Ett himlabrev

Hej Kalle!

Jag tänkte att jag skulle skriva om kärlek. Och upptäckte plötsligt hur svårt det var att finna de där utvalda orden. För hur säger man egentligen till nån att vår väg tillsammans för länge sedan tagit slut? Och hur säger man till nån att ens hjärta hela tiden bara längtar tillbaka ut…tillbaka till den där gemensamma vägen?Jag har försökt förklara för mig själv i så många år nu och vissa dagar har jag liksom bara inget tålamod med mig själv. Så mycket kärlek vi har pratat genom åren, du och jag. Du 11 och jag 14 år, genom livets skiftningar och en och en annan prövning. Tänk om man hade dokumenterat….Vilken bok, vilken filmatisering det hade kunnat bli! Vissa ord har etsat sig fast för alltid i mitt inre – för alltid en del utav mig. Dessa ord har kommit att bli allt mer värdefulla med åren som har passerat….Som små skatter vårdar jag dem i mitt hjärta.

….alla de år som har passerat sedan…Sedan tragedin slog till och som en rakkniv skar genom tiden. Skilde nuet från det förflutna, snittade bort det som kunde ha varit från verkligheten, lika rent som en kirurgs skalpell. En ren chockreaktion betyder i sig egentligen inte så mycket. Vår tid ihop slutade så abrupt att jag  numera har en tendens att alltid förknippa dig med chock.Tiden som har passerat och som lärt oss den uråldriga sanningen – att livet går vidare. Att solen stiger upp i en värld utan dig och går ner igen flera timmar senare. Att livet ibland kan kännas som en rofylld plats, där en flod av oskattbara minnen blandas med saknad och tacksamhet över det som återstår av liv. Att de bästa stunderna numera är stilla ögonblick instoppade i hörn av det vi just benämner livet.

I lördags tog vi vägen förbi Yngsjö havsbad på hemväg från Skåneland. Solen, havet, vinden….plötsligt var det år 2000 igen. Känslorna övermannade mig, grep tag i mig så hårt att jag knappt ens kunde minnas hur man andas. ”En gång ägde du världen…..”Jag föll rakt ner genom min rädslas golvplankor. Stod där sårbar och förvirrad. ”Jag minns dina ögon i juni, de var fulla av liv och skratt.” Önskade så febrilt att livet hade velat annorlunda. Sången som sjöngs för mitt inre kändes dock som en gammal vän: ”Jag tvår mina händer i kärlekens namn. Du kan vinna allt du förlorar ibland. Du faller omkull, men du reser dig igen. Det är inte över – det är bara så det känns”.

Så stora känslor som ska rymmas på raderna i ett brev. Jag ville ju egentligen bara berätta att vi har tagit några kliv på vägen – att vi äntligen kan prata om dig utan att fullständigt bryta ihop. Att vi numera kan låta TB ta del av våra minnen av dig – situationer, känslor, händelser, anekdoter. Något slags ”I will tell your story to keep you alive”. Det känns fint på något sätt..Och även om du föralltid kommer att fattas oss. Även om det är ett stort tomrum i vårt liv (och vi har slutat försöka fylla det) och en källa till många tårar, så känns du ibland närmare än någonsin. And still….I miss you like crazy….

Puss o Kram och Arriverderchi  från Mia, ”Sickan”, TB och GB

6 thoughts on “Ett himlabrev

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *