En födelsedagsbetraktelse

Minns ni hur det var….När man var yngre och var precis prillig inför den stundande födelsedagen. När man knappt kunde somna kvällen före dagen D. När man vaknade okristligt tidigt, i ottan, och hur man än försökte skönja några ljud från övriga huset, så förblev det tyst. Minns ni hur det var ….När man önskade sig massor av saker. Och man ägnade halva året åt att fundera ut vad man allra mest ville ha i just födelsedagspresent (övriga halvan ägnades åt att fundera kring stundande julklappar). Minns ni…..

Undra egentligen när under livets resa  det ändrade sig? Undra om det var en successiv förändring eller om den bara så där plötsligt ändrade karaktär? Eller är just du en sådan som fortfarande är prillig, väntar och längtar och som ligger vaken? Älskar du överraskningar och drivs av önska dig saker, eller kanske upplevelser? Eller har det ändrat sig för dig liksom för mig?

Just idag fångas mina tankar i förhoppningen om att allt ”bara” ska få vara som vanligt. De sista åren har jag kommit på mig själv med att varken vara prillig eller vilja bli överraskad, snarare önskar jag  mig möjligheten att få konservera – ett ögonblick, en upplevelse, en känsla, en samvaro. Vi har så oändligt mycket att vara tacksamma över och allt jag önskar är att vi ska få vara friska och krya, behålla våra nära och kära i jordelivet och bara få ha det så här bra. Det är mycket begärt, jag vet det. Men inte en enda dyrbar present kan uppväga det jag önskar mig. Så ofta man vill ha något annat, i tron om att det ska bli bättre. Och i själva verket vet vi, att när förändringar sker, är det betydligt oftare till det sämre än det bättre.

Tänk alla dessa människor som sällan får uppleva samhörighet och närhet! Tänk alla dessa barn som aldrig får känna prillighet och upprymdhet över sin stundande dag! Tänk alla mammor och pappor som, utav olika anledningar, inte kan ge sina barn det de så gärna önskar! Tänk att brottas med känslor som dåligt samvete, besvikelse och behovet att dölja hur det egentligen blev! Åh, mitt hjärta nästan brister när jag tänker så. Tänk vad lätt det är att ta allt vi har för givet. Att det liksom blir normen för existens – vår utgångspunkt när vi ser på världen.

Och nej, det är inte min födelsdag idag….men jag har många födelsedagstankar ändå. Idag är det makens 45-årsdag och han har valt att inte bli firad. Mer än av oss i familjen. Varken han eller jag gillar egentligen att vara i centrum för kalas, fest eller presenter – varför jag inte tror att någon blev förvånad egentligen. En liten present blev det imorse och sedan loggade jag in och skänkte pengar till välgörande ändamål. Det kändes helt rätt.

Igårkväll hade vi en supermysig grillkväll hos farmor och med makens kusiner Nettan och Annika. Vi cyklade hemåt när mörkret sänkt sig över tillvaron och Gabriel tyckte det var så busigt. Sovmorgon idag och sedan tog jag en skön löprunda (ljug…den var inte skön förrän den var över, men då…då var den skön). Dusch och sedan in till skolan en sväng. Hjälpte mor och far på Maxi och sedan har det preppats här i eftermiddag. Maken ska få Moules Marieners, grillade havskräftor, Västerbottenpaj, Caesarsallad, Italian delis, lantbröd, frittade mozarellasticks och poppers samt varma nachos. Till det öppnar vi nog en flaska bubbel. Det där blir ett firande som anstår Le Chef. Precis i hans smak…

Kram Mia

8 thoughts on “En födelsedagsbetraktelse

  1. Så sant så sant! Imorgon kommer två små hundar och firar lite med er! Ha en bra dag & hälsa födelsedagsbarnet 😉

  2. Gratta och ha en mys kväll med allt gott ni dukat upp.
    Att släppa alla ”krav och måsten” att alltid bjuda på stort vid tex födelsedagar mår man så mycket bättre av när man väl har hittat dit.
    Inte alla som accepterar att man inte vill fira stort har jag fått erfara genom åren men att göra som man själv vill på sin dag är så det skall vara.
    Att njuta av stunden gör ni så rätt i.
    Kram

    • Tack söta du….Vi har nog en lagom blandning av firande och låta bli i släkten. Känns skönt att kunna välja från gång till gång.
      Kram Mia

  3. Jag minns! Men jag minns inte när det gick över. Nu önskar jag mig mest lugn och ro. Och kanske en liten prinsessbakelse.

    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *