Andningssvårigheter

To be continued…..Riktigt risig igårkväll var jag. Ont i hals och nacke på ett icke igenkännbart sätt. Hostade som besatt. Men lyckades som genom ett under somna straxt efter midnatt. Vaknade imorse och hade märkbart svårt att andas – kändes som jag andades genom ett mycket tunt sugrör. Har aldrig känt något liknande och lider varken av astmatiska besvär eller dåliga luftrör. Frågade syster Yster vad hon trodde och efter en sjuksköterskekoll beordrades läkarbesök. Så sagt och gjort…Träffade världens allra bästa Börje som efter artighetsfraser från båda håll sa: Jag vet nog vad det är, men berätta hur du känner. Det kändes tryggt! Diverse provtagningar och koll av hals, körtlar och lungor bara för säkerhets skull. Det kändes proffsigt! Snabb diagnosticering som lyder som följer: Infektion i luftstrupe och struplock. Kraftig medcinering och hemgång.

Så här är jag nu….Märkbart tungandad och med restriktioner kring allt som innebär ansträngning. Man tror att hostan kommer sig av detta och därför har inte hostmedicinen hjälpt. Gabriel har ju en helt annan typ av hosta så…Tack och lov får man väl säga. Ja, låt mig sägar att jag har haft roligare dagar, samtidigt som det är grymt skönt att veta vad det är som är fel. Ingen lunginflammation, ingen halsfluss, ingen körtelfeber…puh! Nu blir det till att kurera sig och hålla sig på hemmaplan, inomhus och i lugn och ro. Att äta och dricka är ungefär lika smärtsamt som att andas, så energiintaget är ju inte heller mördande. Känner mig både darrig och med hjärtklappning (medicinen) Men men….det finns de som har det värre….Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och söka andras sympatier. Nu tar vi nya tag…

Kram och god torsdag på er alla

Barnarbete!

I underbara landet lagom finns det förstås regler för det mesta och de flesta. Regler kring när ungdomar får börja arbeta och ta emot lön är nogsamt nedtecknade, även om jag misstänker att det finns en och annan arbetsgivare som tullar rejält på dessa då det gäller framförallt sommarjobb. Barns hjälp i hemmen kan få rätt feta diskussioner att uppstå och det är inte utan att jag ibland fnissar i smyg då jag hör hur detta triggar igång en del. Hur en del nästan missionerar om vikten av att ta ansvar för städning och tvätt och…Personligen anser jag nog att ansvar, det kan tränas på många olika sätt. Och att i happyvardag är barnens uppdrag i första hand att vara barn. Jag vill att de ska växa upp som en del av vår gemenskap. Jag vill att de ska se och uppleva vad som ingår i ett vardagsliv och OM DE VILL får de gärna hjälpa till. Men att sätta upp något slags schema för vad de ska göra eller inte – nope! Funkar inte med min livsfilosofi. Jag vill att mina barn ska ta egna initiativ och hjälpa till med saker för att de just VILL hjälpa till. För att de vill underlätta för sin mor och far. Inte för att utkvittera lön eller veckopeng eller förmåner. Jag vill att de ska kunna göra saker, utan att förvänta sig belöning eller något i direkt gengäld.

Funkar det då? Ja, Gabriel är nu 5 1/2 och ställer alltsom oftast upp på att plocka undan sina saker och fixa snyggt. Han dammtorkar gärna i sitt rum och hjälper mig mer än gärna med disken. Och TB…Han är ju snart 16 (hjälp, vart tog åren vägen!) och han har genom åren visat att när han är redo att ta över, så funkar det klanderfritt. Han sköter sitt skolarbete med bravur, så även sin fotboll. Han sköter alla kontakter med lärare och tränare, packar väskor och är aldrig fel i tid på saker och ting. Han håller ordning i sitt rum, men jag städar där fortfarande. Dagligen ägnar han sin lillebror tid och kärlek, utan att vi behöver be om det. Ofta frågar han mig om jag vill ha hjälp med något. Ja, jag är helt enkelt nöjd. Det här sättet att fostra till delaktighet, ansvar och inflytande har funkat hos oss i alla fall.

Men denna och nästa vecka får han slita, vår TB. Han har PRAO och han gör denna hos sin far, Le chef. Det är slitsamt, säger han, men kul. Och pappan är nöjd och stolt över sin son. Så lite barnarbete kanske vi har i alla fall…åtminstone nu i två veckor.

 

Lillördag. Igen! Och ja ni som undrar, vi är fortsatt hårt ansatta av hosta och allmän nedsatthet. Det måste vara grymt drygt för er att läsa, men sanningen är den att nu är det tungt i Happyvardag. Fasen, jag kan ju inte ens skratta och vara happy, utan att hostan slår till och hela kroppen värker efter det. Jag tar det lugnt, gör minimalt och förösker spara på kraft men livet kräver ju en del av en, så är det bara. Igår fick jag en ny hostmedicin och nu håller jag tummarna för att den ska göra underverk med mig. Höstrusk med blåst och regn hos oss, hoppas ni andra har det bättre. Kram på er alla…

Skolcool – Rollfördelning

Ingen människa kan göra allt – men alla kan göra nÃ¥got. Ingen människa kan spänna över alla verksamhetsomrÃ¥den – men varje aktör kan bli proffsig inom sitt omrÃ¥de. Ingen människa kan utkrävas ha alla perspektiv i Ã¥tanke – men var och en kan sprÃ¥ka för sitt. Ingen aktör kan i skolans värld existera utan de andra. Med detta sagt förstÃ¥r ni säkert att dagens ämne kommer att beröra olika aktörer, var och ens specialomrÃ¥de och vikten av att samexistera. Skolcool är alltsÃ¥ mitt sätt att röja hur vi som inre aktörer i skolans värld ser pÃ¥ olika variabler och företeelser inom vÃ¥rt verksamhetsomrÃ¥de. Jag hoppas att jag skall kunna ge er lite ”inside-information”, sÃ¥ att ni lättare kan förstÃ¥ vÃ¥r värld. Självklart är ni som alltid varmt välkomna med synpunkter och frÃ¥gor i kommentarsfältet.

Skolan är en gigantisk samarbetsplats. Jag vill gärna likna detta vid en trebent pall, där benen stÃ¥r för skolan som helhet, aktuell elev och dennes föräldrar. Om inte varje ben dra sitt strÃ¥ till stacken och gör sitt yttersta för att allt ska fungera, dÃ¥ vippar pallen. Förvisso kan man kompensera till en viss nivÃ¥, men aldrig fullt ut. Pallen stÃ¥r stadigt dÃ¥ varje aktör fullgör sina skyldigheter och därefter Ã¥tnjuter sina rättigheter. Pallen är en metafor för vÃ¥rt livsviktiga samarbete. För som jag tidigare sagt…som föräldrar är ni vÃ¥ra allra viktigaste samarbetspartners. För att allt ska flyta sÃ¥ smidigt som möjligt är det av yttersta vikt att klargöra en slags rollfördelning. Jag har en känsla av att föräldrar av idag kan känna att skolan lägger ett ok av delaktighet och inflytande pÃ¥ dem. Man känner att skolan vill ha hjälp av föräldrarna, men man vet inte direkt med vad eller hur detta ska gÃ¥ till. Personligen anser jag att skolan ska pÃ¥bjuda en möjlighet till delaktighet och inflytande och man väljer själv som förälder hur mycket eller hur lite man vill använda sig av detta. Inte nÃ¥gon ska ha dÃ¥ligt samvete för graden av sitt engagemang. Om man tror pÃ¥ det skolan stÃ¥r för och litar pÃ¥ att skolan är proffsig nog att göra val av läromedel, upplägg, undervisning, omsorg etc etc –  dÃ¥ ska man kunna känna sig lugn och trygg.

Enligt mig är rollfördelning solklar. Skolan ska tillhandahÃ¥lla en bra och utvecklande verksamhet. Det är vi som är proffs pÃ¥ att göra dessa val utifrÃ¥n gällande nationella och lokala styrdokument samt övriga regler och riktlinjer. Vi ska helt enkelt se till att alla fÃ¥r det de har rätt till. Eleverna ska se till att bidra till en bra och positiv skolmiljö, genom att följa uppställda mÃ¥l och regler. Tillsammans skapar skolan och eleverna det som kallas en skolvardag och vi har bÃ¥da parter ansvar för att driva och lyssna in. Och ni föräldrar….ni är ju oumbärliga för oss. Det är ju ni och bara ni som kan se till att vÃ¥ra elever, era barn kommer till skolan med bästa möjliga förutsättningar. Nu pratar vi inte alls om ärftliga, genetiska förutsättningar för kunskap och lärande utan betydligt mer pÃ¥verkbara variabler. Ni föräldrar ska se till att era barn, vÃ¥ra elever:

Kommer i rätt tid, har rätt saker med sig, är utvilade och har ätit frukost (om de inte har morgonfritids). Dessutom ska ni se till att göra överrenskommelser med era barn kring deras uppförande och bemötande.

Det är ert huvuduppdrag. Om ni ser till att fullgöra detta, ska vi se till att göra det allra bästa av varje skolvardag vad gäller kunskap, omsorg, gemenskap, utveckling och lärande. En mycket enkel rollfördelning, men ack sÃ¥ hÃ¥llbar. Föräldrar ska inte behöva hÃ¥lla skola hemma, för att man i skolan inte fullgör sitt uppdrag – lika lite som skolan ska kompensera för brist av ovanstÃ¥ende fem röda saker. Vi mÃ¥ste vÃ¥ga bejaka att varje aktör är proffs inom sitt omrÃ¥de. Att samexistera och samarbeta handlar väldigt lite om att leta fel hos varandra eller att vara inne och tassa pÃ¥ varandras omrÃ¥den. Det finns inte tid eller ork eller ens kunskap om att göra det. Om era barns lärare är otydliga kring vad de förvänta sig av er och era barn, ställ läraren mot väggen. Be denne att verbalisera sina tankar kring ett gott samarbete och en god samexistens, ty detta kan aldrig fungera pÃ¥ ena hÃ¥llet. Det finns en inbyggd ömsesidighet som mÃ¥ste beaktas i detta. Amen!

Tisdag här och idag känns det ordentligt höstigt. Och bÃ¥de Gabriel och jag är ordentligt hostiga. Som en gammal raspig skiva pÃ¥ repeat. Jag är sÃ¥ trött pÃ¥ detta. Har halvslumrat sittandes i en fÃ¥tölj inatt. Hela kroppen värker och jag känner mig allmänt lack pÃ¥ energi. Att den sjuke bara har en enda önskan, blir sÃ¥ väldigt tydligt just nu. Den tidiga hemgÃ¥ngen frÃ¥n jobbet frös inne, dÃ¥ vi har klasskonferens inplanerad. Egentligen räcker inte min ork till, men vad gör man….Ikväll blir det soffan, myskostymen, hostmedicinen och jag….nice!

Kram Mia

Mitt hjärta blöder…..

Svenskarna i fängelset i Etiopien. Kvinna släpades in i skogen utav man. Dokumentären om Paco. Drömmen om ett barn. Och så en 4-åring som igår blev mördad i Ljungby. Allvarligt….vart är vi på väg. Det känns som om man nästan drunknar i nyhetshavet. Havet av tråkiga, tragiska och vedervärdiga händelser. Vrede, sorg och en allmän förvirring. Oceaner av livsöden. Livsöden som flyttar in och skakar om min egen livsvärld. Och helt plötsligt kommer jag på mig själv med att riskbedöma varenda liten beståndsdel av min tillvaro.

Jag gillar det inte. Jag gillar inte rädslan som kommer och smyger sig på, tar över och förminskar ens handlingsutrymme. Ena delen av mig själv kräver att jag ska ta kontroll – att jag ska hitta ett förnuftigt sätt att hantera allt. Andra delen av mig fullkomligen skriker ut min ångest över att inte bara kunna samla alla de mina nära och kära och skapa en fredlig, söt liten rosa värld där inget ont händer. Shit happens…..lite för ofta. Lite för ofta för att man bara ska kunna rycka på axlarna och fortsätta obekymrat framåt. Jag har tom slutat ta kvällsrundor med Milou när mörkret har sänkt sig – det var ju så en kvinna försvann förra året. Hugaligen…

Idag på personalrummet diskuterade vi tonåren och alla prövingar denna ålder bär med sig. Vilken ynnerst det är att vi är av olika kön och i skiftande åldrar, så att vi alla kan dela med oss kring farhågor, diskutera möjliga lösningar och framförallt känslan av att vi är flera i samma situation. Det pratas ofta om att det är så viktigt att ha ett social nätverk kring barn och ungdomar, sällan pratas det om oss föräldrar. Vi behöver ju också ett socialt nätverk. Hur orkar man annars som förälder ta rätt beslut? En mamma ringde oss förra veckan efter en ganska dramatisk helg hemma hos dem. Och hon bad om hjälp. Så jäkla strongt gjort. Så många föräldrar som stänger in sig, hemlighåller, försöker lösa inom den egna kretsen och visar upp en snygg fasad utåt. Tillsammans är vi ju starka. Vi måste hjälpas åt så att vi räddar våra barns generation, så att vi vänder trenden, så att hela samhället kan få en positiv utveckling istället. Så många trasiga barn. Så många trasiga föräldrar. Så många trasiga realtioner. Stolthet måste sväljas och prestige motas i grind. Vi måste mobilisera kraft och vilja. Framförallt måste vi hjälpas åt.

Tänk om man kunde ta det så easy som lille Milou….En ny liten jobbevecka har tagit fart idag. Både Gabriel och jag har haft en tuff hostnatt, därför blev det en kortdag för oss på skola och förskola.TB har börjat sin PRAO idag och slutar därför inte förrän efter 15. Här hemma tar vi det nu lugnt och jag laddar inför en föräldramöteskväll på skolan. Dags att inviga föräldrarna till elever i årskurs 8 i det alldeles nya betygssystemet. Spännnade kväll, med andra ord. På återhörande imorgon och då blir det en ny Skolcoolhemlis. Välkommen åter godingar. Kram Mia

Pedagogik från en soffvinkel

Skola på hemmaplan är inget jag någonsin förspråkar, men jag sällar mig till uppfattningen är det finns väldigt mycket ”den andra dagen” som man kan ha nytta av i sin skolmiljö. Jag menar att om barn får leva sitt liv med sin familj – inte ett parallelliv jämte – så har de mycket till skänks. Om barn blir lyssnade på och pratade med. Om de får lov att verbalisera sin tankar och får lite utmanande frågor. Om vi  leker in vardagskunskaper – då hjäper vi dem en god bit på vägen.  Det märks på barn när de kommer till skolan om de brukar vara med och handla, om de  får vara med i bakning och hushållsarbete, om de sitter med och pratar med andra. Många små saker man kanske tar för givet, men som är långt ifrån common sense i alla familjer.

Jag förvånas ofta över hur mycket Gabriel tycks veta om så många skilda saker. Det är inte utan jag undrar var han lär sig allt. Förskolan är förstås ett helt fantastiskt ställe – en pedagogisk tillvaro där de möter massor av härliga utmaningar. På rätt nivå! Just nu har Gabriels förskola jobbat med mötesplatser och vad som sker i möten av olika slag. Förra veckan for de på utflykt till staden och auskulterade flera av de fysiska mötesplaster som finns där. Kul! Här hemma är Gabriel oftast delaktig vid bakning, städning och trädgårdsarbete. Han följer med till återvinningen och sorterar i rätt container där. Och handlar…det gör han ju så gärna. Igår diskuterade han hur man kan läsa på förpackningar hur mycket de rymmer och hur man vet att något är mer än något annat. Ganska mycket ordkunskap blir det ju också – vägarbetet vi kör förbi dagligen handlar ju om maskiners olika namn, asfaltering, beläggning och vem som bestämmer vilka regler som gäller när man kör bil.

TV är ju också en otrolig källa till kunskap. Det finns så otroligt mycket pedagogiska program. Denna myshelg har vi sett Kom igen Diego och lärt oss om djur och natur, Dora utforskaren har lärt oss om årstider och Händige Manny har lärt oss om verktyg och engelska ord. I Musses klubbhus stod idag matematik i centrum och Små Einsteins tog oss med på en upptäcksfärd över jorden. Pedagogiskt nog ställer de frågor i programmet med konstpaus, så att Gabriel hinner svara. Idag blev han jätteupprörd över att Jake och piraterna inte kunde räkna ordentligt. Till sist fick vi kläm på det. Nu är det dags för Supertrion som ska ut och på uppdrag och rädda dinosaurier. Underfundiga små historier med sensmoral och så lite kinseiska fraser i Kai Lang. Aldrig ska jag klaga över hur mycket tid som spenderas framför tv:n

Söndagen flyter fram i maklig takt. Vi hostar fortfarande rysligt och är lite allmänt lack på energi – svårt att få i sig tillräckligt när man hostar och strör matsmulor runtikring sig. Sovmorgon till 8 och sedan städning av huset. En mycket lugn höstpromenad med Milou i skogen och sedan tv-soffan. Ikväll blir det hämtmat – lagom avancerat. Ny jobbevecka imorgon och måtte hostan ha lagt sig lite…

Kram Mia

+

En lördagshälsning

Åh denna förbaskade hosta! Den knäcker mig snart. Inte nog med att jag själv hostar som om lungorna vill ur kroppen, sen ska man lyssna på stackars Gabriel också. När han dessutom ligger en hel vecka framför mig, känns det lite hopplöst. Vi vill blir friska nu…pronto!

Efter en ganska stökig natt somnade vi om väldigt gott framåt morgonkvisten och vaknade inte förrän 8.30. Klev upp och gick omkring och plockade lite. Maken for till staden med polare för en tidig förmiddagsfika och vi andra påbörjade dagens äventyr. Båda bilarna skulle anta en renare kostym invändigt och så även mor och fars. Ljuvligt höstväder efter en kall och frostig natt, så solen värmde oss härligt i nobban. Vi mellanlandade inne med gofika och sedan tog vi itu med alla trädgårdsattiraljer som skulle få flytta in i garaget. Maken tog fram trimmern och fixade alla kanter och dikesgren, själv tog jag en tur med gräsklipparen. Oj, så fint vi har det nu….Väl inomhus kröp vi upp på vinden och rengjorde fläkt och filter, för att sedan ta en ljuvlig långdusch. Tillsammans….Det är grejer det…

Nu går tv:n med Liverpool mot Man U. Lite snacks är upphällt och vi börjar förbereda för kvällens middag. Angusburgers till de två största pojkarna i familjen och grillad torskrygg, pressad potatis och hemgjord skagencreme till liten Gabriel och mig. Så såg lördagen ut hemma hos oss i Happyvardag. Hoppas ni har det lika underbart!         Kram från rektorskan

När en 5-åring väljer partner…

…då pratar vi allvarsamma och noga genomtänkta urvalskriterier. Det är lätt att man förringar och bagatelliserar de stora frågorna i de små barnens livsvärld, som om de liksom bara helt planlöst skulle göra sina val. Jag kan inte låta bli att förundras över de val barn gör när det gäller kompisar och andra medmänniskor. Hur de liksom snabbt scannar av och bestämmer sig för ”gilla” eller ”gilla inte”. Det där börjar ju när de är ganska små, typ redan som bebisar. En intressant form av matematisk sorteringsövning.

Nåväl, Gabriel har ända sedan sin start på förskolan i augusti 2007 haft en nära relation med främst en av flickorna. M (jag skriver inte mer här eftersom jag inte bett om lov). Ler och långhalm kan man kalla dem. Lika gamla och minsta syskonet i skaran i bådas fall. M långt mer kavat och framåt än Gabriel – på många sätt hans viktigaste hjälpjag utanför hemmet. De pussas och kramas och liksom bryr sig om varandra. Inte så att de inte leker med andra, utan mer som en trygghet att man finns där för varandra. Häromdagen frågade farmor Gabriel om han har någon tjej. ”Jaaaa”(långdraget skånskt a). ”Vem då ”, undrar farmor. ”Det är ju M”, svarar han lika självklart som om hon hade frågat efter hans eget namn. ”Varför gillar du henne då”, frågar farmor vidare. ”Jo du förstår, säger en lillgammal Gabriel, vi passar så bra ihop. Vi är nästan lika långa och vi har fint ljust hår båda två. Och så har M lika smala ben som jag” 

Jaja…samhörighetskänslan skall aldrig underskattas. Idag är det äntligen fredag – så skönt! Jag har jobbat klart för veckan och fyllt upp såväl kyl som frys som skafferi. Och så lite däremellan också. Denna helg satsar vi på att köra lite trädgårdsfix samt städa bilarna invändigt. God mat och dryck på det och så lite slapp….Gabriel har klarat hela långa veckan på förskolan, trots ihärdig hosta och lite trötthet. Själv har jag ju gått lite på halvfart pga förkylning. TB har nu gjort sista dan i skolan för 3 hela veckor. Nu stundar PRAO i 2 veckor och sedan höstlov – det har han verkligen gjort sig förtjänt av. Nu ska jag ta en liten powernap, sedan blir det en stryktvätt innan vi tar en räkfrossa och en härlig Chardonnay. God helg finingar! Kram Mia

As if….man vore politiker!

Politik är för vissa en livsbetingelse, för andra något nödvändigt ont. Politik är för mig något helt annat än en övertygelse – politik är ett förfärligt spel. Ett spel som verkar handla mer om rangordning, nätverkande och inbördes beundran än om själva grunduppdraget. Att parera motståndare och ha så få egna idéer som möjligt – ett ”bara vi inte gör som de, så kvittar det vad vi gör”, typ. Politik känns smutsigare nu än förr. Kanske också lite mer barnsligt och på sandlådenivå. Och framförallt känns det som om väldigt få politiker förstår att de är folkvalda. Folkvalda för att representera folket och verka för  Sveriges vä och väl. För inte handlar det väl bara om vilket resesätt politiker väljer, deras avdrag och dubbla boenden, arvoden och Tobleroneaffärer? Eller?

Idag leker vi politiker. Ponera att du transformerar dig till politiker – vem skulle du då vara? Hur skulle du agera? Vilken sida skulle du representera? Vilken område skulle ligga dig varmast om hjärtat och vad skulle vara din hjärtefråga? Låt oss leka lite! Förra årets tisdagslek kring hemlisar blir årets torsdagslek och med annat fokus – nämligen ”As if….Som om…” Låt torsdagskvällen gå i låtsaslekens tecken och häng på i kommentarsfältet. Låt oss drömma oss bort! Låt oss fantisera! Och visst passar det en torsdag bäst. Jag älskar torsdagar! Jag älskar känslan av att ha bara en jobbedag kvar innan ledighet! Jag älskar känslan av att hela långa helgen ligger där inom räckhåll! Så here it comes….

Åh, idag passar det extra bra att jag skriver med blått. Jag är självklart anförare av ett lagom blått parti. Ett parti som värnar om individens frihet och de egna valen. Jag tror nämligen inte alls på att reglera människors uttag av föräldradagar eller vilket barn som ska gå i vilken skola. Din skattesats ska vara så låg som möjligt, så att du själv bestämmer över så många livsbetingelser som möjligt. Du väljer själv förskola, skola, vårdinrättning, äldreboende etc. Självklart ska det finnas en public service, men vill du göra privata val får du vara beredd att betala extra för detta. Utbildningen skall alltid löna sig, likväl som att arbeta skall löna sig.

Mitt intresseområde är självklart skola och utbildning och min hjärtefråga hur vi höjer statusen på skolväsendet i Sverige. Fler elever ska kunna nå målen. Fler elever ska kunna minnas sin skolgång med varma känslor. Vi ska ha kompetenta och behöriga pedagoger som värnar lika mycket om studiemotiverade som skoltrötta elever. I skolan ska vi jobba med rätt saker – vi ska jobba med livskunskaper, färdigheter, ämnesfakta och kreativa processer. Vi ska fostra våra elever till demokratiska och samhällsdugliga medborgare – inga barn föds som ligister, värstingar eller små monster. Någon har glömt att fostra dem. Alla elever ska få möjlighet att nå så långt deras potential och ambitionsnivå sträcker sig. Vi ska snegla på 21´s century skills och framtidskunskaper, likaväl som vi ska värna om vårt kulturarv. Skolor ska ha en bra arbetsmiljö – hur många politiker skulle nöja sig en vecka med det vi utsätter våra elever för år efter år genom deras skolgång. Bra lokaler, god mat, bra bemötande samt trygghet och harmoni – då växer vi bäst!

Jag skulle förstås aldrig blanda ihop politik och vardagsliv. Jag skulle aldrig chansa och tro att jag skulle klara mig undan en granskning. Om jag hade några ”lik i garderoben” skulle jag förmodligen inte försöka dölja dessa, utan lösa situationen på bästa sätt. Jag skulle berätta öppenhjärtligt och jag skulle aldrig komma med exeptionellt dumma försvarstal eller ursäkter. Stå för vad du gjort och ta det därifrån. Jag skulle aldrig drömma om att låta  hela Sveriges skattebetalande människor stå för mitt privatliv – lika lite som jag idag blandar ihop mitt företags pengar med min privata ekonomi. Jag skulle se till att omge mig mer högst pålitliga och kompetenta medarbetare och jag skulle aldrig försöka göra mig bättre på deras bekostnad. Jag skulle stå på barrikaden och plädera för min övertygelse, mina åsikter. Jag skulle fatta beslut (lätta som svåra, roliga som tunga) och bära konsekvenserna av dessa med högburet huvud. Och därmed skulle säkert min eventuella karriär som politiker ta slut, lika snabbt som den började….

 För är det något jag vet, så är att det att beslut….beslut fattar inte politiker gärna. Nä nä…de älter och välter och försätter alla stackars människor i gungning. De låtsas lyssna in och påbjuder ett frirum till påverkan. Och sedan ajournerar de sig. De lovar stort …inte sällan lagom till att Sverige skall gå till val. Och de håller smått….inte sällan håller de ingenting av det de lovat. Här i fina Blekingekommunen pågår just nu en stor skoldebatt. Allt sedan friskolornas intåg (augusti 1998 och självklart var Svettpärlan först ut som aktör) har den kommunala skolan behållit sin kostym. Och ja, det är ju sannerligen inte deras fel – den kommunala skolans alltså. Vi har haft sossestyre likväl som borgeligt och låt mig säga en sak ….man märker då rakt ingen skillnad. Det är rätt anmärkningsvärt anser jag. Rätt oroväckande också. I dagsläget går ca 1000 elever i friskolor och så när som på en skolbyggnad och 35 elever, så har kommunen behållit sin kostym. Man behöver ju inte vara Einstein för att fatta att den ekvationen aldrig kan gå ihop – inte ens en examen från Handels skulle jag tro skulle behövas. Till och med detta matteosnillet till rektorska fattar att det var länge sedan kommunen begav sig ut på djupt vatten, utan att kunna simma. Så här är vi nu….med osthyveln över all skola och omsorg i kommunen. Politiker skickar skräckbudskap via media vilken enhet som står näst på tur att läggas ner. Oro skapas, många aktörer mår dåligt, föräldrar och personal mobiliserar och protesterar. Och då…..som genom ett trollslag ändrar sig politikerna. Då är aktuell enhet helt plötsligt fredad och nya hot är i antågande. Jag kan inte tänka mig ett sämre sätt att hantera sina kommuninvånare. Jag kan inte tänka mig att man kan sjunka så mycket lägre. Jag kan inte tänka mig att dessa människor skulle kunnat göra karriär inom något annat verksamhetsområde. Skämmes…det skulle de. Alla och envar….

Amen på det och nu är det torsdag. Fortfarande en ganska hes och sexig pipa här idag, men allmäntillståndet är mycket bättre. Jippie! Och tack! Tusen tack till er alla fina bloggisar för underbara kommentarer igår. Jag känner att jag måste påtala att fotot var från sommaren och inte alls från gårdagens missär till rektorska. Bra dag på jobbet idag och en skön mellanlandning på hemmaplan i eftermiddag. Världens bästa svärmor hämtade med sig Gabriel hem till trädgårdsarbete och TB skall straxt åka på veckans konstgrästräning. Vad mycket ledig tid vi har nu när det bara är en dag/vecka. Igår läste jag skolbibliotekspromemorian och ikväll blir det lektyr kring hur man kan utveckla matematikundervisningen. Jag, soffan, tv på i bakgrunden och så härlig läsning. Me like!

På återhörande alla fina människor och tusen tack för att ni tittar in hos just mig.Love you! Kram Mia

SDM – sexig, dramatisk och mystisk

Kanske är det fler än jag som när en hemlig dröm om att uppfattas just som rubriken antyder. Hehehe…Att glida in lite svalt i ett rum, världsvant på något sätt. Att få alla att vända sig efter en. Att uppfattas som något alldeles utöver det vanliga. Vem skulle inte vilja vara den där hett eftertraktade bruden (kanske inte alls en vanligt förekommande längtan hos män, men…). Hon som inte verkar bli överväldigad av av något -allra minst av andra människors reaktioner och känslor. Oberörd av sitt eget sätt att beröra andra människor. Hon som glider fram i skyhöga klackar, figurnära klädsel och ett långt böljande hårsvall.  Är det kanske precis så jag känner mig idag?

Man möter den där typen av personer ibland här i livet. Jag har en alldeles speciell känsla av att det definitivt hände oftare förr, vilket eventuellt kan ha att göra med min livsmiljö (skärgårdslantligt) och avsaknaden av storstadspuls samt festligare event. Man hade nämligen blivit rätt förvånad (skulle jag tro) om man stötte på en sådan person på sin dagliga hundpromenad hemma. Eller om denna någon gled in på Svettpärlan. Oj, oj oj….Fast det kanske är så mina medarbetare känner just idag eller grannarna kommer att känna vid eftermiddagens lilla hundpromenad. Jag menar, om det nu stämmer det jag känner om mig själv idag….sexig, dramatisk och mystisk. Ingen figurnära klädsel (förutom att allt har antagit en mer figurnära form i garderoben. Fukt, eller?) som kan benämnas sexig, precis – påbylsad med stora yllekoftan idag. Men väl rätt sexig pipa, det måste tillstås. Bonnie Tyler möter Rod Stewart – vilken härlig kombo. Dramatisk så till vida att håret står på ända och ögonlocken hänger vid hakpartiet. Och mystisk…tja, det står väl möjligen för att jag är tystare än vanligt. Man vill ju spara på sin sexiga stämma, så att man får behålla den länge.

Det är lillördag idag. Och det är fotbollseufori. Såg ni matchen igår? Vilken prestation av våra svenska krigare! Eftersom både maken och jag är stora Hollandsfans, trodde vi nog på orange seger MEN blev så lyckliga över det faktum att  Sverige är klart för EM till sommaren. I Polen dock….Med andra ord icke aktuellt för familjen Happyvardag. Och anledningen till det är en annan historia. Låt mig nöja mig med att säga …över min döda kropp att någon från familjen åker dit. Till Polen alltså. Never! Solen skiner här idag igen och det är en alldeles underbart färgsprakande höst. Jag hade en tung soffkväll igår med frossa och ont nästan överallt, men har sovit gudagott inatt. Tack för det! Är på jobbet en stund och försöker fixa till lite saker. Efter en veckas vabande ligger det ju lite högar här och var. En av grabbarna i år 8 tyckte att jag borde vara hemma och kurera mig – så omtänksamt! Och i eftermiddag blir det lugna gatan för den här rektorskan. Det utlovas!

Så dagens SDM står förmodligen inte alls för sexig, dramatisk och mystisk, utan mer för sjuk, dåraktig och mardrömslik. God onsdag på er godingar! Kram Mia

 Tur att man har en make som åtminstone påstår att han tycker jag är den första versionen av SDM. …..

Skolcool – stora fotonojan!

Vet ni vilken dag skolans personal i allmänhet tycker är jobbigast varje läsår? Man skulle kunna förledas att tro att det är då man är som tröttast eller är mitt inne i stora provperioden med rättningar och resultatrapportering. När utvecklingssamtalen avlöser varandra eller när det skall övas till lucia. Helt enkelt skulle man kunna tro att det finns många dagar som gör anspråk på att kallas jobbigaste dagen, men så är nog inte fallet i verkligheten. Och nej, jag vill inte påstå att det jag skriver nu har någon större empirisk förankring, ej heller är noga analyserat, men när man pratar med lärare i allmänhet får jag just denna uppfattning. Skolcool är alltså mitt sätt att röja hur vi som inre aktörer i skolans värld ser på olika variabler och företeelser inom vårt verksamhetsområde. Jag hoppas att jag skall kunna ge er lite ”inside-information”, så att ni lättare kan förstå vår värld. Självklart är ni som alltid varmt välkomna med synpunkter och frågor i kommentarsfältet.

Ja, vilken dag pratar jag om? Skolfotograferingsdagen förstås! Oh, good heavens…..Dagen/dagarna (beroende på skolans storlek) förvandlas till rena hönseriet – seriöst. Dagen/dagarna som man trixar ihop ett schema till, som ändå aldrig kommer att hållas. Dagen/dagarna som försätter alla andra regler vad gäller utevistelse på rast, eftersom då kan man bli smutsig. Och inte kan man ha gympa innan fotot heller, för då förstörs frisyren. Dagen/dagarna som ökar spray, vax och gelekonsumtionen med dryga 1000%. Dagen/dagarna då mammor förmanar barn extra mycket, eller pappor som blivit tillsagda hur det ska gå till väga vid lämning. Konstigt nog sammanfaller denna skolfotodag gärna med ett antal föräldrabesök. How come? Och det viktigaste av allt – detta är dagen/dagarna då många av eleverna är total oigenkännbara på grund av klädval och frisyr, vilka märkbart skiljer sig mot övriga dagar.

 Lägg därtill ommöblering på skolan, lappar som ska samlas in och lämnas till fotografen. Stressade föräldrar som ringer och som inte kan hitta lappen på morgonen. Ledsna elever som tror att de inte ska få bli fotade och lärare som håller på att gå upp i limningen av allt kackel. Det som aldrig berättas är att de där arma lapparna inte alls är speciellt viktiga egentligen och att de förmodligen bara är en gammal kvarleva. Alla elever fotas förstås, då skolan måste ha detta till sitt arkiv. Beställningar av fotopaket kan numera lättast göras via nätet, eller i värsta fall per telefon.Ingenting skulle jag vilja påstå är sig likt denna dag. Så när dagen är över finns det minst en yrkeskår som drar en suck av lättnad. En skön lättnadens suck med förvissningen att det dröjer ett år till nästa gång….

MEN i år….i år hade vi en fantastisk firma och en härlig fotograf på besök. Har ni inte hört talas om TemaKlasskort innan, så lägg namnet på minnet. Charlotte i administrationen och fotografen Emelie. Härliga människor! Det flöt på så smidigt och föräldrarna skötte sina beställningar via nätet. Alla foton kommer hem i brevlådan och ska inte till skolan och knölas ner i en skolväska på vägen hem. Minimal ansträngning för oss. Me like!

Tisdag och sol, fast regning förmiddag. Jag är knallförkyld och har ont i halsen. Inte alls välkommet nu, men definitivt inte helt oväntat. TB är på läxläsningen och Gabriel har kommit in till mig på skolan. Snart far vi hemåt och sen är det myskostym och slapp för hela slanten. Och imorgon vaknar jag pigg och fräsch igen….Dream , hope and carry on….Kram Mia