Att ägna sig åt livsnjuteri…..

…..i en avancerad form. Det är grejer det. Det måste vara det som är meningen med livet. I alla fall är det livet för oss i Happyvardag. Och vi är ganska bra på det, det måste erkännas….Ni vet ju hur viktigt jag tycker det är att odla en riktigt bra vardag – en happyvardag. Att livet är alldeles för kort för att inte ta alla tillfällen i akt att njuta.

I torsdags passade Maria och jag på att uträtta en del ärenden kring lunchdags samt att intaga lunch på lokal. Nya Skafferiet fick sig ett besök och som vi njöt av alla delikatesser och möjligheten att få prata helt ostört.

Fredagen blev en ganska stressig historia på jobbet eftersom båda ordinarie kockarna var lediga och därmed blev det mitt uppdrag att rodda lunchen tillsammans med broder Lasse. Det gick alldeles utmärkt, men köksjobbet är både tungt och ganska stressigt. Landade på hemmaplan och efter lite upplock tog jag mig en tur i det vackra vädret. Snabbdusch och sedan for vi hem till Allra Käresta Syster. Här hade hon och hennes töser dukat upp för värsta Halloweenbaket. Underbart mysigt! Och så blev vi bjudna på texmexbuffé också.

Nu har vi landat på hemmaplan. TB kollar film och käkar popcorn – Gabriel skriver på Ipaden (Skolstil…tusen tack för att just den appen finns). Mami soffhänger med datorn i knäet och alla njuter vi av att det är fredag. En hel lång helg framför oss….

Det kanske finns de av er som undrar om maken faktiskt dissar livsnjuter. Eller om vi undanhåller honom detta. Oroa er icke….Han kör den kanske mest avancerade formen av dem alla – nämligen på golfsemester med bästisMangan hos kompisLasse i Denia (Spanien). I en vecka. 25 grader och sol. Jobbigt! Ni som tidigare hann tänka att rektorskan är en riktig kommandora, ni kan tänka om nu. Jag är nämligen rätt supportande med hans behov…..och golf (kanske är det ett av behoven???)

Kram Mia

Kram Mia

Skolcool – Visastund

Tillhör du de föräldrar som kämpar med kombon barn-leksaker-skola? Som kanske letar borttappade leksaker eller står och stampar i hallen i väntan på att ditt barn ska hitta rätt sak, allt medan de dyrbara morgonminutrarna bara tickar iväg? Tillhör du dem som undrar vad man som skola egentligen tänker då man ibland ber att leksaker ska få stanna hemma och ibland uppmanar barnen att ta med sig. Varmt välkommen till veckans Skolcoola hemlis….

När det gäller leksaker i allmänhet ansluter jag mig till förslaget att de inte ska följa med till skolan. I skolan finns pedagogiskt material och leksaker anpassade efter aktuell åldersgrupp och det är mycket enklare för oss som skola att hantera att dessa saker går sönder. Eller försvinner. Jag tror också att det är en bra avlastning för familjer att inte behöva leta saker både morgon och eftermiddag, eller för de som inte har lika möjligheter att förse sina barn med saker.

Men det finns ett tillfälle då det är oslagbart att uppmana eleverna att ta med leksaker eller för all del något annat som är betydelsefullt för dem. Det tillfälle kallas ”visastund” hos oss och det är främst våra elever i de lägre årskurserna som sysslar med detta fenomen. I Gabriels klass (åk F) är klassen delad i två grupper och de har visastund varannan vecka. Imorgon, fredag jämn vecka, är det Gabriels grupp som får visa och alla eleverna (25) är med. De tar med sig något som de inför de andra får berätta om. Pedagogerna står redo med frågor när det behövs, men många elever berättar fritt. De andra eleverna får ställa frågor och talutrymmet fördelas enligt turordningsprincipen.

Vad är det för bra (särskilt med tanke på vad jag skrev om avlastning) med detta undrar ni säkert? Jo….det här mina vänner, det här mina vänner är den bästa medicinen i förväg för att slippa rädsla och nervositet kopplat till muntliga framträdande längre upp i skolåren. Vem minns inte den årliga muntliga redovisningen och tunghäftan samt svettattacken (kanske även magknipet) som dök upp som på beställning då man själv gick i skolan???? Det var i alla fall min fasa….Genom att i tidiga åldrar vänja våra elever vid att prata inför övriga i klassen/gruppen avdramatiserar man denna aktivitet. Vi börjar i det lilla, det nära, i deras egna erfarenheter. Vi uppmanar dem att ta med sig något som betyder något extra för dem och ber dem att berätta. På så vis tränas man också i att sätta ord på sina känslor. För att inte tala om vinsten av att allt mer förstå varandras olika livsvärldar.

I Lgr11 är elevernas muntliga interaktion och språkliga utveckling satt i centrum. Det krävs att man ständigt är aktiv och deltagande. Som elever ska man visa på samband, argumentera, göra tydliga personliga ställningstaganden, generalisera och reflektera. Skriftligt såväl som muntligt. I samtliga ämnen. Då gäller det att man börjar i tid och ser till att denna muntliga aktivitet blir ett naturligt förhållningssätt till kunskap. Att börja med visastund i åk F kan därför anses som helt lysande!

Herreminje….redan torsdag igen. Idag har bästisMaria och jag haft värsta skrattorgien på jobbet. Visst är det underbart, befriande, skönt att verkligen gapskratta. Allt tog sin utgångspunkt i vår idé om att sända mina skrivna månadsbrev digitalt. Så idag har vi lekt ”Breaking News”. Många inspelningsförsök blev det och hysteriska skrattanfall när vi drog paralleller med kända nyhetsankare – fast att vi två säkert mer påminde om Kurtan och Arne. Till sist fick Maria ha Ipaden framför ansiktet och jag lekte en variant på ”Talk to the hand”. Nu ska vi bara se om det går att publicera detta ….Roligt har vi haft åtminstone.

Kvällen har randats här i Happyvardag. Maken och svärmor har bytt bilar, TB laddar för sen kvällsträning och kvällsmaten ska snart fram.  Gabriel ritar och skriver (hans nya hobby) och maken är packad. Ja, alltså färdigpackad inför morgondagens avresa till golf och Spanien. Jobbigt…..Själv blir jag nu kokerska i Svettpärlans kök. Det är så olika….

Kram Mia

Från dur via moll till finaste dur igen

Oj, oj, oj….Det var inte lätt att somna efter gårkvällens magi på Olympiastadion. Vilka killar, vilken fingertoppskänsla signerad Hamrén och vilken lagmoral. Det är klart att alla vi experter utanför plan kan ha vår uppfattning om både laguttagning och spelsystem, men den som verkligen vet och har all tillgänglig info skötte sitt uppdrag med bravur – grattis Hamrén och Allbäck. Det här gjorde ni bra!

Om det var svårt att somna var det tvärtom vid uppvaket onsdag morgon. Klockan 04.00 ansåg Milou sig nödgad att kräkas – inte en, utan tre gånger. 04.40 traskade vi sedan ut på promenad för att tömma maginnehållet den andra vägen. 75 minuter senare var vi hemma igen. Pannlampa (rektorskan)och reflexväst (dito och Milou) på. Väldigt mörk promenad och inte fick man se dagen gry heller. Det har med andra ord varit en mycket lång dag idag, med hemgång klockan 14.30 från jobbet. Pömsig och gäspig redan efter lunch.

Eftermiddagen har sedan spenderats med finaste Helle, Neo och Nelly. Det var precis den positiva fortsättning vi behövde. Utebus, fika och innelek. Och tiden gick alltför fort.

Nu har jag och Gabriel precis städat ena bilen, då maken och svärmor ska byta bilar torsdag till torsdag. Huset är undanplockat, väskor packade inför morgondagen och golven dammsugna. Lite packning utförd åt maken och tvättmaskinen snurrar för fullt. Milou är pigg igen och vi andra ska snart käka lite. Idag blir det värsta kylskåpsrenset med fajitaspizza, lax-och kesoburgare, thairester samt ost och kex. Man måste ju fira att det är lillördag. Eller hur?

Kram Mia

Att ha tur i spel….

…..tillhör inte vanligheten för rektorskan. Men en dag slog hon till och var med i en tävling hos världens trevligaste Fina Frun. Om ni inte har besökt hennes blogg hittar ni henne här: http://finafrun.se/. Och så vann jag…..

Vad skulle väl kunna passa ett skofreak, om inte denna Rolls Roye? Oh, jag är så glad så glad…Tack snälla, snälla Fina Frun!

Galet fullspäckade dagar – denna vecka också. Jag jobbar nu på att våga släppa önskan om att hitta flytet under veckans första fyra dagar och koncentrera mig på att njuta av flytet de resterande tre. Det går sådär….Men skam den som ger sig!

Nu har jag landat i soffan. Kycklingburgaren är intagen och jag väntar på fotbollen. Tvättmaskinen snurrar, torktumlaren likaså. Ögonlocken är tung och magen sugen på glass. Allt som vanligt med andra ord. Hoppas bara inte att tur i spel innebär otur i kärlek. Hoppas inte….För då är det inte som vanligt.

Kram Mia

 

Jag vill tacka regnet….

Med risk för att låta som Arja Saijonmaa, fast förresten hon ville ju visst tacka livet. Själv vill jag idag tacka regnet. Som har gett mig så mycket avkoppling i helgen. Det är bara inte klokt vad skönt det är när sommarlängtan släpper taget om en och man bara kan mysa höst. När man inte hela tiden ska leta solglimtar och vackert väder. Och ta vara på det. När man inte planerar efter optimalt väder för diverse olika aktiviteter. När man bara kan hålla sig inomhus och inte drabbas av ett uns dåligt samvete för det. När aktivitetsnivån når sina lågvattenmarkeringar och livet liksom befinner sig i sparlågeläge. Det är helt klart en härlig kontrast till jobbeveckans hektiska arbetsdagar.

”Himmapizzan” igår signerades maken och det blev en underbar variant av Frutti di Mare (cheesepizza till grabbarna). Sedan låg vi framför brasan och pratade länge. Somnade sött och vaknade utan att vara trött. Det är fint! Söndagen har inneburit myskostymsläge, lite städning och annat plock. Gabriel har varit på ett fantastiskt roligt gympakalas för David och själv passade jag på att göra lite småinköp under tiden – nya ramar, lite ljusstakar, en ny matta till TB och så lite thaimat. Nu har vi käkat gott och druckit gott och njuter nu gott i soffan. Lite tv-titt innan sovtajm och sedan är man redo för en ny vecka. Det där kan man verkligen tacka regnet för…..

Kram Mia

Note to self….

Att lära hela livet. Öppna sinnet, vara påkopplad och vilja förstå. Att inse sin begränsning. Inte banna sig själv och ge dåligt samvete. Inte stressa upp sig och ha abnorma förväntningar. Att inte ta sig själv på för stort allvar. Det är det jag sysslar med, mina vänner. Jag tror också det kan vara det min hjärna är upptagen med, när jag verkar disträ eller svarar märkligt på frågor. När blicken försvinner i horisonten.

Idag har jag lärt mig något viktigt. Nämligen: Att icke skjuta upp till morgondagen vad du kan utföra idag. Normalt sett är jag väldigt bra på att passa på (kanske till och med lite för bra) att göra saker. men just i detta ärende valde jag att skjuta upp på obestämd framtid. Mycket dumt! Hade sparat mig själv mycket tankemöda om jag istället hade valt att passa på. Passat på att öppna posten sådär i torsdags eftermiddag/kväll, istället för att lägga den åt sidan. Ty när fredagen grydde och arbetsdagen hade påbörjats missade jag ett samtal på mobilen. Normalt sett fäster jag ingen större uppmärksamhet vid just det, i synnerhet inte då den som har valt att ringa mig inte lika självklart väljer att lämna ett meddelande (högst irriterande, men det är en annan historia). Nu var det ett dolt nummer, vilket i sig kan innebära allt från dryga telefonförsäljare, via sjuk- och tandvård till en skrikande engelsktalande röst med klar asiatisk brytning vars ärende ännu är högst oklart. Även efter en sisådär 26 samtal den senaste tiden. Rektorskan kopplade vid detta tillfälle detta samtal till enbart en möjlighet – ett samtal från föregående veckas mammografi (höll på att skriva boobjob. Det känns ju som en omformning av behagen i alla fall. Det är dock också en helt annan historia). Givetvis hade de hittat något som absolut inte skall finnas i mina boobs. Trodde jag. Heeeeela dagen, trodde jag det. Kände mig olustig, lite skraj och något vimmelkantig. Trots att det där dolda numret inte ringde tillbaka mer på heeeela dagen. Trots det dansade det en hel massa märkliga bilder framför mina ögon. Och jag kämpade ursinnigt med att bemästra mina tankar.

 

Så kom jag hem. I strålande solsken och med en begynnande helgkänsla. Packade upp saker, fixade och donade. Tog en långpromenad. Och älskade livet mer än någonsin förr. Tror ni att tanken föresvävade mig att öppna posten? Trots att jag redan under torsdagen såg att ett av kuverten kom från Unilab? Och det var inte utav rädsla. Nä, jag var ju säker på att det bara var räkningen från utförd mammografi  så….

Slog upp mina blå i arla morgonstund idag lördag. Tog en långpromenad – 70 minuter hällregn och ilsken blåst med Milou. Landade hemma lagom till frulle, morgontidning och en sprakande brasa. Maken skjutsade TB till hans lördagskneg och jag gick runt och pillade i huset. Öppnade posten. Och där var brevet från Unilab. Med skrivningen: MAMMOGRAFIUNDERSÖKNINGEN VISADE INGA TECKEN PÅ CANCER I DINA BRÖST. I versaler. Och just det meddelandet tackar jag extra för. Tänk om…Tänk om jag hade öppnade just det brevet i torsdagskväll. Tänk om jag hade passat på som vanligt. Note to self…….var inte wild and crazy och försök dig på makens strategi av att göra saker ”sen”. Det funkar inte för dig Mia. Basta!

Resten av lördagen har varit extremt underbart lat. Gabriel och jag byggde en storkoja av tv-rummet och där har vi legat och myst idag. Kollat tv, slumrat och spelat Yugiyo-kort (ytterst märkligt spel med ännu märkligare regler signerade Gabriel). Fikat med fina syster och värmt oss framför brasan. Nu preppar vi inför kvällens pizzabakande. och myser lite till. En underredskontroll med cellprov hos Nova med ua, ett tandläkarbesök långt mer positivt än tidigare och nu en godkänd mammografi. Det firar vi lördag på…

Kram Mia

Nedtagningar

Det fanns en tid då jag tog ner bollar och (tack för påminnelsen Alis) levererade dem tillbaka stenhårt i knähöjd. Snabbt som sjutton gick det med. Både bokstavligt och bildligt talat. Behöver jag säga att det var långt före jag blev rektorskan med folket? Numera är jag något av en finlirare – tar ner, dämpar, kontrollerar och lägger tillrätta. Det är inte alltid det går så snabbt…..

Jag skrev häromdagen om alla bollar som cirkulerar i luften runt mig. Idag kan jag stolt säga att jag har gjort 4 (enligt mig då, om man får skryta om sig själv?) snygga nedtagningar. I samtliga fall handlar det om elevärenden. Och jag har skymtat lite hopp. Lite framtidstro. Och banne mig om det inte fanns lite leenden också. Och så nöjda föräldrar på det. Jag har haft ståpäls under dagen. Tårar brännande i ögonen. Och en enormt härlig, varm känsla i bröstet. Det är fint när saker faller på plats. När man har flyttat gränser och accepterat sin nya position. När skolan börjar kännas som en okej plats igen. För man vill ju bara att alla ens elev ska må så bra och trivas så bra och vara så nöjda. Det är då rakt inte lätt alla gånger. Jag är så innerligt glad då över att få uppleva dagar som idag. När man har varit delaktig och kunnat bistå med hjälp. Lotsat dem rätt. Tack!

Och nu är det Happy Friday…..Jobb, handling, leverans av lite present, dammsugning, långpromenad och så mis en place för kvällens middag (vilken skall intagas efter fotbollen). Just nu förundras jag över att snygga Hamrén och Allbäck faktiskt plockat ut Kim Källström och Anders Svensson till match. Bedrövligt tråkiga och gnälliga. Å andra sidan bjuder liksom inte matchen upp till någon dans heller så….Snart ska vi njuta av Chicken Sizzlar, lite ost och kex, röror, frittade godsaker och nybakad ciabatta med nypillede reijer. Brasan sprakar härligt och jag känner lugnet lägra sig. Välkommen helg….

Kram Mia

Skolcool – Att släppa taget!

Same, same but different….När läsåret i år skulle dra igång ställdes vi i Happyvardag inför ett faktum, en milstolpe, en rejäl utmaning – nämligen att släppa taget. Och det mina vänner, det låter sig inte göras av sig självt bara sådär. Varmt välkommen till veckans skolcoola hemlis, där rektorskan delger hur man överlever när barnen växer ur en. Ja, eller kanske mer växer ur en fas in i en annan. Det där händer ju titt som tätt under livets resa, fast man har en tendens att tänka på det mest vid de större milstolparna. Det är lätt att förfasas över det som händer där långt framme. Bara för att man många gånger enbart glömmer bort att det är en successiv förändring. Som man växer in i. Tack och lov!

I 10 år har TB gått på Svettpärlan. Han har åkt med mig till och från skolan, jag har via vårt intranät fått massivt med info och jag har kunnat prata med hans lärare dagligen. För att inte tala om att jag i min roll som rektor har vetat ”allt”. Och nu…..nu vet jag plötsligen inte ett skvatt. Ja, inte mer än det som unge herr TB väljer att berätta för oss. Inga veckobrev, inga månadsbrev. Inget intranät och ingen daglig tillgång till hans lärare. Och inte är jag rektor på hans idrottsgymnasium heller. (Ett stort tack och lov för bådas skull). TB har tagit klivet in i en helt ny värld, till vilken vi har mycket begränsad tillgång. Och det fungerar alldeles strålande. Han blommar vår son. Hans utökade handlingsfrirum behärskar han med bravur och han bär ansvaret för sin skolsituation med högt huvud. Och som tur väl är gillar han att berätta en hel del om sin nya värld. På måndag ska vi få träffa skolans lärare och få ta del av deras info på ett föräldramöte. Det ska bli mysigt!

Att släppa taget är aldrig lätt. Och om det hade funnits en valmöjlighet så hade nog åtminstone jag tagit the safe way. En sådan evinnerlig tur att livet liksom tvingar oss att släppa taget ibland! Jag valde dock att göra det lite successivt. Redan när TB började åk 9 hos mig valde jag dra mig tillbaka. Eller för att vara ärlig, det skedde nog successivt långt före det – vem minns inte första gången man ska våga lämna barnen ensamma hemma, första gången de ska åka buss själva, första gången de ska åka och bada själva, första gången de ska gå på fest…..Men inför åk 9 bad jag lärarna att inte briefa in mig hela tiden. Jag läste inte heller veckobreven förrän i efterhand och TB visste att han skulle hålla koll på läxor, redovisningar och prov. På så vis hade vi ett helt års prövotid då det fanns reträttplats för oss båda, vilken vi båda använde oss av vid några enstaka tillfällen var.

Och det där tror jag är ett key-word. Att få växa in i nya saker. Att successivt få ta allt mer ansvar och att vi ”utbildar” våra barn till det som är önskvärt. Inte att vi vid en specifik tidpunkt förväntar oss att de liksom bara ska kunna allt det där. Det är mycket nytt med att börja gymnasiet. Och jag märker hur trött han är TB ibland. När jag frågade honom häromdagen om det var skönt nu att inte vara påpassad av mami hela tiden, svarade han: ”Jag kände mig aldrig påpassad och många gånger var det till och med skönt. Men jag var redo nu att få göra detta på egen hand.”

Och vet ni vad jag precis har upptäckt? Jag har precis upptäckt att jag var precis lika redo att släppa taget. Det är till och med skönt att inte behöva veta och ha koll på allt. Ibland frågar jag, men oftast är det TB själv som briefar in oss. Jag gillar verkligen känslan av att det är TB som är in charge of his life. Jag har släppt taget. Inte övergivit honom. Jag tror han vet att vi finns här bakom honom och att närhelst han önskar kan han kalla på oss. Jag tror han litar på sin egen förmåga att fatta bra beslut. Jag tror verkligen att vi har packat hans rygga på allra bästa sätt………….Så egentligen ville jag väl bara säga: Kämpa inte emot. Hjälp istället ditt barn att växa successivt i sin roll som sig själv, men även som medmänniska.

Torsdag och jag har redan helghandlat. Lovely! Vi har landat på hemmaplan och för första gången denna vecka har vi inga körningar på kvällen. Gabriel tjatar i örat på mig att jag ska skriva att han minsann har varit heeelt ensam hemma när jag hämtade TB vid bussen. Det är stort för en 6-åring. Vi ska snart käka lite och sedan bara ta det lugnt. Imorgon är det fredagsmys…..

Kram Mia

 

Oåterkalleligt förbi

Så kom dagen då årets sommar kan anses som helt över – nämligen första frostens entré. Jag tyckte väl att det var lite kyligt igårkväll när jag lämnade personalmötet och imorse var det ett faktum. Kikade ut med sömndruckna ögon och tyckte det blänkte betänkligt på altandäcket. Och jajamen, när jag passerade bilarna på väg till brevlådan såg jag frosten i vitögat. Ett stort ogilla på det….. Men, när bilarna var skrapade och vi var redo för avfärd insåg jag att det skulle bli höstens vackraste dag alla kategorier. Solen sken på vackra höstlöv i glänsande färger, havet låg alldeles bleke och hösthimlen skvallrade om mer sol än moln till dagens ära.

Dagens jobb har varit intensivt, men bra. Att efterarbeta ett kvällsmöte så snart som möjligt känns angeläget för mig och lägg sedan till tjejsnack i åk 8, besök av Lärarförbundet och lite skrivjobb. Efter hemkomst tog jag mig en ljuvlig promenad i idel solsken. Underbart! Precis vad jag behövde.

Ett litet besök med matleverans till mor och far och sedan taxi 3 i tjänst. TB tränar nämligen. Mellan körningarna käkar vi andra middag, diskar och slappar i soffan. Och snart  sussar vi sött för kvällen…..Kram Mia

 

Hjulen på cykeln…

…de går runt runt runt, runt runt runt, runt runt runt. Så gör även min tillvaro. Kontrasten till våra helger är enorm. Tack och lov, kanske på något vis!

Två dagar har fullkomligen flugit förbi – både på jobbet och här hemma. Det känns som om jag är överallt och ingenstans. Ständigt sparkas nya bollar upp  i luften, många gång efter annan. Väldigt få plockas ner och blir liggande still på marken. Inte för att jag känner mig misslyckad (det hinner jag inte), men väl speedad.

Det jag längtar mest efter just nu är lugna kvällar i soffan…..Igårkväll var det jämt skägg för taxi 3 med körningar till och från fotbollsträningar. Drömmen går inte heller i uppfyllelse idag, då vi har personalmöte ikväll. Imorgon är det taxi 3 i tjänst igen så….Kanske om torsdag! På återhörande vänner….Kram Mia