Avledande manöver

Det gäller att vara smart, brukar min mor säga – annars blir man militär. Kanske ett uttryck just därför att vi inte har någon militär i familjen, mor Anita är nämligen inte mycket för konflikter. Å nej….Och inte är hon mycket för att prata illa varken om folk och fä eller yrkesgrupper – så döm henne inte för hårt. Själv är jag ganska fascinerad av alla yrkeskårer (utom hantverkare då….) och sedan en tid tillbaka har jag praktiserat en idé tydlig tillhörande den  militäriska vokabulären. Och eftersom jag anser denna idé som extremt brilliant,  kan jag inte hålla med mor i hennes uttalande.

Redan då våren började närma sig… hrm sommar trodde man ju då iallafall….det som skulle kunna ha blivit en sommar, närde jag en idé. Nämligen Avledande manöver. Ni som följde mig redan förra sensommaren vet att den bonuscheck från ICA som dyker upp i mitten av augusti var ganska väl tilltagen. Så pass väl tilltagen att maken började ta upp en diskussion om våra matvanor och inköp. Det borde han ha låtit bli….Det må hända att han är kock, men koll på vad vårt makonto är en vanlig respektive en semestermånad det har han då rakt inte. Men han ger sig inte så lätt, trots att han själv har minst lika många cravings och idéer som sin bättre hälft. Därför insåg jag ganska tidigt att jag var tvungen att ta till det tunga artilleriet i år.  Så upplägget är lika enkelt som det är brilliant – sprid dina inköp och spara för guds skull inga kvitton. Använd olika affärer i allmänhet och de utan bonussystem i synnerhet. Och håll sedan tummarna….Förra årets 375 kronor i bonus måste helt enkelt vara mindre i år.

Förra veckan kom så den plastade tdiningen Buffé med tillhörande stencilerad info. Men lätt bankande hjärta öppnade jag denna försändelse, men maken hängandes som en dreglande hund över axeln. Jag kunde riktigt känna hur hans lätt sarkastiska kommentar och inledning till diskussion började vandra genom systemet, men tji fick han….Snacka om avbrutet längdhopp…För på checken stod det endast 200 kronor (vanliga månader brukar vara mellan 75 och 125 och nu var det ju dessutom för två månader så…). Jag skulle kunna ha sagt något dräpande där och då. Skulle kunna knäppt till på näsan och liksom inlett en helt annan typ av diskussion. Men sån är inte jag inte. Sånt sparar jag till bättre tillfällen – till möten med hantverkare exempelvis. Jag bara log, klappade honom på kinden och sa liksom i förbigående: Det är inte klokt vad bra jag är på att hålla nere matkontot. Så tack tack Citygross och Willys – ni fyller sannerligen en funktion. Och tack kära militären för en brilliant idé. Avledande manöver – undra om man kan använda detta i andra sammanhäng också? Måste komma ihåg det…

Härliga lördag vaknade en inte fullt så happy rektorska. Måste ha drömt något, för jag var inte sur eller arg då jag gick till sömns, tvärtom. Men jag vaknade i alla fall skitsur. Och som ensam vaken i huset är det rätt eneverande. På med träningskläder och sen blev det en långtur för Milou och mig. Och sen var jag glad igen…man kan säga att blåsten suddade ut min sura min. Underbart! Långfrukost, tvätt och sen glassbilen. Städning av huset och sedan lunch. Eftermiddagen tillbringades  iförd bikini, i solstolen, på altanen – jag är chockad! Men finns det något härligare (ja jag vet…det finns det säkert men ändå…) än sensommarsol. Gabriel har badat i vattenspridaren, ty poolvattnet lämnar mycket att önska tyvärr, och efter en lång stund i solen hakade mami på. Oj, så skoj vi har haft. Nu blir det snart en tur till affären för middagshandling. De äldsta pojkarna har beställt grillad entrecote med hemfrittade pommes, persiljesmör och bea ikväll. Till Gabriel och mig blir det fiskpaket med pressad potatis och lite skagenröra. Kanske ett grönsaksspett till mig och framförallt lite välkyld dricka. Det är ju lördag….

På återhörande godingar…Kram Mia

On-knapp funnen…

….När detta under skedde har jag dock ganska svårt att precisera. Det var nog faktiskt inte från off till on, utan mera som en on-och offknapp med dimmerfunktion. Långsamt ljusnar det och ju längre veckan har lidit, desto bättre har det dessutom känts. Så om det är veckan som lidit mot sitt slut, eller om det helt enkelt är jag som har gått från klarhet till klarhet – det låter jag vara osagt.  Men sammanfattningsvis kan man kalla första jobbeveckan som positiv.

Vi har haft ganska lite gemensant denna vecka, efetrsom alla vill pilla med sina egna saker. Själv har jag farit runt och försökt hjälpa till både här och var så gott jag kan. Idag avslutade vi med en gemensam lunch kl. 12 – kycklingfilé, rosépepparsås och råstekt potatis samt nykokt broccoli och vårlök. Mumma! Det känns urfint med egna a la cartekockar på skolan. TB har haft sin sista lediga vecka och faktum är att han ser fram emot att komma igång nu. Han studerade sitt schema och konstaterade att veckoupplägget ser fint ut – eller vad sägs om följande sluttider 14.10, 14, 13.15, 14 och 14.10 när man går i år 9. På Svettpärlan tillämpar vi nämligen samlad skoldag och har därför varken håltimmar, sovmornar eller långa dagar. Var sak har sin tid och ram och man ska definitivt kunna ha en rik fritid även som skolelev.

Gabriel har spenderat sin första vecka som äldst på förskolan. Han och bästisMichaela sprang mot varandra, pussades och kramades då de träffades i måndags. Han hade också med sig en paket med samlade saker han köpt och fixat till henne i sommar – en tjejboll, en fin ring, några snäckor, en len vit sten och ett litet gosedjur. Varje dag har han berättat med stor entusiasm i rösten om vad de gjort, vad de ätit och vem som sagt vad. Det känns som om han har blivit så stor, så redig så….

Och veden…den är numera klar. Allt har förpassats till rätt ställen och vi har städat och räfsat efter högen. 6 kubikmeter – oj oj oj vilken insats jag har gjort mot gäddhänget. Det känns tipptopp, inte minst nu när ovädret dragit in över oss. Det regnar duktigt i happyvardag idag. Riktigt skvalar på tak och fönster. Även om jag älskar sol, är jag idag helt ok med regnet – veden är inne, det är helg och jag är trött. Jag oddsar på en slapphelg, vilken kommer att innehålla TBmatch ikväll, städ och handlingsfix imorgon samt TBmatch på söndag. Däremellan blir det soffmys, några goa magasin och en ny bok att ta itu med. Ikväll njuter vi lite frittade mozarellasticks, onionrings och poppers samt varma nachos till en öl eller glas vin – i jobbetider råder ju vattenkrav i veckorna så….Hoppas ni alla har haft en skön fredag så här långt och att helgen bjuder på mys. Kram Mia

Ord till tröst!

Jag hittade förra läsåret en underbar liten text som så fint sammanfattar hur jag känner. Denna sitter vid mitt skrivbord på jobbet och jag läser den nästintill dagligen. Idag tänkte jag ger den till er …Låt er väl smaka och använd den gärna om den passar in på just er!

”När jag var yngre så vägde jag några kilo mindre. Jag behövde aldrig hålla in magen när jag hade en snäv klänning eller en tight tröja. Men nu när jag är äldre har min kropp gjort sig fri. Det finns elastisk komfort där min midja en gång satt, för att inte tala om italienska skor som kräver två nummer större – om fötterna ens går i då…Grenen på strumpbyxorna sitter alltför ofta nere vid knäna och alla kläder har blivit mer än lovligt figursydda.

Men jag har lärt mig att det där spelar mindre roll. Jag har också lärt mig att det spelar ingen roll vad som händer eller hur svart allt känns en dag – livet går vidare och morgondagen är alltid en ny dag. Jag har lärt mig att det säger mycket om en människa hur den hanterar en regnig dag, ett borttappat bagage och en ihoptrasslad julgransbelysning.

Jag har lärt mig att oavsett vilken relation du har till dina föräldrar, släkt och vänner så kommer du att sakna dem då de inte finns där mer. Jag har lärt mig att skaffa sig pengar och saker är inte detsamma som att skapa sig ett liv. Jag har lärt mig att livet ibland ger en en andra chans. Jag har lärt mig att man inte kan gå genom livet med en plockhandske på båda händerna. Ibland måste man helt enkelt kasta tillbaka bollen.

Jag har lärt mig att när jag beslutar något direkt från hjärtat, så har jag ofta tagit rätt beslut. Jag har lärt mig att även om jag har smärta, så behöver jag inte ge andra människor det. Jag har lärt mig att varje dag sträcka ut handen och hjälpa något. Alla behöver en varm tanke, en klapp på axeln eller en kram. Jag har lärt mig att jag har fortfarande mycket kvar att lära.

Jag har lärt mig att människor lätt glömmer bort det man sagt eller saker man gjort, men att de aldrig glömmer hur man fick dem att känna sig.”

 Tänkvärt, eller hur? Det är torsdag här i happyvardag – säkert där ni befinner er också. Livet efter semestern är intensivt och vi kämpar på för att känna oss redo att ta helg imorgon eftermiddag. Det känns helt klart bättre och jag börjar få koll på både det ena och det andra. Så även om jag inte kan titulera mig färdig, så har jag goda förhoppningar om att bli det. Imorgon väntar stora ställ-iordning-för måndag och lite trix med dokument och info. Ikväll väntar ännu en tur till vedhögen och tro det eller ej….än så länge är jag taggad. Så se upp alla små äckelkryp…here I come. Och idag är jag obarmhärtig mot er, tro mig….TB skall träna och maken ska spela golf. Gabriel och jag kör veden och sen hämtar vi TB. Kanske slår vi till med MC D på hemväg – köbemaut skulle sitta fint idag. Imorgon är det kort dag och sen dags för Anticimexbesök till våra bålgetingbo…Hehehe…Fredagsmyset består av match för TB och hejarklack för oss andra. Perfekt start på helgen…Kram Mia

 

 

Bland gråsugglor och paddlor…

…där befinner vi oss nu. Och där är det rätt omysigt faktiskt. Blött och murket och en lite lätt unken doft som sprider sig. Att det är svårt att uppbåda kraft och tillräckligt med inspiration är kanske inte så svårt att förstå. Ändå måste man passa på….Passa på medans tid är. Passa på medan det är fint väder och ljust utomhus. Passa på innan regnet kommer igen och dränker hela tillvaron. Passa på är normalt sett mitt mellannamn (makens är för er kännedom sedan, fast det skulle han aldrig erkänna), men just nu är det tungt…

Så här såg vedhögen ut då jag började ta itu med den. 6 kubikmeter värmer gott i höstrusk, vinterblask och vårens eviga trånad efter sol och värme. Två fina braskaminer har vi i vårt hus och vi njuter många och långa dagar och kvällar här framför. Tar en låtsaspicknick på filt framför brasan, läser en bok för Gabriel, maken berättar spökhistorier eller tar ett glas vin och sitter och småpratar. Hur som helst och vad vi än väljer – det är livsnjuteri på hög nivå. Men när vedboden skall tömmas på fjorlårets ved och städas ut. Eller när veden skall upp i famnen från högen, in i vedboden coh staplas där. Eller allra helst som nu…Nu när det sista i högen skall sorteras in i vedbod, i sticklådan, i knaggellådan eller blöta klabbhögen.Då pratar vi allt annat än livsnjuteri, tro mig.

Kvällningen har alltså spenderats med tvestjärtar, små ödlor och som Gabriel säger paddlor och gråsugglor. Och trots att jag är nyduschad och luktar mumma (om jag får säga det själv) så känner jag mig ofräsch. Det känns som om det kryper lite här och var på kroppen. Framförallt har den unkna doften satt sig i näsan på mig. Undra om man ska köpa sig sådan kräm att smörja under näsan som jag sett att man använder i CSI? Ännu har jag inte färdat högen och jag har nog att göra där med städning etc tills efter helgen. Käre Gud, giv mig styrka att ge mig ut där imorgon igen…Min kropp värker nämligen i snart varje liten millimeter och bara ropar ”VILL INTE MER”.

Nu ska här festas på en fajitaspizza med valfri fyllning (tacofärs, kyckling, skinka, lax eller salami…) Jag tror det får bli lax med vitlöksost på min. Därefter blir det jobbetime – råtexten till läsårsinformationen måste skrivas på hemmaplan. Det är störtomöjligt att få till det på jobbet. Har jag tur hinner jag printa ut det imorgon på jobbet, annars har jag ännu ett kvällsuppdrag till imorgonkväll. Veckan innan skolstart är nästintill mardrömslik, men det börjar arta sig fint på skolan och vi vet ju alla att på måndag kommer vi att stå där och hälsa alla varmt välkomna till vår fina skola. Det är sannerligen värt allt slit och lite till.

Hoppas ni har en finfin lillördag alla goa bloggisar….Kram Mia

Skolcool – nya tisdagshemlisen!

Vi har hunnit skriva augusti 2011 och en hel sommar har passerat revy. Lagom till det är dags för skolstart lanserar jag en nyhet här i Happyvardag – nämligen Skolcool! Förra årets personliga tisdagshemlisar följs nu upp med en ny typ av hemlisar – nämligen hur man som förälder kan förhålla sig skolcool. Jag tror också att mycket av detta är applicerbart även i förskolan. Skolcool är mitt sätt att röja hur vi som inre aktörer i skolans värld ser på olika variabler och företeelser inom vårt verksamhetsområde. Jag hoppas att jag skall kunna ge er lite ”inside information”, så att ni lättare kan förstå vår värld. Självklart är ni som alltid varmt välkomna med synpunkter i kommentarsfältet och man måste absolut inte tänka som jag gör för att duga till. Självklart får man ställa frågor och ha önskemål om vad inläggen skulle kunna handla om. Allt emottages med största tacksamhet. So here we go….Välkomna att bli historiska första läsare av Happyvardags Skolcool….

Så här i skolstartstider är det väl lämpligt att ägna första inlägget åt ”Stora skolstartsnojjan”. Den där känslan som helt plötsligt tränger sig på och till sist har tagit över hela ens tankesfär – alltid i slutet av sommaren, alltid. Allt dåligt samvete poppar upp till ytan och hela sommarens ”lössläppta” liv och leverne känns som ett dåligt val. Och ändå gjorde man det valet om och om igen. Som förälder brottas man ovillkorligen med: Varför fick de vara uppe så sent och sova så länge? (För det framstår ganska ofta som ett dåligt val). Varför har vi inte övat mer på det eller det eller det eller…? (Shit hade ju tänkt att just mitt barn skulle hinna ikapp alt hinna före eller varför inte bli helt outstanding).Varför har vi inte gjort fler saker eller rest till fler platser? (Tänk om alla andra har och då är det bara mitt barn som inte har). Varför har vi ätit onyttigt och druckit läsk och ätit godis och glass och…(Visst är man en bättre förälder om man tvingar i morötter och dillkött och bara dricker kranvatten). Känns det igen, go vänner? Lägg därtill den värsta nojjan av dem alla som infinner sig sådär mellan 2 dagar till skolstart och sent kvällen innan – Varför har vi inte ställt om dygnsrytmen? Åh vad pinsamt att mitt barn kommer att vara urtrött första skoldagen och…

Kan man ana någonstans där ute i gamla Sverige att det finns några förälder med lite skolstartspanik i blicken? Är de nya kläderna rena? Är väskan packad? Hur dags var det nu igen? Och vart skulle vi ta vägen? Hur ska man få upp barnen första morgonen? Och kanske ännu hellre, hur i herrans namn ska man få dem i säng kvällen innan? Och kommer de att trivas? Det är ganska lätt att hålla sig för skratt dagar som dessa. Hur väl förberedd man än har känt sig innan, lika nära panikens rand är det lätt att hamna.

Och är man då förstagångsförälder – dvs har ett barn som ska börja år F eller år 1 – hamnar inte sällan tankarna på hur det ska gå egentligen. Det är inte lätt att lämna sin älskling på ett nytt ställe, hur bra än inskolningen har gått. Det är lätt att fastna i hur vardagligheter som toalettbesök, inte tappas bort på rasten och matsituationen ska fungera. Kommer den att ha  någon att leka med? Och värsta tanken – om den blir ledsen redan när man lämnar.

Lugn, bara lugn…. Allt löser sig säger jag då. Med alla våra års erfarenhet på Svettpärlan vet vi att barnen klarar sig så mycket bättre än de flesta föräldrar tror. Barn är så flexibla. De anpassar sig, lär sig och växer in i ramen. Och alla har ju likadant utgångsläge. De hjälper varandra, bryr sig  och framförallt tar hand om varandra. Nya vänskapsband knyts. En ny tillvaro är alldeles snart den verklighet de vet och trivs i.

Så alla ni som på söndagkväll kämpar med barn som ”ska bara….” när ni allra helst skulle vilja att de skulle ha somnat för länge sedan – Ta ett djupt andetag från långt ner i magen, blås sakta ut och vet med er att det där spelar mindre roll. Alla kommer att vara spända, nervösa och fortfarande sommarlovsmorgontrötta imorgon. Många är de familjer som inte kommer att komma i precis rätt tid och vet ni vad, detsamma gäller också många skolpersonal. Till och med en och en annan rektor. Vi är ju inte mer än människor vi heller. Första skoldagskväll är de flesta ganska slaka och somnar rätt gott ,mycket tidigare än vanligt. I skolan proklamerar vi mjukstart – våga gör det hemma också. För mycket fortare än man tror så är höstterminen igång och sommarlovet är ett minne blott. Det blir mörkare om kvällarna och det finns helt plötsligt tid för innemys och läxläsning. En ny period tar vid och vi vänjer oss sakta in i den. Stressa inte! Vi behöver alla växa i ro, för ni vet…en blomma växer aldrig snabbare bara för att man drar i den.

Hoppas jag har fyllt er med lite mod och hopp nu. På återhörande! Kram från rektorskan

Holy Cow, I´m so confused!

Mycket lyckad kick off igår. Hela Svettpärleligan på plats, goa kramar och många skratt. Som vanligt ganska råa men hjärtliga skämt kring hur sommaren har spenderats. Vision, mål, ramar och riktlinjer kommunicerade, frågetecken uträtade och praktiska punkter bestämda. Lägg därtill en underbar buffé på Schöna krogen och sedan en golfrunda för en del. Gissa om jag somnade som en stock sedan…..

Vaknade upp idag med tankar och idéer poppandes som en speedade popcornmaskin. Att då upptäcka att myeliniseringen i hjärnan fungerar mindre tillfredsställande är värsta mardrömmen. Händer detta bara mig? Är det bara jag som känner mig så förvirrad att man kan tro att jag aldrig har haft någon som helst kontroll på någonting? Att trycka på off-knappen där vid midsommar innebar inga svårigheter för mig, men att hitta den där förbaskade on-knappen….Papper överallt, tusen saker minst på to-do-listan och totalt ovetandes om vad vi bestämde innan vi gick på sommarlov. Massa små-möten och informella beslut att fatta. Frågor som haglar fritt i luften. Flera av oss far runt som yra höns och värst verkar det vara ställt med högsta hönset. Jag själv pläderar ofta och gärna för att man som ledare/chef skall föregå med gott exempel. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag är ett gott föredöme eller inte. En del av mig tänker att alla tror nog att jag fått fnatt över sommaren (och i så fall får jag det varje sommar. Åtminstone jag ser ett mönster i detta…). En annan del tänker att det måste vara tryggt för personalen att inte känna sig ensamma i sin förvirring. Jag inbillar mig nämligen att vi är många som känner så här arbetsdag 1 efter långledighet.

Det är inte riktigt min melodi att lämna skutan så där mitt i all förvirring, men att hinna allt dag 1 – glöm det! Jag plockade ihop, hämtade liten Gabriel efter sin första dag på sista året på Skogsmyran och for raka spåret hem. Att bara hålla honom vaken på hemvägen var en upplevelse i sig. Mötande trafikanter måste ha trott att kvinnan i Mazda 5:an körde multitasking – bilkörning, gympapass och avancerad mungymnastik på en och samma gång. Så nu pågår kampen i Happyvardag – kampen för att hålla sig vaken. Jag minns några år tillbaka då allt handlade om kampen att få Gabriel att somna och sedan sova. Det känns lite absurt faktiskt. Kampen att hålla maken i vaket tillstånd efter sin arbetsdag i köket har jag gett upp för länge sedan. TB underhåller just nu Gabriel med spel och snart är det min tur att ta över – TB skall nämligen träna straxt. Undra just hur dags det ska släckas och nattas i happyvardag ikväll?

Imorgon är en ny dag och då mina vänner…då hoppas jag hitta on-knappen. Och att det inte är glappkontakt förstås. Dessutom är det premiär här i bloggen för den nya typen av tisdagshemlisar. Varmt välkomna tillbaka….Kram Mia

Söndagsångest, eller?

Nja, inte handlar det om en lördagskvällsutebus inte. Söndagsångest som i jobbeveckaångest, känns det igen? Känslan som hos en del kommer krypande och förstör en av två dagar på en ledighet. Det är väl synnerligen dumt egentligen…Och eftersom vår jobbevecka startar idag söndag med kick off så är den inte heller aktuell – ja, söndagsångesten alltså. För inte kan man ha söndagsångest en lördag – nån ordning får det väl vara på torpet (som mor Anita brukar säga).

Om ni tycker att jag verkar vara en helknasig chef som kallar in min personal en söndag, så skulle jag vilja försvara mig. Jag tycker inte att man kan börja ett läsår på fritids med att stänga verksamheten (fast att man har rätt att stänga 2 dagar/läsår) – det är nämligen ingen vidare service till föräldrar. Efter en lång ledighet och ibland mitt i inskolningar – nej, tack! Men jag anser det ju vara av yttersta vikt att samla hela min personalgrupp för en gemensam start av läsåret. Och för att kunna få med fritids och kök, så måste det ske på kvällstid eller på helgen. Söndag eftermiddag är perfekt tycker jag….Inte bryta någon vecka, det mesta av helgen finns att utnyttja och vi kommer igång gemensamt första ferietjänstdagen – dvs måndag vecka 33. Det blir ett kort möte med sommarberätta, mål och ramar och visioner samt lite praktiska punkter. Därefter äter vi tillsammans (i år en härlig buffé på Schööna krogen. Förra året pizza på bergshällen på Dragsö) samt har en kul upplevelse. I år spelar vi en golfscramble, förra året paddlade vi.

Nä, så här i happyvardag vaknade vi inte med söndagsångets idag inte…Däremot vaknade jag 05.15 på sista lediga dagen, vilket säkert beror på att jag hamnade i säng lite för tidigt igårkväll. Liten lässtund och sedan gav Milou och jag oss ut på långmotionsrunda. Väl hemma stod liten Gabriel i fönstret och väntade på sin älskade mami. Stryktvätt, tvätt och lite inläsning för eftermiddagens kick off. Därefter fika med mormor och morfar.En snabbis till bästa bullaffären och sedan lunch. Gabriel har vankat av och an här idag han är i väntans tider. Väntan på första fotbollsträningen i eftermiddag och för dagisstart imorgon. TB har vi skickat till Kalmar för match mot Kalmar FF. Det blir nog väldigt tufft, men skam den som ger sig.

Varken jobbeångest eller söndagsångest här hos oss – jag tror bestämt att vi är färdiga. Färdiga med ledighet. Färdiga med lata dagar. Färdiga med att vara uppe supersent och sova länge. Färdiga med schemalösa dagar. Vi har haft en underbar sommar – en ledighet på 7.5 veckor. Visst har det varit på tok för lite sol för min smak, men till skillnad från många tidigare somrar så har det ju varit en behaglig dagstemp även fast det har varit molnigt. Vi har vänt på dygnet och vi har både ätit och druckit onyttigt. Detta har vi sedan försökt kompensera med ett aktivt liv och leverne – långa cykelturer, tidiga morgonpromenader och massor av bollsporter i vår trädgård. Badat har vi i massor och Gabriel klarar ju sig nu i vatten utan armpuffar – hans simning tar honom några meter iallafall och hans älskar att dyka mot botten. I vinter blir det simhallen för att hålla i detta och förhoppningsvis utveckla simkunnigheten. Vi har träffat många nya och nygamla vänner och vi var på en mysig långweekend i Skåneland. Lägg därtill ett omstylat hus, utrensade skåp och lådor samt en djupdykning i leksakerna. Så vi är nöjda helt enkelt….

Ny era står för dörren och det känns bra. Maken har börjat jobba på Svettpärlan, TB börjar sitt sista år på dito skola och Gabriel börjar sista året på dagis. Det står många spännande saker på agendan skulel jag tro – en del planerade, några osökra och några ännu okända. Here we go….Kram i lass till er alla från Mia

Skolavslutningsdagen likväl som skolstartsdag……Längtar till Svettpärlan gör jag nästan alltid….

Direkt från leksakslådan

Hej hej på er allesammans. Dagen idag blev inte på något vis det jag hade planerat och tänkt mig. Jag skall väl inte säga att den blev dålig, men den har varit något tålamodsprövande. Lindrigt sagt! Jag vet inte hur det är hemma hos er, men i Happyvardag har vi en tendens att samla på oss prylar. Inte alla då,men en del. Absolut inte maken om han får säga det själv men hrm…fnrs…I don´t agree. TB och Gabriel de kan samla på sig och de har ganska svårt för att göra sig av med saker. Själv är jag mer en sorterinsgbenägen människa – spara – tveksamt-skänka – slänga. And so on….Högar och så utgå från dem.

Städar gör jag på söndagar. Då gillar jag extra mycket om maken stiger upp i hyfsad tid och lämnar huset i mitt våld. Pojkarna får gärna vara hemma eftersom de inte ifrågasätter sin ömma moder. Det är svårt att lära gamla hundar sitta sägs det och just därför förvisas maken till golfbana eller kompisar. Ja, så hemsk är jag….Idag tänkte jag slå till och vara lite wild and crazy och påbörja städningen på en lördag. Det är vågat, men då jag är upptagen imorgon em tänkte jag att detta upplägg skulle passa finfint. Vad jag inte hade kalkylerat med var Gabriels leksakslådor. Inte vet jag hur det gick till men vips hade jag påbörjat en omstrukturering och det…det gillar Gabriel. Gabriel finner mycket nöje i att städa, torka, feja och sortera, varför hans rum numera är  kliniskt rent. En hel sprayflaska med Ajax Liljekonvalj har nämligen den effekten. Man kan ju innerligt hoppas att han inte skall drabbas av någon allergisk reaktion – dock har jag utrustat mig med såväl allergitabletter som Cortison. Hehehe…förberedd är mitt mellannamn.

Mitt i leksakslådorna uppstår en nästintill surrealistisk känsla – hur gör man sig av med leksaker? För de fhar ju en tendens att föra med sig så många minnen, så mycket trygghet så många möjligheter.Det är ju en sak att skänka leksaker vidare till någon som kommer att uppskatta dem, men de som hamnar i en låda eller som är söndriga och bör slängas? Helt plötsligt känns det som om jag befinner mig mitt i Toy Story och alla leksaker får liv. Jag sitter och plockar förstrött. Vänder och vrider på alla mina gamla smurfar, skuttar med dinosaurierna och bläddrar bland diverse kort. Gabriel tittar bekymrat på mig och så säger han: Var inte ledsen mami….alla får bo kvar.

Nåväl….lite kastat blev det och det tog nu fram till kvällningen innan han förlät mig. Alla backar (se bilden ovan) är nu utsorterade, dammsugna och rentvättade. Vi har gjort upp en plan för när vad skall avyttras hädanefter och åtminstone just nu känns detta som om det skulle kunna bli verklighet. Om jag inte har nämt något inom en månad bör ni nog låta bli att fråga. Nöjda och glada och med idel nysningar tar vi nu lördag kväll. Här ska det grillas Angusburgers med hemfrittade pommes till TB och maken, medan Gabriel och jag kör på grillad torskrygg, pressad potatis och Skagencreme. Och ikväll..ikväll ska jag bara slapp med ett nytt härligt magasin och en stor Ben&Jerry. Det är grejer det….

Hoppas ni alla får en underbar lördagskväll så hörs vi imorgon….Kram Mia

Bloggens framtid!

Här är högst osäker eller? I lite drygt ett år har jag kunnat titulera mig bloggerska och jag har under denna tid gjort många härliga bekantskaper. Vi har liksom bildat en egen liten subgrupp där vi alla läser och kommenterar varandra. Undan för undan kommer det in nya, men tyvärr är det en del som har slutat blogga. Jag har dock inte slutat hoppas på att ni ska komma tillbaka Rosita, MrsB mfl. Jag läser några få utomstående bloggar och de har alla en sak gemensamt – inredning. Kändisbloggar läser jag ganska sporadiskt och det beror allra mest på att jag tycker att själva kommenteringen (inte att förväxla med kommateringen) är minst lika viktig som inläggen. Jag menar att jag gillar att få feedback på det jag skriver och jag älskar att ge av mitt hjärta i kommentarer tillbaka. Det är ju så man skapar en relation – lär känna än bättre.

Mångfalden i de bloggar jag följer är enorm och det gillar jag skarpt. Vi är ganska lika eller väldigt olika. Vi skriver om allt från vardagens små glädjeämnen eller förtretligheter via korta små anektdoter till längre och djupare funderingar. En del hinner skriva många inlägg/dag medan andra nöjer sig med några inlägg i veckan. Själv har jag alltid haft som mål ett inlägg/dag och oftast funkar det fint. Vissa dagar väljer jag att avstå om tiden blir för tight. Att blogga är nämligen min egentid och något heligt – inget jag vill hasta igenom bara för att få det gjort. En del har mer proffessionella mål med sitt bloggande och är kanske långt mer drivna än jag då. Jag har inte haft några tankar på att lägga av att blogga innan, så inte nu heller. Men visst klurar jag lite kring bloggens framtid. Är ni nyfikna på mitt klur?

Förra året körde jag länge tema tisdagshemlis (Quid pro quo) och matinspiration på fredagen (Le Chef presents). Det där känner jag mig nog lite färdig med tror jag….Åtminstone för ett tag. Men jag tänkte mig en annan typ av hemlis. En hemlis från oss i skolans värld till er andra i skolans – från internt till externt. Från en aktör till en annan. Många gånger får jag feedback kring att jag vet så mycket om sådana saker och därför har tanken fått växa till sig. Från nästa vecka kommer det tips och idéer till förskole- och skolföräldrar. På tisdagar….Det är bra att ha lite tisdagshemlisar, tycker jag. I samband med detta kommer jag att köra lite fråga – svara inlägg – där ni goa bloggisar kan ställa frågor eller delge tankar och så bemöter jag. Låter det som en bra idé? Det tycker iallafall jag….En slags virituell föräldrautbildning!

Dessutom tänkte jag att vi skulle pröva på att köra lite stafettskrivning. Oj, oj, oj….det är en rolig skrividé som vi ofta kör i skolans värld. Ska bli kul att se om det funkar här på bloggen också. I övrigt….ja, övrigt får ni dras med mina ytliga betraktelser likväl som djupdykningar i något som intresserar mig extra. Hoppas att vi fortsätter att ses här i höst – mycket, ofta och gärna!

Fredagen sprang iväg den med. Vi fick ett uppdrag att bemanna en parkering under stadens SAIL-fest (torsdag till söndag) och snabbt blev det jag som skulle fixa schemat.Det tog hela kvällen igår och halva dan idag i anspråk, men vad gör man inte lag och klubb. Fy så många föräldrar som inte resonerar så. Och så undrar man varför dagens barn och ungdomar är så bekväma och inte vill ställa upp…..Ett kort inhopp fick jag också göra i köket, då maken skulle till sin fysioterapi och eftermiddagen avslutades sedan som parkeringsvakt. Nu har vi käkat Thai och soffan hägrar. Jag vill skicka ett kollektivt BAMSESTORT TACK för alla underbara kommentarer till gårdagens inlägg. Love you all….Hoppas ni alla får en ljuvlig helg! Kram Mia

Bortvald!Ute på marknaden igen…

Vänskap, bekantar, umgänge och upplevelser. Det där man kompletterar sin familj och släkt med. Ofta stunder av glädje och lycka. Påfyllnad! De människor man behöver när livet snurrar för fort, när det krisar, när vi behöver tröst. Människor som inte sällan är en länk till något historiskt. Nya och gamla, av olika kön och härkomst, nära eller ganska ytliga, men en sak har de gemensamt – De är värdefulla för oss!

Vi levde i en mycket tight vänskapsrelation med Kalle och hans familj. När han så dog ( se inlägg ”Men du vet en sprucken vas håller längst” och ”Tiden läker inga sår”) och hela vår tillvaro förändrades, bestämde vi oss för att skapa en större vänskapskrets – helt enkelt för att inte vara så sårbara. Jag menar förstås inte att man inte sörjer om man har fler vänner, bara att man har något som skulle kunna benämnas som vanligt kvar. Så vi byggde vårt umgänge! På gamla och nyare vänner. Och ibland vänners vänner. Det kändes fint, varmt och ganska tryggt. Vi hann ha många roliga upplevelser, middagar och fester tillsammans likväl som härliga dagar på stranden, på havet  och i skidbacken innan lilla Gabriel föddes. För där hände något. Plötsligt förändrades våra förutsättningar radikalt och inte många av våra vanliga vänner hade barn i denna ålder så….Kanske var det där vi liksom började glida ifrån varandra. I mina goda stunder är just detta min valda sanning.

Det har kommit smygande. Upptäckter av situationer som jag inte har någon bra förklaring till. Känslan av att vi inte är naturliga ingredienser i vissa relationer längre. Jag kan absolut förstå att man växer ifrån varandra och bara för att man har passat ihop någon gång, innebär det inte att man gör det för alltid. Vi har bjudit och man kommer. Blir man bjuden tillbaka? Nä…eller i vissa fall med nöd och näppe. Är jag nogräknad med vems tur det är att bjuda? Inte vanligtvis, men ni vet när den där känslan har börjat gro. Känslan av att man är icke önskvärd eller åtminstione inte viktig längre. Inte ens second best. Avhängd! När människor man brukade umgås med i vänskapsgäng fortsätter umgås, utan att vi blir bjudna. Det där skapar definitivt en olustkänsla. Jag har ältat avigt och rätt. Funderat över vad som gjort och sagts. Varit ledsen. Försökt förstå vad vi har för del i det hela. Rent generellt har jag inga problem med att inte vara omtyckt – man kan inte vara omtyckt och älskad av alla.  Jag kan var tillfreds ändå. Samtidigt drivs jag av en rädsla att jag har sagt eller gjort något fel. Att det är jag som har sårat någon. Känslan av att jag vill be om ursäkt, ställa tillrätta, lova bot och bättring – men för vad? Så många gånger jag för mitt inre bett om ”snälla låt mig få veta”. Kanske har vi fel yrken, inte tillräckligt fin titel, tjänar för lite, är tråkiga eller självcentrerade. Kanske är vi enkelspåriga eller helt enkelt mindre angenäma att ha som gäster.Är det en ängels (eller dåres) tålamod som driver mig att ha överseende och försöka hitta förklaringar. Kanske skulle jag långt tidigare bara ha accpeterat att vissa relationer har kort bäst-före-datum och att detta uppenbart har passerat. För en del….

Ni vet känslan när man står och blir sist vald…..Ändå känns den ganska lindrig jämfört med att inte bli vald alls. Maken rycker mycket lättare på axlarna och konstaterar att de tycker inte om oss. Själv brottas jag mycket längre med kvalen kring varför – fast att egentligen innerst inne vill jag inte alls veta.Länge har jag burit mina tankar och känslor. Länge har jag  faktiskt sörjt att vi inte tycks duga till. Men på något sätt så har bloggen och alla underbara människor som läser och kommenterar samt deras egna inlägg gett mig den styrka jag tidigare saknat. Jag har vuxit in i tanken om hur vägen ska se ut nu för mig/oss. Och ni ska veta att utan er alla hade jag fortsatt ha mina tvivel om mig själv, vår relationsstatus och våra tillsynes tillkortakommanden då det gäller social umgänge.

Jag har släppt taget nu! Valt sanningen och accepterat den. Vi har gått vidare. Innan sommaren bestämde vi oss för att vara openminded och skapa nygamla och nya realtioner. På något sätt har det fått mig att lite hitta tillbaka till den Mia jag var innan vi skaffade barn. Och genom ett antal fantastiska tillställningar i sommar (Tack Pontus och Linda, Jonas och Susanne, Janne och Malin, Camilla och Krille, Petra m fl) känner jag mig både älskad och omtyckt igen. Jag har balanserat gamla Mia och den tillvaro vi hade då med den Mia jag är idag och så som livet ser ut här och nu. Jag har lärt mig uppskatta de korta möterna, de enkla stunderna, det lilla i det stora. Jag har blandat gamla minnen och historiska tillbakablickar med nyskapade minnen och härliga stunder. Jag har fått det bevisat för mig att det finns människor (som inte är min familj) som faktiskt uppskattar mitt sällskap. Och hur löjligt det än låter så var det nödvändigt för mig. Och precis i rättan tid.

Jag, Susanne och Jonas – gamla studiekamrater på Lärarhögskolan.

Så tack alla fina bloggisar och fejjananhängare som ger mig feedback. Det är så värdefullt för mig. Tusen tack alla vänner från i sommar – ni har fått mig att tro på mig själv igen. Vi är helt enkelt tillbaka på marknaden igen. Till min stora härliga släkt och familj som alltid visar att ni älskar mig – jag skulle stå mig slätt utan er. Och bästisMaria med make Patric som har valt att låta oss stanna i er trygga vänskapsfamn. Ni är våra unika ”gamla vänner” som är oändligt viktiga för oss.

Jag och bästisMaria

Så blev det idag! Torsdag och sista lovveckan börjar lida mot sitt slut. Dags att skjutsa till fotbollsträning och sen färda inför kvällens grillning. Hoppas regnet håller sig borta. Hörs imorgon….Sköna fredag står ju för dörren….Och jag är lugn, harmonisk och full av tilltro. Kram Mia