Att lösa knarkfrågan!

För några veckor sedan kablades nyheten ut och sedan briserade helt plötsligt en våg av rykten. Ni kan ju bara tänka er….Gymnasieungdomar, men även högstadieelever, innehav men även försäljning. Och jag tror att vår lilla småstad har tvingats lära sig att det kan vara vem som. Föräldrar som kanske aldrig kunnat ana sig till detta. Men sanningen är ju, att ingen familj är garanterad att gå fri. Fel val kan alla göra oavsett etnicitet, social tillhörighet eller val av bostadsort. Att göra fel val ankommer inte på föräldrars yrken eller utbildningsbakgrund, ej heller på gällande inkomstuppgifter. Vi kan alla hamna där….

I dagens lokala blaska fanns en artikel kring knarkhärvan som nu tydligen bytt namn till haschhärvan. Och den fick väl pulsen och blodtrycket att stiga till nya toppnoteringar här i Happyvardag. För ibland undrar jag verkligen hur dum man får lov att vara egentligen.

Här i lilla småstaden har man tydligen hittat ett optimalt angreppssätt och det ekar igenkännande i mitt inre: Skolan, skolan…..skolan kan väl ta ansvar för det där. Vi lämnar över ett uppdrag till skolan. För i tidningen står det att läsa, jag citerar: ”Nu ska narkotikafrågan in i undervisningen på allvar (jaha, så vi har skojat bort den tidigare då eller? OBS, min kommentar). Inte bara som enstaka projekt. Den ska finnas med i skolarbetet mer eller mindre i alla ämnen.” Spännande tanke där…..För det är ju rätt vanligt att vi undervisar helt fristående om olika knarksorter.Sådär by the way liksom. Rätt vanligt faktiskt….

Man hoppades vidare att det som man betecknar som ett helt nytt arbetssätt(? vilket är nytt?Att skolan ska undervisa på allvar eller? Min kommentar) rent av skulle döpas till ”Karlskronamodellen om några år (ingen hybris här inte. Oh nej….Min kommentar). Det gäller att beskriva narkotikan också ur nya vinklar. Som moteld till allt förskönande som finns ute på internetsidor som Flashback till exempel. Lära ungdomarna att vara källkritiska på nätet helt enkelt.”

Alltså, jag tror f-n jag drömmer. När gick man i skolan? Och har man ingensomhelst verklighetsförankring kring vad som görs i skolorna av idag? Tror man på fullaste allvar att vi i skolans värld spelar med i den förskönande bilden, kanske till och med fördjupar den? Och som om uppövandet av ungdomars källkritiska förmåga på nätet per automatik skulle ge ett icke-användande. Varför ställer man sig inte frågan: Varför använder allt fler ungdomar alkohol och narkotika? Vad driver dem att pröva och att välja att fortsätta? Vad flyr de ifrån? Varför prövar man inte att försöka ta reda på orsaker till användande, istället för att lindra symptom? Och varför i herrans namn tror man att skolan är det allena saliggörande svaret?

Om någon bara vågade lyfta blicken! Om man bara vore lite normkritisk! Om man bara för en liten sekund försökte förstå den livsvärld våra ungdomar befinner sig i! Media som kommunicerar ut sina budskap om vad som identifierar en lyckad individ! Ett skolsystem som ställer enorma krav i tidiga åldrar och som skapar stress och press som om det vore den yttersta meningen med skolan av idag. En idrottskultur som står för tidig utslagning och elitism. Man behöver ju inte vara Einstein för att förstå – Förstå att subgrupperingar är här för att stanna, att stress och press måste hanteras på något vis och att känslan av att duga till måste stillas. Att känslan av sammanhang (KASAM) och tillhörighet är viktiga drivkrafter för vårt människosläkte. Och att det är vårt gemensamma ansvar att se till att alla får lov att hitta sin plats.

Jag menar förstås INTE att skolan INTE skall dra sitt strå till stacken- Jag menar förstås INTE att vi ska tolerera lite knark eller alkohol hit och dit. Jag menar förstås INTE att det måste vara synd om dem som hamnat där. Men skolan är INTE lösningen på alla problem här i världen. Bagatellisera inte våra ungdomars slitsamma väg till att bli demokratiska och samhällsdugliga medborgare. De lever rätt många timmar/dygn utanför skolans lilla värld. Glöm inte att fostra dem till medmänniskor. Vägled dem, tro på dem, fyll dem med mod, hopp och vilja. Och för guds skull, förled inte er själva att tro att lite källkritisk utbildning i skolan kan rädda dem från att skaffa sig en joint.

Amen!

Var redo! Alltid redo! Mash!

Scout någon? Jasså! Dock inte chans för denna rektorskan i alla fall. Jag var livrädd att mor Anita skulle tvinga iväg mig på scouterna efter mitt första besök sådär i 7-årsåldern (som om hon skulle gjort det, men det fattade jag ju aldrig förrän jag nått vuxen ålder typ). Knoparna verkade högst besvärliga att bemästra och maten som skulle lagas och intagas var det bara inte frågan om att jag någonsin skulle ha provat på (bästa bantingskuren kanske). Och min största fasa var att behöva göra nummer 2 sittande på en pinne(?) över ett hål i marken. Örk…..Annars gillade jag deras kläder, i synnerhet den lilla scarfen!

Ledorden för scouterna passar dock alldeles förträffligt in på Allra Käresta Syster. Min syster. Nettan heter hon, men det skulle lika gärna ha kunnat vara Florence Nightingale. Hon är nämligen makalös på att hjälpa och ta hand om andra. Dessutom är hon sjuksyrran, med akut- och traumajobb i bagaget samt även FN-tjänst under Gulfkriget, som numera är skolsyrran. Tur för oss, säger jag bara.

Idag överlämnade hon denna lilla sötnos till mig – att ha i bilen. Fylld av nödvändiga atiraljer för de flesta eventualiteter. Detta efter att ha hört om Gabriels lilla missöde på Vallen (idrottsplatsen) igår då han plötsligt föll handlöst baklänges från ett staket och skrapade upp insidan av handled. Och där stod rektorskan utan sitt lilla kit, vilket bor i min fotbollsväska som inte behövde följa med för TB:s lagfoto. Vem trodde liksom att man skulle behöva bandagera där? Å andra sidan borde jag ju tänkt på att Gabriel alltid är ute på en massa äventyr. Hur kunde jag glömma det???? Och ja ja…jag lever efter en gammal pedagogvisdom, nämligen att barn som klättrar och sitter högst upp i träd aldrig är i farozonen. Det är de som skaffar sig strategier och lär sig att hantera livet.Så tack finaste Nettan, den har flyttat in nu. Och jag själv känner mig som hämtad ur serien Mash. Obs en av de snygga syrrorna där då alltså, ifall ni mot all förmodan får någon helt annan minnesbild.

Onsdagen och det är fortfarande kallt. TB har coachat skollaget i DM och han verkar ha förlåtit sin lilla mams för att hon förbjöd honom spel. Gabriel har varit på utflykt till Leklandet med förskolan och ligger här nu helt utslagen. Själv är jag uppfylld av ”Tema-OS-planeringen” samt övandet av våra uppträdanden. På måndag smäller det….

Happy Lillördag go vänner! Kram Mia

Skolcool – schemapyssel

Att leva med en fot i vardera läsår (pågående och kommande) har helt klart sina fördelar – inte minst då det kommer till schemaläggning. Tänk att något så trivialt som ett litet schema kan vara så enormt avgörande för en hel skolorganisation. Och för er som tror att det där är väl en enkel match. Eller ni som tänker, det finns väl schemaprogram. Sorry to say….det där är verkligen ingen avundsvärd uppgift att ta sig an (läs nöt att knäcka). Varmt välkomna till vecka 22 och en ny skolcool hemlis….

Som bekant lever vi ju i skolans värld efter en nationell timplan (en del skolor har individuella fördelningar men ramen är alltid densamma). Varje elev är enligt denna garanterad 6665h, sett i perspektivet årskurs 1-9. Dessa timmar skall sedan fördelas på 9 årskurser och 178 skoldagar/läsår (ca 35.6 veckor). 6665 timmar goes läsårstimmar goes veckotimmar goes veckominutrar som goes elevens skoltid. Vidare skall dessa stämma överens med lärarnas undervisningstimmar, innan en schematanke kan ta form. Lägg därtill också att det ofta finns styrande schemavariabler (i vårt fall idrottstider i hyrda salar) samt något typ av priolista att ta hänsyn till. Här pratar vi pedagoger som inte arbetar fulltid och skall ha in lediga dagar, pedagoger som undervisar på flera skolor, vilka ämnen som skall läsas i halvklass och då mot vilket annat ämne, längden på undervisningstiden kontra ämnet, fördelning av ämnen av veckans dagar för att kunna ge läxor, differentierade mattider etc. Tja….listan skulle kunna göras hur lång som helst. Det är förbaskat svårt att få till det optimalt för så många som möjligt samtidigt.

I år provar vi en variant av att pedagogerna lägger schemat för åk 6-9 gemensamt, med schemageneralen Gerd i spetsen. Och jag kan lova att det är ett pyssel och pussel utan dess like. Olika ämnen har fått olika färger och är klippta i olika långa remsor beroende på undervisningstid. Vissa är smalare, ty de symboliserar halvklasser. Jag ljuger inte om jag säger att schemat är omlagt åtminstone 15 gånger redan. Men vi ger inte tappt…Målet är fortfarande att nå så bra som möjligt för så många som möjligt samtidigt.

Så om just du tycker att ditt barns schema är uruselt eller kanske bara lämnar något att önska. Gillar du inte sovmorgon (vilket eleverna brukar älska) eller senare eftermiddagar? Tycker du att idrotten borde ligga på andra dagar och att mattiden är för tidig/för sen? Kanske ser det tjockt ut vissa dagar och snuttifierat andra? Håltimmar? Ja, det är tyvärr så det blir ibland. Varje år är det någon klass som drar nitlotten att ha idrotten sist på fredagseftermiddagen hos oss exemplevis och det görs sällan vågen inför detta faktum. Men vi är noga med att det inte blir samma klass varje år och vi försöker kompensera det någonannanstans i schemat. Men vår eminenta idrottslärare Hia får minsann ha det så vareviga år, så….Det är naturligtvis inte fel att göra en analys av sitt barns schema och kanske meddela aktuell lärare eller skolledning hur man tycker och tänker. Kanske har vi missat något som vi bör ha i åtanke till ett annat år. Men döm oss inte för hårt…..Att lägga ett schema för en hel skolenhet är som att lösa värsta mysteriet.

Tisdagen har sannerligen bjudit på lågtryck över Blekinge. Från gårkvällens 25 grader till morgonens 9. Brrrrr…..Grått och blåst och lite regn. Och så en skadad TB efter gårdagens fotbollsmatch. Låt mig säga att stämningen är inte helt på topp hos kidsen här hemma. Gabriel envisas med shorts, tischa och crocs….och så en het vetekudde förstås. TB ligger i sängen och förbannar att morgondagens skolDM i fotboll ska gå av stapeln utan honom. Personligen är rektorskan mycket nöjd efter en produktiv jobbedag, en skön eftermiddag hemma och flera privata ärenden uträttade. Och maken är nog också nöjd med sin eftermiddag på golfbanan. Nåväl..lite synd är det ju ändå om kidsen.

Dags att ta sig an baket. Gabriel har utflykt med förskolan imorgon och det enda vi kan fresta honom med i fikaväg är hans egenbakade chokladmuffins. Så here we go…

Kram Mia

Överfallen!

Öppnar dörren och stiger ut i min trädgård för att morgonpromenera Milou. Klockan är exakt 05.37 pip och jag blir fullständigt överfallen. Överfallen av syrenernas doft. Dagen kan väl knappast börja så mycket bättre. Näst efter doften av jasminblommor, älskar jag syrendoften mest.

Så gott att jag smyger in lite små kvistar här och var i huset. Och håller tummarna för att maken inte ska brista ut i värsta nysattacken.

Jobbeveckan är igång igen och det med besked.Avslutandet av pågående läsår samt förberedandet för ett nytt är två saker som ömsom går hand i hand och ömsom motarbetar varandra å det häftigaste. Vårt pedagogiska fika idag skulle handla om utvärdering av likabehandlingsplanen samt upprättandet av en ny, men jag såg på mina goa medarbetare att det fanns absolut ingen ork eller lust att ta sig an detta. Och med all rätt, det är svårt att vara kreativ såhär i terminens tionde timme. Så jag trixade om, bytte fokus och hittade en ny väg. Och jag känner på mig att den blir bättre…

Att våga släppa taget om planerade ting och hitta en ny väg. Det gäller att vara flexibel. Imorgon måste det övas OS-dans och kläder roddas inför invigningen på måndag. På onsdag genrepar vi. Herregud så roligt vi har….Det är band och ”Bara sport” och E-type och funktionella rörelser, eller nåt? Och snygga är vi också…

Kram Mia

 

Ingen i hela världen….

….är väl som mor ändå? Mors egen dag är kanske inte det mest begåvade av påhitt här i världen, men jag gillar ändå idéen. Jag förstår att när morsdag kom till var tanken ganska klar, ty mammor har ju något i sig som få andra har. Att visa sin uppskattning för allt det mor står för, oavsett om man lever i en modern variant av familj eller i en mer könsstereotyp dito, det är vackert.Och personligen är jag väldigt ointresserad av paket och presenter, men ytterst svag för kärlekyttringar och omtanke. Det är ju så olika.

Min egen lilla mor Anita är en fantastisk kvinna. Jag kan tänka tillbaka på min barndom och uppväxt och bara konstatera att hon har alltid funnits där. Alltid ställt upp. Alltid omfamnat oss med sin kärlek, sin ombrysamhet och sin tanke om den goda uppfostrans kraft. Hon har aldrig satt sig själv i första rum och hennes mål med att vara mor är så hedersvärt att jag nästan får gåshud.

Bästaste, finaste Anita. Mamma till oss fyra syskon – två söner och två döttrar födda mellan tidigt 50-tal och mycket sent 60-tal. En kvinna med många arbetsdrömmar om lärarinneuppdraget, men som förblev mamma och mycket lite yrkesarbetande. En kvinna som 35 år gammal fyrabarnsmor blev ensamstående, då vår far dog i en bilolycka. En mor som alltid funnits där för oss och som försett oss med god moral och goda ideal. Hon som såg till att genom hela min skoltid finnas hemma och laga lunch till denna kräsna flicka. Kört till träningar och matcher, låtit vänner sova över och alltid hjälpt till med läxor. Ömsom ”duttat” med en och ömsom vågat utmana en att ta nästa kliv på utvecklingsstegen. Bästa formen av curlingmamma helt enkelt. Aldrig att hon satte sig själv i första rummet med vad hon ville göra eller köpa. Vi hade det inte så bra ställt ekonomisk (av förklarliga skäl) men aldrig att det märktes utåt. Alltid där för oss! Inga fancy resor, men alltid roliga upplevelser i närmiljön.Imponerande ork, kraft och vilja! En sann mammahjälte, som har sett till att min barndom och uppväxt inte har lämnat något mer att önska.

Själv fick hon aldrig njuta av den utbildning hon så innerligt förtjänade, men likväl förstod hon värdet av att utbilda sig. Alla insatser har inriktats på att det ska gå bra för oss barn. Och det har det gjort – en mellanstadielärare (Mats), en förskollärare (Lasse), en sjuksköterska (Nettan) och en rektor (jag) – är väl ett bra facit efter en hel del stora uppoffringar från vår mors sida. Uppoffringar är de minst moderiktiga och samtidigt mest undervärderade mänskliga dygderna. För min mor – liksom för andra av hennes kön, samhällsklass och tid – var detta den högsta formen av omsorg. Uppoffringar behöver inte belönas. Det räcker att bara ta emot dem. Så tack alla mödrar, särskilt min mor Anita, för att du i alla väder alla dar har uppoffrat dig för dina barns välmående och framtid.

En sann mammahjälte! Tack för allt alltid!
Idag är både mor och far (ja, hon träffade en ny man när jag var 6 år gammal som jag alltid kommit att kalla pappa) lite till åren komna (77 och 84), men likväl alerta och sugna på att ta sig an livet. Att ge tillbaka lite av allt det vi fått känns som den bästa gåvan där de befinner sig just nu i livet. Genom åren har vi köpt och betalat av en bil åt dem och numera sköter jag deras ekonomi samt förser dem med makens lagade skollunch 2-3 dagar/vecka. Vi kör dem till tandläkare, läkare, optiker, kvällsaktiviteter eller andra sammankomster. När de fyller år turas vi syskon om att ordna deras kalas hemma hos oss, bjuder på mat och dryck och köper någon upplevelse åt dem. Och det uppskattas vill jag lova. Det känns fint i hjärtat!
Idag tog vi lite sovmorgon och sedan for maken på träning. Själv läste jag bloggar och sedan tog jag itu med städningen av huset. Därefter blev det pw med Milou och sedan brunch. En stund i solstolen och sedan har Gabriel och jag varit på fotbollsträning. Ljuvligt brassestolshäng med några goa pappor, lite fotbollskorv och sedan hemfärd. Nu ska gräsmattan få sig en omgång och sedan vankas det mexbuffé till kvällen. Hoppas ni alla härliga morsor har blivit firade på det sätt ni gillar bäst.
Kram Mia

 

New improved me!

Klart tillfredsställande. En bättre form av mig själv kunde lätt behövas efter dagarna som gått. Jag trivs verkligen inte med att störa mig på saker eller människor, deras val och handlingar. Jag brukar vara tålmodig och full av överseende. Ha lätt för att bekräfta mig själv och att det liksom räcker – att jag inte behöver den yttre bekräftelsen verbalt, i skrift eller via uppmuntrande presenter. Nöjd! Jag brukar allt som oftast vara nöjd! Och idag vänner…..idag är jag precis sådan igen. Kanske tar jag mig själv för given ibland? Kanske måste man göra små besök i en annan sinnesfär för att verkligen veta hur man trivs bäst? Kanske skulle jag kunna jobba på fömågan att ha lite bättre tålamod med mig själv ibland?

Helgen började lysande med solstolshäng en fredageftermiddag och sedan 18-årskalas hos denna donnan – finaste systerdottern Ebba. Familj och vänner i en salig blandning, härlig pajbuffé med god dryck (chauffören fick dock hålla sig till alkofri cider) och en massa goa skratt. Arvid hade bakat tjusigaste tårtan och på dessertbordet fanns också pannacotta och chokladmousse med grädde och härliga jordgubbar. Tack familjen Berggren för en ljuvlig kväll i maj.

Lördagen började med klockringning 05.00. Upp och skicka iväg make och TB till golftävling i Kalmar, för att sedan krypa till kojs igen. Lite slummer och så sträckläsning av ”Två gånger är en vana” av Denise Rudberg – så jäkla bra alltså. Förmiddagen gick sedan i makligt tempo – lite tvätt, lite sortering av papper, lite hemmaekonomi, långfrulle med tidningsläsning, disk och dukning av bord. Klockan 13 levererades Gabriel till Simons kalas och själv hade jag tänkt åka till jobbet för att fixa undan lite. Men jag gick på magkänslan och tog en snabbhandling och for sedan hem. Med regnet hängandes i luften, men med go temp i luften satt jag på altantrappan och njöt HägenDazs Baileys.

Klockan 15.30 sammanstrålade vi alla på hemmaplan och kastade oss över Kalmarhämtad pizza. OMG, så underbart gott! Efter en tarmsträckning på golvet var jag bara tvungen att vila ögonen lite. Finns det något bättre än en eftermiddagsnap? På med träningskläderna och sedan powerwalkade jag och Milou 1 mil. Dagens små sommarregnskurar har fräschat upp tillvaron, dammat av den. Doften av sommarvåt asfalt och intensiv syrendoft – jag verkligen älskar den kombon.

Så nu sitter jag här nyduschad och påfylld i soffan. Ikväll är det Eurovision songcontest, något jag normalt sett ignorerar totalt men…..Men eftersom vår goa medarbetare Gerd drog igång ett Eurovisontips så blev det genast lite mer intressant. Förmodligen kände hon att det var dags för ett komplement till alla fotbollstips så nu har vi tippat vinnare, sisteman och Sveriges placering. Insatsen var 40 kronor choklad/person. Det låter som en vinst helt i min smak. Håll tummarna vänner….Vinnare: Cypern, Sisteman: Norge, Sveriges placering: 2:a!

Kram Mia

 

 

Hänryckningens tid är nära

Så nära att det är dags att hänryckas å det häftigaste redan imorgon, lördag. Och sällan har vi väl skådat maken till väder här i Happyvardag. Sol och härliga temperaturer, prunkande grönska och fågelkvitter, ljuvliga dofter och lite väl snabbväxande gräsmatta. Pingsten lär går i festens tecken, precis så som det är tänkt, och inte är vi nödbedda inte. Ikväll firar vi min systerdotter som fyller 18 -Wow! Imorgon firar Gabriel sin kompis Simon som fyller 6. Maken han firar mest av alla, eftersom han spelar H35 touren i Kalmar både idag och imorgon. Så om söndag vänner…om söndag kanske vi kan hänryckas ihop maken och jag. Det skulle vara lite fint faktiskt!

Veckan har passerat i flygande fläng och jag säger som Maries (Mitt liv i USA) son Reed: I survived! Jobbedagar, hemmaekonomi, transportör av mor till tandis, betygskonferens, inskolningsdag, personalmöte, diverse fotbollsträningar och en match samt en illasinnad magbacillusk. Jag har brottats med många tankar och massor av känslor. Förmodligen läst in lite mer i saker än vad som är nyttigt för mig – känt mig lite tagen-för-given. Tusen bollar dansar omkring i luften och att släppa kontrollen medför lätt stresspåslag. Men nu, nu är det fredag och hela långa sköna helgen ligger där framför mig. Jag har tryckt på off-knappen och jag ska sluta tänka (läs analysera, älta och välta). Note to myself: Jag måste lära mig att jag inte kan bestämma vilka val mina medmänniskor ska göra.

I helgen ska jag försöka egoboosta mig själv. Det bör ligga helt rätt i tiden känner jag – en god investering med andra ord. På återhörande! Kram Mia

På besök i nästa äventyr!

Det har varit mycket spänning inför denna dag vill jag lova. Så till den grad att Gabriel tidigt i morse lät meddela att det säkert var mycket bättre om han förblev 6-åring på förskolan istället. Ända fram till igårkväll var det idel solsken och glada miner inför att besöka Svettpärlan och deltaga i den årliga inskolningsdagen, men under natten hände uppenbart något. Det var med lätt irrande blick och med nära till gråt vi tog oss an dagen idag. Stresspåslag för nästan alla medlemmar i familjen Happyvardag, med andra ord.

Mamis strategi var solklar – trygga i situationen, bonda med kompisarna från förskolan och så glida iväg så obemärkt som möjligt. Bortsett från ett litet krig om skornas avtagande och bärande eller ej (mycket dumt av mig), funkade strategin enligt plan. Gabriel till och med flöt med gruppen till matsalen, tog mat och dryck samt åt och drack. Dukade av, vinkade åt mig i mitt rum och sprang ut på rast. Wow, liksom! Det kommer inte att bli en helt lätt match att acklimatisera sig i gällande regler eftersom han alltid tidigare har varit med mig på Svettpärlan på helt andra premisser. Som tur väl är finns det fler personalbarn i gruppen samt syskon till äldre Svettpärlor som har liknande inställning. Och med fina fröken Anna och Mia samt Katti på fritids kommer filosofin att fostras med ramar och kramar att passa oss perfekt.

Med tanke på hur allt har blivit med TB och hans sista år med en rektor till mami, kommer jag att hålla extremt låg profil. Detsamma kommer att utkrävas av släkt och övrig personal på stället. Jag är helt enkelt skiträdd för att det ska bli likadant igen. Det här upptar ett stort tankespace hos både mig och maken, men ikväll ska vi se till att bara njuta av att allt gick bra idag. Så tar vi en dag i taget och framförallt inga livsomvälvande beslut ännu….

Dagen slutade 12.00 med glass och sedan tog vi ledig eftermiddag. Stormvarning, men 24 grader och sol har gett oss härligt trädgårdshäng. Ingen träning, inga aktiviteter, inga åtaganden denna lillördag – perfekt utgångsläge med andra ord. Här ska snart wokas lite och sedan blir det stora läs- och slappkvällen här.Från stresspåslag till avspänning – det är nog det som kallas intervaller va?

Ha en finfin onsdagskväll vänner….Kram Mia

Skolcool – Slutspurt!

Idag är jag rädd att jag iscensätter ett kollektivt avslöjande, men jag känner mig nödgad. För jag tror nämligen att skolans olika aktörer talar förbi varandra i sak. Och det blir så tokigt på så många sätt. Vad pratar jag om? Ja, de sista veckorna i plugget inför sommarlovet förstås – den så kallade slutspurten, vilken egentligen inte alls borde få finnas. Varmt välkommen till en ny skolcool hemlis signerad rektorskan.

Vi har precis äntrat läsårets absolut i särklass värsta veckor alla kategorier. Det är något så sagolikt fullspäckat i schemat. Folk yrar och virrar ihop saker och ting. Glömmer. Missar att informera. Allt och lite till ska hinnas. Och alla dessa förbenade kompletteringar inför betygssättningen. Pedagoger som går på knäna och som försöker bevissamla för vilket betyg som ska sättas, samtidigt som de har mängder av stoff de vill hinna med, massor av saker att rätta och checka av samt också all dokumentation som åläggs dem. Elever som är trötta och börjar tappa fart (en del har knappt styrfart) efter att ha levererat i så många ämnen under så lång tid. Sällan hinner de landa i ett väl uträttat värv, utan måste helt frankt ladda om. Drivandet efter att höja sina betyg alt behålla samma nivå är tärande, eftersom de inte får klara besked från sina pedagoger om det överhuvudtaget är möjligt för dem. Lägg därtill att dagarna blir längre, aktiviteterna fler och senare samt behovet av att bonda i kompisgäng växer sig allt starkare. Och sen alla stackars föräldrar…..Som ska försöka få sina barn att komma hem i tid, göra sina läxor samt komma i säng. Frustration som nästan sprutar ut genom öronen och känslan av att vara en dålig förälder. Föräldrar som också ofta har ett yrkesvärv och som börjar tappa fart inför stundande sommar och semester. Förutom själva skolan så ska man ju också hinna med tusen avslutningar i scouter och idrotter och i värsta fall har man en stundande åk 9 avslutning eller en student eller släktfödelsedagar eller…., syjuntor och kvällskurser, p-sammankomster och klassaktiviteter, grillningar till höger och vänster. Vad tusan…måste det alltid vara såhär……?

I min önskevärld respekterar vi alla aktörer varandra. Vi försöker att allt bättre synka en läsårsplanering som rymmer mjukstart och mjukavslutning – där kurser förläggs där de passar bäst, där pedagoger har avslutat den vilda jakten på bevisen, där elever har fått formativ coaching till att veta vad som är möjligt eller ej, där vi alla kan hjälpas åt att hushålla med krafterna för att orka allt bättre. I min önskevärld finns det mer utrymme till bonding elever emellan i klasser och i grupper, men också mellan elever och pedagoger. Jag menar naturligtvis inte att vi ska slappa de sista veckorna, men ända in i kaklet med full speta kan faktiskt ge ganska kraftiga krascher och en och en annan wiplashskada.

Jag skulle önska att slutspurt i alla dess former ska vara något positivt – det där sista man tar med sig till en ledighet och för att starta nästa termin med. Glädje, nyfikenhet, gemenskap, utmaning och utveckling! Livsviktigt! Till och med avgörande kanske! För framtiden! Amen….

Underbara tisdag med sommarvärme idag med – så härligt underbart att svettas. Jag bara älskar denna årstid! Snälla låt sommaren ha kommit för att stanna! Snälla låt sommaren bli lång, varm och solig! Allt vinterelände – all kyla – all blåst är förlåten. Promise! Jobbedag, handling och så lite städ av golv. Lekparkshäng medan TB var på akademiträning och sedan hem till huset. Maken är i Kalmar och spelar in inför helgens stortävling där och vi andra ska nu ta en kvällsfika på altanen. Vardagslyx när den är som bäst….Imorgon ska Gabriel ha inskolningsdag i sin nya skolklass på Svettpärlan. Kul!

Kram Mia

 

Det kommer mera….

En underbar långhelg är numera ett minne blott och vi tar sats mot skolavslutningen torsdag vecka 24. Några högst intensiva veckor, där planering och dag för dag levande är a och o. Sen jobbedag idag eftersom läsårets stora betygskonferens går av stapeln i eftermiddag. Och kvällen ska tillbringas med match för TB, vilket gör att vi beräknas komma hem vid ca 21.30. Trött tisdag att vänta med andra ord…

Eftersom det finns de som blivit glada över mina boktips och sagt sig gilla de böcker jag rekommenderat, tänkte jag mig göra slag i saken och tipsa om en hel massa bra böcker. Flera utav dem har några år på nacken, vilket innebär att du kan fynda dem i affär eller på Adlibris. Here it comes:

Denise Rudberg  ”En gång är ingen gång”, ”Jenny S”, ”Matilde” och ”Åse”

Kristin Hannah  ” En flicka som kallas Alice”, ”Fjärran stränder”, ”Sommaren hon återvände” och ”Angelas dotter”

Kajsa Ingemansson  ”På det fjärde skall det ske”, ”Lyckans Hjul” och ”Inte enklare än så”

Katerina Janouch  ”Bedragen”, ”Hittebarnet”, ”Systerskap” och ”Tigerkvinnan”

Lisa Jewel  ” Vince&Joy”, ”Stjärna för en natt” och ”Ralphs party”

Jane Green  ”Den andra kvinnan”, ”Trollbunden”, ”Babyfeber”, ”Min smala lycka” och ”I valet och kvalet”

Marian Keys   ”När Lucy Sullivan skulle gifta sig”, ”Sista chansen”, ”Är det någon där?”, ”Under täcket” och ”Å andra sidan”

Lauren Weisberger  ”Alla var där”

Anna Maxted  ”Gå vidare”

Anita Shreve  ”Vikten av vatten”, ”När de sågs sista gången”, ”Pilotens hustru” och ”Allt han någonsin drömt om”

Jaha, det var en del feelgoodingar där….Själv fortsätter jag på Denise Rudbergs ”Två gånger är en vana” och konstaterar dock att det är nästan på gränsen till för många parallellhandlingar i denna bok. Kan alltså inte läsas med trötta ögon, vilket begränsar mig ganska mycket just nu. Även fast att jag precis har haft långhelg. Imorgon är det tisdag och dags för en ny skolcool hemlis. Välkommen åter…

Kram Mia