Molntyper – på latin

Känns som om det regnat oavbrutet sedan lördag morgon och jag kan lova att prognosen framåt inte ser ett dugg lovande ut. Ja, för prognoser det följer denna väderberoende rektorskan – det kan jag lova! Nästan slaviskt! Och som tur är har jag min bästisMaria som god kumpan. Vi har dem på datorn, Ipaden och mobilen. Det är kort- och långsiktigt. Flerdygnsprogonser. För att inte tala om DMI-radarn – men det är egentligen makens påhitt. För säkerhetsskull jämför vi allt också med Naples, Fort Mayers Beach och Orlando. Det är inte bra….För ingenting är ju egentligen speciellt bra jämfört med våra härliga USA-platser.

Tittar ut genom fönstret och ser ett helt gäng Cumulu Nimbus dra förbi över himlen. Och här kommer en hemlis, trots att det bara är måndag….Jag kan alla molntyoer på latin. Det där tycker maken är så kul att han frågar nästan dagligen om vad det är som gäller för dagen. Utom då vi är i Florida – för där är det enbart ” SUNNY” som gäller. Och det är inte ens på latin så…Cumulu Nimbus – det är nederbördsmoln det. Ulliga, bulliga och mörka. Jag tycker inte om moln. Tycker inte om alls för att ta det i klartext. Prognosen för midsommar säger 15 grader, växlande molnighet och regnskurar – hur kul är det?

Tänk om vi redan haft vår sommar! Tänk om det fina majvädret var allt finväder vi skulle få! Tänk om vi ska få en regnig sommar! Hemska tankar….Men jag har plan a och b klar. Båda handlar om restresor – med eller utan maken. Allt beroende på när i tiden vi pratar om. Har det inte blivit fint till början av juli då tar jag bästisMaria och pojkarna och drar, medan maken är på golftävlingar. Jag måste ha sol, värme, bad och solstolshäng…..Och allra helst vill jag ha det här hemma i Happyvardag.

Genomförkyld är jag också och det är säkert regnets fel. Jag bara vet det….Snuvig till den grad att det ser ut som om jag är totalknäckt och ledsen. Ferietjänstdagen idag har jag snorvlat mig igenom och försökt hålla mötet med min spruckna röst. Väl hemma och uppackad, kröp jag in i täcke och kudde och försvann bort en 20 minuter. Underbar powernap! Och i det läget – i det läget var det rätt okej med regnet skvalandes utanför fönstret.

Imorgon är det tisdag och dags att leka Quid pro quo……Varmt välkomna då darlings! Kram Mia

Att balansera på slak lina…..

….ska visst vara svårare än på rak. Eller var det tvärtom? Just nu känns det som om det mesta är en enda stor balansgång här i Happyvardag i alla fall….

Det blev maken som fick den stora äran att igår ta sig an matlagningen – en vinstlott han inte visade någon som helst glädje över, men ändå….Ja, lille Gabriel åt förstås ingenting som kan kallas middag efter sin magsjuka. Han nöjde sig med smörgåsrån, flingor och en kokt korv. Lättordnat (höll på att skriva lättspytt…Hjälp det har gått mig åt hjärnan…)TB var hungrig som en varg så han hjälpte glatt till med hemfrittade pommes, pepparsås och cajungrillad kotlett – maken åt detsamma. Själv kämpade jag frisk med min kycklingsgryta och det gick sådär. Och allt har ju sin förklaring här i världen, så även detta…. Uppenbart rörde sig min slakhet inte bara om hangover. Cirka 40 minuter efter intagen föda pågick det helt utan förvarning ett världskrig i magtrakten….Vilken kväll det blev! Jag altinerade mellan toaletten och framstupa sidoläge på Gabriels matta. Maken låg utslagen framför US Open. Gabriel pussade ömsom min panna och sa ömsom: Jag älskar dig ändå mami, fast att du luktar illa! Charmfullt!

Söndagen har gått i vilans tecken för mig. Är fortfarande matt och darrig – ont precis överallt. Maken har spelat tävling och pojkarna har bara samexisterat här hemma. Framåt lunchtid tog jag itu med saneringen av hus, lakan, handdukar och annats mått och gott samt mig själv. Därmed luktar det numera gott i huset igen. Hunden har fått en minipromenad – tänk att man kan bli så kraftlös att man knappt orkar gå. Näsan rinner och jag är lite febrig. Så nu balanserar övriga familjen på slak lina. TB hostar och snörvlar, maken nyser. 2 av 4 möjliga har haft magsjuka – kul utgångsläge för de återstående 2. Dock verkar de inte oroa sig nämnvärt så….Personligen misstänker jag att det bara är en tidsfråga så….

Ny vecka står snart för dörren. Jag har 4 ferietjänstgöringsdagar denna vecka, dock är bara 2 gemensamma så vi får väl se hur mycket man hinner….Maken ska hålla koll på bygget samt skriva matsedlar och göra beställningar tillsammans med kock nummer 2, som numera har gått av sin tidigare anställning. Gabriel ska vara på dagis och TB ska vara ledare på fotbollsskolan denna vecka. Sen tar vi sommarlov på riktigt…..Om vi nu balanserar rätt och klarar oss respektive blir friska. Håll tummarna för oss!

Söndagskramen kommer här – eller inte….Det är inte lämpligt att sprida bacillusker, men det kanske inte gäller i cyberspace så…Kram i alla fall från Mia

Var glad och nöjd, för vet du vad….

Lördag här i Blekinge och regnet strilar nätt utanför fönstret. Idag är den en slapp, lat och lite avslagen dag i Happyvardag – sådana där dagar som har en tendens att kännas evighetslånga. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker att vädret är en tillgång eller motgång för vår sinnesstämning och vårt aktivitetstempo men…Trots allt vilar det något nöjt över tillvaron här hemma hos oss.

Torsdagskvällen bjöd på en härlig buffé med god dryck för att fira vår TB:s fina betyg. Vi plockade fram en massa goda grejor att fritera (Poppers, mozzarellasticks, onionrings och scampi) och kompletterade med en fräsch sallad, lite goda röror, grillad lövbiff och kex med ost. Detta toppades med cider (alkofri förstås) till TB, en öl till maken och ett glas vitt till rektorskan. Gabriel nöjde sig fint med fanta och en varmkorv. Då vi har kört en slags deffad tillvaro, utan sött och vuxendricka, blev detta lite övermäktigt. Då maken och jag satt med magen på fjorton hörn konstaterade vi att det knappt såg ut som vi rört buffén. Dessutom fick jag gå och vila mig direkt efter maten, men det är en helt annan historia.

En nöjd skolavslutningskille med 235 p (VG i allt utom bild, där det blev G). Wow!

Fredagen bjöd på sovmorgon och sen en promenad med le dog. Med oss hem hade vi en hel skål med nyplockade solvarma smultron. Mumma till frulleyoughurten…..Dagen gick sedan i ett huj med möte, handling, middagslagning och skicka TB på match till Öland. Farmor dök upp som barnvakt och maken och jag for på personalfest. Jättetrevligt! En föråkare hemma hos Nettan i deras fantastiskt underbara hus. Sedan tipsrunda (gissa dryck och mat som serverades på varje station) till båtklubben. Väl här bjöds det på härlig buffé, gott om vuxendryck, två härliga trubadurer och en massa dans och bus. Åh, vilket härligt gäng vi är…..

Sommarpresenter - Rosé, bubbel, choklad och fin bok. Snyggt stilleben!

När vi äntrade hemmet var TB hemkommen från Öland med ett 4-4 resultat. Han var mycket nöjd med sin egen insats och även lagets – de hade nämligen ingen avbytare. En kille hade lämnat återbud och en dök aldrig upp. Den sista stackaren blev magsjuk på resan dit…..Hrm….Kul kul…Gabriel var också vaken och lite slak. Han hade nämligen passat på att få magsjuka på hemmaplan och för ett ögonblick var även jag nöjd över att det hänt medan vi var borta. Dock har väl natten lämnat lite att önska så…

Den slappaste lördagen har därför bjudit på sovmorgon för de flesta. Gabriel har varit vaken en del inatt, men framåt morgonen somnade han jättegott – så även jag. TB har tagit det mycket lugnt med sin lite slitna kropp. Det har varit mycket fys nu. Maken tog sig framåt förmiddagen från sängen, via dusch och påklädning, till soffan. Och där har han blivit kvar. Själv har jag ont i öron och hals idag så….Den stora frågan för dagen är vem som skall fixa vad till mat och till vem/vilka. Det återstår att se…

Bjuder på en härlig bild av människohavet på Svettpärlans skolavslutning i torsdags……Have a nice Saturday….Ser på tv:n att solen skiner vackert i hufvudstaden. Vet alltså inte om jag är avis och om jag inte är det, då är jag sjuk på allvar…. Kram Mia

Visdomsord en Skolavslutningsdag!

The big day is here….Dagen påbörjades tidigt med en motionsrunda och sedan dusch, benrakning och målning av tånaglar. Redo! Eller, förresten sommarklänningen på liksom my shades. Sen gav vi järnet. Årets upplaga av år 9 började ju gråta redan igår så vi laddade friskt med näsdukar och servetter. En fin dag med avslutningsceremoni på vår skolgård – 252 sommarfinklädda elever på läktaren är mäktigt. Sol från en klarblå himmel. Psalmer och sånger och så rektorskans tal – tätt följt av ”Himlen är oskyldigt blå”. Nior som håller ett fantastiskt tal till oss och sedan deras eget låtval – ”Kom ihåg mig då…” Åttor som sedan bildar rosport och nior som knallar igenom för att hämta betygen. Åttor som sjunger en avskedssång till sina ”övermän” – ”I´m on my way” – väl redo att snart överta epitetet äldst på skolan. Överlämning av rosor och kramar. Tårar som flödar och vacker bakgrundsmusik. Och så ”Den blomstertid nu kommer” som avslutning. Därefter kaffe, saft och jordgubbstårta i mängder. Flera hundra föräldrar, släkt och gamla elever. Vilken fantastisk dag! Me like!

Här kommer på begäran mitt avslutningstal. Håll till godo!

”Ännu ett läsår ligger snart bakom oss. Ett läsår som på många sätt har varit en ganska behaglig resa – ett balanserade mellan två styrsystem. Vi har ägnat mycket tid åt verksamhetsutveckling och kvalitativa funderingar. Vi har penetrerat enkätresultat och olika frågeställningar. Vi har vänt och vridigt på personella, materiella och ekonomiska aspekter and here we are….Varmt Välkomna till vårt byggkaos. Byggkaos och trafikkaos har kännetecknat våra sista veckor. Om ni tycker det är olikt Svettpärlan så är det det. Ibland måste det helt enkelt blir sämre för att kunna bli bättre. Till hösten slår vi upp portarna till en skola med nyheter som tillagningskök, en matsal till, nytt mediatek, nytt uppehållsrum och café mm mm.

Som ni säkert redan vet har vi också blivit granskade av Skolinspektionen i år. Och vi blev prickfria! Inte en brist att rapportera – inte en åtgärd att kräva. Så lyckliga vi varit och inte förrän i läsårets sista timma förstod vi omfånget av detta. 9 prickfria skolor av över 1000 inspekterade. 5 av dessa 9 skolor ligger i Nacka kommun (grattis till en fantastisk skolkommun) och 4 i övriga Sverige. Och lilla Svettpärlan är alltså en av dessa 4. Wow!

Så här i sluttampen av detta läsår har vi uppmärksammat medaljörer och elevers arbete i olika råd. Vi har avtackat en elev som flyttar söderut samt delat ut stipendier: Lilla Ambassadörspriset, Årets idrottsprestation, Årets Skolprestation och Årets Svettpärleambassadör. Även vår Sverigeetta i Kängurumatten, Oscar, har uppmärksammats. Till de flesta här uppe vill vi bara säga….Tack för ett fint läsår. Tack för att ni hjälper oss att göra Svettpärlan till den bästa skolan. Hoppas ni får ett härligt lov och så glad jag är att vi snart ska träffas igen.

Men för några härliga killar och tjejer tar detta skoläventyr slut här och mycket snart. 24 underbara nior som vi har fått ha under våra vingars beskydd i många år. Till er vill jag säga:

Se det stora i det lilla, men uppskatta det lilla i det stora”

Kanske är det den viktigaste tankekullerbyttan jag kan skicka med er. Det allra största är kanske att fundera över hur detta underbara mirakel vi kallar livet bäst ska levas. Våga välj din egen väg! Våga vara dina ideal trogna! Våga förstå på vilka grunder andra människor gör sina val och tar sina beslut. Ha överseende med andra. Bara för att de gör andra val och prioriteringar samt tar andra beslut innebär det inte per automatik att det måste vara dåligt. Våga vara openminded! Våga väcka ett stort tillitsfullt leende till själva livet och tillvaron. Våga leva! Våga leta efter det stora i det lilla och våga vara nöjd med att hitta det lilla i det stora. En sorts livsvisdom om vad som egentligen är värt någonting här i livet. I det sammanhanget synliggörs de stora frågorna om livet, världen, mångfalden och levernet. Sök svaren där.

”Konsten att vara lycklig består i att göra sina glädjeämnen enkla” Om man bara ger sig tid att stanna och verkligen våga se på det man har runtikring sig med öppna ögon. Ja, då finner man ett stort äventyr. Kanske det största av dem alla. Inte sällan har vi fokus på det som befinner sig längre bort. Det som ligger bakom oss och det som komma skall. I tid och rum. Och handling. Och det är precis där och då så mycket värdefullt går oss förbi. Men ni står ju här precis nu med nycklarna till livet i er hand. Redo att ta klivet. William Blake han skaldade en gång:

”Att se världen i ett sandkorn. Och himmel i en vildblomma.

Hålla oändligheten i sin handflata. Och finna evigheten i en timma”

Sök på rätt platser och i rätt forum efter rätt saker. Det stora ryms ju alltid i det lilla. Det är lätt att fascineras av storheten. Det är lätt att fascineras av det mäktiga i världsevenemang – i de stora frågorna – i det globala. Men trots allt levs väldigt lite av livet just där. Kanske är det precis så som underbart kloka Moder Teresa en gång sa:”Vi kan inte utföra storverk här på jorden. Vi kan bara göra små saker med stor kärlek” Och kanske….Kanske är det alla de små sakerna med stor kärlek som tillsammans bildar de stora sakerna. Kanske kan vi någonstans inse att våra gärningar här på jorden inte alls bör räknas av berömmelse och ära, utan i harmoni, kärlek och lycka.

Jag önskar att ni kunde se det jag ser just nu. Den lilla 6-åringen i var och en av er, som genom olika sekvenser och handlingar har utvecklats till den ni är idag. Trygghet och frihet – det är så vi alla väver våra liv. Från vinglande upptäcksfärder till snabba returresor in i trygghetsfamnar. Ju närmare vuxenåldern vi kommer, desto oftare bygger vi våra trygghetsfamnar på egenskapade rutiner. Vi rutar in våra liv för att våga flyga ut och upptäcka. Livet! Det är kring just denna motsättningar vi skapar våra liv:

”Att leva tryggt, för att våga vara vild i fantasin”

Vi behöver våra rutiner, våra rutor, vår trygghet. Inte sällan skrattar vi åt andras rutiner, rutor och trygghet – trots att de oftast inte skiljer sig så väldigt mycket gentemot våra egna. Som om rutor, rutiner och trygghet skulle vara något fult. Men utan rutor, rutiner och trygghet skulle vi inte våga öppna fönstret mot nya tankar, visioner och förändring. För det är nämligen precis där vi balanserar i det vi kallar livet.Ibland blir det för rutigt – då måste vi bryta oss loss. Ibland blir det för fritt – då måste vi flaxa tillbaka och tanka trygghet inför nästa upptäcksfärd.

Fortsätt le! Fortsätt leva! Fortsätt att inte ta er själva på för stort allvar! Sök kunskap, kärlek, lycka och harmoni! Acceptera att vi alla behöver struktur för att inte flyta bort i formlös frihet. Och rutiner för att få trygghet när vi har bevisat att vi kan bryta oss loss. För då i lugnet efter upproret kan rebellen i oss hitta sig själv igen. Hitta sitt liv! Och oftast vänner…oftast blir det inte helt olikt det liv som fanns innan. Det liv som andra lever. Det liv vi gärna hånat något! Kanske blir det inte alls olikt – men det blev ditt! Du gjorde det till ditt liv!

Jag vet att ni är redo nu. Ryggsäcken är packad på bästa sätt och ni är redo att möta sommaren – nästa skoläventyr – livet! Tack för att vi har fått vara en del av ert liv. Vi kommer att sakna er i massor.

So, from all of us to all of you. We love you! May you all have a wonderful life!

Oj oj oj…så långt inlägg det blev. Har ni läst ända hit förtjänar ni minsann en guldmedalj. Här har det gjorts Västerbottenostpajer i mängder. Imorgon är det p-fest ju… Tack bästa svärmor för att du alltid ställer upp. Nu blir det fotbollsträning (vad annars…) och ikväll ska vi fira TB: s fina betyg. Här blir det Softbreeded fried schrimps, grillad lövbiff, mozzarellasticks, onionrings och Jalapenopoppers. Sallad, paj,goda dippsåser och faktiskt vänner…..faktiskt ska jag dricka iskallt vin ikväll. Trots att det bara är den 16:e.

På återhörande imorgon i ett kortare inlägg. I promise! Här kommer en bild på dagens rektorska i nougatfärgad klänning och skor samt förstås sommarhatten på. Love!!!

Nu är det nära….

Nedräkningen har startat och beroende på vem man talar med så har den varat olika länge. Själv gillar jag ju både skolan och mitt jobb – dessutom for vi ju på en långsemester i april så….Men idag var det liksom dan före dopparedan fast på sommaren, om man säger så. Och dopparedan skulle ju kunna vara premiärdoppet då. I havet. För i poolen (syster ysters) har vi badat redan. Och ja, Gabriel har ju blötlagt sig ett flertal gånger i havet också så….

Sista junidagen före skolavslutning och vi har haft massa skojigheter för oss på Svettpärlan. Morgonen inleddes med sovmorgon för våra äldre (läs lite tröttare elever) och våra små hade klassrumsmys. Efter rasten firade vi medaljörer och uppmärksammade elevers arbete i olika råd. Dessutom delade vi ut stipendier av olika slag: Lilla Ambassadörspriset (år F-5), Årets idrottsprestation, Årets Skolprestation och Årets Svettpärleambassadör (år 9) samt ett specialpris till en kille i år 5 som blev Sverigeetta i Kängurumatten. Åh, vad roligt att se deras glada och något förvånade miner. Det värmer hjärtat att se och höra övriga kamrater lyfta fram och hylla dem. Därefter blev det lunch på gården för år F-7+år 9 – för år 8 väntade det betygspicknick och tal av rektorskan. Mums! Och det gick bra! Det såg ut som om de lyssnade och tog åt sig. Dagen avslutades sedan  med fotbollsmatch personal mot år 9. Vi var inställda på förlust (det är inte ofta jag medger det men…) MEN vann med 8-2. När eleverna lämnade bygget passade vi på att löva skolan inför imorgon samt duka och ställa iordning. En riktigt bra dag på jobbet, med andra ord.

Då återstår det bara att raka benen ikväll (mycket viktig grej för denna kvinnan som inte är så förtjust i behåring…) samt plocka fram finkläder. Om jag har bestämt vilken klänning jag ska ha? Svar: Big nono! Jag ska ta en dusch nu och sedan prova. Sen ska säkert hela familjen komma med smakråd och det slutar med att jag evetuellt blir arg. Och sen tar jag ändå det som maken tyckte bäst om. Han har fantastisk smak – han valde ju mig! Hihihi…Det lutar åt den nougatfärgade, men vi får se.

Talövning, middag och disk väntar och sedan fotbollsmatch igen. Kanske lite mysigt häng i soffan kan hinnas med också. Vi får väl se…..Imorgon har vi avslutning och sommarpresentsutdelning till personalen därefter sen slutar vi tidigt….Lite festförberedelser och på kvällen firar vi TB:s fina betyg. (Ps. Han fick dem redan idag men vi sparar firandet en dag). På bloggen imorgon delger jag er sommarlovstalet. Häng på….

Kram sweeties så här på en junilillördag från Mia

Quid pro quo – Erkänd koskräck!

Jag tänker ofta på vilken typ av sanningar som Hannibal gärna vill att Clarice ska avslöja. Likaså var det i någon skräckfilm jag råkade zappa mig fram till. Sanningar om rädslor och fobier – värsta skräcken och lite generande hemligheter. Sanningar som är mindre till ens fördel. Och då gott folk, då är jag helt rätt på det. För här i Happyvardag avslöjas den ena mer bisarra hemligheten om rektorskan och hennes liv efter den andra. Och idag…idag berör vi rädslor igen….

Maken brukar kalla mig fröken Livrädd. Och kanske, kanske har han  nog faktiskt en poäng där. Sanningen är att jag genom mitt liv är eller har varit väldigt rädd för väldigt många saker. Men på senare år har jag dock börjat ta itu med och göra upp med mina rädslor – vissa saker och situationer har maken tvingat mig in, andra har jag bestämt mig för på egen hand. Men denna skräcken…den tror jag nog aldrig att jag kommer över.

Lite pinsamt är det. Mest tror jag att jag känner så eftersom till och med Kurt Olsson har drivit med denna typ av rädsla. Ja, visst handlar det om koskräck – helt korrekt gissat. Alltså håll med om att kor är ruskigt stora och liksom lite bösiga. Tittar på en med ögon som ska invagga en i ro och harmoni och precis när man börjar slappna av….då kommer värsta brölet. Här hemma i den blekingska happyvardagen har vi dessutom gängbråk mellan två kogäng. Ett av dem bor (ja, bor eller bor…de befinner sig titt som tätt) på ängen vid vattnet framför vårt hus. Och tillhör en bonde. Ett annat gäng bor i skogen bakom vårt hus och tillhör en helt annan bonde. Och sällan gillar de här gängen varandra. Det är ett sagolikt vrålande och brölande. Och det har hänt….att skogsgänget har forcerat staketet (de har inget elstängsel) och liksom rör sig mot ängagängets domäner. Då gäller det verkligen att hålla sig undan. En gång var jag på hemväg efter löprunda och fick snällt vända och springa hem till svärmor och svärfar för att ringa maken som fick komma och hämta mig i bil. Bra uppslag förresten om man inte vill fullfölja rundor (nu blev ju min 4 km längre men men…).

Om jag alltid har haft koskräck? Förmodligen! Men den stora nådastöten kom redan då TB var liten. Maken, TB, jag och svärmor var i skogen bakom vårt hus på murkeljakt. Det gick fint ända till TB tröttnade och ville gå hem. Maken var något skeptisk till detta då jag även har ganska klara bekymmer med att orientera mig rätt, men med riktning utpekad så gav jag mig iväg med TB i min hand. Vi tog sikte mot grillplatsen vid sjön och sedan är det bara traktorvägen samt ängen hem. När vi passerat grillplatsen och tar oss an traktorvägen känner jag. Ja, ni läste rätt….Jag känner hur marken liksom vibrerar och sen hör jag. Hör hur det brölas och frustas (lite likt Fredinandfilmen på julafton faktiskt) och bara instinktivt vänder mig om. Och där står de…Skogsgänget. Siktar in sig på oss, tar fart och……drumdrumdrumdrum….Jag tar ett hårdare tag om TB, rusar upp på en stenmur och liksom hivar upp honom i ett träd. Därefter klättrar jag upp själv. Korna stannar nedanför och stirrar. Verkligen stirrar. Jag sätter händerna för munnen och vrålar efter maken genom skogen. Inte helt genomtänkt….Mycket snart (fast det känns som en halv evighet och jag hotar TB med att han blir uppäten om han släpper taget) kommer maken frustandes genom skogen – livrädd för att vi ska ha blivit huggormsbitna eller nåt. Han hade iallafall inte estimerat att vi skulle sitta i ett träd omgivna av kor, den slutsatsen kunde jag dra direkt då våra blickar möttes.

Nåväl han schasade iväg korna, TB och jag klättrade ner och sprang i ilfart hem. Själv fick han linka lite snyggt eftersom han lyckats tänja ut ledbanden i båda fötterna i sin iver att komma sin fru till undsättning. Numera gör vi aldrig den här typen av skogsutflykter tillsammans….

Det var det…..Man kan undra hur jag vågar bo kvar och cykla samt promenera längs med olika kohagar. Kanske är det någon typ av terapi? KBT Kanske? Eller vad värre, någon typ av självskadebeteende? Ups…..jag väljer att sluta där. Nu ska jag öva på mina tal. Imorgon blir det betygspicknick och tal för våra elever i år 8. Dessutom ska vi utmana våra nior i fotboll. Hehehe…..kan ha ett vinnande team på g. Man vet aldrig! Underskatta aldrig en tävlingslysten rektorska.

See ya darlings….Kram Mia

Knallfull med Sandra Bullock…

….var jag då rakt inte i natt men ni kan tro att det kändes så. Redan på kvällen kände jag mig sliten (inte konstigt…jag vet…intensivt och hektiskt schema) och efter en rygg/nackmassage av maken höll jag på att somna i soffan. Dock utbröt stora bölfesten då jag fick på filmen ”Onda Aningar”. Åh, vad jag gillar Sandra Bullock. Finns ingen med de minspel hon ligger inne med. Somnade till som hastigast då lille Gabriel skulle nattas och sen…Sen var inget mer i världen sig likt.

Jga skulle ta lite kvällsfika -inte sugen. Mådde illa bara jag tittade på godsakerna. Tänkte läsa kvällstidningarna med härliga bilagor – inte möjligt. Kunde inte fixera blicken. Fick hålla ett stadigt tag i handfatet vid kvällstvagning och tandborstning. Vägen från toaletten kändes som gungfly och när jag väl krupit ner snurrade hela världen. Det spelade ingen roll om jag blundade eller tittade – det kändes som om jag var knallfull. Minst! Inte för att jag har speciellt mycket erfarenhet av detta tillstånd, men lite vet man ju.När så Gabriel grät mitt i natten trodde jag att jag hade hamnat på tivoli. Det kändes som ett tappert försök att gå i Lustiga Huset (ni vet sådär på sned) och vips dånade jag rakt in i dörrposten.Usch vilken natt helt enkelt. Vaknade nästan tröttare än jag somnade och det där är ingen angenäm känsla vill jag lova.

Lite avslagen på jobbet idag. Nästan bakfull kanske? Jag som inte druckit på längre klarar uppenbart inte av att ens skriva om alkohol längre utan att bli påverkad. Maken bara skrattar här i bakgrunden…..Har dock fått mycket gjort idag, vilket jag inte väntat mig med tanke på tillståndet. Nu ligger jag utslagen på sängen och inväntar kvällens körschema till och från träning. Trött och lite grusig i ögonen, längtar till soffhänget och sedan att sussa kudden. Och gu nåde dig Sandra Bullock om du dyker upp ikväll igen. Då blir jag tvungen att slänga ut dig och säga upp bekantskapen. Låt mig slippa det. Jag diggar dig för mycket för att känna mig bekväm med det.

Imorgon….Ja, imorgon är det minsann tisdag igen och dags för hemlis. Hoppas ni inte har börjat tröttna på dem. Kram Mia

Badboy!

…pratas det om lite här och var. Lite tråkigt tycker jag nog allt att det är när någon man brukar hälsar på väljer att pausa. Det fattas liksom en del, en pusslebit i bloggvärlden. Självklart värderar jag inte att man pausar – livet snurrar bra snabbt och visst tar det tid. I mitt eget fall värdera jag mina bloggstunder som egotid och jag har, tro det eller ej, inte reglerat intervallerna kring mitt bloggande i lilla Regelboken. Oftast bloggar jag en gång/dag, men om tillvaron är hektisk har jag inga problem att hoppa över dagens inlägg.

Undrar ni hur det gick för rektorskan med hennes tal? Jo, tackar som frågar….det gick alldeles utmärkt. Som på beställning somnade Gabriel tidigt i fredags och då, då satte jag igång. Tre tal av fyra (jag kom på att jag hade ett pensionstal att skriva också) skrevs med vissa pauser fram till 02.20 natten till lördagen. Åh, vad jag ville sätta tänderna även i det sista, men nä….Jag släckte lampan, drog täcket till hakan och borrade in lilla huvudet i goa kudden och sen sussade jag straxt gott. Klockan 06.45 lördagmorgon var jag rise and shine och sista talet (avslutningstalet) skrevs under förmiddagen. Efter lite pauser med frukost, hemglassbilen och bäddning kände jag mig straxt innan lunch mycket nöjd. Inga ändringar! Done! Puh!

Eftermiddagen tillbringade TB med att städa och tvätta sin båt. Visst har den ett underbart namn, So Awesome? Farmor och farfar var här och hjälpte till med den nya mattan som skulle in i båten och givetvis charmade Milou in sig för att få följa med dem hem. Gabriel och jag packade badryggan och cyklade till badstranden. Inte en kotte på stranden, ej heller i vattnet. Vi solade och pluppade stenar, lekte på lekplatsen och fikade. Och naturligtvis badade Gabriel. Det var ungefär då vi förstod varför vi var ensamma på stranden. Fel vind ger ganska svalt vatten – inget som direkt påverkar vår lille badpojke. Knappa 15 grader men han hopapde, simmade och dök ändå. Hu! Jag höll mig på bryggan. Svalkad av vinden. Det räcker och blir över.

Kvällen bjöd på grillad torskrygg, hemgjord färskpotatissallad och läskande limevatten. Nej, jag har inte brutit mitt löfte ännu. Jag skrev talen utan berusningsmedel och nu kan jag längta till ett glas iskallt rosé på fredag nästa vecka. Då vankas det personalfest och jag tänker börja njuta av lite mer vuxendricka. Nästan 8 veckors (med undantag av två dagar) vit period. Inte för att jag brukar dricka några mängder annars och jag har egentligen inga problem att avstå, men visst smakar en del mat fantastiskt tillsammans med en iskall Heiniken, ett glas iskallt Lindemans Chardonnay eller en Amarone. Kvällen fortsatte sedan med friidrott på TV och det var då Gabriel kom in i andra andningen. Hela huset skulle byggas om till en friidrottsarena och precis då höjdhoppet var riggat, längdhoppsgropen redo och löparbanan utsedd då kroknade han. Tröttheten tog överhand och efter några hopp och race stupade han i säng. Undra om han inte ska få börja i friidrott snart – får nog kolla upp detta med vår egen friidrottsstjärna Anna på Svettpärlan.

Söndagen har bjudit på storstäd av huset (som vanligt på söndagar) och jag har även möblerat om bland accessoarer och annat smått. Blev hur mysigt som helst – mycket somrigt i alla fall. Efter frukosten tog vi oss an trädgården med trimmer, gräsklippare och ihopplock – mysigt med gemensamhetsarbete. Lite tvätt, lite blogg , lite strykning och lite solstolshäng. Snart ska vi ut till allra käresta syster och fira mor och far som har fyllt år. Vi barn turas om att hålla i dessa kalas, så att mor och far verkligen får njuta av bli uppassade. Efter kalaset åker vi direkt till Vallen för att kolla TB och hans lag som möter Kalmar idag. Alla tummar hålls för en god match och vinst. Det skulle behövas nu.

Så är därmed en helg snart till ända och jag är mer än nöjd. Nu kan jag ta mig an sista skolveckan utan att ha andan i halsen. Bara 4 dagar kvar för eleverna och 9 för oss personal. Nice! Hoppas ni alla haft en underbar helg. See you tomorrow! Kram Mia

Rektorskan ska nu hålla tal….

….om moral och ideal. Eller nej, fy sÃ¥ jag ljuger. Jag gick liksom händelserna nÃ¥got i förväg. Jag ska ju skriva tal – det är det jag ska göra. Och jag har lite dÃ¥lig mellantid, det mÃ¥ste erkännas pÃ¥ stÃ¥ende fot. Jag brukar ha dessa (Ja, jag skriver tre olika – betygspicknick, personalen och till skolavslutningen) klara dÃ¥ juni gör entré. Men i Ã¥r vet jag inte. Inte hunnit?, prioriterat? eller helt enkelt inte haft rätt inspiration? Om jag har nÃ¥gra uppslag? Åh, hu ja….men att uppnÃ¥ friden att slutföra Ã¥tminstone en mening här och där – det mÃ¥ste uppenbart till ett mirakel bÃ¥de pÃ¥ jobbet och hemma. Det är som svängdörrar och själv beter jag mig även sÃ¥.

Att skriva tal är en konstart. Åtminstone för mig. Visst skulle jag kunna pratat rakt ut om allt och inget, fÃ¥ ihop nÃ¥got som kanske skulle kunna liknas vid tal men….Nej nej, jag ställer större krav än sÃ¥ pÃ¥ mig själv. Jag vill säga nÃ¥got viktigt! Jag vill ta tillfället i akt och skicka med mina elever, släkt och vänner samt personal tänkvärda ting som känns angelägna. Jag vill att de flesta ska tycka att det är intressant att lyssna till vad jag har att säga. Inte för att det är prestige, men visst värmer det mitt hjärta när Ã¥hörar säger att det gillar att lyssna pÃ¥ mig. Lite ego mÃ¥ste man väl fÃ¥ vara, eller hur?

Tema är bra. Att ha ett tema för tal är en excellent utgÃ¥ngspunkt – dÃ¥ behöver det inte svaja sÃ¥. Men att bestämma sig för ett tema är svÃ¥rt. För jag vill ju att det valda temat skall matcha aktuell mÃ¥lgrupp. Gör jag det för meckigt för mig själv? Jag vill inte tro det och när det flyter pÃ¥ bra dÃ¥ känns det som ett vettigt upplägg men just nu….Just nu känner jag paniken komma smÃ¥krypande litegrand. Talen mÃ¥ste färdas i helgen och jag som har en vit period (ingen alkohol frÃ¥n semesteravslutet 24/4 till sommarfesten 17/6). Förvisso är det ju jag som bestämt det där (det är ju det där med lilla Regelboken se inlägg 31/5), men man vill ju inte bryta sina regler hur som helst. Ett glas vin kan nämligen göra underverk – att fÃ¥ kreativiteten att flöda. Det lÃ¥ters om en klyscha, jag vet men sÃ¥ är det….

Temat för talet pÃ¥ betygspicknicken (Ã¥r Ã¥tta) blir ”Att hÃ¥lla sig rätt sida vägen”. Som bekant är finns det ju diken pÃ¥ bÃ¥da sidor om vägen sÃ¥ det gäller att navigera rätt. Ett Ã¥r frÃ¥n slutet och loppet är lÃ¥ngt ifrÃ¥n varken säkert eller kört. Spännande utgÃ¥ngsläge.

Temat för personaltalet kommer ej att avslöjas i detta forum, då jag vet att flera goa medarbetare läser här inne.

Temat för skolavslutningstalet och Ã¥r 9 som stÃ¥r redo att ge sig ut pÃ¥ vandring blir: ” Det lilla i det stora”.  En slags livsvisdom om vad som egentligen är värt nÃ¥gonting och kring konsten att vara lycklig. Att stÃ¥ med nycklarna i sin hand – nycklarna till livet! Visst är det grymt!

Ja, sÃ¥ fÃ¥r det bli…Det Ã¥terstÃ¥r dÃ¥ bara att se till att fÃ¥ allt pÃ¥ pränt. Wish me luck darlings…..

Och by the way….En gammal kompis till mig skrev idag följande pÃ¥ fejjan:

”Tuggar i sig tvÃ¥ mastodontskolavslutningar pÃ¥ raken med oändliga tal och sjungande rektorer. Egen repertoar ingÃ¥r i rektor-cv numera, men det verkar inte pÃ¥ nÃ¥got sätt vara ett krav att rösten kör samma lÃ¥t som händerna spelar.”

Kliar mig nervöst i nacken för det här vete tusan om jag reder ut. Jag älskar att sjunga, men gör det sannerligen hellre än bra. Och allra helst i min ensamhet eller möjligtvis pÃ¥ fest. Alltid pÃ¥ fest sufflerar maken lägligt bakom mig nu men men…SÃ¥ jag svarar Johan:

”Ska man sjunga solo som rektor? Shit…..Jag som försöker minimera talutrymmet till förmÃ¥n för att eleverna ska fÃ¥ visa upp sig. Jag är helt fel pÃ¥ det dÃ¥…”

Sötaste Johan svarar då snällt:

@Mia: jag önskar att du hade varit rektor i Stockholmsregionen – dÃ¥ hade skolvalet varit lätt. Och du kan ju profilera dig pÃ¥ överstegsfinter och glidtacklingar istället för jönsiga pianoackord.

Puh! Ingenting är som en lättnadens suck. Jag fortsätter fila pÃ¥ talet dÃ¥ och helt plötsligt framstÃ¥r det som rena barnleken att skriva och framföra ett litet tal. Tack snälla Johan – du gav mig ett oerhört viktigt perspektiv i rätt riktning. Kram och go fredag darlings! Nu blir det skriva av…..

Att vilja eller inte vilja….

…veta. Det är frågan det! Att stå inför en möjlighet att få vetskap om någon som sedan en tid tillbaka upptagit en bit av tankespacet – något som har vållat tankemöda och huvudbry. Något som å ena sidan är spännande och å andra sidan är ganska skämmande. Något som kan komma att påverka hela tillvaron.

Hugaligen…jag vet inte om jag vill! Jag vet inte om jag vill att alla de idéer och dagdrömmar jag närt skall få ett abrupt uppvaknande till det som kallas verkligheten. Jag vet då rakt inte om jag är redo att få det svart på vitt. Det vilar ju något fridfullt över väntans tider och det omöjliga i att påverka eller ta kontroll över en situation. Jag har väntat, längtat, hoppats. Jag har byggt upp en fantasi. Och det har jag gjort flera gånger förut. Jag planerar för både framtid och inköp och så…vips rakt ner på jorden igen.

Denna gång har jag försökt förhålla mig lite avmätt neutral. Och jag vet inte om det beror på tidigare erfarenheter eller om det bara är så att jag inte är lika sugen längre. Årstiden spelar definitivt sin roll i det hela också. För nu är det försommarvärme, sol och bad. Vackra omgivningar och härlig tillvaro. Ljusa kvällar och många cykelturer. Kvällsdopp och badgästerna. Och så mycket enklare liv och leverne.

Så här sitter jag på jobbet nu. Full av tvivel och inte så lite trött i ögat. Natten bjöd ju inte på någon längre kontakt med kudden. Jag hade väl precis ramlat ihop i sängen då det på avstånd började mullra lite. Innan jag visste ordet av var ovädret igång i värsta omfånget och jag är lite skrajsen för åska och blixt – min mor skulle valt benämningen respekt för istället men men….Blixtrar som gensköt varandra och ett dundrande så att hela huset vibrerade – i flera timmar. Och däremellan kom regnet. Eller regnet, värsta åskskurarna kan man väl kalla det. Jag vaknade med dundrande huvudvärk och kudden kvar i fejjan – kul start på dagen. Not! Dags att packa ihop och bege sig på ännu en …….husvisning…..Återkommer med resultatet senare ikväll!

Statusuppdatering!

Huset visade sig vara precis så charmigt som jag trott av bilderna att döma. 20-tals trävilla i blekaste gult, klättrandes i en grässluttningen med en härlig stenlagd bakgård. Vinklar och vrår, tyvärr rätt små rum och lite skamfilade ytskikt – men inte utan att man kan åtgärda. Perfekt läge intill fotbollsplanen där TB och Gabriel spelar. Hyfsat när jobb och….Men intuitionen säger bara ett stort NEJ! Hela golvet sviktade på övre plan, pocketböcker under varenda möbler för att stå rakt och lite småpåpekanden om fukt……Maken och jag tittade på varandra, skakade heads och lämnade det charmigaste hus jag skådat. Med lite sorg i hjärteroten.

Är jag besviken? Svar: Ja! Kan jag ändra mig? Svar: Absolut nej! Har jag tappat modet? Svar: Förvånansvärt inte! Nya hus och nya tag. Maken och jag konstaterade i bilen på väg hem att vårt eget hus känns som ett lyxhus med inte i närheten av de lån som vi skulle behöva ta för att flytta in i ett renoveringsobjekt. Makes no sense….Så kvällens middagstema kommer säkerligen att vara om vi verkligen ska söka andra hus eller bättra på vårt nuvarande med plåttak (makens prio 1), pool och nytt trädäck (rektorskans och Gabriels prio 1), friggebod och ny massageduschkabin (TB:s prio 1) samt ny Ilvespis, nytt amerikanskt kyl/frysskåp (har hittat importör nämligen) och ny tvättmaskin/tumlare även dessa av amerikansk modell (allas prio). Kanske är det det vi ska göra istället. Och så en scooter till TB….

Vå får väl se….Regn i den blekingska skärgården ikväll och både TB och maken befinner sig utomhus – fotboll och golf. Vi andra två tänker nu ta soffgos och invänta lite kvällsmat. Imorgon är det minsann fredag och helgen knackar på dörren. Tusen saker att färda på jobbet och hur det ska hinnas med det vete gudarna. Men jag tar ett djupt andetag och hoppas på det bästa. På återhörande kära ni….Kram Mia