En dagens tack – recept eller meny!

Tänk vilken skillnad det kan vara på en dagens och en dagens liksom! Det varierar förstås friskt restauranger emellan, men även från dag till dag här på hemmaplan. Mat är i alla fall ett centralt tema i Happyvardags livsvärld och måste förstås behandlas därefter. Numera förtärs 5 av 7 dagens lunch på jobbet för 3 av oss och på förskolan för en liten spelevink. Eftersom det är maken som är Le Chef i vår skolrestaurang äter jag inte längre dagens lunch på lokal särskilt ofta (förut fick man ju göra det av ren överlevnadsinstinkt), men det hindrar dock inte att jag penetrerar dagens-lunch-annonserna varje måndag. Och jag slutar då aldrig att förundras…..

Förundras över hur olika man uttrycker sig i jakten (eller icke-jakten?) på lunchgäster. En del uttrycker sig helt klart lite mer än andra. Vissa lunchannonser är så fulla av stavfel att man undrar om man på förhand kan veta vad man beställer. Vissa skriver så spartanskt att man knappast kan beskylla dem för att locka och läskas (se bild ovan. Vadå grilla om vädret tillåter), medan andra gör så långa utläggningar att den som läser till sista bokstaven borde belönas med en guldmedalj (se nedan. Bra att de berättar att potatisen är nykokt och den hackade persiljan till kalopsen kan ju bli direkt avgörande…). Det slår mig att menyskrivande är en konst – och somliga bemästrar denna bättre än andra.

Personligen vill jag läsa (förutom en välkomponerade meny) något som väcker nyfikenhet och som gör att jag skapar mig en inre bild – kanske av minnen, kanske av dofter och smaker. Jag behöver verkligen inte veta precis varje liten detalj, ty då hade jag valt att be om receptet istället.Bara en liten fundering såhär en solig, men väldigt blåsig Valborg i den blekingska skärgården (och ja, det blåser alltid här. Hav och skärgård har den lilla egenheten att bjuda på just blåst). Drömde inatt att jag höll på att kvävas och vaknade upp med Axel (obs hund) som placerat sig som en bergsget ståendes på mina behag samt Elsa som kraschat på min mage. Klockan 05.35. Ett snabbt besök på toaletten för mig och så på med promenadklädsel, när jag upptäcker att de har somnat om så sött. Hahaha…

Födelsedagspresent inhandlad till Gabriel, maken är på golfbanan och vi andra slappar på hemmaplan. I eftermiddag blir det lite trädgårdstrix, återvinningen och sedan spelar TB match ikväll. Ingen brasa här med andra ord, men väl en ledig dag till imorgon. Nice! Och btw…en dagens är ju inte alltid en dagens i bemärkelsen en dagens lunch. En dagens kan ju lika gärna vara en drink….Bara för kännedom alltså….

Happy Valborg folks…Kram Mia

Soccermum says….Att veta var man har dem!

Att ha fotbollsspelande söner är något jag gillar skarpt. Inte bara för att jag själv är skolad i fotbollskulturen sedan 9-årsåldern, utan för att det finns så många plusfaktorer kring lagidrott. Att kunna inordna sig i ett kollektiv, likväl som att våga hävda sig inom det, är något som tränas i all sin naturlighet. Friskfaktorer, lagkänsla och en träning i etiska/moraliska ställningstagande – allt under ständig tillsyn av en (förhoppningsvis)sund, rättvis och förebildande ledare/tränare. Ibland också av en tillsatt domare. Att dessutom ha fullt upp, som det gärna blir i takt med stigande ålder, med sin idrott skonar ju dem från att hamna i andra typer av sub-grupper, vilka kanske inte alltid har samma typ av upplägg kring ledarskap. Det där känns extra aktuellt med en son i P16.

Vidare gillar jag skarpt att veta var man har ledarskapet och på något vis kunna följa från tanke till handling – att förstå på vilka grunder ledaren fattar sina beslut om uttagningar, restriktioner och uppmuntrande handlingar (läs belöningar). En idrottsledare har ju enorma möjligheter att verkligen fostra goda idrottsutövare genom att uppmuntra (belöna) de som kommer i rätt tid, följer uppställda regler och tillrättavisningar, bidrar till den goda lagsämjan(och inte sätter sig själv i centrum hela tiden), tar egna initiativ för att hjälpa tränare och laget, som verkligen alltid försöker göra sitt bästa istället för att luta sig tillbaka och tror att man är oumbärlig för laget. Helt enkelt genom att lyfta fram de killar/tjejer som visar på det önskvärda beteendet, ty annars visar man ju med all tydlighet att det inte alls är viktigt – att man får sina belöningar ändå. Just för tillfället känner jag att det sända ledarbudskapet alltför ofta landar med det sistnämnda hos Soccermum och det imponerar föga.

Söndagen startade tidigt i Happyvardag. Alla tre sötnosar till vovvar har sovit duktigt, men ville vid 06 har lite uppmärksamhet. Så här blev det långpromenad, lite lightstädning och så långfrulle innan klockan hunnit bli 10.30. I eftermiddag vankas kalashandling, skogspromenad och kanske lite grill på grillplatsen i skogen. Fotbollshelgen har handlat om träning fredagkväll för TB, döma P12 lördagkvällning samt match 19.00 på Valborgsmässoafton. Perfekt tycker Soccermum, man vet definitivt var man har honom – i en lerig fotbollsutrustning på en fotbollsplan nära oss….

Kram Mia

Nåväl….kom hon då?

Tappad tand kan vara lika med besök av den mytomspunna Tandfén – det trodde jag att alla visste. Ja, jag tog så för givet att vi alla här i Happyvardag hade samma förförståelse att jag inte alls funderade över att förklara begrepet tandfé mer ingående. Och med anledning av detta fick vi oss faktiskt de härligaste skrattet på länge!

Den tappade tanden for med oss hem efter förskolan, placerades i vatten och så här i efterhand tyckte jag nog att liten Gabriel såg lite skeptisk ut (vilket jag inte fäste någon större uppmärksamhet vid då). När mörkret sänkt sig och han var på gränsen till svimfärdig kom stora gråtattacken. Inte för att jag tidigare hört talas om någon ”första-tappade-tanden-psykos”, men man vet ju liksom inte. Separationsångest kan ju slå till när man minst anar. När vi till sist får ur honom varför han gråter säger han:

”Jag vill inte bli sjuk nu innan mitt kalas nästa vecka”. ”Men varför tror du att du ska bli det”, frågar hans ömma moder (eventuellt inte med riktigt så öm röst som jag önskar så här i efterhand). ”Men, du sa ju (mellan stora tårar och en massa hulkande), du sa ju att tandfebern skulle komma inatt”.

Tröst och ett småfnitter som letar sig upp från magen, via strupen för att hysterisk explodera i. Han är ju bara för söt den ongen.Jag visade bilder på féer och försökte förklara och trodde nog jag hade lyckats riktigt bra, ända till….Ända tills vi vaknar morgonen därpå och vi snabbt ska reka läget om hon varit på besök. Jomen, i burken låg minsann inte mindre än två guldisar. Wow! Gabriel sken upp som en sol och så säger han:

”Inte visstade jag att febern ibland gör en sjuk och ibland att man får pengar!”

Fredagen gick i en ryslig fart. TB skrev nationellt prov i engelska (uppsats) och skolans klasser, förutom åk 9 då, var på ett friluftsområde och hade stora vårruset, nämligen Valborgsrännet. En heldag med roliga aktiviteter, löptävling och så grillade burgare från våra eminenta kockar på plats. Inget regn, men inte förrän en bit in på förmiddagen kom det lite vårvärme. Städ, tvätt och middagsfix ihop med fotbollsträning innan vi ramlade ihop vid fredagsmiddagen. Sen gick det snabbt till läggdags, snabbare än vanligt…

Happy helg och långledigt känns förträffligt. Vi ska passa två söta små kompisar till Milou i helgen och väntar nu på deras entré. Det blir skogspromenad med korvgrillning idag och en hel massa annat bus. Hoppas också att solen har vett att hitta hit….

Kram Mia

Milstolparna duggar tätt nu

Så många milstolpar man möter på livets väg. Jag har en känsla av att de kommer tätare ju yngre man är, men nu skulle jag vilja säga att de till och med duggar tätt här hos liten Gabriel i Happyvardag. Och visst är han inne i en expansiv period – i 5-6 års åldern händer det så himla mycket kul. Mycket snart (bara 5 dagar bort) så kommer hans sexårsdag, kunskaper och färdigheter ramlar på plats och nyfikenheten finner knappt några gränser. Sen en tid tillbaka har han också haft en lös tand. Som det har vickats på denna arma framtand nere i munnen. Häromdagen såg jag också att det tränger fram en ny taggig framtand därbakom. Så häftigt!

Lite stressade in på förskolan idag, då det vankades möte för rektorskan klockan 8.00 sharp! På vägen träffar han på fröken Irre och visar henne sin tand. Väl framme på trappan in på förskolan säger han plötsligt: Där försvann den! Med blodet rinnandes ur munnen som den värsta vampyren, stod handär som ett enda stort frågetecken. Operation hitta tanden påbörjades och tur hade vi. In på förskolan och skölja munnen och Gabriel blev mer och mer upprörd ju mer blod han såg i handfatet då han spottade. Klockan tickade och svetten lackade på rektorskan. Tack och lov dök en av favoritfröknarna (Si-Mona) upp och räddade situationen. Tusen tack!

Så nu väntar vi allra mest på tandféns ankomst till Happyvardag. Ja, somliga väntar lite mer än andra helt klart. Dessutom har det inhandlats bjudningskort inför barnkalaset och vi håller på att speca ner vilka som ska få lov att komma. Jag behöver kanske inte nämna att unge herr huvudperson är lätt speedad. Det kan bli en lång kväll är jag rädd….

Kram Mia

Påfyllnad

Lillördag i Happyvardag (ja, för den delen lite överallt annars också skulle jag tro) och här är det riktigt ruskväder. Vaknade till att vinden ven i träden bakom huset och lagom till förmiddagsrasten hade någon också valt att öppna himmelen ovanför oss. För all del ganska mysigt att vara inomhus då det spöregnar, men med 256 elever som ska in i skolan med väldigt blöta kläder….Låt mig nöja mig med ordet: bläh!

En kort jobbedag idag, fylld av mindre trevliga arbetsuppgifter. Eller vad sägs om klassamtal kring icke-acceptabla bemötanden, soc.kontakt samt polisbesök. Lägg därtill mail hem till föräldrar och en grasserande kräksjuka. Urgh! Klockan 13.15 trippade vi hemåt i ICKE-KLÄDER-EFTER-VÄDER (läs foppatofflor, Converse, fleecetröja och finjackan). Nu har vi duschat, bytt kläder, värmt vetekuddar och krupit upp i soffhörnen. Maken är i färd med att tända brasan, lite mat ska förberedas och sedan ska jag powernappa lite.

Men ikväll blir det påfyllnad för rektorskan. Ikväll går vi hela arbetslaget skola-fritids på föreläsning om hur man bör hantera stökiga grupper/klasser. Tack, tack, tack….det där behöver vi idag. Vi har mött det tuffaste läsåret ever i Svettpärlans historia, men som polisen sa idag: Ni är icke ensamma. Jag vet inte vad det flugit i folk. Det måste vara något med planeterna eller nåt….Tack snälla, det där hjälpte lite faktiskt. Ikväll har vi blivit lovade konkreta och handfasta tips för verksamheten på golvet. Och jag hoppas så innerligt att jag inte ska drabbas av tsetseflugan ikväll….

Kram och på återseende imorgon. // Mia

Skolcool – Studieteknik

Studieteknik mina vänner, kan vara enormt avgörande för vilka resultat som uppnås i skolan. Studieteknik är långt ifrån något som bara berör skolans något äldre elever (läs högstadiet, gymnasiet och universitet/högskola). Tvärtom skulle jag vilja säga, studietekniken ska växa med varje elev genom skolans olika faser.Tisdagar ägnar rektorskan åt temat ”Skolcool”. Här delger jag oblygt mina tankar om olika fenomen och variabler kopplat till skolans verksamhetsområde i allmänhet och Friskolan Svettpärlan i synnerhet. Varmt välkomna!

Jag har nämligen ett livs levande exempel (läs försökskanin) här på hemmaplan – TB 16 år och elev i årskurs 9. När han stod inför sin skolstart i åk F var han lekkille utan något större intresse för skolan och dess ämnen. Han skulle inte kunna kategoriseras som att ha lätt för sig i skolan, ej heller några större alt uppenbara problem. En normalpresterande kille som inte hade råd att lalla omkring, vara ofokuserad eller syssla med annat, men som ändå inte krävde specialhjälp. Och ni kan nog ana vilken is det krävdes i rektorskans mage när det gällde hans läsning – på våren i åk 2 knäckte herr TB läskoden. Puh! Ganska tidigt bestämde jag mig alltså för att medvetet jobba med att hitta en studieteknik som passar just honom.

Jag vill gärna förtydliga att skolan visst har ansvar för det där med studieteknik och vi lär ut en mängd olika metoder. Via IUP:er, skriftliga omdömen och utvecklingssamtal  bör lärarna ge varje familj tips om vad man kan jobba vidare med. MEN….man kan göra mycket på egen hand i familjen också.Här kommer några tips:

1. Försök lista ut på vilket sätt just ditt barn lär sig bäst (auditivt dvs genom att lyssna, visuellt dvs genom att titta alt läsa, kopiering dvs att se hur någon annan gör först, verbalt genom att få prata och diskutera). Vet du inte, fråga ditt barns lärare.

2. Ta alltid en början i det som barnet är säkrast på, så att man bygger en positiv grund.

3. Identifiera vad som är ditt barns svaghet/svårigheter. Med vad behöver den mest hjälp?

4. Fundera på aspekter av vilken tid som passar just ditt barn bäst (läxor och plugg), om det är någon speciell miljö som funkar bättre än någon annan samt vilka hjälpmedel just ni har till hands.

Verkar det luddigt? Jag tar TB som konkret exempel. TB är auditiv i sin grund och där började vi. Vi förstod att det någon berättat för honom, live eller på tv/film fastnade som ett superlim.Just därför har vi alltid lagt mycket tid på att berätta saker för honom.Läxor med större stoff läste vi för honom till en början. Vi har alltid kompletterat hans arbetsområden med någon lämplig film, tv-program alternativt klipp på datorn. Genom åren har han sedan utvecklat sin verbala förmåga och diskuterar mer än gärna (tack alla lärare han mött och i synnerhet Jos och Lackis nu på högstadiet för all extratid ni lagt på att låta honom ventilera stort som smått. Ovärderligt!) Vi satte redan i åk 4 som mål att hjälpa honom mot den visuella sidan, dvs att själv kunna läsa in sin kunskap. Detta har fungerat utmärkt sedan åk 6. TB:s svagaste sida har varit produktion (av text såväl som av uppgifter) och här har vi jobbat stenhårt med minmap och stödord. Han är också en kille som behöver göra sina saker tidig eftermiddag alt helg. Däremot kan han lätt ligga i soffan likväl som sitta vid en skrivyta, det spelar liksom ingen roll. Han måste börja i god tid, är alltså ingen kille som jobbar bäst under press. Alla de här saker har vi då försökt fixa till – läxor görs när han är kvar på skolan (slutar 14 och sitter kvar till någonstans mellan 14.40 och 15.30) och vi har alltid koll på aktuella prov, läxor och inlämningar lång tid före. Lite i taget är hans melodi.

Och tror vi att detta har gått friktionsfritt? HAHAHAHA….nä, typ inte. Visst har han varit trött och sliten ibland och tappat fokus. Och visst har vi medvetet låtit honom börja lite försent så att han ska förstå hur illa stress rimmar med hans goda resultat. Visst är vi både tjatiga och dryga ibland, men vi har alltid haft skolavslutningen i åk 9 som första delmål. Och det har gått bra för TB. Riktigt bra! Han behärskar sin egen studieteknik nu och vi resonerar endast om detaljer inför nya uppdrag. Och när han, som lärde sig läsa i slutet av åk 2, ändå skriver VG och MVG på allt från förberedda prov, via oförberedda diagnoser till nationella prov. Ja då vet jag…..att alla kan lära in en studieteknik som hjälper dem att optimera sina chanser för goda studieresultat och betyg. Amen!

Tisdagströttheten har nästintill lamslagit mig. Jag har miljoner olika saker i jobbhuvudet, vilka jag i och för sig lämnade där innan jag gick hem, och här hemma råder stilla frid ja….Det är då jag skulle behöva ett lite powernap lagom till Bolibompa. Gissar att jag kommer att sussa först av alla i familjen Happyvardag idag…

Kram Mia

 

Designdrömmar!

Inte för att jag när drömmar om deltagande i varken Project Runaway eller för all del ej heller i Top Model, men visst är det väl lite spännande med designers (kläder likväl som möbler). Inte skulle jag tacka nej till en maffig Vera Wang skapelse, en Georgina Empirestyled dress eller ett par skyhöga Jimmy Choo. Man är ju inte mer än människa, liksom…

Inte för att min garderob är något atts kryta med ur designerhänseende – faktiskt inte ens ur märkeshänseende. Jag är en ganska average girl (hihihi…kvinna, tant, gammal kärring – välj själv) som handlar kläder jag gillar, oavsett märke eller affär. Har dock fattat tycket för Tommy Hilfiger och köper en hel del sådant i USA. Floridasemestern renderade helt klart i en hel del fynd, där jag rankar min röda T H lackkappa mycket högt. Men det hade jag ju i och för sig gjort vilket märke den än hade haft. Det är så olika…för en del människor är det ju livsviktigt att klä sig i rätt märken/rätt designers.

Men visst kan man ibland önska sig ett visst mått av finess, vilket ofta kännetecknar våra mer kända designers. Som till exempel när det ska tas fram landslagskläder. Vem farao designade de nya svenska landslagströjorna (fotboll)? De ser ju ut som en kopia av 80-talets baseballtröjor á la USA. Och låt gå för att jag älskar det landet, men det modet lämnar en del att önska. Förra veckan presenterades vilka designer som ligger bakom sommarens OS-dräkter. Stella Mc Carthy har satt sin design på Storbritanniens kläder och Ralph Lauren på USA´s. Och när det gäller Sverige så väntar vi fortfarande med spänning, eller hur?

Måndag och jobbeveckan har startat mycket bra. TB ligger dock nerbäddad med värsta febern och ont i halsen. Tur att morgondagens fotbollsmatch blev inställd. Nu vankas det eftermiddagsmöte här på jobbet och sedan hemfärd. Ikväll gör jag inte många knop…Imorgon kommer en ny skolcool hemlis. Varmt välkommen igen!

Kram Mia

 

Soccermum says….fansskapet!

Som naturligtvis icke skall läsas som fanskapet, utan just om fans och skapet. Äh, ni fattar….Den där heliga kon ni vet –  att om man är ett riktigt fans, då ska man minsann bete sig på ett visst sätt. Då ska man klä sig i saker som hedrar laget (läs halsdukar, kepsar, matchtröjor, färger ja name it…), lära sig hejarramsor och följa med på matcher (läs kan också vara att följa laget på tv). Numera ska man också gärna diskutera laget och deras framfarter och tillkortakommanden i olika typer av sociala medier. Och fine där…Det är spännande och kul och en gemensamhetsaspekt som inte alls skall förringas.

Men sen då? Förut talades det med förakt om huliganism (med all rätt förstås) och det skakades huvuden och man förundrades över hur det kunde gå så över styr. Men få frågade sig VAR det där börjar egentligen? När går det från att vara stödjande supporters till en mer destruktiv verksamhet? Och måste man verkligen hata ett annat lag för att räknas som ett värdigt fans/en värdig supporter för sitt eget lag?

Det är nämligen inte sällan jag stöter på idrottssupporters i olika forum, live likväl som på fejjan, som lägger minst lika mycket fokus på laget de hatar som laget i deras hjärtan. När farao blev det såhär? Vuxna människor som skall föregå med gott exempel helt oblygt skanderar glåpord, gickanerar både domare, ledare och spelare samt spyr sin galla. Vad skapar detta för stämning på en arena, likväl som i idrottsvärlden i stort? Men framförallt: vad i herrans namn är det för signaler vi skickar till våra barn och ungdomar? Att det är ok att kalla andra lag för diverse mindre angenäma tillmälen med svordomar alternativt könsord som prefix? Att älska kräver att man hatar? Att det i idrottens namn är helt ok att försätta de demokratiska värdena ur spel och att det uppenbart är ok med diskriminering, trakasserier, förtal och hets mot folkgrupp? Det här får mig verkligen att må illa….

Borde vi inte lägga fokus på att få våra idrottsutövare och deras fans att visa respekt och ömsesidig välvilja? Borde inte var och en vara så uppfylld av sitt eget uppdrag, att man skäligen inte borde ha fokus på någon annan? Borde vi inte fostra våra barn och ungdomar i en anda av att vinnarskallar är stora människor – människor med stort hjärta och fighting spirit? Människor som vågar både vinna och förlora. Människor som förstår att man inte blir till genom att trycka ner någon annan. Människor som förstår att det alltid kan komma någon som är större, starkare och bättre än en själv – men att ens eget fokus måste vara att ingen kommer att slita hårdare, kämpa hårdare än jag. Borde vi inte göra det till en självklarhet att kunna lyfta på hatten för den som för dagen/tillfället lyckas bättre? Borde inte vi föräldrar föregå med gott exempel?

Fredagens bedrövan hos rektorskan försvann i ett kick när jag fick på Let´s Dance (inget program som brukar ses i Happyvardag, men någon gång ska ju vara den första). Första ljusglimten kom med Anton Hysén. OMG, vilken känsla han förmedlar, vilket gung i kroppen, vilket sug i blicken. Guds gåva till kvinnorna….eller förlåt, till männen ju…. En stund senare dyker världens bästa egoboost upp – Camilla Henemark. Helt plötsligt kände jag mig sådär great och awesome igen….Precis som i Florida!

Lördagen spenderades i Kalmar, då maken ville muntra upp sin fruga. Jättemysig dag med Media Markt, IKEA, leksaksbutiken, klädaffärer, bilbutiken och så pizza på världens bästa pizzeria, Italia. Idag söndag har jag förlustat mig med städning, vädring, tvätt och sortering. Det där ger mig också alltid en kick så….I eftermiddag vankas girlymys med finaste Petra och Emelie som är på besök från Stockholm. Precis vad jag behövde! Ny vecka imorgon och jag tror att jag är redo….Hoppas ni alla haft en go helg!

Och by the way…..motsatsen till att älska är förstås inte att hata. Motsatsen till att älska är att vara likgiltig. En betydligt mer angenäm attityd i fotbollsvärlden, även om jag föredrar älska.

Kram Mia

Bedrövlighetens Mecka

Skulle så gärna ha velat hälsa dagen idag med Happy Friday, men nej…..Det verkar liksom inte finnas någon yttre gräns för hur trista en del arbetsdagar kan vara. Hur många mindre positiva händelser och känslor som kan fylla en dag hos våra olika aktörer. Det ena har verkligen avlöst det andra på såväl elev, som personal- och föräldranivå. Och har man då turen att vara rektor, ja då ni. Då får man vara med om allt det där….Någonstans där mitt under dagens alla vedermödor, då inser jag hur lyckligt lottad man är så många andra arbetsdagar under året.

Så förlåt mig, men idag är jag lite sänkt. Inte på något vis uträknad eller uppgiven, men väl tilltufsad och sänkt. Att vara slutstation är inte alltid en positiv upplevelse. Stress hem, plocka undan våra jobbsaker (för de tänker jag försöka glömma några dagar nu…) och så iväg med TB (samt hämta upp Mackan) till dagens fotbollsträning. Hem och fixa mor och fars månatliga ekonomi och sedan försöka få till kvällens middag. Idag blir det nötfärsburgare till grabbarna och pankofrittade tigerräkor cajunstyle till mig. Gabriel ska ha fisk med potatismos. Och det där glaset vin jag skulle behöva idag, kan man ju bara drömma om…..Två veckor i dietens Mecka är snart avklarade. Ge mig styrka!

Hoppas ni alla har en mer Happy Friday….Kram Mia

Är anfall bästa försvar, eller?

Eller varför inte lägga ner försvaret? Alltså det där är något av en gåta för mig – försvaret alltså. Det är klart att varje land behöver någon typ av försvarstänkande, men är det verkligen rimligt att satsa 40 miljarder på försvaret i Sverige när vi inte har varit i krig på det senaste 150 åren? Jämför den siffran med de 30 miljarder vi betala i bistånd – känns det bra för er? Denna fråga har upprört TB de senaste veckorna så till den milda grad att han återkommer till den om och om igen. Och nu, nu har den bitit sig fast hos mig med…

För mig är försvarsprat politik och det intresserar mig tyvärr föga. All den stund eftersom det känns som om politik alltför ofta flyttar ner på sandlådenivå. Folkvalda politiker som språkar i egen sak. Alltför många politiker som i retoriken egentligen struntar i sitt eget partis linje/åsikter och istället endast går in för att parera motståndarna. Lova stort och håller nästan ingenting. Och så alla dessa skandaler och mediadrevet som liksom fradgatuggande bestar ger sig på den ena efter den andra i jakten på allt mer vidriga och oväsentliga detaljer. Usch och fy och….

Men nu är det politik på hög nivå här i Happyvardag. Imorgon har TB sin ena examination på samhällskunskapskursen i politik, nämligen den stora politiska debatten (den skriftliga examinationen görs nästa vecka). Eleverna har blivit tilldelade olika partitillhörighet och imorgon ska det examineras i retorik och argumentation kopplat till ämnet. TB tillhör Folkpartiet och ikväll finslipas formen här på hemmaplan. Spännande sätt att ta sig an kursen anser jag, vilket gör även den här politiska motståndaren intresserad. Rätt imponerande!

Det är mycket nu på jobbet. Att leva i två läsår har liksom den effekten på en. Just nu är vi inne i en mycket intensiv period av läsåret 11/12 och dessutom planeras saker – stort och smått, helheter och detaljer – för kommande läsår, dvs 12/13. Lätt förvirrande, jag lovar. Idag har dessutom TB skrivit nationellt prov i engelska – hörförståelse (det svåraste tycker jag) och sedan läsförståelsedelen. Han kom ut som en solstråle och var helnöjd. Skönt! Det är sannerligen inte lätt att vara elev i skolan av idag. Undra om man hade klarat det själv? Nu väntar fotbollsträning för TB, chaufförsuppdrag för mig och Gabriel får bara hänga på – maken är nämligen på golfbanan (säkraste stället att hitta honom under vår/sommar/höst). Ikväll satsar jag på att hinna testa tv-soffan, vilket jag ännu ej har lyckats med sedan hemkomsten från Florida. Bara en dag kvar sen firar vi helg.

Och för er som tycker att det är bra att träna sig inför krig – det är alltid bra att träna sig inför nya saker. Exempelvis tycker jag att alla bör, enligt ett visst ålderstariffsystem, träna sig på att gå med kryckor, köra rullator samt transportera sig i rullstol – herregud, man vet ju inte om eller när man drabbas av skada, benskörhet eller sjukdom. Lika lite som man kan sia om eller när det ska bli krig nästa gång……För jag tycker verkligen att det känns olustigt att skolor inte har råd att ge elever det stöd de behöver, tillräckligt näringsriktig mat eller bra läromedel. Eller att gamla och sjuka människor sitter fast inomhus med minimal tillsyn. Att det finns människor som kan betraktas som fattiga och som lever som uteliggare i Sverige 2012. Eller att det saknas ambulanser så att sjuka människor nekas transport och istället dör. Att vi ger mindre i bistånd till människor i nöd, i krig och i svält, än vi satsar på vårt eget försvar. Och att människor ska jobba allt längre innan pension att det inte blir någon tid över. Snacka om att dö på posterande vakt eller för all del i tjänsten. Istället satsar vi på att fullvuxna  människor ska  ”leka krig” för att förbereda sig ifall något skulle hända. Politiskt korrekt, I don´t give a damn….Rent ideologiskt är detta en mycket stor gåta för rektorskan….mycket stor.

Kram och ha en fin torsdagskväll vänner….