Knallsjuk…

…en del av mig hade önskat att jag hade kunnat skriva knallfull – åtminstone något kul, men nej….Har genomlidit en fruktansvärd natt, vilken jag så innerligt hoppas ska ha varit kulmen. Dagen idag har inneburit totalt sängläge – fortsatt hög feber, spränghuvudvärk och ihärdig hosta. Lägg därtill nysningar och en enorm nästäppa som bara dök upp här vid lunchtid. Från ståpäls, via frossa till (Malin Wohlins uttryck) pattsvett. Ombyte förnöjer ju…Hur blir man utvald till detta?

Och jag vet att så många människor har det värre än jag. Och en del brottas till och med med kroniska sjukdomar. Men jämfört med mitt ordinarie liv är detta en klar förändring. Jag har nog aldrig haft så tomt kylskåp och så tråkiga grejor, men hey…jag får ju inte i mig annat än cola light, morfinhostmedicin och alvedon ändå så…Maken planerar nyårsmenyn och jag är rätt ointresseard måste nog erkännas. Men förnuftsmässigt vet jag ju att jag måste pilla i mig lite för att kunna bli frisk, men ändå. Just nu är jag bara sugen på iskall sockerdricka och den var slut i lokala lilla butiken. Då vänder jag mig väl om och sover en stund till…

På återhörande snart hoppas jag…

Sparlåga

Hela tillvarom går på sparlåga just nu. Så typiskt när det är lovdags, liksom. Känner mig lite tudelad till det faktum att hela familjen Happyvardag har en tendens att pricka in sjukdom lagom till ledighet. Ena delen av mig tycker att det inte alls är en dum idé, då det är så knöligt att verkligen ta sig tid (idiotiskt, jag vet men ändå…) att vara sjuk under pågående termin. Den andra delen av mig förbannar läget, då lov = påfyllnad, vila upp sig etc. Inte ”bara” bli frisk. Vad jag än tänker så spelar det egentligen mindre roll….sjuk är sjuk och måste bli frisk. Så det så…

Idag var det klockan på ringning och skicka iväg TB på domaruppdrag i föreningens stora julturnering. Mickan har kommit till Gabriel för kompislek och själv väntar jag på reparatören till min lilla tumlare. Håll tummarna! Ikväll spelar TB sin turnering och vi får väl se om han orkar. Han har begynnande hosta, men varken feber eller halsont så….Det var meningen att jag skulle ha hand om entrén, men pga av feber/hosta måste jag ställa in. Världens bästa brorsa, Lasse, ställer dock upp och tar mitt pass så att ingen sätts i ”skiten”. Tusen tack Lasse….Du är verkligen guld värd!

Inget upplyftande härifrån idag dock…..Hoppas att medicin och vila skall göra min kropp gott, så att jag snart är på bättringsväg. Det känns som om halva landet dras med dessa åkommor just nu. Tur att planerna för nyår inte inkluderar någon annan än oss i vår familj. Raketer ska vi väl orka köpa in och så även lite godsaker…mer behövs liksom inte. Och dessutom är det ju flera dagar tills dess så….Hoppas precis alla ni andra mår så mycket bättre och har det mysigt….Snart är jag ikapp er…Hehehe..Kram Mia

Lat mellandag

Jullovets mellandagar är ett underbart komplement till vardagslivets hektiska snurr. Jag hade först tänkt köra en Skolcoolhemlis idag, men äh…är det jullov så är det. Jag återkommer med dessa då terminen är igång igen.

Jag somnade med hysterisk huvudvärk och hosta – ett extra tack till make och liten Gabriel som så gentilt och osjälviskt nu verkar ha delat med sig av sin jullovssjuka. Det var väl omtänksamt!? Idag mår jag sådär, måste erkännas. Jag tror inte jag har någon feber direkt och huvudvärken är under kontroll, men hostan….Grrrr…Tur i oturen att man är ledig och därför bara kan mosa omkring utan dåligt samvete. Förmiddagen ägnades åt disk, diverse samtal coh en gigantisk stryktvätt. Nämnde jag förresten att min torktumlare har havererat och det är ju det där med att sakna kon när båset är tomt…. Maken skulle jobba och det blev inte alltför betungande – de 16 barnen med personal blev 4 barn med samma antal personal – så han kom hem rätt snabbt igen.

Efter lunch dök våra efterlängtade vänner upp – Petra med dottern Emelie. Till vardags bor dessa i Stockholm, men är på besök hos mormor och morfar. Normalt sett brukar Petra och jag snika åt oss en ensamstund med fika eller restaurangbesök eller…men idag slog vi till med mamma/barn träff hemma hos oss. Så lyckat!

Gabriel och Emelie fann varandra direkt och det är en sann fröjd att se sitt barn skapa en ny kompisrelation- Så otroligt okomplicerat! Två goa ungar som inte är det minsta själviska. Vi hann fika, leka, bygga, kolla TV, vara ute och så nästan allt en gång till. Under tiden hann Petra och jag med vår catch up…Gud vad jag önskar att hon hade bott här fortfarande! Denna där kvinnan är så varm och omtänksam. Så nära till skratt och med härlig distans till liv och leverne. Tack Petra…du gav mig en underbar påfyllnadsdag idag. Kolla in våra sötnosar nedan:

 

Nu har hela familjen försetts med sin egen högst personliga dos hostmedicin och nu ska åtminstone jag vila ögonen något. Sedan blir det left overs till middag och laddning inför morgondagens fotbollsturnering, Gabriel ska vara på hemmaplan med sin bästis Mickan som kommer på besök. Och ja, en vuxen finns naturligtvis kvar hemma också – vem denna är har vi ännu inte bestämt.

På återhörande! Kram Mia

”Dom bor inte här längre….”

Mitt i all julefrid och glädje. När gemenskapen kanske når sin absoluta toppnotering. Mitt i allt som ska vara ljust och vackert, blir kontrasterna som mest märkbara. Fråga oss i Happyvardag – det är precis mitt i denna balansgång vi lever just nu. Och fast att man vet att man inte är ensam, känns det ändå både sorgesamt och lite tungt. För när man omger sig med sina nära och kära och man borde bara vara så enormt glad och tacksam. Det är där och då saknaden efter dem som inte finns med slår till med full kraft. Är det vettigt? När man borde leva i nuet och ta vara på den tid som ges. När allt vackert är inom räckhåll, dras man in i någon slags historisk eufori. Att styra känslor är en svår konst att bemästra….Det är en läxa jag sannerligen har fått lära mig.

Jag såg en stjärna falla…och jag tro jag önskade, att du var nära. Tänk om man hade vetat…Vetat att all den kärlek, glädje och närhet som fanns då vi sist sågs – att allt det där var en slags välsignelse som  måste räcka en hel livstid. Jag förstår när jag läser på fejjan att jag långt ifrån är ensam om att sakna någon som inte längre finns hos oss. Kanske borde man prata om det mer, men man tror ju alltid att andra förväntar sig att man har lagt det bakom sig. Och vad skulle jag säga egentligen? Att jag ibland känner att jag skulle kunna byta varje morgondag mot en enda av de dar då vi sjöng och skrattade som barn. Att saknade inte alls känns som en vän, snarare som en dryg SibaFabian. Att jag längtar efter det ”gamla vanliga” – kanske inte just det liv vi hade då, men det liv som jag trodde vi skulle ha nu. Jag träffar Kalles pojkar på skolan. Varje dag! Jag ser dem växa och bli mer och mer lika sin far. Jag fylls av så mycket vemod, så mycket längtan. Ville att det skulle vara våra två familjer för alltid. Jag känner mig berövad på en av mina allra bästa vänner. Och jag vet, att allt jag ännu saknar varje dag jag vaknar – är den tid vi aldrig ska ses. För Kalle bor ju liksom inte här längre…

Vår finaste TB saknar också sin bästekompis Oliver. Inte så att han är död, men han har sedan många år tillbaka bott utomlands med sin familj – först i Bangladesh, sedan i Budapest och nu i Danmark. Oliver är hemma på loven och vi har haft turen att få rå om honom många av dessa jullovsdagar. Imorgon reser han ”hem” till Danmark igen och det är nog med blandade känslor. Man märker hur nära sammansvetsade grabbarna är och hur väl de behöver varandra. Det värmer ens hjärta…

Makens bästis har nu lagom till jul lämnat Blekinge han också. Och det är tungt! Världens bästa Mangan! Min kompis, eller ja vi hängde i samma gäng och maken kände Mangans storebror. Sen träffades maken och jag och Mangan och maken började spela golf ihop. Sedan dess har deras vänskap blivit allt mer intensiv. Det sägs att det är vi tjejer som pratar timtals i telefon om ditten och datten och ska göra saker ihop. Maken och Mangan pratar med varandra flera gånger varje dag, tränar och spelar golf i hop. Åker på tävlingar och årliga resor. Det är med sorg i sinnet vi nu konstaterar att inte heller han bor här längre. Och som på beställning knarkar nu maken hemnet igen – hus i Skåneland står uppenbart högst upp på önskelistan.

Och som grädde på moset så åker väl bästisMaria med familj idag mot sydligare breddgrader. Förvisso bara en vecka, men ändå. Så lite synd är det om oss idag. Vi har haft Oliver här som nattgäst och heladagengästidag och det har varit så mysigt. Jag själv har lekt hemamekonom och fixat allt med räkningar och sortering av papper. En kort tur till Citygross och sedan promenad med le dog. Ikväll har vi tröstat oss med hemgjord pizza på vår pizzasten och snart slår vi nog till med en riktig glassorgie. Imorgon är det tisdag och då kommer min StockholmskompisPetra med dotter Emelie. De är så efterlängtade!

På återhörande…Kram Mia

”Jag vaknar en julaftonsmorgon…

…och allt är så stilla och tyst.” Sant och även en av de vackraste julvisorna jag vet. Det är något visst att vakna när mörkret fortfarande omsluter världen. Att ligga och titta på det vackra sken julgranen och stjärnorna ger ifrån sig. En underbar start på vilken dag som helst, men på en julafton i synnerhet.

Eftersom det mesta var färdigt för dagens firande, tog vi det lite easy. Påbörjade uppläggningar till julbordet, plastade och satte i kylen. Förberedde glöggbuffén. Åt julfrulle med skinkmacka = mumma! Och så hade ju spistomten varit på besök. Glädjen visste inga gränser när en mycket yrvaken, men feberfri (tack tack tack…) Gabriel öppnade sitt paket och upptäckte en Wiikonsoll med tillhörande Resortspel. Eventuellt var hans storebror ungefär lika glad, eftersom han ”bara” har PS3 och Gamecube.

 

Bäst var det var knackade det på dörren (och ja, det är landet. Vi har ingen ringklocka, utan man knackar. Förhoppningvis. Grannar emellan knackar i bästa fall till och kliver sedan på, men men…) och utanför stod ett blomsterbud. Till mig! Tusen tack finaste Ewa (Everyday Running blogg) för en underbar julblomma. Jag blev så paff. Och så rörd. Du hade verkligen inte behövt. Som tack för att jag skickade lite ögonsalva till en fantastisk kvinna, som ALLTID ställer upp och hjälper andra.

Så flöt dagen på. Glöggbuffé vid 14.30, Kalle Anka och sedan väntan på tomten. Och han kom…förra året pulsandes i snön, i år ihärdigt skyddande sig för regn och vind men han kom….Gabriel som annars har ett utpräglat sinne för detaljer misstänkte ingenting – han är helt bombsäker på att tomten finns på riktigt. Så skönt! Så naivt, men så härligt att få vara barn, lite lyckligt ovetandes och levandes i en slags alternativ fantasivärld. Tids nog blir de varse om livets alla orättvsior och hemskheter så…Många paket blev det. I vår  familj delar tomten ut alla paket och hinner lämna huset, innan vi tar itu med självaste öppnandet. Riv och slit funkar inte för mig. Gabriel höll räkningen, både på sina egna och andras antal paket. Alla blev så nöjda och glada. Jag tror till och med att alla blev överraskade. Me like! TB fick sin ”stora” julis tidigare då hans limited edition av det nya Star Wars onlinespelet utkom, så när det dök upp en Iphone 4S i ett av hans paket höll han på att svimma av. Han hade ju bara förväntat sig lite småplock.  Och Gabriel…bilbana, Cars 2 grejer, Bakugan, kortspel, Transformersrobot och så ett Nintendo DS med Thomas spel till. Wow…han hade lite att göra resten av kvällen…

Gabriel mötte Tomten och ledde in honom i vårt hus. Redan då han tog av sig, synade Gabriel honom och så utbrister han: Åh, Tomten…så fin du är!

Efter tomteriet avnjöt vi ett underbart julbordsknytis. Sjöng och skålade, pratade och skrattade. Åt tills magen stod på fyra hörn. Diskade lite, plockade undan och så fram med mormors kakbuffé. Efter 20 började folk rulla hemåt och vi i Happyvardag kraschade i soffan. En underbart härlig julafton till ända. Och med vetskapen om att nu, nu börjar julledigheten på allvar.

Milou fick på sig sina tomteatiraljer och då blir han som förstenad. Inte helt nöjd, men så söt. Tomteluvan åkte snabbt av, men julscarfen fick sitta på.

Idag är det juldagen och vi fortsätter vårt kalasande och släktträffande. Vid lunch bär det av till bror och svägerska för hennes kalas. Här bjuds det alltid på värsta kakfesten…mums för mig. Mina pojkar gillar inte kakor, men det gör jag. Eftersom jag dock inte behöver kakor, bakar vi nästan aldrig här hemma så… God fortsättning önskar rektorskan med söner. Maken står som vanligt bakom kameran.

Kram på er alla från Happyvardag!

Ett julfirande tar form….

Dan före dopparedan. På Spåret och soffhäng just nu, som en slags periodvila, och sedan blir det nog lite dukning och annat plock inför morgondagen. Ännu en feberhet natt ligger bakom oss och dagen har inneburit en hel massa innemys. I makligt tempo har lakan bytts och skinka griljerats, Skagenröra fixats och räkägg förberetts, återvinningen besökts och kompletteringshandling gjorts. Nu har vi ätit chickenbacon sandwich och en öl slunkit ner. Vi njuter av känslan över att vara i fas…

I fas har vi varit länge. Det här med planering ligger mig varmt om hjärtat och jag gillar flyt mer än arbetshopar så……Redan i början av december får deltagande ”familjer” veta vad de ska ha med sig på julaftonsknytis – för det är ju så vi gör. Knytis – vem skulle annars orka med att anordna julfirande? Min egen ”to-do-lista” innefattar det mesta från julklappar via pyssel och pynt till inhandling och matförberedelser.Allt som kan göras tidigt görs tidigt (julkpappar påbörjas i november, systemet i början av december osv). Jag avskyr stress! Så med tanke på hur det blev här hemma med sjuk Gabriel denna vecka, så har allt liksom fungerat ändå.

Julafton innebär skinkfrulle, förberedelser och kyrkogårdsbesök på förmiddagen. Straxt innan Kalle Anka kommer alla hem till oss och då har vi dukat upp en smarrig glöggbufé. Efter tv-mys inväntar vi tomten och sedan intager vi knytisjulbord. Vi är ju en ganska stor familj så i minimiutfomrning är vi ca 13 stycken och i maxi 22. En väldigt lagom dag fylld av gemenskap och umgänge. Precis så det ska vara enligt oss…

Nu ska jag diska upp och duka bordet, sedan krascha med en tidning på näsan. Tittar in imorgon och önskar God Jul då….Kram så länge…

Downsiza everything…

Rubriker i diverse tidningar låter oss få veta att om man vill vara riktigt inne – i betydelsen moderiktig, med i tiden – då ska man downsiza. Framförallt ska man downsiza julen. Av artiklarna att döma finns det en hel drös människor som vågar detta. Som har satt ner foten och vågat säga ifrån. Inte visste jag att det fanns regler eller en speciell sorts manual för hur ett julfirande ska se ut. Alltså jag måste leva i någon slags skyddad värld eller så, för inte någon i min bekantskapskrets har ett julfirande som är exakt likt någon annans. Jag har aldrig hört människor resonera kring vem som har gjort mest rätt enligt manualen eller vem som bryter mot vilka regler. Ingen har någonsin jämfört sitt julfirande med någon annans. I vår lilla fiskdamm får man vara precis hur olik andra man vill. Ingen förväntar sig att behöva stå till svars för sina val, än mindre försvara dem. Så vad då downsiza? Jämfört med vad? Inte aktuellt hos oss med andra ord…

Annars tycker jag att just downsiza i sig är ett trevligt uttryck. Människor som stannar upp och reflekterar över sin tillvaro, sin livsvärld. Människor som vågar bryta upp och göra något annat. Människor som insett att man inte alltid kan förse sig själv med både hängslen och livrem och störtkruka och flytväst och…Människor som vågar leva efter devisen att man inte kan ha alla svar i förväg och att man måste grunda sina beslut på både förnuft och känsla. Oavsett om det handlar om att flytta från storstad till landsbygd, att byta jobb/karriär eller helt enkelt göra saker lite mera light i sin tillvaron.

Nä, julen har jag inte downsizat alls – den är planerad utifrån rådande omständigheter och de önskmål samt behov vi har just nu.Men ett ganska downsizat liv, det lever vi absolut. Det blev ju en naturlig downsize då Gabriel föddes för 5.5 år sedan och sedan har vi fortsatt att vända stenar i olika omfång och med olika intensitet, men ändå….Det tog längre tid för mig än för maken att inse att man inte kan vara överallt alltid. Att man inte kan glänsa i olika arenor samtidigt. Att tid och ork är en begränsande faktor som man  måste ha med redan i planeringsskedet. Och även om jag det senaste året känt mig ganska lyckosam, måste jag ändå påminna mig själv, till och med bromsa mig själv, då och då. Jag har nämligen en naturlig fallenhet för att ständigt öka kraven på mig själv.

Idag har vi dock downsizat hela tillvaron i Happyvardag. Jag ropade nämligen hej alldeles för tidigt….Gabriel var ju ganska pigg och ok tisdag kväll och igår, men inatt slog det till igen med full kraft. Dunderfeber, huvudvärk och krupphosta – jag tror inte att jag sovit mer än max 15 minuter åt gången. Lade jag mig bredvid Gabriel i sängen, blev det för varmt och han sparkade vilt omkring sig. Lade jag mig i soffan eller min säng, ropade han genast efter mig i panik. Och däremellan medicinering, bubbelvatten och altanvandring. När vi klev upp imorse kände jag mig helt mörbultad. För att inte tala om hur jag såg ut. När mitt ansikte dök upp i spegeln ryggade jag tillbaka – heltidsfestande partypingla modell ej iordninggjord what so ever. Bläh! Tur att jag hann med gårdagens variabler på to-do-listan, samt även lite av dagens. Maken, som också är förkyld, hostig och med halsont, behövde plötsligt inte åka in för att laga lunch  på grund av ett ganska stort bortfall på fritids och därmed blev det en beordrad downsize för honom.

Idag har vi bara betat av dagens to-do-lista – hämta extrabord och fixa inslagning av sista paketen. Vid TB:s långträning ikväll (17.45-20.45) skall jag försöka handla citron/lime och lite dill. Jag hade dessutom tänkt mig lite ål till julbordet men se…den har blivit rödlistad. En enda affär hade en licensierad modell och nu ber jag en bön om att det finns kvar där. Det blev brunch för oss idag och till kvällen blir det köpemat. Downsizat så att det förslår…..Imorgon blir det de sista julbestyren samt ett litet inlägg om vårt julfirande. Varmt Välkommen åter! Kram Mia

En tidig julklapp

Så här i juletider är väntan på Tomten och de klappar han ska komma med tärande. Särskilt för vissa av Happyvardags familjemedlemmar. Gabriel han har full koll på antalet dagar det är och vilken underbar träning med baklängesräkning.Dan före dan före dan före dopparedan…Eller? Och bara tanken på att fara till affären är jobbig för honom – alla de saker som lockar och ber om att få följa med hem och mami som ständigt svarar med samma fras: ”Man kan ju inte handla något bara dagar före Tomten kommer på besök”

Gabriel inledde ju sitt jullov med feber och krupphosta, men höll ändå stången länge igårkväll. Är det lov så är det! Och då får man vara uppe så länge man vill – Gabriels favvofras just nu. Nattsömnen fick bli ostörd ända fram till 05.30, då hostan slog till. Efter lite bubbelvatten somnade han om och vaknade först vid 9.40. Wow! Och febern var nästan som bortblåst…Hosta och snuva, men minimalt med feber är ändå ganska lindrigt. Här fixades mor och fars hemmaekonomi och sedan var det dags för våra små tomtar att flytta in i huset. Så mysigt!

 

TB fick kompisbesök, lunchen fixades och sedan for jag till Maxi för den stora julhandlingen. Det gick över förväntan. Nu är allt inpackat och inte mindre än två kyskåp är proppfulla. Detta till trots finns det några saker kvar på listan, vilka inte kan inhandlas förrän fredag så… Morbror Mats med fru Lisa kom på eftermiddagsfika och för att lämna av lite julklappar. Snabbt trixades dessa undan, jag tror utan att lillungen såg dem. Så nu är det dags för en kvällspromenad med le dog och sedan lite käk. Det blir Fajitaspizza med valfri fyllning och sedan lite mys på det.

Men en fantastisk julklapp blev oss levererad idag. Ni kanske minns mitt inlägg kring en efterlysning av friidrottsplats till Gabriel ( Platsansökan med CV från 21/9 ) och idag…idag har vi blivit bönhörda. Gabriel får från och med januari träna med lokala friidrottsklubben. Jippie! Maken har dragit en mycket stor suck av lättnad. Gabriel blev helt prillig när vi berättade detta för honom. Han älskar att vara i friidrottshallen! På bilden är det Gabriel och kompisNeo i sina fina Sverigeträningskläder.

Hoppas ni har den bästa lillördagen, så här straxt före jul. Kram Mia

Skolcool – sjuka barn

Är det där med två feberfria dagar innan återgång till skolan bara en myt som uppstått bland pedagoger runt om i Sverige. Och kräksjukan, ska man verkligen behöva hålla sitt barn hemma om ett syskon eller förälder åker dit? Är det okej att gå fram tills dess att snuvan är grön och hur i herrans namn ska man få ihop hela tillvaron om man har flera barn och gärna på olika enheter, så att man liksom kan få ut maximalt av olika smittor? Ja, så här i ”alla-möjliga-influensor-perioden” passar det väl utmärkt att diskutera detta ämne. Dessutom är det högintressant dagen till ära, då rektorskan själv har sjuk liten son OCH verkligen måste vara på plats på skolans julavslutning. Ack ack ack….

Ställen med många människor i allmänhet och barn i synnerhet är extremt infektionsheta. De flesta skolor och förskolor jag vet har någon typ av policy kring sjukdomar, frågan är om alla föräldrar är medvetna om denna. I många fall tar vi pedagoger gärna för givet att sunt förnuft ska gälla. Det vi ofta glömmer är att vad som är sunt förnuft för en person, inte per automatik är sunt förnuft för någon annan. Och utifrån vår egen värld har vi sedan en tendens att döma och värdera. Och någonstans inom mig har jag full förståelse för att det är svårt att få ihop tillvaron ibland och att en sjukdomsdag/vabdag kan ställa till med ganska mycket elände för en familj.

Man kan inte ha regler kring allting och framförallt kan man inte som pedagog agera polis eller domare kring vem/vilken som är tillräckligt friska för att få vistas på sin skola/förskola. Men samtidigt blir man ju rätt lack på föräldrar som skickar sina barn när övriga familjen ligger i vinterkräksjukan. Eller när barn kommer med igenbolmade ögoninflammatoriska springor i ansiktet. Eller när de är uppenbart infekterade. Många är våra elever, främst de allra mest studiemotiverade, som absolut inte vill missa en dag eller inte ens en lektion. Ska man hylla dessa som släpar sig till skolan, eller ska man påtala för dem att de smittar ner andra? För det är ju precis det allt handlar om. Alla dessa smittor som far runt i vänstervarv och som har en tendens att bli som en tillsvidareprenumeration. För att bryta mönster måste egentligen alla vilja dra sitt strå till stacken och det där kan man ju inte få till genom regler. Dessutom är vi ju ganska många pedagoger som inte lägger oss i första taget och man kan ju bara fundera kring hur många vi själva hinner smitta ner på den resan. Å andra sidan vet du ju inte vem som smittar vem då du besöker en affär, håller i en kundvagn, sitter i ett väntrum, åker kommunalt etc….Rektorskans sunda förnuft säger att vid magåkommor, då stannar man hemma. Gärna någon dag extra än man tänkt från början. Urgh….Det tar nämligen tid att hitta en normal balans igen. Feber i sig är ju ingen smitta och där måste man utgå från sitt barns allmäntillstånd. Ögoninflammation=hemma och likaså ilskna förkylningar. Hoppas att jag lever som jag lär…..

Själv borde jag aldrig skrivit det där om att få sova på nätterna – det fick jag veta ganska surt inatt. Vaknade 00.40 av att Gabriel lät hemsk i sin andning. Han har ju haft några tillfällen med falsk krupp innan, så även TB under sin uppväxt, varför jag ändå kände mig ganska lugn. Lugn var dock långt ifrån det ord man kan använda om herrn himself. Stackaren…han hade sådan panik och fäktade febrilt med både armar och ben. I med medicin och sedan på med kläderna för att genomföra altanvandring. Ett par timmar senare bäddade jag ner oss sittandes i soffan. Någonstans där mitt i natten tänkte jag att han ändå kanske skulle kunna vara pigg nog för en liten sväng till julfesten på förskolan. Hör och häpna, hur var det nu med att leva som man lär? Nästan dos medicin vid 05.30 och då kan jag meddela att jag inte funderade på någon julfest för Gabriel längre. Brännhet! Och svårandad. Nice! Not! På Svettpärlan har vi julavslutning idag och vi är hyfsat ont om folk. Själv håller jag i betygslunchen för våra kära elever i åk 8 och 9, där betyg ska delas ut och tal hållas och mat serveras. Nåväl….

Hur gick det då? Jodå….Vi tog en lugn morgon och vid 10 kom farmor/svärmor som en hjälpande ängel. In for jag och höll tal och delade ut betyg för åk 8 samt därefter serverade dem en underbar tvårättersmeny. Farmor skjutsade in TB till hans betygslunch klockan 12, innan hon och Gabriel återvände till hemmets lugna vrå. Allt flöt på fint idag vid 14.00 var jag hemma igen. Då hade allra käresta syster varit här med nybakade muffins till vår lille sjukling. Vilka underbara människor vi har runt omkring oss! Lunchen idag bestod av helstekt fläskfilé med pommes och rödvinssås samt marrängsuisse till dessert. Det verkade som om alla var nöjda och glada!

Nu har maken landat hemma och även han är risig – ont i halsen och hosta. Stackarn….Och stackars mig med två små sjuklingar att ta hand om. Tur att vi har jullov, så att det där med policyn kring att stanna hemma när man är sjuk inte behöver aktiveras. Det var ju det där med att leva som man lär….

Tisdagskramen kommer till er här….från Mia

Knep och knåp!

Dagen idag har ett alldeles särskilt tema, nämligen pyssel i stort och smått. Inte min favvogrej, men samtidigt inget jag vill vara utan. Att hela Svettpärlan pysslar samtidigt ger en känsla av samhörighet. Och som grädde på moset avnjuter vi alltid årets julbord denna dag. Här kommer bilder:

Söta fröken Irre och hennes små godingar gör fina saker att ta hem eller ge bort i julklapp. Hos oss blir det alltid lite färre, men riktiga saker – inte krimskrams som går sönder bara man tittar på det.

Den här söta kransen pysslade Irres kollega Nettan till en dag – ett gammalt cykelhjul,lite ris och en ljusslinga och vips hade de en söt liten Adventskalender.

Eftersom jag har lite svårt med finmotoriken och framförallt tålamodet vid just pyssel, ägnade jag min dag åt att vara köket behjälpliga. Vid julbord behövs det ju gärna extra händer. Det närmaste pyssel jag kom var att göra skyltar till maten.

Väl hemma tog nästa pyssel vid. Maken hade helt på egen hand lyckats få granen i julgransfoten och vips hade han eliminerat den möjliga familjekonflikt, vilken har en tenden satt infinna sig ungefär vid samma tidpunkt varje år. Puh! Därmed var det bara det tålamodsprövande jobbet med att trassla ut julgransbelysningen och få den på plats i granen samt klä den fin. Mina nyinköpta kulor – vita med röd sammet på samt röda med vit sammet på – skulle dock förses med snören. Det gick galant.

Så nu sitter jag här i min läsfåtölj. Studerar min fina nyklädda gran (som bara saknar de där polkagriskäpparna) och njuter av brasan. Ikväll ska TB på domarutbildning inför julhelgens stora inomhusturnering och vi andra ska bara slappa. Imorgon är det sista skoldagen…så skönt!

Kram Mia