Soccermum says….fansskapet!

Som naturligtvis icke skall läsas som fanskapet, utan just om fans och skapet. Äh, ni fattar….Den där heliga kon ni vet –  att om man är ett riktigt fans, då ska man minsann bete sig på ett visst sätt. Då ska man klä sig i saker som hedrar laget (läs halsdukar, kepsar, matchtröjor, färger ja name it…), lära sig hejarramsor och följa med på matcher (läs kan också vara att följa laget på tv). Numera ska man också gärna diskutera laget och deras framfarter och tillkortakommanden i olika typer av sociala medier. Och fine där…Det är spännande och kul och en gemensamhetsaspekt som inte alls skall förringas.

Men sen då? Förut talades det med förakt om huliganism (med all rätt förstås) och det skakades huvuden och man förundrades över hur det kunde gå så över styr. Men få frågade sig VAR det där börjar egentligen? När går det från att vara stödjande supporters till en mer destruktiv verksamhet? Och måste man verkligen hata ett annat lag för att räknas som ett värdigt fans/en värdig supporter för sitt eget lag?

Det är nämligen inte sällan jag stöter på idrottssupporters i olika forum, live likväl som på fejjan, som lägger minst lika mycket fokus på laget de hatar som laget i deras hjärtan. När farao blev det såhär? Vuxna människor som skall föregå med gott exempel helt oblygt skanderar glåpord, gickanerar både domare, ledare och spelare samt spyr sin galla. Vad skapar detta för stämning på en arena, likväl som i idrottsvärlden i stort? Men framförallt: vad i herrans namn är det för signaler vi skickar till våra barn och ungdomar? Att det är ok att kalla andra lag för diverse mindre angenäma tillmälen med svordomar alternativt könsord som prefix? Att älska kräver att man hatar? Att det i idrottens namn är helt ok att försätta de demokratiska värdena ur spel och att det uppenbart är ok med diskriminering, trakasserier, förtal och hets mot folkgrupp? Det här får mig verkligen att må illa….

Borde vi inte lägga fokus på att få våra idrottsutövare och deras fans att visa respekt och ömsesidig välvilja? Borde inte var och en vara så uppfylld av sitt eget uppdrag, att man skäligen inte borde ha fokus på någon annan? Borde vi inte fostra våra barn och ungdomar i en anda av att vinnarskallar är stora människor – människor med stort hjärta och fighting spirit? Människor som vågar både vinna och förlora. Människor som förstår att man inte blir till genom att trycka ner någon annan. Människor som förstår att det alltid kan komma någon som är större, starkare och bättre än en själv – men att ens eget fokus måste vara att ingen kommer att slita hårdare, kämpa hårdare än jag. Borde vi inte göra det till en självklarhet att kunna lyfta på hatten för den som för dagen/tillfället lyckas bättre? Borde inte vi föräldrar föregå med gott exempel?

Fredagens bedrövan hos rektorskan försvann i ett kick när jag fick på Let´s Dance (inget program som brukar ses i Happyvardag, men någon gång ska ju vara den första). Första ljusglimten kom med Anton Hysén. OMG, vilken känsla han förmedlar, vilket gung i kroppen, vilket sug i blicken. Guds gåva till kvinnorna….eller förlåt, till männen ju…. En stund senare dyker världens bästa egoboost upp – Camilla Henemark. Helt plötsligt kände jag mig sådär great och awesome igen….Precis som i Florida!

Lördagen spenderades i Kalmar, då maken ville muntra upp sin fruga. Jättemysig dag med Media Markt, IKEA, leksaksbutiken, klädaffärer, bilbutiken och så pizza på världens bästa pizzeria, Italia. Idag söndag har jag förlustat mig med städning, vädring, tvätt och sortering. Det där ger mig också alltid en kick så….I eftermiddag vankas girlymys med finaste Petra och Emelie som är på besök från Stockholm. Precis vad jag behövde! Ny vecka imorgon och jag tror att jag är redo….Hoppas ni alla haft en go helg!

Och by the way…..motsatsen till att älska är förstås inte att hata. Motsatsen till att älska är att vara likgiltig. En betydligt mer angenäm attityd i fotbollsvärlden, även om jag föredrar älska.

Kram Mia

7 thoughts on “Soccermum says….fansskapet!

  1. Tänkvärt och viktigt inlägg! Kan bara hålla med dig (som vanligt). Det är vi vuxna som ska leda vägen och vara goda förebilder. För barnen gör som vi gör.

    Vad mysigt med uppiggning i Kalmar. Jag blir alltid så sugen på pizza när du skriver om era resor dit och om Italia. Mmmm.

    Ha en fin söndag vännen!
    Kramar

    • Tack snälla Linda….Det där ligger mig varmt om hjärtat och när jag läser statusuppdateringar på fejjan om att de äckliga…..laget fick……Alltså, då blir jag både förvånad och ledsen och illamående.

      Kram Mia

  2. Såå sant!! Jag har suttit på otaliga matcher i handboll där folk runt i kring mig burit sig illa åt. Det har varit på såväl ugndomshandboll som seniorhandboll….man blir beklämd!

    Låter som om helgen varit till belåtenhet! Nu tar vi nya tag.

    Kramar i lass från bästis M

    • Japp, nya tag var ordet sa Bill….Visst är det hemskt med människro som gapar och skriker på spelare och domare och….Jag far illa….Överseende är en dygd!

      Kram vännen…

  3. Att inte våga ta med barnen till fotbolls matcher för att det är för bråkigt i och runt arenan är en av de saker jag tycker är så fruktansvärt. Att det accepteras överhuvudtaget. Måste ju gå att få ett stopp på. Att alla dessa killar/män/tjejer sitter med så mycket ilska inomsig att de exploderar på fotbollsmatcher istället för att ta och stödja ”sitt” lag vid förlust och ha lite kämparanda och go i sig.
    Vart tog kamratskapen i idrotten vägen?
    Din text fick mig att fundera över en massa saker precis som alltid :)
    Skönt att höra att ni fick en härlig lördag och söndag.
    Kram

    • Tack sötaste du…jag tar dte som den bästa av komplimanger. Det är förfärligt att det ska vara så.

      Nöjd med helgen är jag…
      Kram Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *