Förra tisdagen försvann ju i vårdsnurren med liten Gabriels onda höft. Tack och lov är han nu som vanligt, något stel bara men utan smärtor. Medicinering avslutas förhoppningsvis ikväll – Coxcit (höftledsinflammation)är inget att leka med har vi fått lära oss, men tack och lov finns det ingen koppling till reumatism. Så förra tisdagens hemlis gick bort. Som jag längtat efter att avsluta ännu en liten egenhet så here it comes. Känner du för att leka med mig så är det fritt fram för dig att göra dina avslöjanden i kommentarsfältet. Vågar du????
Maos lilla röda har väl de flesta hört talas om, men inte alla vet att det också existerar en Mias lilla röda. Den lilla röda regelboken, som förvisso inte alls är så liten längre. Som har en tendens att fyllas på med jämna mellanrum. Som innehåller den ena sanningen efter den andra. Som genom åren har kommit att bli mitt rättesnöre, min livlina, min samarbetspartner. För det som jag inte har bestämt i Mias lilla röda, det är liksom knappt värt att ödsla tid på.
Jag är en fyrkantig människa. En människa som mår bra av att luta sig mot lagar, regler och begränsningar. En människa som har behov av att placera in sig själv i någon form av sammanhang och veta vad som gäller. Jag gillar planeringar och upplägg – att eliminera slumpar. Jag är verkligen inte äventyrlig av mig. Det här med egenuppsatta regler startade tidigt i mitt – nästa så långt tillbaka jag kan minnas utan att det är återberättat för mig.
Min allra första regel, som jag minns då, handlade om att inte få trampa på A på brunnslock. Inte alla vet att A det står ju inte för avlopp. Det står ju för avbruten kärlek. Och gu hjälpe, vem vill vara med om det. Men man kunde bli botad. Om någon inom 10 steg dunkade en 3 gånger mitt i ryggen. När det inte fanns någon nära slog jag till med en ny regel – nämligen dunka dig själv i ryggen. Övriga hits bland mina regler har genom åren handlat om i vilken ordning man måste göra vad, hur ofta jag får träna, vad jag ska äta och dricka. Med mera, med mera, med mera….
Det som dock började i ett sätt att hantera min omvärld, har med åren mer tenderat att bli en begränsning för mig. Jag sätter hela tiden upp nya märkliga regler för mig själv – eller vad sägs om: Du får inte sätta dig vid datorn eller tv:n för kvällen för huset är precis tipp topp, allt undanplockat, diskat och städat. På söndagen måste all tvätt (jag menar varje liten tygtrasa) vara tvättad och borta från tvättsäckarna. Kylskåpet måste innehålla ett visst antal liter mjölk, juice och youghurt samt andra vardagliga atiraljer. Måste städa på söndagar mellan 7 och 9 ……ja, listan kan göras lång mina vänner.
Fullständigt absurt….instämmer. Men det är lätt att fastna i invanda, trygga mönster – i en slags comfortzon. När jag i höstas nockades av min käkledsinflammation bestämde jag mig för att börja vända på mina stenar. Sedan dess är det många saker i min tillvaro som har ändrat skepnad – en del mer skrämmande än andra – men så befriad jag känner mig. Under min Floridaresa tedde sig min regelbok för första gången i mitt liv som något helt annat än den snuttetrasa den förut varit. För första gången dök den upp som en black om foten. Som en fånig kvarleva. Som en av alla de saker som varit orsaken till att jag nästan har stressat käken av mig. Men förmodligen har den inte alls varit till ondo hela vägen. Förmodligen har den hjälpt mig att både kategorisera, organisera och hantera min värld. Förmodligen har den fått mig att växa som människa, fyllt på mitt trygghetsbehov och gett mig mod, kraft och vilja nog att ge mig ut i självständigheten.
Så ännu har jag inte gjort upp fullständigt med Mias lilla Röda. Jag är inte beredd att släppa taget fullt ut och kanske kommer jag aldrig att bli det. Men jag tar små steg. Ifrågasätter mina tidigare rättesnören, utmanan mina tankemönster och vågar….Vågar känna mig lite fri och modig….Och det mina vänner, det är inte illa för denna rektorskan. Inte illa alls….
Underbart solsken i den blekingska happyvardagen idag. Vi har kämpat på med de nya kursplanerna under dagen och för flera av ämnesgrupperna har det gått som på räls. TB har börjat städa ur båten och maken han har haft möte om miljöhus samt kolla bygget. Gabriel har varit på dagis och vi gick hem lite tidigare idag. Imorgon är sista studiedagen och sen tar vi långhelg. Snälla, snälla, snälla låt vädret hänga i…. Kram Mia
