Ernst, Bygglov och Äntligen hemma…

…ni har förmodligen fått er värsta konkurrent i mannaminne. Eller inte!

När vårt hus renoverades 2005 hade maken och jag fallit pladask för funkisinspirerad inredningsstil. Som tur väl är har huset en ganska tidlös touch i sig, vilket möjliggör byte av fokus. Och byte av fokus är ju precis det som skett nu. Från svart och vitt och minimalt med pryttlar, till vitt och blått (inslag av rött och grått) och en helt annan mängd saker framme. TB:s rum har alltid haft denna stil (vilket tonårsrum är inte fyllt av prylar), medan Gabriels rum är ett barnrum där ingen stil som helst verkar gälla. Nåväl…barn ska vara barn så… TV-rummet har fått förbli intakt och det duger – även om jag är grymt sugen på en Howardsoffa i blå denim tillsammans med vita Liatorpvitrin från IKEA samt vita Howardfåtöljer modell schäslong. Det är dock inte förhandlingsläge ännu så jag bidar min tid.

Någon inredningsstylist är jag inte och jag kan heller inte påstå att jag har någon särskilt fallenhet för detta, men  jag vet vad jag gillar och vad jag vill ha. Efter att ha följt mina favoritbloggar ”House of Philia” och ”Vita Verandan” har jag lärt mig att man inte slaviskt måste följa en speciell stil som en rak linje (vilket jag har haft en tendens att göra förut) – att det är ok att blanda och skapa sin egen personliga stil. Så sagt och gjort…Fylld av självförtroende satte jag igång och resultatet kommer nedan i en slags bildbomb. Jag är jättenöjd med den nya looken i huset. Det känns varmt och ombonat. Och framförallt levande. Det känns som att det bor och lever folk här….VI!

Från funkis och avskalat till lantligt, marint tema….Voíla!

Det härliga i kråksången är att det blev en ganska billig historia genom diverse Blocketfynd och andra tillfälligheter. Dessutom blev maken också mycket nöjd – fast att han inte vill avslöja det utåt så är han en ganska kräsen, stilistisk själ. Han har ett utpräglat sinne för färg och form, vilket gör att han gärna vill ha ett veto då saker skall bestämmas. I köket lutar det åt att byta nuvarande gasspis och köksö mot en gigantisk Ilvespis. Kyl och frys blir nog ett kylskåp med dubbeldörrar samt två fryslådor undertill samt en vinkyl från samma märke. Så älskade Jörgen och Luddwes – när semestern är över är det dags att sätta oss ner tillsammans. Världens bästa säljare i världens bästa affär – han fattar alltid precis vad man vill ha. Och fixar det! Sådana människro kan ibland upplevas som unikum nuförtiden. I vissa affärer får man ju nästan be om ursäkt att man stör och vill handla lite. Vårt stora badrum blev blått och vitt då det begav sig (2000) och jäkla så trött jag är på det kaklet och klinkersen. Här blir det en retro svart/vitrutig våtrumsmatta samt stora vita kakelplattor. Fasen vad kul det är att fixa och dona….Jag gillar planeringsstadiet och klart allra bäst. Faserna däremellan är lite mer….hrm….sura transportsträckor. Får man säga så?

Torsdagen har varit en sorglig väderhistoria – regn 13 grader och snålblåst. Förmiddagen spenderade vi hemma hos fina familjen Jensen, som är hemma över sommaren. (Annars bor de i Köpenhamn.) TB stannade kvar hos Oliver och Gabriel ville vara kvar hos Elsa (eller Hälsa som han kallar henne), men eftersom kvällen bjuder på fest behöver the little fellow vila sig en stund nu så…Inte idel glada miner om jag säger så. Regn innebär att man varken kan vara nyttig att hugga in på vedhögen, ej heller klippa gräset. Därför återstår bara stryktvätten, så den kastar jag väl mig över nu då….

Hoppas att ni har bättre väder än vi….Imorgon återkommer jag med en festredogörelse. Hihihi…det kan bli intressant. Avslutar med en bild på tv-rummet (som jag gärna vill göra om alltså…..Träffar ni på maken kan nu ju alltid tipsa om snygga soffor i denim….) Kram Mia

Bokstavskombinationer!

MBD, DAMP, ADHD, ADD – ja, det är några av de bokstavskombinationer som jag mött under mina år i skolans värld och för all del även som förälder. Under min tid på Lärarhögskolan (1989-1992) var MBD-barn det uttryck vi fick stifta bekantskap med. Ett uttryck för de hyperaktiva barnen – för de barn som hade uppenbara koncentrationssvårigheter. Detta uttryck bytte form till DAMP och där sedan flera andra bokstavskombinationer har tillkommit. Det här ligger mig mycket varmt om hjärtat. Många kurser har jag bevistat, mycket litteratur genomplöjts och otaliga diskussioner har jag fört med min proffsiga kusin vid BUP. Forskningsområdet utökas ständigt och jag anser att detta är varje skolas skyldighet att hålla sig uppdaterade.Varför intresserar det mig så? Ja, jag har alltid haft en förkärlek till de barn som får kämpa lite extra – till de barn där allt inte bara funkar direkt, där man inte bara lär sig på beställning. Jag tycker det är oerhört intressant att försöka se vad varje barn behöver och försöka förstå vilka bakomliggande faktorer som gör att ett barn agerar samt reagerar på ett visst sätt. Jag gillar att vrida och vända, klura och hitta nya vägar. Jag vill att ALLA barn ska kunna få känna att skolan är en plats som de gillar och där de lär sig saker – att det är kul i skolan. Och kul kan alla ha om de möter utmaningar på rätt nivå.

För att få en diagnos (en bokstavskombination) krävs en ganska omfattande screening av BUP/HAB. En screening där man förenklat bedöms enligt skalor och där olika aktörer (skola, hem, psykolog, spec.pedagog och läkare) tittar på olika saker. Man genomgår tester och fyller i frågeformulär. Det känns gediget. Om jag inte är fel informerad måste du uppfylla 8 av 14 kriterier för att erhålla en diagnos. För en del är det otroligt viktigt att få en diagnos att luta sig mot, andra mår dåligt vid bara tanken. Hur man än ställer sig till detta är det viktigt att veta att man kan få mycket värdefulla tips kring hur man ska hantera vissa situationer. Att man kanske inte alls skall försöka normalisera, utan bejaka och eliminera de situationer som man mår sämst i. Kriterierna är ganska allmänt hållna och jag skulle vilja påstå att vi alla till mans (och kvinns) i olika situationer uppvisar olika mängder av dessa. Och det mest intressanta är kanske att möta de människor som uppvisar 7  kriterier- dvs inte uppfyller för en diagnos men heller inte är så långt ifrån.

Oj, nu drog det iväg…Ni märker kanske att det ligger mig varmt om hjärtat. Anledningen till detta inlägg var egentligen en helt annan, men ändå tangerar den min info. Eftersom jag har suttit i många infomöten med HAB och BUP så vet jag en del av dessa kritierier. Och om ni nu tror att jag försöker diagnostisera min omgivning så tar ni fel. Men mig själv….Jadå, visst finns det uppenbara kopplingar även för mig – inte minst egenheter kopplat till specifika situationer.  Givetvis är inte det detsamma som en diagnos. Givetvis handlar det inte om att bagatellisera människor med svårigheter, handikapp eller diagnoser. Men givetvis handlar det om att vi alla mår bar av att att bli behandlade utifrån våra egenheter, önskemål och behov. Och ju närmre man kan komma sina egna, desto bättre är det. Ju mer vi förstår att människor mår bra av struktur, konskevens och positiva upplevelser desto bättre kan vi må. Inte minst skolan i allmänhet har mycket att lära här….

Personen på bilden (Gabriel) har inget med texten att göra. Det är nog så att rektorskan är huvudpersonen här. Vi har haft lånebil. Världens snyggaste Ford Kuga. Stiligt svart, Bullig (det är viktigt för mig). Känslan av att sitta högt (om möjligt än viktigare för mig). Problemet stavas automat. Jag är ingen excellent driver annars och nu…nu har jag fått uppbåda all tankemöda i världen för att komma ihåg hur man kör på detta vis. Jag fick också skriva en lathund och sätta vid panelen i bilen – i punktform. Den började såhär…..1. Höger fot på bromsen 2. Spaken i P-läge 3. Tryck på startknapp osv Och detta till trots – Sorry Mangan, men jag har varit på väg in i garaget otaliga gånger, tagit fel fot och därmed suttit som klistrad i vindrutan samt traumatiserat stackars Gabriel. Så fort vi har satt oss i bilen har han nämligen sagt som ett mantra: ”Kommer du ihåg hur du skulle göra mamma…”Dessutom lyckades jag hejda mig i sista sekund innan jag tankade fel. Så bokstavskombinationen på regskylten behöver bara ändras en aning så passar den utmärkt – från LAL till LOL!

På tal om bokstavskombinationer har jag även en förkärlek till att förknippa dessa med andra ord – ett bra sätt att komma ihåg. Förvisso kanske värdelöst vetande men ändå. Jag ger exempel – MMJ på vår bil står naturligtvis för Mia, Mats, Juniors. Systers SUD för sången ”Sudda, sudda bort din sura min” (inte för att de har sura miner…), BästisMarias JYC för jycke och Helles RRY för barnprogrammet Rorry. Jaja….ni behöver inte säga något. Alla har vi våra egenheter och strategier. Faktum är att jag är mycket bra på att komma ihåg koder och regnummer och…Maken hävdar bestämt att detta tar utrymmet i hjärnkontoret till förmån för andra viktigare saker. Men han klagar inte då jag som på beställning rabblar telenummer, kontonummer och datum då han behöver den infon. Då tror jag han gillar mina egenheter. Faktiskt!

Torsdagförmiddag och jag har hunnit promenera le dog, ta en lugn fika på altanen och fixa tvätten innan övriga familjen började vakna till liv. Gårdagen bjöd på ljuvligt sommarväder och här hade vi solstols- och poolhäng hela dagen lång. KompisFredde kom till TB, maken tävlade i golf (gick mycket bra) och Gabriel simtränade envetet. Efter en texmexbuffé under parasollet drog grabbarna igång filmtajm, maken hamnade framför tv:n och Gabriel tog med mami på en kvällscykeltur. Pluppa stenar, kvällsdopp och en glass senare cyklade vi hemåt. Sommarlov is da shit…..Love it!

Idag blir det hemmaekonomsarbete då mor och fars månatliga ekonomi skall fixas. Sedan inget mer bestämt. Vad väderprognosen säger vet jag inte men IRL har vi moln men uppehåll. Kanske blir det till att klippa gräs, fixa stryktvätt och ta en liten lekparksutflykt. Vi får väl se….Möjligheterna är många och det gillar vi i Happyvardag. Att inte vara sönderplanerade och inte kunna ta tillvara väder, vind och önskemål. Strukturlöst kanske någon tycker, men ett perfekt kompliment till läsårets strikta schemavärld anser jag.

På återhörande darlings….Kram Mia

Fotbollsmål och andra incidenter!

VM-brons är inte fy skam men snablar också för the American team. Och Gnaget…underbara 3-0 mot Gefle. I helgen har det som vanligt handlat mycket om fotboll i Happyvardag. Det är en evinnerlig tur att alla familjemedlemmar anser detta som en viktig ingrediens för ett bra liv. Förutom gemensamt soffhäng till tv-sända matcher har vi också hunnit med att träna själva. TB specialträning (med PT) och Gabriel skottövning, nickar och spel med mami.Kanske kan jag också titulera mig PT då? Nåväl, för ordningens skull bör tilläggas att TV-apparaterna gått varma med fotboll i ett rum, British Open (golf) i ett annat och Tour de France i det tredje. Om ni skulle kika in genom fönstret hos oss skulle ni förmodligen undra vad som försiggår – stationerade familjemedlemmar vid specifikt idrottsevenemang samt ambulerande familjemedlemmar som måste se det bästa från varje sändning. Och alla agerar kommentatorer. Ja herre gud….Det är rektorskans familj det…

Söndagen var dock en otursdag för liten Gabriel. En underbar start på dagen med fotboll, lekparken och sedan skogstur för att avsluta med fika på kärleksmums och Macarons. Därefter värsta vurpan ever med skateboarden och en rejäl smäll på höften. Aj, aj aj! Eftermiddagen ägnades åt  fotboll i trädgården och vips står Gabriel där med ond näsa och näsblod efter det att en överliggare ramlat ner. (Det hade den gjort en gång men då klarade han sig med en liten törn. Innan vi hann skruva bort och fästa lyckades han ännu en gång få den över sig.) Fotbollsmål kan alltså ha en annan innebörd. Fotbollsmål kan också ge mig kalla kårar. Fotbollsmål bär ett mycket traumatiskt minne med sig.

Året var 2005 och vi var någonstans mittemellan förmiddagsfika och lunch på Svettpärlan. Jag hör bästisMaria rusa ut ur sitt kontor (vi ”bodde” då mittemot varandra) och jag följer instinktivt efter. Någon hade hämtat henne eftersom hennes son Anton hade ramlat på fotbollsplanen. Där tar några av mitt (för att inte tala om familjen Nilssons) livs värsta timmar vid. Anton har på något vis fått ett fotbollsmål över sig och ligger jämrandes på marken. Till det yttre ser det inte så farligt ut – ett sår,  blod förstås men ändå…Men man ser tydligt att han pendlar i medvetandegrad och hans skrik. Urgh! Vi sitter hos honom, ringer ambulans och pappa. Tröstar och talar lugnande. Fantastiska barn och personal på skolan som följer lilla handboken vid kris och katastrof. Jag och Maria kör efter ambulansen, möter upp på sjukhuset, får stanna utanför. Då och då hör vi hans skrik. Skrik som fastnar. Skrik som låter helt annorlunda mot alla andra skrik jag tidigare hört. Hjärnskrik fick vi veta i efterhand. Jag åker för att hämta upp lillasyster på skolan och får då ett samtal om att det är fara å färde och att han är på väg i iltransport till Lund.Det som händer sedan är ett mirakel…

Anton har fått målet på ena sidan huvudet och ramlat med den andra på …kanske en liten sten eller nåt. Resultatet är förutom sår och blod, ett intryckt skallben och en blödning. Han opereras. Jag kan bara föreställa mig vilken fasa att befinna sig mitt i detta trauma. 3 dagar senare är han på väg i ambulans till sitt hemsjukhus och snart är han hemskriven. Utan men eller skador för livet. Ett mirakel. En skyddsängel som stod där med utbredda vingar och tog emot honom. En sann vinnarskalle, på mer än ett sätt. Mod, kraft och vilja. En fysik få förunnad. En kille som aldrig viker ner sig.Det är Anton det….

Farmor kom för att klippa Gabriel. Han grät och klagade över att det gjorde ont, kliade och var obekvämt. Jag föreslog honom (eventuellt beodrade) att han skulle gå och lägga sig en stund. In i rummet for han och efter lite sanering och småprat tänkte jag kolla till honom. Sov som en stock. Tung andning. Alla varningslampor börjar blinka hos denna mamman. In och försökte väcka. Tala lugnande. Upp och försöka bedöma tillstånd. Hela fotbollsmålsscenariot spelas upp framför mina ögon, trots att detta inte på något vis innehöll samma trauma. Några hjärtklappande minuter senare märker jag att hans allmäntillstånd är helt ok. Han får dricka och glass. Vi smörjer den ömmande näsan. Gosar och tar det lugnt resten av dagen. Åker och handlar filmer. När Gabriel äntligen somnar för kvällen har han ingen aning om att hans mamma kommer att väcka honom en gång i timmen under natten.

Vi vaknade till ett regning Blekinge idag. Och vi är lite trötta och avslagna. Oro och störd nattsömn har en tendens att ha den inverkan på en. En dag i solstol och pool hade därför varit perfekt men se…så blir icke fallet idag. Maken tävlar idag och går i samma boll som Anton. Det kan nog vara ett lyft för dem båda. Vi andra får nog inrikta oss på att färda hemmet – nu saknas bara två gardinstänger till storstugan, en Lexingtonkudde, en lampskärm och några tavelramar. Tavlor, klocka och gardinstänger skall maken få den stora äran att sätta upp och han kommer förmodligen att göra vågen av lycka. Sedan är jag nog nöjd för tillfället. Kök och badrum skall proffsen få ta sig an att installera. Maken och jag skall bara komma överens om vad som skall inhandlas. Han får välja spis och fläkt – jag kyl och frys samt vinkyl. Gällande badrummet har vi bestämt oss – jag har bara några smådetaljer som jag tar då det blir dags. Lugnast så…Utomhus tar arkitekten vid när semestern är över så nu kan jag bara njuta…Före och efter bilder kommer inom kort. Håll ut!

Hoppas ni alla har en fin måndag. Kram Mia

Tämj din alfahona!

Män, förled er icke att tro att detta inlägg är ämnat er med små insidertips om hur du skall gå till väga då du ska tämja din fru/trolovade/sambo/flickvän. För jag har nämligen inte en aning. Jag är ju en lydig fru och kvinna (hehehe…) så…Nej inlägget är ämnat alla oss, män eller kvinnor, som är i behov av att tämja oss själva lite grand. Eller kanske mycket, vad vet jag. Läs och bilda dig din egen uppfattning.

Stolt, välvårdad och alltid på språng. Alfahonan lämnar inget åt slumpen – mer än möjligtvis sitt inre. Vi känner igen henne på långt håll. Kvinnan som ser ut att ha allt. Kvinnan som med fullproppade matkassar, barn i vagn eller hand och mobilen intryckt mellan axel och öra gör upp körschema till barnens aktiviteter. Kvinnan som är commander in chief – hemmets högste befälhavare. Kvinnan som just avslutat dagens arbetspass på jobbet och som just är redo att gå på kvällsskiftet på hemmaplan. Middagsmaten är noga planerad, tidsramen likaså. Inköpslistan skriven, eventuella matsäckar och aktuella saker inför träningar hemhandlat. Tanken på kontroll gör tillfredsställelsen fullkomlig. INGEN har sådan koll som Alfahonan. Visst skulle det till och med kunna vara du?

Wellnes (nr 2 2011) skriver om detta fenomen. Om Alfahonor, de väldigt ambitiösa mödrarna, som helst inte vill göra avkall på något. De ska ha allt och göra allt. De ska vara vältränade/vältrimmade, ha högpresterande barn, den stora vänskapskretsen (man blir liksom till genom dem man umgås med) och det mest välstajlade hemmet. Skillnaden mot karriärskvinnor i andra västländer är att vi inte väljer bort barnen. Istället har just barnen blivit den nya statussymbolen. Trots alla andra åtaganden och att vi praktiskt taget skall vara in charge dygnet runt, vill vi gärna ha både ett och två och tre barn. Detta möjliggörs genom ett väl utvecklat välfärdssystem. Möjligt alltså…Men i kombo med cementerade könsroller blir trycket på Alfahonan högre än någonsin.Forskare menar att uttrycket ”dagens män har blivit mer jämställda” är en sanning med modifikation. Att de har blivit mer jämställda beror inte på att männen lägger ner mer tid på hushållsarbete, utan på att kvinnorna jobbar mer och därför inte hinner som förr. Det funkar för en del, medan andra mår dåligt av att inte hinna.

Oavsett om vi bejakar och tror på detta eller ej, så kan man ju inte annat än att nicka och känna sig lite beklämd. Att framgångsreceptet heter framförhållning ja det må vara hänt…men prova den som vågar att försöka klara av bara en liten del av livet utan framförhållning. Samhället/livet kräver så mycket av en att utan framförhållning och planering skulle allt falla samman. Åtminstone för mig. Bekymret är kanske mer Alfahonans drift att liksom vara stolt över att hon får allt att fungera – att hon är spindeln i nätet – att hon klarar biffen. Där har vi nog den största boven…Det blir liksom den yttersta formen av bekräftelse, trots att man nästan faller sönder.

Jämställdhet i all ära och själv kan jag absolut inte sälla mig till Fredrika Bremer. Vi har nog ett ganska könsstereotyp mönster i vårt hem MEN det är självvalt. Ja, alltså självvalt av mig då….Maken kan fortfarande skratta åt att jag varnade honom (så där på date nummer 3) för att bråka med mig om hur hushållsarbetet skall gå till, att inte försöka lägga sig i eller ta över. Det där är mina domäner. Jag gillar hushållsarbete. Det är meditativt för mig. Håll tassarna borta. Men han får laga mat ibland…

Men trots att jag tämjt mycket av Alfahonan inom mig så kan jag ändå sucka tungt och tänka att det finns saker jag skulle kunna ta itu med. Det har vi nog lite alla till mans, eller vad tror ni..? Här har lördagen snart blivit sen eftermiddag och vi har haft lite blandad kompott av väder och vind idag. Ja, vind har vi ju alltid då, men dagen startade med regn och mycket grå himmel. Jag hade lång läsmorgon och möjlighet att sortera en hel hög med foton till olika album etc. En löprunda framåt förmiddagen senare så hade solen lyckats pressa sig fram. Brunch stod på programmet, efter makens golfrunda och min löptur, och sedan har vi haft altanhäng hela eftermiddagen. Poolen var kall, vilket dock inte avskräckte liten badGabriel, men solen härlig. Straxt skall paket med inredningsprylar hämtas och sedan blir det grilltajm. Efter det att Sverige har tagit brons, så att vi kan fira det. Heja, heja stolta svenska tjejer – Nu spöa vi skiten ur fransyskorna. Go, go, go….

Kram Mia

Sveriges trädgård…

….det är Blekinge det. För visst visste ni det redan!Visst kan ni er geografi från typ mellanstadiet. Hursomhelst här kommer en liten uppdatering. Blekinge är ju ett ganska litet landskap – mellan Småland och Skåne. Ute i östra hörnet. Blekinge är ett trappstegslandskap – havet, ängar/åkrar och skog. Och Happyvardags hem ligger precis i dessa trappsteg. Välkomna in i vår trädgård….

Vårt hav.....Östersjön

Det känns otroligt lyxigt att ha havet nära. Jag tror faktiskt inte på allvar att jag skulle må lika bra av att bo i inlandet. Havet är vackert, även en blåsig och regnig novemberdag. Vi älskar att följa våra olika årstider från vår plats vid havet. En annan sak som är enormt lyxigt är att ha en egen trädgård. Vår ligger framför vårt hus.

Utsikten från vår trädgård är magnifik (bortsett från korna då…men det är väl KBT att se dem dagligen så…). Havet, ängen och sedan vårt hus. Bakom vårt hus har vi skogen. Det är något rofyllt över att ha både öppna landskap, ett böljande hav och en susande skog nära inpå. Trots att jag inte är någon Mulle uppskattar jag naturen. Att bo mitt i en stad skulle inte funka för mig – åtminstone inte i detta skede av livet.

Trädgården är just nu full av vårt röda guld….Körsbär och vinbär i mängder. Välkomna att plocka om ni känner för det. Här finns det så det räcker och blir över. Planteringar har vi knappt några, ej heller en massa rabatter. Jag skulle önska att jag hade lite bättre gröna fingrar, men intresset sviktar tyvärr. Vår granne har ju en grym trädgård och jag skulle önska att jag åtminstone var lite mer med på tåget. Kanske skall pappa få ta en kurs med mig under vår och sommar nästa år.

Min loungehörna på altanen älskar jag – trots att altanen i sig har sett sina bästa dagar. För att vara helt ärlig har den passerat bäst-före-datum med råge. Men vi har ju haft lite flyttplaner och inte riktigt varit sugna på att plöja ner pengar i befintligt boende men nu….Nu har vi ju bestämt oss för att bli kvar här i Blekinges skärgård. Vi har bestämt att det blir TB som får ta moppekort och köpa en moppe, iställetf ör att vi flyttar närmare fotboll och skola. Det är ju nämligen precis som TB säger: ”Tänk mamma vad retfullt om Gabriel inte vill spela fotboll som jag, utan golf som pappa. Då har vi ju flyttat i onödan. Jag har ju snart körkort…” Så nu gör vi to-do-listor för vad vi vill fixa här hemma. Mitt lilla omflyttningsprojekt inomhus är bara början. Köket skall nyutrustas igen (totalrenoverades 2000) och badrummet fixas (krånglande golvvärme). Utomhus skall taket bytas (fullt fungerande men så fruktansvärt fult), ny altan byggas samt en friggebod fixas. Och sen skulle jag ju så gärna vilja ha en riktig pool men men….Vi får väl se vad av allt detta som blir verklighet. Vi är iallfall oroväckande överens maken och jag – vi brukar ju dividera en del innan vi bestämt oss. Och att skaffa hantverkare….Det blir en historia för sig. Wish me luck!

Nä, visst är vårt läge svårslaget. Och visst är jag grymt glad att vi har bestämt oss. Det blir liksom lugnare då. Idag har vi haft solstolshäng hela förmiddagen och sedan stora poolrengöringen efter gårdagens busväder. Riktligt med blåst idag med och nu har molnen tagit över himmel och tillvaro. Regnet hänger i luften så nu får det bli innemys. Min fina bror Mats med fru Lisa har varit här och plockat bär. Snart tar vi vår lånebil (måste ha en uppdatering på hur det nu var jag skulle göra med en autmatare) och drar till Citygross. Gabriel är förstås överlycklig – hans favvoaffär. Kanske stannar jag till på lokala möbelaffären och kanske, bara kanske handlar jag det sista till sovrummet. Vi får se….

Imorgon god vänner….Imorgon tänkte jag avhandla ämnen alfahonor alternativt hantverkare…..Vi får väl se….Kram och god helg från Mia

A Perfect Day…

…for a trip? Not! Men hade vi lovat liten dagsutflykt så fick det minsann bli det också. Och det finns ju inget dåligt väder – bara dåliga kläder. Hahaha….nu vrider sig alla som känner mig sig av skratt förmodar jag. Jag är en bekväm människa. Inte speciellt mycket Mulle här inte. Inte tält och stormkök. Och gud…min stora skräck då jag var liten var att mor skulle tvinga mig att vara med i scouterna. Med dem var man tvungen att gå på toa i skogen över ett grävt hål, hade jag minsann hört. Big trauma för mig. Inte för att mor tvingade dit mig (hon har aldrig varit mycket för straff eller tvingande aktiviteter), men bara av att tänka på det. För övrigt måste jag kanske förtydliga att jag tagit mig förbi detta trauma med tanke på mina behov av att stanna till ca 20 minuter in i VARJE träningsrunda. Jag gillar regn väldigt mycket, men bara då det handlar om utevistelse i anslutning till hemmet så att man snabbt kan svida om, ta en varm dusch och mysa. Gå runt i blöta kläder gillar jag inte. Och fy för hur det luktar sen. Urgh!

Gabriel var mycket uppspelt över hela utflyktsgrejen, så till den grad att han vaknade före 8.30 idag samt bad självmant om att få gå och lägga sig igårkväll. Varken det ena eller det andra har varit speciellt frekvent förekommande under denna sommar. Iväg for vi och till Kalmar kom vi. Puh! Det var liksom målet. Regnet öste ner precis hela tiden och vi var utrustade med bra kläder och skor. Ja, alla utom Gabriel då. Han for iväg i t-shirt, shorts och foppatofflor. Klädbyte = icke förhandlingsbart. Ibland gick han dock med på att gå under ett paraply. Vi var och tittade på det riktiga slottet. Helt euforisk var han….Sedan for vi till stan och kollade butiker. Det är snudd på samma eufori för honom. Han botaniserade vilt bland leksaker och filmer, kläder och nya möbler. Sedan blev det förstås pizza. Och inte vilken pizza som helst….

Vi hade hört talas om Pizza Palatset. En pizzeria som nyss blivit Sverigeetta. Och ja, det förstod vi rätt snart. Lövtunna pizzor med tomatröra och mozzarella, som INTE dominerade smaken, samt rikligt med vald fyllning. TB tog kebabpizza med pommes (?) på och Gabriel en Margerita med lite kebabkött. Maken tog en stark variant vid namn PeriPeri (skinka, köttfärs och skaldjur) och jag njöt förstås en Victoria Special – vad annars passar en dag som 14 juli? Jätteräkor, parmaskinka, grillad paprika, körsbärstomater, ruccola och babyspenat. Mumma! Såg en grym variant av Fiskarens med hela mitten fylld av musslor i skal och som en yttre ring av jätteräkor. Här fanns också deras Sverigeettapizzor – en med lamm och Öländska primörer samt en med strutsfilé och annat gott. Missa inte detta ställe om ni har vägarna förbi Kalmar. Ligger i Södercentrum i närheten av sjukhusområdet.

Väl hemma tog vi itu med lite mer omflytt i huste och nu är TB:s rum och hallen helt klara. Mycket nöjda är vi….Imorgon skall ett paket hämtas ut med postordervaror som hissgardiner, längder, marin lampa och sängkappa. Lite i taget. Jag passade också på att köpa lite ”pryttlar” som min mor brukar säga. Liten skylt, ljuslyktor, blomkrukor och ett vackert hjärta i betong. Dessa saker har intagit sina platser….Oj, vad kul det är att leka inredare!

TB klädde ut sig till Ben Ten i affären och skrämde nästan slag på förbipasserande.

Nu har kvällen sänkt sig för Happyvardag och alla är lite möra. Vilken inverkan vädret har på en – det är ju nästan inte vettigt. Vi är fortfarande mätta och lite dästa. Maken har parkerat sig i soffan för att kolla British Open, TB spelar Fifa 11 och Gabriel kollar Bernhard och Bianca. Vilken nostalgitrip det är då…Själv vill jag egentligen bara åka och hämta mitt paket (mycket svårt för vi har lånebil och den är en automatare. KompisMagnus på Råbergs höll på att bryta ihop av skratt då jag skulle försöka reda ut detta. I´m not an excellent driver…), montera ihop mitt nya skrivbord (jag har alla fingrarna mitt i handen så det kan jag inte själv) och fortsätta dona. Men men….Jag tar min nya bok, lite dricka och kanske en box Ben&Jerry och slår mig ner framför TV:n. Man måste ju inte färda allt på samma dag…..(fast jag skulle bra gärna vilja…)

Kram Mia

Tacka vet jag hederligt kroppsarbete

Träningssug i all ära. Powerwalks och löpturer. Cykel och styrka. Men jag kan inte annat än att älska lite hederligt kroppsarbete. Ni vet sÃ¥dant som man gör, eller Ã¥tminstone gjorde förr. SÃ¥dant som höll människor i lagom kroppsstorlek, kroppen och hälsan i trim. Med en ryggsjuk make har därför all typ av kroppsarbete fallit pÃ¥ min lott och det passar mig utmärkt. Inte behövs det fancy gym för att fixa bort gäddhäng dÃ¥ man kan förlusta sig med denna lilla raring….

Som vanligt vid denna tid pÃ¥ Ã¥ret är det veden som skall hanteras och jag gillar den lÃ¥ngt mer än vintern och skottning. Ved är härligt! Vi eldar ganska mycket dÃ¥ vi har tvÃ¥ braskaminer och endast golvvärme i badrum, kök och hall. I övrigt inga elradiatorer (grymt fula och kommer inte över tröskeln i mitt hus) eller andra uppvärmningskällor. Men som min älskade far säger: ”Med ved värms man tvÃ¥ gÃ¥nger om – bÃ¥de dÃ¥ man hanterar den och dÃ¥ man eldar”. Jag hÃ¥ller med! Och sedan är det nÃ¥got väldigt rofyllt och meditativt över själva staplandet.

Idag nöjde Gabriel och jag oss med att tömma vedboden. Japp, ni läste rätt…Förra säsongens ved (bara en stapel, men ändÃ¥) förpassas till vedlÃ¥r i garaget samt till mina vedkorgar i huset. Därefter sopas och städas vedboden och sedan fÃ¥r säsongens ved flytta in. Omständigt? Nja, men det är ett vinnande koncept och det ifrÃ¥gasätter man inte sÃ¥där bara. Sagt och gjort! Gabriel är fantastiskt duktig pÃ¥ att hjälpa till. Stark som en oxe och sÃ¥ uthÃ¥llig. SÃ¥ nu sitter jag här med vedspÃ¥n fastklibbat pÃ¥ alla möjliga ställen pÃ¥ kroppen. (Ups…det lät nästan lite kinky…) Duschen hägrar vill jag lova och eftersom det faller regn ute dissar jag poolen. SÃ¥ här fint blev det inne…..

Om ni inte känner igen fÃ¥töljen pÃ¥ bilden sÃ¥ stämmer det….Operation omflytt, byta stil och allmänt fix och don har ju pÃ¥börjats. Hallen är klar och delar av storstugan likasÃ¥. För att färdigställa inväntas nu en lampa, stolsöverdrag och hissgardiner. Vedhörnan är dock klar och jag älskar att se mina korgar välfyllda. Gabriel undrade om vi inte skall tända en brasa ikväll, men vi fÃ¥r nog hoppa det. Det är lite för varmt ute, trots att regnet strilar. Efter dusch väntar en cykeltur till campingen och kvällstidningsinköp där. Kanske ocksÃ¥ en fotosejour pÃ¥ bÃ¥ten, dÃ¥ TB bestämt sig för att sälja den. Sjösättningsdramat har uppenbart satt sina spÃ¥r. Ikväll vankas det soft breaded fried coconutschrimps och en härlig nektarinsallad till. Hummercreme och en nybakad ciabatta förstÃ¥s och kanske en iskall öl/ett glas vin. Vi fÃ¥r väl se….Sedan blir det fotboll för hela slanten. Vi stÃ¥r självklart med handen pÃ¥ bröstet och sjunger om the ”land of the free and the home of the brave” Idag vill vi se Amerikanskorna spöa Frankrike och därefter sjunger vi högtidligt  ”Du gamla, du fria”. MÃ¥tte vÃ¥ra svenska flickor tvÃ¥la till Japan och sÃ¥ har vi en Le Grand finale….

”Vi är svenska fans allihopa…..Sjung med du med. Heja fram vÃ¥r landslag. LÃ¥t oss fÃ¥ se den lite omdiskuterade svenska mÃ¥ldansen. Och käre gud….lÃ¥t oss fÃ¥ se en tÃ¥rögd Dennerby….Det mina vänner…det är en mycket vacker syn. Kram Mia

Att leva sitt liv i respirator, eller inte…

En del kommenterar det där med Happyvardag. Att vi verkar vara så mycket tillsammans. Stressfria. Lugna och nöjda. Löjligt happy kanske till och med en del tycker, vad vet jag. Naturligtvis är inte vår tillvaro glättigt happy hela tiden. Naturligtvis har vi våra downs, våra dispyter, våra hang-ups – konstigt vore det annars. Naturligtvis springer vi inte runt och klappar varandra på kinden, ler och nickar samt säger ja tack och amen till allt hela tiden. Men till dig finaste Anniesmamma som ibland vill ha det så här. Till er som kanske undrar vad det är som driver mig att plädera så högt för en happyvardag. Den här texten är till er…..

Jag föddes som en glad och ganska nöjd unge. Ibland till och med ilsket glad skulle jag tro, då det fanns de i vår omgivning som i min barndom liknade mig både vid Lotta på Bråkmakaregatan och lilla My. Jag uppfostrades till att möta världen med ett leende. Att se möjligheter istället för hinder. Och att vara tacksam för allt det som blivit mig givet. Det var aldrig bråk i vår familj. Meningsskiljaktigheter försökte lösas och isärgående åsikter respekterades. Min biologiska far dog i en bilolycka då jag var 14 månader – ett brutalt uppvaknande i att vad som helst kan hända närsomhelst. Sen den dagen lämnade ingen vårt hem i icke samförstånd och som goda vänner – ej heller gick man till sängs så. Vi har kramats och sagt ”älskar dig” i tid och otid. Manifestrerat vår kärlek, vår gemenskap och vår tillgivenhet.

Jag träffade maken 1991. Olikheter som drogs till varandra. Inte alltid leker lika barn bäst har vi lärt oss. Det fanns en tid i början då vi levde i ett slags parallellt universum. Tog varandra för givet. Tog definitivt inte vara på tiden. Vi fick TB 1996 och gifte oss 2000. Levde ett liv där aktivitetsnivån var extremt hög och upplevelseinflationen total. Vi gjorde saker kors och tvärs. Möttes i dörren. Bytte av varandra för samvaro med TB. Saker skulle uppnås, hinnas med, checkas av. Drivna av att det ständigt måste hända något. Just dessa händelser blev på något vis vår respirator för att orka med. Orka med varandra och det som skulle kunna kategoriseras som vardag. Livet! För att orka med livet. Tävlingslystna. Ville absolut inte vara sämre än någon annan – allra helst lite bättre än någon annan. Ville gärna att det skulle pratas om oss i goda ordalag – häftiga resor, roligaste festerna, godaste maten, flashigaste matsäcken, fina kläder, roliga upplevelser för TB. Listan skulle kunna bli lång. Hade jag bloggat under denna tid hade jag säkert grämt livet ur mig för att jag ännu inte blivit premiumbloggare (VIP). Räknat besökare och antal kommentarer. Funderat över varför inte fler hittat till mig. Stressat upp mig över det. Velat bli månadens blogg och allra helst blivit en kandidat till årets mamabloggare. Jag blir dödstrött bara jag tänker på det….

Vi tog livet för givet. Tog för givet att barn det får man när man vill ha det. Att känslor skall bestå, tillstånd konserveras och att alla människor finns kvar. Så jäkla fel på det vi var…Vi fick ett sent missfall innan TB, men lyckades avfärda det. 2001 dog en mycket nära och viktig vän till oss i en bussolycka. (Läs ”Men du vet, en sprucken vas håller längst” och ”Tiden läker inga sår”). Kalle…Med honom försvann en stor del av vår vardag. Vår trygghet och vårt livssjälvförtroende fick sig en rejäl törn. Maken var medbjuden på denna resa men blev sjuk och stannade hemma. Veckan innan ville Kalle gå på krogrunda med maken. Jag var sur, ilsken, förbaskad – en av makens få lediga helger och så fest…Jag tyckte att jag behövde honom – att jag hade mer rätt till honom. Bråkade med dem båda två. Skrek att ”Ni har ju hela livet på er. Varför denna helg?”De gick ut i alla fall. Tack och lov! Jag tjurade inte så länge. Var glad för deras skull. Tänkte att det var de värda….Några dagar senare var Kalle borta för alltid. Jag var gravid då. Och som vi kämpat för att få till tvåan. Straxt efter begravningen fick jag missfall. Jag försökte trösta mig med att det var Kalle som behövde sällskap på färden. Försökte tänka att det var lilla Bianca som han skulle ta hand om.

Sen blev jag crazy. På riktigt! Planerade resor (väldigt olikt mig). Pluggade mig till en filosofie Magisterexamen i Utbildningsvetenskap samtidigt som jag drev Svettpärlan. Knappt ett år tog det… Försökte febrilt bli gravid. Började träna som besatt. Kände inte igen mig själv, min tillvaro, mitt liv. Vilse….Jag var vilse på en plats jag långtifrån kunde förstå. Stod där 44 kg lätt, fullkomligt utmärglad, förvirrad och panikslagen. Vi for på familjeutflykt till Stockholm och där någonstans…Någonstans mellan Uppskjutet och Vikingaskeppet. Någonstans mellan en Thom Kha och en indisk korma. Någonstans mellan Moderna muséet och Naturhistoriska. DÄR bara visste jag….Visste att jag ville hitta hem, inte hitta bort. Det blev en lång resa hem, men när sommaren 2005 gjorde entré hade vi äntligen skapat oss det liv vi egentligen ville ha. Inte återskapat det vi hade innan. Inte det liv vi trodde alla förväntade sig att vi skulle ha. På något sätt hittade vi hem tillsammans. TB var 9 1/2 år och vi var äntligen en familj. Lugna, harmoniska, lyckliga….Mitt i allt detta upptäckte jag att jag var gravid. I maj 2006 föddes Gabriel och vår lilla Milou med bara två dagars mellanrum. Och där…Där föddes också Happyvardag.

Från och med då började vi göra det som känns sant för oss, på det sätt som känns bra för oss. Vi tar inte längre någonting för givet – allra minst vår tid tillsammans. Vi vet att man måste ta vara på alla de ting som vi förut bara stoppade in i hörn av det som vi kallar vardagslivet. Vi har lärt oss att livet öppnar nya dörrar åt oss. Kanske inte precis dem vi själva skulle valt, men någon som är bra för oss just där och då. Och nä, vi har inget otalt vare sig med Gud eller Jesus. Att livet har tagit oss via alla krumelibukter ända hit tillsammans bör ändå ses som en stor välsignelse. Dåliga saker som händer är inget straff utsänt från ovan. Alla får vi vår beskärda del av livets vedermödor. Prövningar. Det är det vi får. Prövningar och väckarklockor. I olika mängd och omfång. ”Varför skulle just du skonas?” Prövningar finns – välj själv om du vill känna dig förfördelad och orättvist behandlad eller välsignad över att det inte var svårare och värre. Allt handlar egentligen om perspektiv.

Happyvardag föddes så tydligt med vår lille Gabriel. Yngst har definitivt lärt oss mest. Han ser alla små detaljer i tillvaron – upplyser oss andra om dem. Får oss att vara närmare njutning och det vackra. Han påminner oss ofta om vad som egentligen är värt något här i livet. Det finns ingen jakt längre. Det finns inget behov av yttre bekräftelse kring oss, våra val eller vårt liv och leverne. Jag bloggar inte för att bli känd – jag bloggar för att jag tycker att jag har något viktigt att säga.(Haha, rätt fånigt men ändå…) Jag måste inte ha de många bloggläsarna – jag vill ha trogna cybervänner som hjälper mig att bli en bättre människa. I allt vi gör finns en aspekt av att fortsätta leva och älska även för dem som inte längre finns hos oss. Vi försöker leva och njuta i nuet. Och fortsätter sätta vårt hopp till att morgondagen bär vackra ting med sig.

Oj, så långt. Igen! Sorry….men nu vet ni…Vet varför Happyvardag ligger mig så otroligt varmt om hjärtat. Vet att jag är övertygad om att alla kan ta sig dit – till en tillvaro som känns sann för en själv. Lycka till alla goa bloggisar och tack för att just ni har blivit mina trogna läsare….Kramelikram från Mia

När träningssuget plötsligt bara finns där….

…Då kan man antingen bli väldigt förvånad eller överlycklig. Förmodligen skulle även förfärad vara en möjlig sinnesstämning – i teorin eller åtminstone för en viss del av befolkningen. Personligen känner jag mig i det närmaste välsignad en dag som denna. Välsignad eftersom träningssuget, som förvisso pockat på uppmärksamhet de senaste veckorna, nu fanns kvar trots att jag tillfrisknat från förkylning och hosta så att just träning är möjligt. Ett mycket vanligt förekommande scenario för mig är annars att jag är som mest träningssugen då det är så nära omöjligt att träna som det går att komma – läs riktigt sjuk eller sjukt mycket annat som måste göras.

Vaknade idag och tänkte att idag – idag byter jag de senaste dagarnas powerwalk mot en löptur. Drog på mig kläder och dojjor och gav mig av…..Och låt mig säga så här…..Det gick inte fort (men det gick framåt) och det kändes väl inte som någon himmelsk upplevelse medan jag höll på MEN…..Idid it….När rundan var avklarad var jag grymt trött MEN lycklig. Träning har en tendens att ha den inverkan på mig. Ibland undrar jag bara varför jag kämpar emot så mycket innan jag kommer iväg. Nåväl, nu har jag ju haft förkylningen från helvetet men ändå….Känslan under stretchingen (japp mina vänner, så gammal är jag nu att jag vet…Vet att om jag skall kunna resa mig ur sängen imorgon samt kunna röra mig, då krävs det seriös stretching för denna stela kropp) var att jag fortfarande var sugen. Sugen på nästa runda. Jag hoppas innerligt att denna känsla ska hålla i sig även då jag ska stiga upp imorgon.

I helgen körde jag en lightvariant av löprunda och TB tog sin runda. Gabriel hoppade på studsmattan istället. Efter detta körde vi gemensam styrka. (Pssss jag fuskade….Hade fullt upp med att kolla in mina fina pojkar in action). TB såg nästintill oberörd ut då han kom tillbaka efter löpningen, varför vi nu gemensamt beslutat att hans runda måste utökas. Det är fascinerande att kolla in sin stora son (hjälp han växer ifrån mig….). Gabriel hade fullt upp att försöka kopiera TB:s övningar. Allra roligast tycker han det är när vi kör ”snabba fötter”…..

Maken kom hem igårkväll – välbehållen, lite trött men lycklig. Kanske allra mest lycklig för att hela familjen hade saknat honom och stod med öppna famnen. Vi har överlevt, men vi trivs ju allra bäst då alla är samlade på hemmaplan så….Inatt har vi sovit som stockar allihop och när alarmet drog igång vid 8, då var vi sugna på att sova vidare. Maken var den enda som tvingades upp och iväg. Idag var det nämligen fortsatt besiktning av vårt bygge på jobbet. Jag tänker nöja mig med att säga att hantverksbranschen – DON`T LIKE!!!!!!!Det lilla ämnet skall jag beröra en annan dag då jag kan skriva en hel meningen utan att vilja krydda den med x antal fula ord, vilka inte lämpar sig för rektorskan att använda vare sig i skrift eller verbalt. (Min mor hade förmodligen hotat med att tvätta min mun med grönsåpa så…). Jag följde upp gårdagens städning med lite sortering och omorganisation. Me like! Blev riktigt bra…Sedan löprunda, dusch och brunsch. Brunsch gillar jag också skarpt – det är en underskattad måltidsform anser jag, helt klart! Eftermiddagen ägnades åt tvätt,  inköp av lampskärmar, nytt fotoalbum och lite annat smått och gott – samt hämtandet av sista fåtöljen. Lite fix och don hemma och sedan plan i soffan med en hög härliga tidningar.

Ingen sol i Blekinge idag men den är förlåten….Har haft fullt upp och jag är nöjd med vårt fina helgväder men imorgon…Imorgon vill jag ha tillbaka solen. BästisMaria har lovat att fortsätta sin soldans varje kväll. Jag tror bestämt hon glömde den igår. Jag har redan programmet mobilen för en påminnelse via SMS inför kvällen till henne.. Hoppas ni fått sol på er idag och att ni alla har möjlighet att njuta semester. Kram Mia

Skynda fynda….

Snabbt! Sätt sprätt på kulorna. Fynda medans tid ges. Och möjlighet. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och att slå till i rätt ögonblick. När katten är borta, dansar som bekant råttorna på bordet. Inte får man förspilla sin chans inte…Busy busy….Vilken underbart ovanlig, men ganska mysig helg jag har haft.

Som jag nämnde i fredagens inlägg har jag för avsikt att ändra fokus på några av rummen hemma. Har börjat tröttna på den minimalistiska funkisstilen och har förälskat mig i bohochic….Egentligen är det ”House of Philia” och ”Vita Verandans” fel…..Vackrare hem är svårt att hitta och jag har blivit som förtrollad av deras bloggar. Många idéer har jag funnit här och nu har jag burit omkring på dessa en längre period. Men trots att jag just nu är säker på att det är så jag vill ha det på hemmaplan (Storstuga, hall och sovrum i första hand), innebär det inte per automatik att detta kommer att hålla för evigt. Därför kan man väl säga att jag givit mig själv en ganska snäv budget.

Med detta sagt förstår ni nog att jag ägnat mig åt Blocket, Tradera och E-bay…..En ny bekantskap för mig men oj så kul….Kontakter togs i fredags fm och helgen har tillbringats mellan diverse hem för att spana möbler, köpa möbler och transportera möbler. Jag hittade urfina fåtöljer och bord och hamnade hemma hos en fd klasskompis. Oh my….vilket underbart hus Anna bor i då…Oh my….Ringde maken och sa att jag blivit förälskad. Tyckte nog att han lät skeptisk på rösten innan han förstod att jag pratade om ett hus. Snällaste Anna sålde dessutom två underbara mattor till mig och sedan fick jag(!) en fåtölj på köpet. Pris icke förhandlingsbart sa hon och ja….Anna pratar man inte omkull om man säger så…. Ett tjusigt matbord införskaffades hos finaste Lasse och Gia, som hade för mycket saker i Huset vid havet. Pris som en spottstyve – även om de sa att jag fick det. Ska nog hitta ett sätt att få betala för mig. Sista prylen var ett underbart hörnskåp för 200 riksdaler. Denna försäljaren kände jag dock inte alls, men det var en trevlig bekanskap med ännu en Anna. Och vips hade både fredagen och lördagen försvunnit som i ett shoppingtöcken.

Självklart vaknade jag tidigt idag. Eller idag och idag…som alltid är ett bättre uttryck….Smög upp och började städa, möblera om och rensa/flytta/dona. TB kom upp först och hjälpte sin ömma moder och jag förstod snart varför. Han skulle ju få en fåtölj och ett bord till sitt rum. Det blev kanon….Precis som allt annat. Nu är också nya stolsöverdrag beställda, liksom hissgardiner, denimlängder, sängkappa och en underbart, ljuvlig lampa. För tillfället saknar jag två nya sängbord, ett nytt skrivbord, ett vintrinskåp och lite plock….Jakten fortsätter med andra ord…

Huset har alltså artat sig fint, även om jag inväntar beställda ting innan allt ställs iordning. Så spännande! Vi ska förmodligen bygga om lite i köket också, vilket kommer att förstärka intrycket än mer. De saker jag nu plockar bort kommer att sparas ifall jag får ett återfall till funkiseran. Något har jag ju lärt mig….Förutom städning och don idag har vi förstås badat en massa i poolen. Störtskönt att ha denna fula skapelse….På eftermiddagen idag blev det också kalas hos kusin Matilda, som fyller 14 år. Vi hade köpt en ljuvlig vit skapelse (klänning) och hon verkade gilla den skarpt. Kalaset bjöd på underbar pajbuffé med nektarinsallad och fetaostdressing. Mumma! Därefter blev det en chokladtårta med hallon…..Inte fel det heller!

Mina fina kalaskillar!

 Sådärja….Huset är städat och delvis ommöblerat. Hemhandlat. Renbäddade sängar. Gräsmattan klippt. Öl och räkmacka på vänt. Och maken på hemväg från RM i Stenugnsund. Det har gått hyfsat för honom. Definitivt med tanke på att han för 6 månader sedan knappt kunde gå och att han inte haft någon försäsongsträning att tala om. Han klarade cuten och fick spela sista dagen. Och han spelade bra golf. Sa han själv! Det där tillhör inte vanligheterna. Han är nämligen enormt kritisk. Skönt ska det bli att få hem honom. Inget kul att vara ensamma hemma när man liksom lever i en tvåsamhet. Det måste vara enormt jobbigt att leva som ensamstående, men jag inbillar mig att man ändå kanske tar sig för mer saker – lite outgoing…Eller också är det bara jag som är handlingsförlamad….

God söndagskväll från Happyvardag med många solvarma kramar….