. Det som inte dödar, det härdar – det har vi lärt oss. Och någonstans tror jag vi står väl rustade att möta framtiden bara just därför.

På återhörande imorgon go vänner, någonstans mitt emellan alla nyårslöften, dukning och matgrytor. Hoppas ni har en fab nästsista dag på 2012.

Kram Mia

 

Intuberad son

Skräckens ord. Hua! Intubera kan vara ett av mina keywords för kräkningar. Ni vet sådana där ord som, om jag hade varit författare i skräckgenren hade skrivit, får blodet att frysa till is i ådrorna. Nu är jag ju inte det så…..nåväl, det finns en del ord som får mig att handlöst vilja kräkas. Ord som gör mig skräckslagen.

Dagen D för operation av TB´s brutna näsa idag och vi var förstås på plats i god tid, helt inställda på en lång dags väntan. Innan vi visste ordet av befann sig huvudpersonen iförd snygg operationsstass och vips blev han bortrullad. Alltså, då är man inte tuff och kaxig som mami. Vet inte egentligen om jag hade velat vara med vid själva sövningsproceduren, men hjärtat höll på att brista liksom. Sövning, intubering och så själva operationen där näsan bröts av och sedan byggdes ihop igen. Själv satt jag i kafeterian. Eller, rättare sagt, mina saker befann sig där. Själv hann jag med ett antal besök på toaletten – närmare bestämt 9, där 2 innebar kräkningar. Japp, ni som känner mig vet ju att det är så jag hanterar allt som är läskigt, ledsamt eller jobbigt. Jag kräks. That´s me!

Nyopererad son på postop. Trött, ont och yr. Han pendlade friskt i vakenhet – ibland fnissade jag lite åt hans yrande och ibland torkade jag ilsket bort en tår i ögonvrån. Blicken fast på monitorn – puls, hjärtslag, blodtryck. Och varje gång den larmade höll jag på att sluta andas (larmade vid låg vilopuls. Och det hade han.). Man är bra liten när man är på besök i sjukhusvärlden. Men vilka fantastiska människor vi har stött på idag – op-teamet, läkaren och så finaste tjejerna på postop. Lugnt och tryggt och proffsigt. Tack snälla alla för allt idag!

Nu har vi landat på hemmaplan. TB kan med nöd och näppe hålla ögonen öppna. Han har lite ont, näsan är tejpad och fylld med tamponad. Vila och återhämtning samt ny tid på sjukhuset om en vecka. Läkaren var riktigt nöjd med operationen och ansåg sig ha kunnat rädda näsan på ett bra sätt. Puh! Imorgon ska ett ansiktsskydd beställas och snart kommer han att vara igång med först styrka och löpning, sedan bollövningar för att om 4-6 veckor förmodligen kunna gå för fullt igen. Det vore honom väl förunnat! Jag säger tusen tack till alla goa människor för er ombrysamhet och er pepp. Det betyder oändligt mycket. Och btw….ett annat ”keyword” för kräkningar är blodpudding. Man kan ju hoppas att maken satsar på något annat till fredagsmiddagen ikväll….

Kram i lass från Mia

Ge mig en bild!

Smile! Cheese! Säg, skit! Alla trix är jättebra för att få till det där med foton. Jag är verkligen ingen mästerfotograf och ganska ofta glömmer jag bort kameran (även om det har blivit mycket bättre sen mobilkameran kom in i mitt liv). Man skulle kanske  kunna tro att mitt favoritföremål för fotografering skulle vara mina söner, TB och Gabriel, eller kanske möjligen vår vovve Milou……det skulle man verkligen kunna tro. Vid en närmare kontroll, en slags miniforskning – förstås helt evidensbaserad – har jag kommit fram till något helt annat.

Mitt favoritföremål för fotografering står ställt utom allt tvivel. Och det är ingen speciell person. Istället är det en speciell aktivitet. ”Mitt i tuggan”, skulle denna aktivitet kunna benämnas. Jag verkar ha en fabless för att fotografera människor när de äter. Sjukt, eller? Om ni undrar varför jag forskar i mina foton så har det en mycket klar anledning. Imorgon ska TB nämligen genomgå operation nummer 1 och de vill ha foton på honom som han såg ut innan hans olyckliga nickduell förra veckan.. Ett framifrån och ett i profil. Och jag letar som värsta galningen efter ett profilfoto ……

Idag har det verkligen varit dan före dan hela dagen. Vi sov länge och sedan har vi försökt fördriva tiden på ett bra sätt. En liten vända till stan och så handla lite tidsfördriv till morgondagen. Rätt avslagen stämning. Sedan en tur till Sis och det var bättre. Klart stämningsförhöjande – som alltid hos dem. Dessutom fick vi låna med oss fina barstolar hem – kolla bara bilden så snyggt vi fick hemma hos oss. Ska nog banne mig bjuda hem dem på en brakmiddag snart som tack för allt vi får av dem alltid. Nu har vi käkat Oriental Chicken och landat i soffan. TB är lite dämpad. Själv är jag fokuserad på att välja rätt tankar – den förmågan odlar jag friskt. Ikväll måste vi komma i säng i bra tid då vi ska infinna oss på op imorgon klockan 07.15. Väskor ska packas och efter 24 får inget intagas. Och innan dess hoppas jag att jag ska ha hittat rätt foton också…..

Håll tummarna för TB imorgon. Be gärna en bön. Låt oss hoppas att allt ska gå lätt och bra. På återhörande vänner, då vi är åter på hemmaplan. Kram Mia

Boxing Day

Bäst -före-datum har en förmåga att få en till att ha något att relatera till. Tja, för att vara helt ärlig är det väl dess enda uppdrag. Och det funkar för mig. Just idag har jag upptäckt något i min omgivning med väldigt kort bäst-före-datum och det var en ganska smärtsam upplevelse. Vad snackar hon om undrar ni säkert? Kondition mina vänner, kondition.

Det fanns en gång i början då man lätt kunde leva på sin grundkondition, men det var för länge sen….så länge sen. Ju fler år som har lagts till historien desto mer kan just grundkondition tituleras färskvara. Det går sannerligen inte att leva på gamla meriter särskilt länge. Och det räcker med en fjuttig (kändes det liksom inte när jag låg där, men …) influensa och man känner sig som värsta nybörjaren igen. Inte för att jag på något vis är något elitmotionär vanligtvis, men jag har ju jobbat upp ett visst tempo och en viss sträcka som känns hanterbar. Den är jag upplysningsvis inte i närheten utav nu kan jag meddela. 6 dagars influensa och sängläge/hemmavarande och nu är jag svag. Idag var tredje dagen med promenad med Milou och det är tungt. Och det går sakta. Låren protesterar och andningen blir lätt ansträngd. För att inte tala om hostan som dyker upp som på beställning. Men ändå…..jag gör det. Och jag vet att det kommer att vara tungt ett tag….Men alternativet att låta bli finns inte. Jag blir rastlös, känner mig som en fläskfia och bara tänker på alla krämpor som kommer med det. Jag trivs med motion. Ja, sanningsenligt skulle jag inte kunna leva utan motion. Det måste inte vara gym och instruktörer, pass eller fysiskt hårda aktiviteter – men att se till att flera dagar i veckan utöva någon form av fysisk aktivitet, det måste åtminstone jag för att må bra.

Hoppas ni har det härligt raringar på Boxing Day. Här har dagen bjudit på jobb för TB och vi andra har varit en tur på rean i stan. Nu är kompisOliver här hos TB (han far hem till Köpenhamn imorgon) och maken lagar lövbiff med pepparsås och hemfrittade pommes. En underbar doft sprider sig i huset – prisa gud att julmatsdoften får stryka på foten. Nä, vi är verkligen inga älskare av julens dofter och smaker. Faktiskt inte alls. Ikväll ska vi kolla film, vara uppe sent och spela spel. Och imorgon tar vi sovmorgon. Igen! Lovely!

Kram Mia

The melting pot: Christmas

God fortsättning på julen go vänner! Juldagens morgon har fått gry och i Happyvardag är det endast rektorskan vaken. Jag har smugit mig upp, tänt julgranen och sitter nu uppkurad i läsfåtöljen. Lyssnar på vinden som viner utanför. Annars är det bara tyst…..En ganska stor kontrast till julaftonens stoj och glam. Dagen med stort D. Dagen som Gabriel väntat och längtat efter och som han igår ”knappt kunde tro sina ögon hade kommit” (citat GB).

Julafton firas traditionsenligt hemma hos oss – antalet gäster varierande, men annars alltid här. Igår var vi 13 stycken. Vi träffas straxt före Kalle Anka drar igång på tv:n och avnjuter då en glöggbuffé, kollar Kalle tillsammans och myser. En stund senare kommer tomten och det rådde inga tvivel om Gabriels tro i år heller. Mitt i paketutdelningen utbrister Gabriel: Ser ni nu hur snäll jag har varit (dunkar sig för säkerhets skull lite på bröstet och pekar på högen med klappar). Hahaha Sötnos!  Julbordet dukas sedan upp och avnjuts under mycket prat, skratt, sång och frosseri. Den härligaste måltiden året bjuder på – långt ifrån den godaste, men stökigt ostrukturerat mysig.

När alla gäster lämnat huset och timmen är sen. När var och en pillar med sina nya prylar och försjunker i tankar. När brasan sprakar stämningsfullt och speglar sig i mörkret utanför. Det är då dagen spelas upp i repris och jag känner mig så enormt tacksam. Vår familj och släkt är som en egen liten ”melting pot” och få vara tillsammans är fantastiskt. Här möts 6-åringen och 84-åringen, tonåringar och medelålders och en mängd olika familjekulturer. Via samtal med släkten i USA, FB-hälsningar till nära och kära världen över och tankar på dem som inte längre finns hos oss fullbordas känslan av ”VI”. Så mycket glädje och gemenskap. Makens släkt och min dito. En ”melting pot” som funkar. Så trots att vi inte kan fira alla tillsammans alltid sörjer vi inte det faktum, utan gläds åt känslan av att finnas i varandras liv. Oslagbart! Somnade med ett leende på läpparna och vaknade nog minsann likadant. Idag blir det en underbart slapp juldag på hemmaplan och imorgon ska vi förhoppningsvis träffa våra goa Köpenhamnsvänner.

Ha en underbar fortsättning på julhelgen, raringar! Kram Mia

Att tro på tomten!

Högst aktuellt ämne idag….Vem vågar säga en lilljul att den inte tror på tomten? Dåliga vibbar, ju. Fantastiska Fia Fit (http://fiafit.se/) skrev för ett tag sedan om sin ”oro” över att sonen fortfarande tror på tomten och att han kanske skulle komma att bli retad i skolan för det. Gabriel tror också på tomten. Och jag tycker det är så jäkla befriande härligt. Jag ser det som ett friskhetstecken, ja kanske till och med sundhetstecken – att det finns hopp för mänskligheten. Barn ska vara barn ska vara barn….
 
Barn ska transportera sig obrysamt i tiden. De ska leka och stoja. Barn ska våga tro på det vackra, det kärleksfulla. Fantasin ska flöda. Låtsaskompisar ska varvas med tomtar och troll, spöken och dinosaurier och alltid skall det goda segra. De ska vara hjältar. Barn ska få vara nyfikna, fulla av bus och skratt. De ska tro på tomten. Tro på sin odödlighet. Tro att de är världens mitt. Så befriande härligt. Ty tids nog kommer livet ifatt dem. Tids nog kommer de alla begränsningar att gnaga dem. Tids nog kommer de att tvivla.
 
 
En 6-åring ska vara gäst i verkligheten – inte beskåda den krasst och verklighetstroget. En 6-åring ska inte självmant värdera lägen, kritiskt granska varje situation – en 6-åring ska leva. Låt oss uppmuntra dem till att vara barn. Låt oss inte göra dem till små vuxna i förväg. Låt oss fylla dem känslan av att de är världens mitt, att de är hjältar och de duger. Låt dem tro på tomten. Och låt dem upptäcka hur det verkligen ligger till när tiden är mogen för det. Låt oss fylla dem med mod att svara andra: ”Var och en får tro och tycka vad den vill”. Och låt oss för guds skull lära dem att ingen har givit dem rätten att värdera eller döma andras tyck och tänk.  BTW…..det vore fint om en del vuxna började bejaka barnet inom sig. Att ta sig själv på för stort allvar kan aldrig vara nyttigt. Så….Dear Santa, please bring me all I want for Christmas. Please!
 
Lillejulafton har nu nått kvällen här i Happyvardag. Vi har haft en underbart mysig dag med lite lagom fix – nu doftar huset av  pepparkaksgrissini, nygriljerad skinka och lite annat smått och gott. Kvällen skulle enligt planen har tillbringats med kompisar från restaurangeran, då Henke med familj kommer hem från Kanada men eftersom snöstorm är i antågande och våg väg redan är ihopdrivad, vågar vi oss inte på en utflykt. Det vore ju högst förargligt om pojkarna skulle få fira julaftonsmorgon ensamma här i huset. Dessutom är inte TB så pigg att han fixar barnvakteri med Gabriel en hel kväll. Trist, men sant…..så är livet med barn.
Kram Mia
 
 

Dan före dan före dopparedan…..

…..kan vara den bästa av dagar. Alldeles särskilt om den infinner sig en lördag efter en sisådär 3-4 dagars ledighet. En lördag där hela familjen tar sovmorgon och mami kan smyga upp och tända granen, sätta sig tillrätta i läsfåtöljen och bara njuta av tystnad och ljus och känslan av att nu är julen nära. En lördag då det knappt finns några måsten. Just precis sådär var det nämligen idag…..

Efter en lång och slapp morgon/förmiddag for Gabriel och jag för den sista kompletteringshandlingen. Den helt knökfulla parkeringen vid Maxi och en dito vid Willys ratades och vi styrde helt enkelt kosan tillbaka hemåt och vidare ut på ön för att besöka den lokala butiken. Lugnt och skönt och så gynnar man den som gynnas bör. Win-win när det är som bäst skulle jag tro. Här fanns allt utom julålen och det kan komma att bli så att den inte finns med på julbordet i år. Tufft, men sant.

Resten av dagen har vi haft mys på hemmaplan. TB´s kompis Oliver kom hem från Köpenhamn och honom har vi fått rå om ordentligt. Underbart! Han fattas oss här i vardagen – det bara är så. Nu känns allt som vanligt igen. Så himla skönt att se TB skina upp, att leendet för första gången på länge liksom når ända till ögonen. Utebus i snömassorna har vi hunnit med Gabriel och jag och sedan blev det en långpromenad i sakta mak med Milou. Nu myser vi i varsin hörna och inväntar färden in till staden för att hämta lite Thaimat. Mumma! Imorgon har vi lite julbestyr att fixa på hemmaplan, dock förhoppningsvis utan någon som helst stress så…..Hoppas ni alla har det riktigt skönt och att ni tar det försiktigt i trafiken. Kram Mia

Att flytta gränsen…..Grangränsen, alltså

På julens to-do-lista stod för dagen idag: gran in, påklädning och pynt. Det visste jag redan igår. Eller, eftersom jag skrev listan i början av december så har jag naturligtvis vetat det sedan dess. Det innebär att redan igår började fjärilarna att fladdra omkring i rektorskans mage. Just denna del av julfixandet har sina knöliga passager, om man säger så. Exempelvis att få in granen, att få granen i foten, att få granen att stå rakt i foten, att reda ut ljusslingan och att distrahera övriga familjen så att den blir klädd som jag vill. Och att fortfarande vara vänner i familjen och därmed vilja fira jul ihop.

Vaknade till värsta vinterlandskapet och här har snön vräkt ner hela dagen. Stora dinglande vita vackra flingor. Så där perfekt lagom till jul. Lovely! Och under natten hade jag minsann dessutom fått en smärre uppenbarelse, varför jag helt plötsligt fann mig sittande med kartongen i handen. Kartongen med stort K. Och vips var både vise män och herdar, djuren och Josef, Maria och lilla Jesusbarnet på plats. Harmoni, skrek Gabriel ut av ren förtjusning. Efter diverse röj med snöslungan, sopkvasten och skottspaden bar det sig inte bättre än att det var dags. Dags för granen att göra entré. Och nja, helt smärtfritt gick det inte (det bär mig nämligen emot att ljuga). Inte heller var vi helt överrens om när den stod rakt eller inte. Ej heller när det var dags att se det som good enough. Men vi kompromissade fint och när TB kom hem från skolan var den på plats. Ljusslingan vecklades ut med vissa grekiska mindre trevliga ord väsandes ur min mungipa, men kom rysligt lätt på plats. Det var då jag trodde jag var i flow……Oj, oj, oj så fel det skulle visa sig att jag hade!

För den regerande grangeneralen hade tydligen blivit avsatt och ersatt av en trio ”more- is-more-förespråkande granfantaster”. Med TB i täten artikulerades orden: Struktur och symmetri är så överdrivet. Tråkigt. Let´s go wild! Vi vill ha sådan gran som moster Nettan alltid har. (Och hennes gran är alltid jättefin. Men that´s not me, liksom). Och vips var de igång. Total blandning av kulsorter och färger. Huller om buller. Gabriel hängde upp sina två dinosauriekulor (japp, du läste rätt. Chockerande, jag vet) ivrigt påhejad av sin far. Och där stod den avsatta grangeneralen mitt i infernot, med vackra röda kulor i händerna. Stirrade på granen. Rätt paralyserad för att vara ärlig.  ”-Kom igen Mami, sa TB. Ta inte ett steg tillbaka och granska. Bara häng upp liksom. Var inte så hämmad. Gå på känsla”. För mitt inre sa jag inte så lite väsande: Hördudu grabben, jag går aldrig någonsin på känsla. Jag går på planering. Structure gives freedom, you see”. Prisa gud att jag hade hunnit få ljusslingan och glittret på plats innan jag avsattes.

Foto på härligheten? Kommer naturligtvis inte på frågan. Eller jo, förresten. Ett enda litet foto på den enda lilla kula jag lyckades få dit. Det ska ni få.

BTW….Om ni tycker att jag verkar svårnådd över julledigheten beror det förmodligen på att jag måste grogga 24-7 för att liksom blir sådär härligt kreativt ohämmad älskare av ”more-is-more”. Tack för mig, hej!

 

 

Mitt liv som julkalender….

…och nu pratar vi varken ”Mysteriet på Greveholm” eller ”Teskedsgumman”, även om de båda också skulle kunna passat in på sätt och vis. Nä, jag tänker förstås på Sune Jul. Underbart struliga Sunes Jul som man skrattar sig halvt fördärvad åt. Det ena värre än det andra radas upp, tills det nästan blir en fars. Hur jag än försöker så är det svårt att inte se vissa gemensamma nämnare med det som kallas julförberedelser i Happyvardag. Kanske skulle kunnat bli en helt fab julkalender – borde man fundera på ett manusskrivande kanske? Influensor och kräk, fotbollsmotgångar och brutet näsben, trötthet och nu har väl också Maria och lilla Jesusbarnet försvunnit också. Ja, inte bara de, utan herdar, vise män och alla djuren. Hur farao går det där till egentligen? Packas ner snygg invirade i mjukt papper och i en kartong i januari-12 och sätts ut i en garderob i garaget, för att sedan i december-12 vara spårlöst försvunna? Så nu gör vi som kompisAlis föreslog, nämligen:  ”Fortsätt göra som de tre vise männen… Leta efter Jesus! Gå mot stjärnan! Det funkade för dem!!!” Och där har jag fastnat, go vänner….Just letting you know…Det verkar inte funka lika bra för mig.

Om jag inte visste bättre skulle jag annars ha sagt att det känns som om vi har julförberedelserna under kontroll. Men det vågar man ju knappast….Alla julklappar sveptes tidigt imorse in i sina förklädnader och har gömts undan – annars älskar jag julklappar under granen, men the little fellow tror fortfarande på tomten så….Huset har julstädats och alla tomtar har fått flytta in. Imorgon är det granen som står på tur. Och äntligen, äntligen har den gamla fula gröna julgransfoten flyttat vidare i historien. In har istället den vackra vita ullmattan och en vit stjärnfot flyttat. Jippie!

För övrigt vaknade jag på ett underbart sätt idag. Mobilen ringde och min brorsson Daniel berättade att han och hans fru Em precis fått en liten flicka. Jädrans otur att man är så infekterad att det kommer att dröja evigheter tills vi kan ses och jag får gosa liten prinsessa. Grattis, grattis, grattis…..har sett sötnosen på bild i alla fall.

Och nu slappar jag i soffan. TB är sänkt igen – det märks att han har förlorat mycket blod och så skadan med tillhörande lätta hjärnskakningen gör att han behöver vila med jämna mellanrum.  Gabriel kollar film och maken wowar. En härlig kväll…..om bara lilla Jesusbarnet kunde komma tillrätta….så hade det varit en riktigt härlig kväll.

Kram Mia

 

Så går en dag ifrån vår tid….

….och kommer ej mer igen. Så sant, så sant! Julen närmar sig verkligen med stormsteg och jag kan inte annat än vara nöjd över min framförhållning. Trots influensans grasserande i Happyvardag och så TB:s lilla olycka så är vi liksom med på banan. Jag har kunnat följa min to-do-list och idag innebar det julhandling av mat (dryck och julklappar fixades förra veckan och nu blir det bara en kompletteringsmathandling i lokala butiken på lördag). och tro det eller ej, men det tog knappt en timma på Maxi. Lagom med folk, smidigt med scanner och så världens trevligaste personal. Me like!

Kvällen har bäddat in vår värld i mörker och här inne brinner både brasor och ljus. Vackert! Världens bästa syster erbjöd sig idag att ta med Gabriel hem när vi skulle med TB till skolan (snabbvisit. Han ville prompt redovisa sin svenska). Det innebar att maken och jag fick en fika på stan. Och jag fick handla själv. Tusen tack sis! TB ligger nu sänkt i sin säng. Eller ”precis körd” som Gabriel säger. Lätt hjärnskakning och brutet näsben är inget man skojar bort liksom. Nu inväntar vi operationen nästa fredag.Vi andra är nog feberfria, men hostar ikapp. Så det blir en lugn kväll här….

Kram Mia