På rymmen…..

…om inte i verkligheten, så åtminstone i tanken. Ibland tycker jag helt enkelt bara att livet är så hårt och kallt. Så svart eller vitt. Och så förbannat prestationsinriktat. Det ska mätas och jämföras, för att inte tala om hur allt ska värderas. Hur man liksom ska duga till i andras ögon. Hur det man är eller gör alltid ska nagelfaras. Av andra. Ibland tycker jag att livet har en tendens att reduceras till hur du kan vara andra människor till lags. Hur man liksom ska passa in i andras idéer, regler och förväntningar. Inte för bra, men inte dålig. Mainstream för det som gäller för tillfället (vilket jag ironiskt brukar kalla vindflöjel).Att man ska kunna allt gärna redan innan man har prövat. Att det inte räcker med att pröva, du bör vara FAB redan från start. På allt. Och om du kan eller inte gillar något – om du inte är tillräckligt engagerad- då kan du lätt anses som lat, bortklemad eller kanske tom en looser.

Maken och jag har mycket medvetet fostrat våra söner till något helt annat. Att vem du är ALLTID är överordnat vad du presterar. Att visa andra människor respekt samt att aldrig framhålla sig själv, är a och o. Och förstås att de skall förvänta sig respekt tillbaka. Inte någon gång har vi gett dem dåligt samvete över att de inte kan, inte ens att de inte vill. Ej heller då de har misslyckats – ty det är en stor skillnad på att misslyckas och att känna sig misslyckad. Tvärtom har vi satt ett stort mål i att försöka förstå vad det är som ligger bakom deras beteende, deras sätt att möta olika situationer eller deras olika val. Vi har INTE praktiserat en metod där de så tidigt som möjligt ska fixa allt på egen hand, med rädsla för att de så lätt kan duka under av vuxenvärldens alla krav. Vi tror på att ge dem lagom med utmaningar, ty när ett barn är redo så går det plötsligt väldigt lätt. Och vilken seger för ett barn att få visa upp vad den lärt sig, istället för att behöva bevisa något. Somliga kallar det curling med någon typ av avsmak i blick – själv kallar jag metoden: ”HELP me to do it myself”.

Tillvaron har dock  lärt mig att det är så olika hur vi ser på detta. Och det är där och då jag vill rymma. Ta maken min, mina fina söner  och vår vovve och sjappa. Att skydda oss från världen. Rymma till solen och värmen, till en värld som är vi och vårt sätt att se på det goda livet. Att skydda från värdering, andras kommentarer och bemötande. Rymma till ett säkert ställe där det räcker att du är just du, ty du duger fint som du är. Dit vill jag pronto….En trött rektorska tar nu höstlov och jag ska inte befatta mig med något annat än min familj. Fridens liljor och på återhörande….

Kram Mia

A little bit of Sandy….

….all night long. Trots att vi befinner oss långväga ifrån vårt stora land i väst  kändes avståndet mindre än på länge. Hu, vilket oväder som drog in igår. Redan då jag lämnade jobbet på eftermiddagen kändes det som….hrm….(vågar knappt skriva det, men) ….som snö i luften. När mörkret sedan hade sänkt sig över vår blekingska happyvardag började regnet smattra mot fönsterrutorna som på beställning. Vinden tilltog allt mer i styrka och jag upplevde det nästintill obehagligt då jag for över stora bron till lokala butiken. Och mitt i allt detta skulle TB träna mellan 19.15 och 21. Som ni vet finns det inget dåligt väder för idrottare – kan nästan inte på allvar förstå att jag en gång i tiden var likadan.

Gårdagens studiedag var bra, dagens likaså. Det är så värdefullt att få vuxentid att fylla med diskussioner, fakta och praktiskt arbete. Idag inledde vi dagen med ett litet tandläkarbesök för Gabriel och det gick jättebra. Inga hål, men dags att plasta 6-årständerna senare i höst. På fritids hade de igår utevistelse på förmiddagen och spadag (med  ansiktsmasker, massage och massa annat mys) på eftermiddagen. Idag har de haft långpromenad till en friidrottshall och en massa bus där, för att imorgon fara till ishallen och åka skridskor. Härliga aktiviteter. Och liten Gabriel är sjötrött….

Ikväll ska vi köra ett stort kylskåpsrens och har därför bjudit ner farmor/svärmor på left overs. Imorgon kan jag sedan handla nytt…mums! Sista jobbedagen imorgon och sedan lov i dagarna fyra. Underbart skönt! Kram Mia

 

Det blev en dag på stranden!

Tid är tid som bara är tid. Något vi alla i realiteten har blivit rättvist lika tilldelade, men som i själva användandet skiljer sig markant åt. Visst är det spännande! Än mer spännande är fenomenet sommartid vs vintertid. Man kan undra om den som kom på det där har blivit lika rättvist tilldelad då vi talar om det som bör finnas på övre plan. Definitivt kan personen i fråga inte vid tidpunkten för detta beslut ha levt med småbarn i sin direkta närhet. När Gabriel var några år yngre än nu, vet jag att jag till och med dristade mig till att anse att personen i fråga borde ha stryk. Har man barn i tonåren och uppåt (och då upplyser TB mig om att det inte heter barn, utan ungdomar) – sorry, om man har ungdomar i tonåren stöter man sällan på samma problem. Ty problemen med omställningen från vintertid till sommartid eller tvärtom stavas SÖMNEN. Rutiner kring sömn och sovande har en relativt central plats i en barnfamilj (i alla fall har det varit så i vår i cirka 16 1/2 år nu) och när förändringar sker på detta plan, bör man utgå från att det kan bli rena rama vilda västern. Tonåring sover ju när och var och hur som helst, gärna jämt. Och är alltid trötta så….problem uppstår sällan.

Jag hade förträngt omställningen och förvirringen var total då jag steg upp vid 05.30 eller var hon 06.30? Ganska tidigt för en söndagsmorgon i vilket fall. Och nu är klockan 17 och skymningen har fallit. Vad värre är att lite Gabriel ser ut som ett vrak och det kommer att krävas en hel familj för att han inte ska somna innan 20.00. Annars kan det bli riktigt skoj framåt nattakröken. Hur mycket klockan då är? Egentligen vs urtavlan. Ja, ni fattar ju själva….Klart förvirrande  för en rutinneurotiker som jag.

Kall natt, vacker dag. Städning av hus, promenad med vovvar, fotboll med TB och hans lag. Utebus i trädgården, bära in ved och så tvätta. Frukost, lunch och fika. Och så en lång eftermiddag på stranden. Underbart mysigt i solsken och vindfritt. Massa roligt att göra på lekplatsen, pluppa stenar i havet och så gräva med maskinerna. Nu har vi landat inomhus. Brasan sprakar, potatisgratängen puttrar på spisen och cajunfläskfilén knastrar på grillen. Det luktar ljuvligt. I bakgrunden gör United 1-0 på Chelsea. Det är söndag. Och uppenbart är det också vintertid. Till och med klockan har bytt årstid. Gäsp…..

Kram på er go vänner….

Väderspänning!

Gårkvällens hagel övergick inatt till minus 8 grader och iskyla. Hu! Vaknade till ett vintrigt landskap och på väg till morgontidningen i brevlådan kunde man höra frusna löv falla till marken. Ju mer det dagades desto mer blå blev himlen. Mitt på dagen fann vi oss vara i den vackraste av höstdagar – strålande sol, klarblå himmel, inte en vindpust. Färgglada löv, spegelblankt hav och frusna förvuxna grässtrån. Det är med spänning man ser fram emot vilket väder resten av helgen ska bjuda på…..

I USA lever många också med en spänning kring vädret. Stormen Sandy spås kunna bli värsta ovädret på länge och denna gång står inte Florida i fokus. Det gjorde det dock 2005 då vi skulle fira vår 5:e bröllopsdag på plats på Clearwater Beach. Orkanen Wilma drog i denna dag och ja, det var ganska kusligt. Vilka enorma naturkrafter alltså…..Sedan dess har vi valt vårsemester i vårt favvoland istället.

Idag har jag sysslat med jobbinläsning merparten av dagen. Vi har ju studiedagar nästa vecka och jag har läst in mig på det senaste i skolnyhetsväg samt som vanligt en hel massa lagtexter, paragrafer och förordningar. Lite finputs kring vad Elevhälsoteamet ska konferera kring och så inspirationssamlande. Skoj! Det är ganska enkelt när ens jobb också till mångt och mycket är ens hobby. Självklart har vi dock hunnit med långpromenad med inte mindre en tre snygga vovvar och så en hämtning av TB  på lördagskneget. Nu sprakar brasan och jag ska lägga mig framför och botanisera bland alla olästa tidningar och magasin. Lovely!

I dagens Aftonbladet låter första sidan oss veta: Nu drar Rysskylan in! Alltså vad är det med Ryssland igen. I tre somrar i rad har vi väntat på Ryssvärmen, utan att den har kommit. Nu ska man tydligen behöva vänta på Rysskylan också. Och den låter säkerligen inte vänta på sig. Grrrrr…..Tur man har veden väl instaplad sedan länge och mycket i både kyl och skafferi. Och så lite läsgodis på det. Me like!

Kram Mia

 

Finbesök!

Nu är det slut på veckan och det är dags för fredagsmyyyyys……Så efterlängtad fredag och en hel helg som väntar bortom denna kväll. Inte nog med det. Det är också dags för höstlov. Förvisso har vi tre studiedagar, men ändå. Att maken sedan är hemma igen denna helg är FAB. Ordningen återställd….

Igårkväll kom kylan på besök och lagom till morgonkvisten var det igenfruset på både altan och bilar. Hu…..Förmiddagen började dock med sol och känslan av vacker höst, för att lagom till hemkomsten i eftermiddag övergå i blygrå sky och ett annalkande oväder. Bäst när vi tittade ut haglade det. Med tanke på att det igår kom snö både i Småland och Stockholm inser jag dock att vi är lyckligt lottade än så länge.

Huset är iordningställt, alla har landat på hemmaplan. Mis en place för kvällens matsittning är förberedd och myskostymen är på. Brasan sprakar och alla väntar på helgens finbesök, nämligen goaste kompisarna Axel och Elsa.

Happy Friday folks….Kram Mia

Skolcool – att vara eller att bliva.

Det där är frågan, mina kära vänner. Det råder en utbredd uppfattning om att det ett barn är, det är den. En slags uppgivenhet kring att bara acceptera alla egenheter och särdrag. Att bara stå ut och göra det bästa av situationen. För mig är just ”att göra det bästa av situationen” något helt annat. Här bjuder jag på veckans skolcoola hemlis….Välkommen!

Barn är inte….Barn blir! Det är min sanna och fulla övertygelse. Förvisso föds väl barn med vissa genuppsättningar och utvecklar sedan genom åren sin personlighet. Visst har de alla sina egenheter och särdrag. Men att detta skulle vara något konstant och utom all påverkan, det håller jag för helt omöjligt. Barn är helt enkelt på ett visst sätt för att de har tillåtits att bliva just så. Genom att vuxenvärlden har fostrat dem på ett visst sätt, eller för all del undlåtit att fostra dem till något annat.

Man skulle förstås önska att alla föräldrar har en klar tanke med hur de vill att deras barn ska bli. Att man tidigt har bestämt sig för vilka ideal och vilken moral som ska gälla i ens familj. Man skulle önska att alla föräldrar tidigt börjar implementera detta och ser till att föregå med gott exempel. Och förstås att man sedan genom livets olika skiftningar hittar en balans mellan att värdera och omvärdera samt orka vara ”hållande” i vad som ska gälla. Så är det naturligtvis inte. Inte alla föräldrar har likvärdiga förutsättningar för att klara av det här. En del kan inte och en del vill helt enkelt inte. En del föräldrar skulle nog gärna ha velat, om de bara hade vetat hur avgörande det där kan komma att bli. Om någon bara hade förklarat vikten av detta för dem. Hur kan det egentligen komma sig att vi har utbildningar/körkort för moped, båt, bil och en hel massa andra fordon. Vi utbildas till olika yrken och får oftast genomgå praktik. Men när det kommer till det viktigaste av allt – våra avkommor, deras liv och vår framtid – då förutsätts vi bara att fixa det med hjälp av sunt förnuft. Sunt förnuft som tycks skifta i innehåll från person till person. Är inte det där märkligt så säg?

I skolan förutsätts vi att kunna möta alla dessa olika barn och ja, vi har ju både utbildning och praktik. Och en hel del sunt förnuft hoppas jag innerligt. Vi har förstås inte alls samma rättigheter till fostran av våra elever som man som  förälder har av sina barn. Men visst måste vi utnyttja vår påverkansmöjlighet. Det finns beforskat att i de fall det råder en god relation och ett gott samarbetsklimat mellan skola och hem, där finns också de stora vinnarna av barn/elever. Att kunna komma överens om utvecklingsmål och gemensamt sträva efter att nå dessa är nämligen oslagbart – sociala- likväl som kunskapsrelaterade mål. För vi vill ju att var och en av alla våra små godingar ska nå det yttersta av sin potential. Att de ska bli så bra och kompletta som möjligt.

Hur gör vi i skolan och vad kan man göra som förälder? Är det livsnödvändigt att hålla fast vid det man en gång sagt för att inte framstå som vek? Vad gör man när ens barn lockar fram ens absolut sämsta sida? Och hur vet man vad som är goda ideal och bra moral? Min varmaste rekommendation är att bestämma sig för vad man vill ska känneteckna ens barn. Hur man vill att de ska möta olika personer och situationer – nu och i framtiden. Med det som utgångspunkt bör man sedan jobba med olika saker vid olika tillfällen. Och självklart måste man kunna ändra sig på vägen. Likväl som att man ibland får acceptera att vissa saker får man lämna därhän. Att man inte kan jobba på bred basis och tro att man ska kunna spänna över allt. Genom att ignorera vissa egenheter kan man förstärka andra – ett inte alldeles förkastligt angreppssätt har jag märkt. Helt evidensbaserat på både TB och Gabriel. Och för all del en hel del gamla elever också.  Att kommunicera med sina barn är dessutom urviktigt. Utgå aldrig från att de har samma förförståelse som du/ni – förklara, beskriv önskvärda beteenden och visa på goda exempel. Bekräfta dem ofta, mycket och gärna när de gör rätt och våga ignorera det som är mindre bra just i situationen. Använd hellre det som samtalsämne vid ett annat tillfälle och beskriv då hur man skulle kunna ha gjort istället. Som ett sätt att beskriva önskvärda beteende, utan att ge dem känslan av att de har misslyckats. Tag aldrig för givet att ditt barn ska göra rätt. Lovorda dem istället när de gör det…..även om det är i det lilla. Fyll ditt barn med kärlek, trygghet och harmoni. Gör det värt att göra rätt. Visa att vuxenvärlden är mänsklig. Erkänn dina fel och brister och förklara när du/ni har omvärderat något. Barn förstår långt mycket mer än man tror….Ty barn är liksom bara inte….Barn blir det vi fostrar dem till.

Torsdag och maken är äntligen hemma. Den varmaste av kramar mötte mig och jag kände hur jag liksom blev hel igen. Gabriel och jag gick hem redan 13 idag, maken kom vid 14. TB väntas snart hem efter att ha representerat sin skola vid gymnasiemässan. Lite fika och sedan kvällsträning gäller för honom. Gabriel leker med sin nya dinosaurie – ett nyförvärv till sin samling. Denna från Spanien. Med ett ganska intensivt läte. Själv har jag just tömt huvudet på tankar, magen på sitt innehåll och kroppen på sin energi – en löptur när den är som bäst. Som ett härligt litet Kinderägg – med 3 saker i en. Eller som vi säger på fotbollsspråk, gristräning.

Imorgon är det sista dagen före höstlovet…..Välbehövligt för oss alla! Kram Mia

 

Att fira bröllopsdag på olika håll

Det finns säkert lika många sätt att fira bröllopsdag som det finns gifta par. En del firar stort och pompöst, andra i det lilla vardagliga. Somliga firar nog inte alls. Hoppas innerligt att det i så fall är en gemensam önskan eller överenskommelse.

Idag är det makens och min bröllopsdag, på självaste FN-dagen och allt. Det är 12 år sedan han gjorde mig till en ärbar kvinna (hahahaha så urfånigt uttryck….). Dessförinnan hade vi levt i synd i 10 år. Gifte oss gjorde vi på Clearwater Beach i Florida tillsammans med våra vittnen Kulan (makens härliga farbror) och TB 4 år. En underbart solig dag. På ett fantastiskt ställe på jordklotet. Bara vi, solen och havet. Njöt av hummer och bubbel. Inga svensexor eller möhippor. Inga tal eller spektakel. Bara precis så vi ville ha det.

Historiskt sett har vi firat vår bröllopsdag den 24/10 varje år lika opretentiöst  som dåvi gifte oss i Florida. Vår femte firade vi till och på plats, överlevandes orkanen Wilma med liten Gabriel i magen. Mysigt! Annars brukar vi mest äta gott och lyxigt, skåla i bubbel och prata en massa härliga minnen. Tillsammans bara vi fyra….

Idag blir det lite annorlunda. Ett helt nytt sätt att fira. På olika håll liksom. Maken befinner sig ju som bekant i Spanien på golfsemester och jag, ja jag är ju här ”himma”. Maken firar med bästisMangan och världens bästa värd Lasse – jag firar med världens finaste söner. Till helgen tror jag vi slår till med ett gemensamt firande minsann. Lite hummer och bubbel. Lite Italian delis och Mr Tommassi. Och så lite marängsusisse. Jag längtar verkligen efter att vara samlade alla på hemmaplan igen. Livet är inte riktigt sig lik utan maken. Framförallt är det väldigt ensamt och torftigt.

Kram Mia

 

Köksans bekännelser!

Yrken. Arbetsplatser. Rollfördelning. Titlar. Arbetsuppgifter. Att tjäna sitt leverbröd. Det där är bra spännande prylar. Inte minst att diskutera med människor eller kanske ännu hellre, i smyg klura på vad som är viktigt för just den eller den personen. Många av oss har  möjligheten och förmånen att göra högst personliga yrkesval. Det ska man definitivt ta vara på. En del är som besatta av titlar, själv struntar jag blankt i sådant trams. Man ska sträva efter att göra det man gillar – det där ökar möjligheten till ett gott liv. För egen del pläderar jag vilt för att skaffa sig ett så bra utgångsläge, ett så brett utbud som möjligt. För sannolikt kanske man inte vill precis samma sak när man är 30 år som när man var 18.

Jag visste tidigt, väldigt tidigt – när jag var sisådär 7 år, att det var i skolans värld jag skulle  jobba. Jag verkligen älskar skolan. och har alltid gjort. Detta till trots har jag varit på små jobbutflykter genom åren. Sommarjobb hade jag i presentaffär, på ett tvätteri, en sommarbarnkollo, ett bageri och i kassan på Åhléns. Helt okej ställen, men inget som intresserade mig för en fortsättning. När jag tog studenten från gymnasiets samhällsvetenskapliga linje valde jag att stiga in i restaurangvärlden som frukostvärdinna, servitris och bartender. Underbar tid. Det passade mig utmärkt. Jag älskade att lära mig nytt, organisera för arbetet, pyssla om och göra situationen speciell för gästerna. Under hela min studietid på Lärarhögskolan jobbade jag kvar extra på krogen, så även under mina första år som lärare. Sedan kom TB och sedan blev inte det yrket så lätt längre….

Lärarjobbet övergick i att starta älskade Svettpärlan och sedan valde jag den statliga rektorsutbildningen. Därefter tog jag en magisterexamen i utbildningsvetenskap. Under hela tiden har jag jobbat som rektor och jag gillar det skarpt. Det är omväxlande. Och utmanande. Fyllt av saker som jag är ganska bra på – organisation, struktur, målrelaterat arbete och en massa coachande samtal. Jag trivs väldigt bra. Detta till trots, när det öppnar sig en möjlighet att jobba i köket är jag inte nödbedd. Köksans bekännelse handlar om den härliga kontrasten till mina vanliga arbetsuppgifter. I köket kan varje arbetsdag ses som en individuell företeelse – med en klar början och ett klart slut. Vi startar i harmoni och välstädat, via rena snurren och kaos (som i uppställt) under lunchen till att städa i ordning och göra snyggt på eftermiddagen. Allt följer en speciell ordning. Arbetet flyter på utan speciellt mycket tankemöda för mig (disk och plock och matpåfyllnad har den effekten på mig). Jag småpratar med elever och lärare. Hinner skicka med lite omtänksamhet och känslan av att de blivit sedda och bekräftade av mig. Inga utredningar. Inga långa dokumentationer. Inget före och efter. Bara här och nu. Så trots att arbetet är ganska fysiskt krävande och tungt, lite stressigt och framförallt svårt (själva matlagningen för mig då) så har jag riktigt härliga dagar. Det där får jag väl tacka min semestrande make för…

Syster Yster har vabbat med Gabriel idag. Tusen tack, förstås….Nu har vi landat hemma, plockat upp väskor och fixat lite. En löptur är avklarad och maten har hamnat i magen. Nu återstår bara tvätten och soffhänget innan vi kryper till kojs. Redan onsdag imorgon…

Kram Mia

Altanhäng mitt i natten

Det är väl bara så typiskt. Och rent historiskt har det hänt alltför många gånger för att det ska kunna kännas som en ren tillfällighet. Ty när katten är borta är det inte bara dans råttan och hennes små möss ägnar sig åt. Nä då, vi kör all in och passar på med lite altanhäng mitt i natten också.

Visst har liten Gabriel låtit lite halvförkyld de senaste dagarna och nog såg han lite blek ut framåt kvällningen igår. Kanske borde jag misstänkt vad som var på gång, inte minst med tanke på hur det historiskt sett har sett ut när pappan i familjen åker på golfresa. Men jag kämpade emot. Tänkte att det säkert bara var trötthet. Och om det inte blev värre skulle han ju kunna vara i skolan kortdag åtminstone. Vilken idiot man är, va! Innan mörkret hade sänkt sig över den blekingska happyvardagen var medicinering ett faktum. Och där och då insåg jag som först att det var kruppnatt coming up.

Stackars liten Gabriel. Ett sådant hostande och väsande. Mellan 02.20 och 03.30 satt vi nedbäddade på altanen och jag kan upplysa er om att det var kallt. Och väldigt mörkt. Jag var rätt glad att jag dissade Beckfilmen tidigare under kvällen. Man är liksom inte modig ensam hemma vid den tiden på dygnet och då man dessutom måste sitta och stirra rakt ut i mörkret. Faktum är dock att det renade lite för honom och sedan sov han hyfsat. Själv huttrade jag fullt påklädd under flera täcken och filtar. Det känns som om jag inte har tagit värme ännu. Och brasmys är förstås inte att tänka på, då liten Gabriel behöver ha det svalt för att underlätta andningen. Brrrr….

Så, istället för att vara kokerska på Svettpärlan har jag idag vabbat. Tack snälla Lasse för att du täckte för mig. Imorgon tar syster Yster vabbandet och jag kockar. Om onsdag vet jag inte….en dag i taget intalar jag mig. Aktivitetsnivån har inte varit mördande här idag. Vi har mest legat i soffan och kollat tv. Slumrat lite och käkat glass. När TB kom hem efter skolan hade han köpt med sig en present till sin lillebror. Gissa en som blev överlycklig. Han är så omtänksam att jag nästan får tårar i ögonen. Gabriel kontrade då med att måla en tack-teckning till sin älskade storebror – en teckning med pool, fotboll, studsmatta, vi och så några tjejer. Hahahaha sötnos! Nu ska jag fixa lite mat och sedan ska TB transporteras till kvällsträning. Undra just hur jag ska orka håla ögonen öppna. Jag är verkligen på tok för gammal för sådant här nattsudderi.

Kram Mia

 

När katten är borta….

(ja, det är alltså Mats som jag åsyftar)….då dansar råttan och hennes små möss på bordet. Hehehehe….Man får ju passa på liksom.

Råttan passade på att säkra hösten genom ett nyförvärv. Hembudat från Tradera och därmed ett riktigt fynd. Har lagt ut några krokar till med avslut inom 4 dagar. Jag tyckte nämligen att det hade blivit oroväckande mycket plats i mina skoskåp.Mycket nöjd är jag…för ett tag i alla fall.

För musbarnet nummer 2 blev det också ett nyförvärv. En innebandyklubba (vad hans ömma fader anser om den sporten bör ej nedtecknas, varför det lämpade sig väl med ett inköp just nu). Att börja på fritids har inneburit idel nya bekantskaper för Gabriel, personer likväl som ämnen och aktiviteter. Han riktigt bubblar och sprudlar. Det är häftigt att se. Vågar allt mer – kliver över tröskel efter tröskel.

Lägg därtill lite fotbollsspelande med släkten och nya appar (Förskoleväskan och Mattemums) till Ipaden. Och så omöblering. Som sagt…det gäller att passa på

Underbart skön helg har vi haft – fast vi saknar förstås Katten. Lördagen bjöd på jobb för TB och under tiden passade jag på att fixa mor och fars månatliga ekonomi. Härlig fika och så en innebandymatch mellan Gabriel och morfar (84 år ung….) Så härligt att se! På eftermiddagen for vi till Aspan för sommarstugehäng med hela klanen Mattson. Utebus, prestigefylld fotbollsmatch (Hanna var målhet. Körde diverse olika målgester – bland annat Usain Bolt) och så gofika på det.

Vaknade tidigt idag söndag och satte igång med städning, som blev omöblering och diverse annat. Bland annat utrens av skafferi/kylar och frysar. Bläh….groose….Känner mig som värsta mögsamlaren. TB skjutsades till träning och Gabriel och jag shoppade loss på nya mumsiga grejer. Och tänk…..solen kom på besök och härliga varma temperaturer med den. Short och t-shirtläge – den 21 oktober. Det är nice! På eftermiddagen fortsatte städningen och nu var det bilens tur. Gabriel dammsög den och jag putsade/torkade. Teamwork när det är som bäst. TB och jag baxade in makens monstergrill och garaget fick ommöbleras det med. Alltså, det ena har verkligen en tendens att ge det andra. Innan solen började dåsa passade vi på att klippa gräset. Sista gången i år? Svettiga och andfådda laddade vi bilen med skräp och for till återvinningen. Därefter unnade vi oss lite fika på altantrappan. Kikade på vårt dagsverk och var mycket nöjda.

Nu är råttan och hennes möss nysanerade via dusch och bad. Tvättmaskinen snurrar vilt och vi börjar bli lite hungriga. Tror minsann att vi ska åka och hämta hem lite pizza. Till efterrätt blir det marängsuisse. Ikväll somnar vi förmodligen helt ovaggade….Med vetskapen om att tyvärr inte har helgat vilodagen, men väl haft underbart härligt.

Kram Mia