Kurvor. Livsviktiga kurvor utav alla de slag. Och visst, jag håller med. Kurvor (och för all del diagram och statistik) är överskådliga ting. Konkret och tydligt och ger en möjlighet till snabb uppfattning. Men man får aldrig överdriva dess värde. Verkligheten – sammanhanget – kopplingar mellan variabler måste väl ändå anses som snäppet viktigare, tycker jag då….

Nä, jag talar inte om kroppskurvor i allmänhet – om någon nu trodde det. Förvisso har vi hälsoprojekt på jobbet och förvisso kör jag mitt race för att ”fitta” till kroppen, men ändå….Jag pratar förstås om BVC-kurvor och dess enorma värde – åtminstone om man lyssnar till vissa individer. Idag har Gabriel varit på sitt allra sista BVC-besök, vilket i sig kan kännas något nostalgiskt. Kommer ni ihåg när man satt där en gång i veckan med ett litet liv i famnen för att göra de livsviktiga vägningarna. Och visst kändes de där BVC-besöken som en slags livlina ibland. Jag minns att jag ofta satt där och funderade över när livet skulle kännas som vanligt igen….Hihihi…så fånigt! Idag var det både besök hos sköterskan för väg och mät samt hos doktorn för diverse kontroller. Och trots att han låg över kurvan på längden (119 cm) och under på vikten (knappa 19 kg) så fick han okstämpel i rumpen. Doktor Helena är en underbar kvinna i 40-års åldern – suverän med barn och med så lagom approach. Nu lämnar vi BVC bakom oss och tar snart klivet till Elevhälsan (skolhälsovården som bytt namn).

Gabriel skötte sig by the way exemplariskt, bortsett från att han svarade fel på frågan om vilken dag som är godisdag. När Helena lekte gissa vad jag tänker, dvs lördag, svarade Gabriel helt obekymrat ”varje dag”. När det visade sig vara fel sa han kolugnt, okej då…på sommaren. Slutledning: lördagsgodis är inget känt begrepp i Happyvardag. Som belöning fick vår sötnos en efterlängtad legofigur och gissa om pappan i familjen blev lycklig över att få ett bygguppdrag.

Onsdagen har annars ägnats åt att räkna, räkna och åter räkna. Inte pengar, men väl årstimmar, årskurstimmar, veckominutrar med mera. Timplanearbete med andra ord. Inte mitt favorituppdrag, emn så nyttigt. Till min hjälp hade jag lysande Matte/NO Gerd och även solsyster Nettan som gör schemaläggningen. Vi vände och vred, flyttade och jämkade, flyttade om och…..Två rejäla tankekullerbyttor hann vi med, innan vi i stort sett kom tillbaka till där vi började alltsammans. Konklusion: Vi var inte fel på det innan och nu har vi förbättrat det lite till. Dessutom vet vi numera hur vi tänkte, eftersom jag har dokumenterat våra setg i ORD och inte bara siffror. Amen….Efter BVC och handling skulle jag ge mig själv en liten motionsrunda – tyvärr verkade inte kroppen ett dugg intresserad av det. Totalstopp och ont i ben, fötter och höfter….Så kan det också bli….Vila med andra ord…. Nu blir det grillade Angusburgers till grabbarna och en chickensandwich till mig och sedan kör vi över Kroatien. VI ÄR SVENSKA FANS ALLIHOPA!!!!!

Kram Mia

Tisdag till trots, men idag blir det inte någon skolcoolhemlis.Sanningen är att jag har lite för mycket på agendan för att riktigt kunna prioritera mig själv tid att sitta ner och filosofera. Tillbaka till skolan efter ett sportlov OCH med en förestående semester så är det mycket jag vill ta itu med – inte minst för att kunna känna mig härligt ledig på resan. Även på hemmaplan höjs aktivitetsnivån när ljuset kommer tillbaka. Så håll ut….nästa tisdag återkommer jag med denna punkt.

Igår fick jag en så vacker gåva från en ”gammal” elev (tillika TB:s kompisOliver) som gjort sin praktik hos oss.

Tack snälla Oliver och hela familjen Jensen. Den ger oss både en doft och en synupplevelse. Visst blir man bara lycklig!

Jobbedag, storhandling på lunchen och så köra hem TB som kompade ut efter sin kvällsföreläsning i astronomi. Avslutade dagen med möte kring försäkringsfrågor och pensioner – hur kul är det då? Jag svarar själv….Not! Men nyttigt. Och ett måste om man är arbetsgivare. Hem och då väntade finaste Helle med barnen Neo och Nelly på oss i trädgården – helt perfekt. Precis vad jag behövde – umgänge, gos och lek med barnen. Nu har jag suddat ut alla ledtrådar, iform av grå grus, som TB lagt ut genom huset i sin färd mot tvättstuga och dusch efter gårkvällens träning. Maten ska straxt påbörjas och så vankas det Biggest Looser och Wipe Out. Och vips har denna dag gått till historien.

Skickar med en bild av snyggaste Gabriel i sin nya fina tröja från morbror Cacke som varit i Thailand. Undra om man ska få tvätta även denna med våld? Kram Mia

Yes it is….Fast inte party då, utan precis tvärtom om men i alla fall. Strofen passar så väl in. I`m in charge….Efter många års inrättande i vad jag har inbillat mig att andra förväntar sig av mig och mitt hanterande av situationen, så känner jag mig numera fri att känna precis vad jag vill. Jag har ägnat så många år åt att bita ihop,stå stadigt,  vara stark och värdig. Så mycket energi…Så ofantligt mycket känslor…Så mycket sorg och saknad i min ensamhet. Så många tårar, hulkande och fulgråt. Och fast att jag vet att det finns somliga som tycker att man borde släppa och gå vidare, så likväl tänker jag fortsätta gråta och sörja att livet lurade oss på en viktig vän.

Idag är det 11 år sedan vår Kalle lämnade oss för en annan sfär. 11 år sedan han for på restaurangmässa i Köpenhamn för att aldrig vända åter. 11 år sedan vår tillvaro vändes uppochned och vi stod utan en älskad vän. En vän som funnits med mig sen jag var 14 och han 11. En vän som var som en viktig familjemedlem. En vän som vi delat så många minnen med…..

Och till dig Melissa Horn vill jag bara säga – Det stämmer inte. Jag saknar inte Kalle mindre och mindre. Förvisso kommer det annat emellan och det är bra. Men inte saknar jag honom mindre och mindre, för att ha glömt honom en vacker dag. Jag skulle hellre vilja säga:

Älskade Kalle. 11 år idag – ett ögonblick och sedan en evighet.  Sorg är sådär….Den kan ibland kännas ny och sårig oavsett hur länge man har levt med den. En del förluster går så djupt i en och tiden rör sig alltför långsamt under en livstid för att kunna hela och läka en fullständigt.  Man sätter en fot framför den andra och fortsätter vägen. Man slutar inte fungera. Man försöker minnas på vilka grunder man finns till och vad ens uppdrag är här i livet. Dagen idag är en salig blandning av  minnen, ljus och mörker, sorg och glädje. Vi skrattar och gråter om vartannat. Vet att du är med oss varje steg på färden. Tänder ljus och hör Lundell sjunga ”En gång ägde du världen….”

Some die young. So many things I want to say to you. And I promise I will tell your story. Some die young. Älskade kära Kalle – du finns inom oss. Så är vi alltid tillsammans. Viskar stilla inåt – Vi lever och älskar för dig också. Det är så oändligt tomt utan dig!

Minnesdag idag och första jobbedagen efter sportlovet. Fullt med möten och hemgång efter 16. TB ska straxt träna och sen ska vi bara rå om varandra lite extra. Sänder er många kramar och ja, jag kommer att gråta minst en skvätt till innan dagen är slut. Kram Mia

Ta ansvar. Vara aktivt delaktig. Fullgöra sina skyldigheter. Och se till att bidra till laget. Detta är för mig självklara ingredienser i ett lagmedlemsskap. Beroende på ålder och mognad kan detta självklart ser väldigt olika ut, men det är intentionerna som är viktigast. Intentionen hos ledarstaben att organisera för ovanstående samt att bjuda in till delaktighet, men också intentionen hos varje lagindivid att vara lyhörd, hjälpsam och påkopplad.

Och nej, jag inbillar mig inte att det kommer av sig självt – men jag tror på att skapa inlärda beteenden. Att som ledarstab klart och tydligt deklarera vilka saker man vill ha hjälp med – vilka ansvarsområden spelarna har – tror jag är ytterst viktigt. Och sedan att lite rättvist fördela uppdragen under en period, för att till sist kunna lita på att grabbarna/tjejerna fixar det själva. Exempel på detta är att plocka fram bollar, koner, västar  inför varje träning och att lika självklart hjälpa till med ihopsamlandet efteråt. Att städa av omklädningsrummet efter match är ett annan lämplig uppgift.

I TB:s fotbollslag har de i tre säsonger nu kört styrketräning/fotbollswork out inomhus under vintersäsongen. Ledarstaben har låtit grabbarna ta ansvar för att leda just fotbollswork outen och det där gillar jag skarpt. Denna söndag är det TB:s tur tillsammans med Mackan. De lade tid igår på att gå igenom programmet, fördela uppdraget och förbereda sig. Även en stund nu på eftermiddagen har TB varit igång. Det är härligt engagemang och jag tror att TB gillar att ikläda sig den rollen som ledare. Några killar är definitivt mer nödbedda än andra när det kommer till att ta på sig detta uppdrag, likväl som det finns de som både protesterar och smiter undan då det ska plockas ihop efter träningar. Till syvene och sist är det ju ändå upp till ledarstaben att premiera de spelare som tar sitt ansvar, hjälper till och självmant erbjuder sig. De spelare som ställer upp som ledare i fotbollsskolan och som agerar domare då yngre lag spelar. Hur eller hur måste det ju löna sig att vara en viktig bidragsgivare. Att ha ett lag med en massa jagisar blir nämligen inte speciellt framgångsrikt….

Solig söndag som startade i flygande fläng idag. Jag städade av huset och sedan for Gabriel och jag till Leklandet för kalas där. Under tiden for jag till jobbet och fixade veckans matsedel, plockade in fika till p-rummet och ringde in vikarie till morgondagen. Hem och lite lunch innan broder/morbror Lasse kom på besök. Med sig hade han både luktagott och smakagott samt finfin Ferraritröja åt Gabriel. Tusen tack! Långpromenad i solen med Milou och sedan hamnade jag här. Nu ska snart TB träna och sedan njuter vi svärmor och svärfars underbara kroppkakor med bechamelsås. Underbart slut på sportlovet! Imorgon är det jobbedag….

Kram Mia

Har tänkt på det där ett tag nu – det där med hur svårt jag har för att släppa taget om en del grejor. Lika lätt som jag kan vara openminded och välkomna nyheter, lika förbaskat svårt har jag för att släppa gammal skåpmat. Så i  takt med att jag välkomnar nyheter, nya strategier och annat i mitt liv så fylls ju liksom utrymmet. Och inte bara utrymmet – tiden är ju en annan variabel som har en tendens att bli alltmer uppbokad. Och somliga dagar kommer jag på mig själv med att undra varför jag gör något visst. Sådana somliga dagar ställer verkligen till med förtret. Det är så väldigt mycket enklare då jag bara gör saker, utan att ifrågasätta mig själv och mina intentioner.

Ett lysande exempel är det där med räkningar, kvitton, konton, noteringshäften och kontoutdrag. På allvar….vem använder noteringshäften egentligen? Tja, jag och så mor Anita 76 år gammal – någon mer? Jag för noteringshäften med liv och lust, för att inte tala om mina månatliga uträkningar. Dessa har jag sedan 1997 fyllt i nogsamt varje månad och det handlar förstås om vårt sk omkostnadskonto (läs räkningar). Jag skriver föregående månads saldo, hur mycket som går på autoöverföring från våra lönekonton, autogiroräkningar, e-fakturor (de senaste året), eventuella extrainsättningar och så alla vanliga räkningar. Ett underbart sätt att kunna jämför år från år, månad mot månad. Det finns något tryggt och hoppingivande i detta för mig….men vilket evinnerligt jobb det är. Inte minst eftersom det gäller siffror och vi är av naturen på kant med varandra redan från start. Sedan dryga 1 1/2 året tillbaka gör jag detsamma med mor och fars ekonomi (de är lite till åren nu och orkar helt enkelt inte fixa detta). Joråsåatte……Har man inte att göra så kan man ju skaffa sig. Men kontroll – det har jag!

En annan typ av dubbel bokföring är ju det där med dagbok. Det börjar komma till mig mer och mer att bloggen är min dagbok, men detta till trots…..Att släppa min 10-årsdagbok känns inte helt naturligt. Det är ju så härligt att gå tillbaka och läsa – vad gjorde vi förra året och året innan dess samma dag? Spännande! Frågan är nog bara – när blir det en sak för mycket?  Så nu har jag bestämt mig för att ägna semestern åt att mentalt städa upp i alla de måsten jag ser till att förse mig själv med. Semester brukar vara tankekreativt för mig så….Släpp hörnflaggan nu Mia…

Solig, men blåsig lördag idag. Igår fick jag världens magåkomma precis efter hemkomst från Kalmar. Låg tillsist helt utslagen på toalettgolvet. Bläh! Har dock sovit gott inatt och fått behålla rostat bröd och varm saft. Lite darrig är jag allt på benen….TB är hos en fotbollskompis och förbereder morgondagens träning där de leder fotbollswork outen. Vi andra harvarit  i staden och lämnat bil, post och mathandling till brodern som kommer hem från Thailand ikväll. Nu ska jag unna mig en stund på sängen med en vetenskaplig artikel om bedömning och att sätta betyg. Spännande! Ikväll njuter vi (förhoppningsvis även jag…) Chicken Sizzlar och lite vin samt förstås leker Gladiatorerna. På återhörande! Kram Mia

Sol och höga 1o plusgrader. Fågelkvitter och kraftigt minskat snötäcke. Barmark och torra vägbanor (så även gång- och cykeldito). Allt ljusare på både morgon och kväll. Och ändå skriver vi bara den 24 februari idag. Och ja, jag vet….det kan komma mer vinter. Massor av mer vinter. Men vet ni vad, jag är beredd att förlåta det med efter dagar som denna. För dagar som igår och idag ger definitivt mersmak. De är en slags aptitretare kring vad som komma skall. De gör att man orkar lite till.

Vaknade tidigt och tog en ljuvlig morgonpromenad med Le dog (det minns jag för övrigt inte när jag gjorde sist. Tog en morgonpromenad alltså). Skickade sedan maken och TB till jobbet för att fixa varorna och laga lunch. Själv kastade jag ut alla sängkläderna på vädring och öppnade upp både fönster och altandörrar. Mmmmmm! En tvätt, lite skoljobb, låååångfrulle och en disk senare var liten Gabriel och jag redo för sportlovets första dag utanför hemmet. Maken och TB kom hem i flygande fläng och sedan bar det av till Kalmar. MediaMarkt och en del inköp,leksaksbutiken och en ny liten kompis (Velociraptor) samt favvopizzerian Italia. Idag avnjöt jag en Kalmar FF (tacokyckling, extra tomatsås, vitlöksost samt röd paprika och färska tomater) och den gav mersmak. Tur då att ena halvan fick åka doggybag med hem.

Sportlovsveckan börjar närma sig sitt slut och Gabriel mår lite bättre. Fortfarande mycket trött och sov sött både på färden upp till Kalmar och även under hemresan – inte direkt likt honom kan jag bara nämna sådär i förbigående. Vi har haft härligt lata dagar och jag är så lyckligt lottad som har söner som mer än gärna befinner sig på hemmaplan. De gillar att bara mysa omkring och Gabriels förmåga att leka och roa sig är fantastisk. Själv har jag hunnit med de flesta variabler som kännetecknar härlig ledighet enligt rektorskan – sovmorgon, myskostymsförmiddagar, långfrulle, power walks, tv-mys, bakning, inläsning av spännande pedagogiska artiklar/skrifter, hemmafix, powernap i soffan och så härligt umgänge. Det här med ledighet ger minsann också mersmak……tur att man om 4 veckor är framme för långsemester i Florida…

Happy Friday folks…tänkte lägga in en härlig pizzabild, men se det strular här på bloggen för mig. Kram Mia

Den snabbaste bilen på racerbanan eller the little Pet shop? Det stånkande loket på tågbanan eller de skrämmande dinosaurierna? Den vackraste barbiedockan på hyllan eller den mest färgglada klossen i bygget? Den söndermysta nallen i sängen eller finaste dockan i samlingen? En brandbil, en leksakskrokodil eller varför inte en spänande dataspelsfil? Inspirerad av ett slags filmmaraton med Toy Story 1, 2 och 3 under Gabriels sjuka här i veckan blev detta en spännande tanke. Varmt välkommen till As if…torsdagens låtsaslek!

Om jag skulle vara en leksak, då skulle jag allra helst vilja vara en av dockfamiljens medlemmar boende i Lundbys dockhus Grand de Luxe. Ni vet det där huset med både terass och pool. Eller, nu blir jag osäker….Är det barbiehuset som har allt det där?  Nåväl, jag kan tänka mig att tillhöra barbiefamiljen också. Tänk att bli lekt med, ompysslad och påklädd med vackra kläder. Älskad av sin brukare (hrm…lät nästan lite kinky ja…)Omge sig med vackra ting, fina kläder och ett härligt hus.  Ett ganska självklart flickaktigt val skulle jag tror. Inte helt otippat för att vara Happyvardag heller. Att älska sitt hem, sin familj, sitt liv har gärna den effekten på en. Happyvardag, helt enkelt.

Vilken leksak skulle du vilja vara?

Från den gråaste av onsdagen till detta årets vackraste torsdag, som genom ett trollslag. Inatt har det rgenat och stormat rejält och så vaknar man till sol och fågelkvitter. Just nu har vi plus 10 grader och i lä på altanen är det mysläge. Idag tog vi sovmorgon efter en vaknatt med huvudvärksGabriel. Lite dammsugning och sedan besök av bästisMaria för fika. Så mysigt! Vid lunch for maken till jobbet en sväng och  TB for till stan och Fredrik där. I eftermiddag ska Milou till veterinären på sitt årliga hälso- och vaccinationsbesök och TB ska träna lite försiktigt. Gabriel och jag ska handla och sedan ta myset igen. Fullspäckad dag med andra ord.

Och jag har fullständigt fastnat i en avhandling kring hur man bör titta på de nya kursplanerna och det är så infernalisk spännande att jag bara vill till läsfåtöljen och på med glojärnen på näsan. Redan imorse uttryckte jag min hänförelse och maken tittar på mig, suckar lite lätt och säger: ”Du förtjänar både en eloge och en guldmedalj. Att man kan bli uppfylld av detta (pekar på skriften) är beundransvärt”. Gulligt sagt av min älskling….men sanningen är att det är inte svårt att brinna för sitt jobb, när det nästan är ens hobby as well. Så nu kastar jag mig över artiklar om att bygga en undervisning i historia utifrån mål och centralt innehåll, lärarledd strukturerad undervisning samt matematik i ett sammanhang. Alla har de samma utgångspunkt – nämligen The Big 4! På återhörande go vänner….Kram Mia

Den moderna människan mitt i livskarusellen omger sig gärna med diverse attiraljer för att förenkla sin vardag – dator, mobiltelefon, bil, abonnemang och tjänster med mycket mera. Nyheter som har en tendens att helt plötsligt bara smälta in i tillvaron och snabbt hamna i facket ”Har det inte alltid funnits, eller”? Och eftersom jag själv kategoriserar mig som en ytterst modern människa (TYST Jante…) kan jag sälla mig till denna skara människor. Och ja, jag är ju inte den som går i bräschen för det nya men jag är abslout inte mosträvig – bara sådär väldigt lagom intresserad och väldigt lagom rätt i tiden (inte först och får prylar med barnsjukdomar, inte sist heller).

Moderniteter kan i väldigt stor utsträckning också sammakopplas med teknisk utveckling och det är ju underbart härligt. Vi vill ju gärna vara ett land som hänger med och som man kan räkna med. Bekymret är bara att det känns som om man allt mer skulle behöva en examen från Chalmers eller KTH för att bara klara sin vardag. Är man då som jag totalt befriad från logiskt tänkande och dessutom livrädd för att bara peta på någon modernitet jag icke fått utbildning på, då blir livet lite begränsat. Begränsat i den bemärkelsen att jag måste förlita mig till andra människors goda vilja att hjälpa en tafatt rektorska.

Detta medför i sin tur att jag drar mig lite för att skaffa nya prylar, att byta abonnemang, ändra eller uppgradera mig (ja, mig och mig men ni fattar). Det blir ju så meckigt liksom. Ska jag då räkna mig som en moderna människa egentligen eller är jag i själva verket en bakåtsträvare? Min dator har verkligen blivit allt mer saktfärdig och trög (klara likheter med sin användare) – dessutom var den så otymplig för att vara en bärbar. Och hur gärna jag än vill vara en modern människa, så har jag dragit ut på processen ”skaffa ny”. I fredags förra veckan flytta dock vår IT-räddare Tobias in den hos mig. Tobias är förtjusande och har en ängels tålamod – trots att jag envist hävdade att jag inte bytt lösenord och jag helt plötsligt kommer på att det har jag ju visst det då jag får se en sida han sitter och grubblar kring, så blev han inte alls arg på mig. (Han hade suttit där och filat ett bra tag – typ närmare en timme). Men vips var allt överflyttat och klart och jag fick en ny liten sötnos med mig hem. Och nu kämpar jag som en gnu med att förstå mig på alla finesser på denna dator. En knapp har jag redan insett att jag älskar mer än andra, nämligen:

Just det…Pause/Break. Undra om det räcker med ett snabbt tryck där så pausas hela tillvaron.Eller ger en ett break….Wow! Bra ide!

Min gamla bärbara har nu fått ett nytt hem. Gabriel frågade häromdagen när man får en egen dator. Inte så att han skriver eller spelar på den, men han har använt min till att kolla på sina amerikanska DVD-filmer. ”Vad tror du, kontrade maken med”. ”Kanske när man är 15 eller 16″ säger han lite moloket.”Nä, säger maken. Jag tror när man är runt 10.” Snabbt som ögat vaknar förhandlaren i Gabriel och han kikar under lugg, ler lite och säger: ”Eller kanske precis sådär snart innan man fyller 6” Charmig som få…..Så gissa om han blev lycklig när jag frågade om han trodde att han skulle kunna ta hand om en sak åt mig och så plockar jag fram datorn. Så här fint har han det nu i sitt rum:

Ni kan bortse från bygget gjort av VHS-filmer på golvet. Det är en mycket avancerad form av kulbana – finurlig, dokc inte så snygg kanske. Men barn ska ju få vara barn så….Och inte ha rum som är utställningsmonument så….

Oj, oj, oj…hej gråaste onsdagen ever. Här regnar det och blåser småspik. Fortsatt sjukstuga på Gabriel, lite snuva och huvudvärk på mamin och dito på TB. Idag har vi byggt massor, bakat underbara kladdmuffins och lekt hemmaekonom. En fika med finaste svärmor och nu vankas det snart Dijongryta med penne och kokta grönsaker. Ikväll kollar vi Biggest Looser och Sveriges Mästerkock. Och håller tummarna för att bloggen pallar portalens uppgradering.

Kram Mia

Ett av de bästa uttryck jag vet och som inte alls gör sig på svenska är ”Shine in your moment”. Och ack så viktig lärdom innebörden av detta uttryck är att förmedla till våra barn, ungdomar och elever. Förmodligen också till en hel skara föräldrar. Att balansera mellan att å ena sidan inte be om ursäkt för sin existens och å den andra att inte mästra andra människor, är enligt mig livsnödvändigt för att klara sig i det mellanmänskliga relationsspel livet egentligen är. Men oj så många” jagisar” jag har stött på genom åren. Så många som tror sig bli bättre på andras bekostnad. Så många som verkligen inte klarar av att se någon annan lyckas. Tragiskt! Varmt välkommen till veckans Skolcool….

Att varje liten människa är unik brukar de flesta människor jag möter kunna hålla med om. Att varje människa har förtjänster och svårigheter, fördelar och nackdelar, starka sidor och mindre starka dito brukar heller inte vålla någon större diskussion. I styrdokumentens anda skall varje förskola/skola tillämpa individualisering efter varje individs aktuella mognad,kunskapsnivå, önskemål och behov och i praktiken bör detta vara lika med att olika elever arbetar med olika saker olika lång tid. Förenklat, men ändå…. Alla elevers lika rätt till utbildning ger per automatik att likvärdigheten ligger i det individuella. Och det är precis vid detta tillfälle det brukar börja köra ihop sig – inte sällan hörs ord som orättvist här och det kan gälla både elever och deras föräldrar.

I individualiseringens kölvatten måste nämligen verbalisering tillämpas. Vi måste våga benämna elevers olikheter och påtala vilken styrka detta är. Vi måste som skola och pedagoger vara så trygga i vad vi gör, att vi inte nedlåter oss till fåniga diskussioner på sandlådenivå om varför får hon och varför får inte han och…Vi måste stå upp för att alla är olika – att vi behöver träna olika saker och vi är riktigt bra på olika saker. Vi måste våga hjälpa våra barn/elever att identifiera deras förtjänster och deras svårigheter, men framförallt få dem att våga se vad som är deras allra starkaste sida. Förtjänsterna ska de sedan underhålla, svårigheterna bemästra och utveckla samt deras starkaste sida ska de få glänsa med.

Det krävs en synnerligen fin personlighet eller en mängd träning i självinsikt, kommunikation och ombrysamhet för att kunna glädjas med andra människor. Och den där förmågan måste vi hjälpa våra barn/elever att förädla. Påtala för dem att ingen kan ta ifrån dem deras egna förtjänster, svårigheter eller talanger. Det spelar ingen roll hur bra eller dålig någon annan är – det gör aldrig dig själv varken bättre eller sämre. Det är en mycket trevlig egenhet att kunna berömma andra och låta dem få glänsa, likväl som du bör förvänta dig att detsamma gäller för dig. Att låta varje människa få ”shine in their moment”skapar en synnerligen god och utvecklande atmosfär.

Men inte sällan stöter jag på, elever eller föräldrar, fotbollsspelare eller ledare, externa intressenter  som  försöker ta någon annans utrymme. Eller som i värsta fall försöker förringa någon annans kunskap, resultat, talang eller….”Destroyers” brukar jag kalla dem – människor som ständigt far från den ena till den andra änden av rummet. Människor som byter inriktning eller aktiviteter eller gäng för att hela tiden parera andra. Människor som i sin iver vill vara allt för alla, istället bli ”a pain in the ass”. Människor som aldrig bangar för att driva med någon inför andra, berätta något sarkastiskt eller helt enkelt bara tar utrymmet och fyller det med sig själv. Stackars, stackars dem…. För i grund och botten är det just precis synd om dem som inte kan låta andra få skina och glänsa. Synd om dem som måste tävla om uppmärksamhet och gunst. Jag kan inte låta bli att fundera kring vad det är som fattas dem….

Jag tänker skryta nu och säga att våra pojkar är jätteduktiga på detta. För det är de…..Det är trygga i sin förvissning om att allt börjar och slutar med dem själva. Vi pratar öppet om vad de är bra på och vad de behöver träna extra på. Vi beskriver önskvärda beteenden, lyfter de goda exempel de gör och framförallt påtalar vi om de bör agera annorlunda. På sin väg genom livet ska aldrig våra söner be om ursäkt för sin existens och de ska aldrig förringa någon annan människas värde. De ska stå trygga och starka, med god självinsikt och känslan för när vilket beteende passar sig allra bäst. De ska inte ta någon annans space, men heller aldrig låta någon ta deras. Och de ska balansera snyggt mellan att lyfta fram andra människor och att ”shine in their own moment”. Det känns som om vi är på god väg med dem…

Sportlovstisdag och idag var Gabriels ögon bara svullna när han vaknade, inte gojsiga. Klart fall framåt! Lite feber och hosta samt snuva har inneburit innemys idag medan regnet har strilat över vår tillvaro. Så blev det med alltid snö på sportloven – ett uttryck jag säkert kommer att få äta upp för lång tid framöver. Maken har jobbat och jag har också fixat lite saker – en lokal elevhälsoplan har jag skrivit idag samt lite dokumentation. Nu närmar det sig kvällen och TB har precis fixat sin franskinlämning. Jag ska fixa moussaka till middagen samt köra lite bake off på baguetter. Skönt det är med lediga dagar…..underbart skönt, helt enkelt!

Kram till er alla

Gabriels krupp höll i sig även natten mellan söndag och måndag och självklart vaknade han mer lika igengojsade ögon som morgonen innan. Lägg därtill lite feber och grön snuva – japp, infekterad som bara den. Igen! Måndagen började tidigt och jag insåg då, om inte förr, att det är väldigt vad bortskämd man blir med friska barn som sover om nätterna. Men vi har ju sportlov nu vilket möjliggör lite leasure tillvaro. Maken for till jobbet och Gabriel tvättades omsorgsfullt i ansiktet, försågs med diverse olika medikamenten och landade sedan vid Toy Story. BTW…jag älskar verkligen de tre filmerna…..

Mamin drog sedan igång projekt sanering…..Sol och hög luft här i Blekinge idag och vad passar bättre än vädring då? Ut med alla mattor, soffkuddar och andra större textilier – övriga saker åkte i tvätten, så som alla lakan, filtar, plädar, nallar och jajjan. Det blir en del i ett helt hus….Sedan var det ” städa städa varje måndag, för det tycker jag är kul….” Man kan säga att det verkligen var städning de luxe, men som jag älskar att städa. Mor och far kom mitt upp i städningen och då blev det till att fixa deras månatliga ekonomi med kontocheck, avstämningar, inskrivningar, flytt av pengar samt ivägskickande av räkningar. En gofika på det och sedan var batterierna laddade igen.

Gabriels rum fick ett rejält upplyft genom att sortera om i lådor (det älskar han) och flytta ut en del saker i garaget. Därefter for vi med fullastad bil till återvinningen, samt till Ciytgross för pant av flaskor och burkar (850 kronor. Då har man att göra en stund vill jag bara påpeka…). Nu har vi landat här hemma allesammans med ett hus som doftar ljuvligt, en brasa som sprakar och med lite pajfrossa på g. Ikväll kryper vi alla ner i renbäddade sängar. Det är lyx det!

Hoppas ni har det lika härligt, men friskare förstås. Imorgon är en ny dag….Hörs igen då! Kram Mia