Quid pro quo – Lilla Regelboken!

Förra tisdagen försvann ju i vårdsnurren med liten Gabriels onda höft. Tack och lov är han nu som vanligt, något stel bara men utan smärtor. Medicinering avslutas förhoppningsvis ikväll – Coxcit (höftledsinflammation)är inget att leka med har vi fått lära oss, men tack och lov finns det ingen koppling till reumatism. Så förra tisdagens hemlis gick bort. Som jag längtat efter att avsluta ännu en liten egenhet så here it comes. Känner du för att leka med mig så är det fritt fram för dig att göra dina avslöjanden i kommentarsfältet. Vågar du????

Maos lilla röda har väl de flesta hört talas om, men inte alla vet att det också existerar en Mias lilla röda. Den lilla röda regelboken, som förvisso inte alls är så liten längre. Som har en tendens att fyllas på med jämna mellanrum. Som innehåller den ena sanningen efter den andra. Som genom åren har kommit att bli mitt rättesnöre, min livlina, min samarbetspartner. För det som jag inte har bestämt i Mias lilla röda, det är liksom knappt värt att ödsla tid på.

Jag är en fyrkantig människa. En människa som mår bra av att luta sig mot lagar, regler och begränsningar. En människa som har behov av att placera in sig själv i någon form av sammanhang och veta vad som gäller. Jag gillar planeringar och upplägg – att eliminera slumpar. Jag är verkligen inte äventyrlig av mig. Det här med egenuppsatta regler startade tidigt i mitt – nästa så långt tillbaka jag kan minnas utan att det är återberättat för mig.

Min allra första regel, som jag minns då, handlade om att inte få trampa på A på brunnslock. Inte alla vet att A det står ju inte för avlopp. Det står ju för avbruten kärlek. Och gu hjälpe, vem vill vara med om det. Men man kunde bli botad. Om någon inom 10 steg dunkade en 3 gånger mitt i ryggen. När det inte fanns någon nära slog jag till med en ny regel – nämligen dunka dig själv i ryggen. Övriga hits bland mina regler har genom åren handlat om i vilken ordning man måste göra vad, hur ofta jag får träna, vad jag ska äta och dricka. Med mera, med mera, med mera….

Det som dock började i ett sätt att hantera min omvärld, har med åren mer tenderat att bli en begränsning för mig. Jag sätter hela tiden upp nya märkliga regler för mig själv – eller vad sägs om: Du får inte sätta dig vid datorn eller tv:n för kvällen för huset är precis tipp topp, allt undanplockat, diskat och städat. På söndagen måste all tvätt (jag menar varje liten tygtrasa) vara tvättad och borta från tvättsäckarna. Kylskåpet måste innehålla ett visst antal liter mjölk, juice och youghurt samt andra vardagliga atiraljer. Måste städa på söndagar mellan 7 och 9 ……ja, listan kan göras lång mina vänner.

Fullständigt absurt….instämmer. Men det är lätt att fastna i invanda, trygga mönster – i en slags comfortzon. När jag i höstas nockades av min käkledsinflammation bestämde jag mig för att börja vända på mina stenar. Sedan dess är det många saker i min tillvaro som har ändrat skepnad – en del mer skrämmande än andra – men så befriad jag känner mig. Under min Floridaresa tedde sig min regelbok för första gången i mitt liv som något helt annat än den snuttetrasa den förut varit. För första gången dök den upp som en black om foten. Som en fånig kvarleva. Som en av alla de saker som varit orsaken till att jag nästan har stressat käken av mig. Men förmodligen har den inte alls varit till ondo hela vägen. Förmodligen har den hjälpt mig att både kategorisera, organisera och hantera min värld. Förmodligen har den fått mig att växa som människa, fyllt på mitt trygghetsbehov och gett mig mod, kraft och vilja nog att ge mig ut i självständigheten.

Så ännu har jag inte gjort upp fullständigt med Mias lilla Röda. Jag är inte beredd att släppa taget fullt ut och kanske kommer jag aldrig att bli det. Men jag tar små steg. Ifrågasätter mina tidigare rättesnören, utmanan mina tankemönster och vågar….Vågar känna mig lite fri och modig….Och det mina vänner, det är inte illa för denna rektorskan. Inte illa alls….

Underbart solsken i den blekingska happyvardagen idag. Vi har kämpat på med de nya kursplanerna under dagen och för flera av ämnesgrupperna har det gått som på räls. TB har börjat städa ur båten och maken han har haft möte om miljöhus samt kolla bygget. Gabriel har varit på dagis och vi gick hem lite tidigare idag. Imorgon är sista studiedagen och sen tar vi långhelg. Snälla, snälla, snälla låt vädret hänga i…. Kram Mia

”Så de sär, så de sär….”

…har jag för mig att min mormor gärna sa. Precis som en replik i nÃ¥gon gammal film, vilken jag tyvärr inte minns namnet pÃ¥ just nu. SÃ¥ är det för mig ibland…kan erinnra mig fragment av minnen men inte lyckas placera dem rätt fullt ut. NÃ¥väl, det var ju inte det jag skulle skriva om ändÃ¥ sÃ¥….Jag släpper den pucken rakt av.

Denna helg har mina tre favoritpojkar (den fjärde, dvs Le dog, har varit pÃ¥ hundpensionatet därav bara tre. Dessutom har han inte sÃ¥ bra sprÃ¥k sÃ¥ det kanske varken gjorde till eller ifrÃ¥n egentligen) gjort sitt för att förgylla tillvaron samt kittla skrattmusklerna pÃ¥ denna rektorskan. Jag tror dock inte att de hade det som baktanke dÃ¥ de öppnade munnen och lät vad som helst (hrm…) slippa ut. Eller vad sägs om följande:

1. Efter gräsklipp och allmänt fix och don i trädgÃ¥rden fick Gabriel sätta upp det nyinköpta krocketspelet i trädgÃ¥rden. Det där hade han dock ingen aning om hur man skulle spela och hur väl TB än försökte förklara gällande regler för honom sÃ¥ blev det liksom inte riktigt bra. Bäst var det är hör jag: Satan! (Ups…inget bra ord att använda. Kan dock ha sluppit ur flera av familjemedlemmar vid olika mer eller mindre traumatiska tillfällen i vÃ¥r happyvardag.) TB tillrättarvisar lillebror men det hörs straxt igen: Satan! Jag fÃ¥r ju inte upp den! SÃ¥ pass! Jag fÃ¥r bita mig pÃ¥ insidan av kinden och lugnt pÃ¥tala vikten av att inte krydda sitt sprÃ¥k och att dessa ord endast bör sägas pÃ¥ toaletten. (Vilket i sin tur har fÃ¥tt till följd att han nu bara vill leka toalettdatten.) Vidare försöker jag mig pÃ¥ en förklaring av krocketspelet, men Gabriel hävdar envist att man skall fullsvinga och fÃ¥ upp bollen i luften. Det slutar med att klubbhuvudet, vilket är pÃ¥skruvat, far som en projektil genom trädgÃ¥rden och han ger upp.

2. När lördagens CL-finalmiddag intages utbrister TB med eftertryck: Gu, vad jag är nöjd alltså! Jag tänker genast att han har terminen, det stundande lovet och sin arbetsinsats i åtanke, men icke. Följdkommentarer är nämligen: Äntligen gynnas vi som inte äter grönsaker. Ok, how come? säger jag. Ja, jag kommer ju iallafall inte att få e-hec och en massa blodiga diarreér, svarar han helt förnöjt. Kul samtalsämne vid matbordet, då dessutom en sallad står på bordet. Jättenice! Men så typiskt TB

3. Och sÃ¥ maken dÃ¥….kanske inte helt genomtänkt av honom men ändÃ¥….Jag stÃ¥r och mÃ¥lar mig och Gabriel undrar vad jag sysslar med. MÃ¥lar ögonen (kanske ingen bra formulering men vad tusan…) sÃ¥ att jag ska se lite snyggare ut. Gabriel nickar och hummar förstÃ¥ndigt medan maken säger: Ja du vet…en del har ju inte fattat att det är precis tvärtom när man kletar pÃ¥ färg och annat. Jaha, hoppsan. Där satt den jag…Charmigt värre….Kanske menade han inte alls sin älskade fru men ja….Vi förenades inte i den efterföljande skrattsalvan om jag säger sÃ¥.

Själv säger jag ju aldrig fel saker vid fel tillfällen, sÃ¥ jag behöver ju inte oroa mig…Hehehe…

MÃ¥ndagkväll och idag har vi haft sol och lite värme pÃ¥ besök. Vi har kört vÃ¥r första studiedag och den kändes jättebra. Ett sÃ¥nt engagemang av personalen och sÃ¥dant go för att ta itu med ny läroplan mm. TB har slappat pÃ¥ hemmaplan och maken har haft koll pÃ¥ köksbygget. Gabriel har varit pÃ¥ dagis och de har haft avslutning genom att gÃ¥ till Barnens Lekland. Vilken underbar förskola! Att bara göra en sÃ¥dan sak för barnen (och deras föräldrar), utan att vi behövde betala en krona. Enbart skicka med glasspeng….TvÃ¥ jobbedagar kvar och sedan ledighet igen. Imorgon blir det äntligen en ny hemlis. Häng pÃ¥……Kram Mia

Ett helgbokslut i maj

Bokslut är fint – allra helst då det är näst intill obefintligt med siffrori det. Vi är nämligen inte alls på speaking terms, om man säger så. Men ett bokslut utan siffror skulle ju egentligen kunnat kallas något helt annat. Saken är dock denna att jag är lite imponerad av den ekonomiska världen – förmodligen eftersom den är totalt ouppnåerlig för denna rektorskan. Så bokslut var det sa Bull….

En underbart effektiv helg utan någon stress är snart till ända. Vi har fått massvis gjort, utan att ha haft nästan någonting planerat. Kanske är det just det som är hemligheten….att göra saker då andan faller på, istället för att ha en fulltecknad ”to-do-lista” för helgen. Ska försöka komma ihåg det nu. Så på nedanstående punkter ser det ut som följer:

Sömn: Gabriel sover rätt bra nu om nätterna, vilket är ett likhetstecken till att så gör även mami. Vaknar  väldigt tidigt, eftersom jag är van att sova effektivt. Idag tog jag dock sovmorgon. Och en rejäl sådan också. Så går det då man förlustar sig till CL-finalen och sedan skall köra gästerna hem. Mysigt var det i vilket fall.

Mat: Maken kör ju som bekant kroppsanpassning och en egenkomponerad variant av GI/LCHF/LCLF. Hur eller hur…den aggressiva formen funkar inte för mig, men jag har hittat min egen metod med mycket grönt, kyckling, fisk och skaldjur. Det där skulle jag kunna leva på resten av livet. Floridafrukosten har följt med hem och det är jag nog mest stolt över att få till. Och en hemlis….bortsett från två lakritskolor från BästisMaria så har jag inte ätit godis eller druckit läsk sen den 28 mars. Jag vet, chockerande eller hur? Maken tappar i vikt själv vet jag inte…har inte vägt mig på två år så jag har inga planer på att göra det nu heller. Men jag mår bra! Viktigast!

FYSS: har ju inte jag då, men maken. Han gymmar nu för fullt och ryggen börjar återhämta sig rejält. Helt återställd/bra blir han nog aldrig men han kan ju jobba och ha ett fungerande liv nu och det är fint. FYSS för mig är mest långpromenader med le dog men det funkar. Springer gör jag då och då och det går allt lättare. Mina älskade ”Five Fingers” har förändrat min träning. Så är det bara. Full tillförsikt inför en kommande sommar med större möjligheter till att röra än mer på sig. Me like!

Allmäntillstånd: Hela familjen är förkyld, men det verkar ju halva Sverige vara så vi känner oss inte ensamma. TB är i god fysisk form och har haft spelledigt i helgen. Nästa helg är det match på Gotland (hrm helhelgsutflykt). Gabriel börjar bli återställd. Vi har trappat ner medicinering och han rör sig ganska obehindrat. Själv mår jag prima. Vi har en lugn och harmonisk happyvardag – det är ju mitt stora mål här i livet så…

Jobb: Åh, jag älskar mitt jobb. Och nu har jag maken där varje dag också och det känns lyxigt. The best Le Chef….mumma kommer det att bli. Svettpärlan blev också 1 av 9 prickfria skolor i hela Sverige (av Skolinspektionens rapport att döma). 5 av 9 låg i Nacka kommun och vi var alltså 1 av 4 utanför denna fantastiska skolkommun. Det här är stort för oss och jag får nästan ståpäls när jag tänker på det. Nu tar vi nya kliv in i ett nytt styrsystem med nya styrdokument. Och med vilken kraft och vind i seglet vi gör detta…..oj, oj, oj…Stoltaste rektorskan ever!

Morsdag: Inte aktuellt. Jag vill vara hyllad av min familj varje dag året runt. Happyvardag…Så här firas det de nada didelido zip…

Floridalängtan: Ja, den är fortfarande mycket stor. Gabriel säger varje dag att han vill flytta dit. Själv känner jag nästan lika starkt. Jag saknar värmen, solen, baden. Maten, drycken, tiden och luften. Måste nog överväga en ny semester så småningom…..Grrr jag som sa att det var sista gången.

Socialisation: På en mycket lagom nivå. En liten killbjudning här igårkväll inför CL-finalen och snart laddar vi för sommarfest med personalen. Förhoppningsvis är det bara startskottet inför sommarens härliga tillfällen.I fredags hade vi mysig eftermiddag med fina Helle och godingarna Neo och Nelly…se bara här:

Bloggen: Åh, jag älskar att blogga. Och att läsa hos mina dagliga topplistebloggar. Och så älskar jag förstås alla goa bloggisar som skriver så snälla saker till mig. Vilken enorm källa till inspiration och påfyllnad. Tack för att ni finns här för denna halvknasiga rektorska.

Nu är det dags att fira söndag kväll. Huset är nystädat, så även de två bilarna. Vi har kyckling på grillen och lite left overs på bordet. Efter maten blir det ett familjemästerskap i krocket innan kropparna skall tvagas, naglar klippas och sängar nybäddas. Kanske en stund i soffan innan vi laddar för studiedag imorgon. TB är ledig och Gabriel ska på utflykt med förskolan. Nice!

See you around soon….Kram Mia

Indirekt Morsdagspresent….

…..skulle man eventuellt kunna kalla det. Härlig lördag här i Happyvardag. Förvisso inget toppväder, men så här framåt eftermiddagen har åtminstone solen orkat titta fram i alla fall.Vaknade tidigt, knappast förvånande då jag somnade som en stock innan Gabriel igårkväll, och hade bestämt mig för att unna mig en lång, lat morgon i sängen. Bläddrandes i sparade tidningar och magasin. Liggandes filosoferandes. Lugnt och tyst och tänk….precis så blev det också.

Vid 8 kunde jag inte hålla mig längre. Smög upp och tog itu med lite skoljobb – vabdagar har ju gärna den effekten på en. Alltså att man har en del saker man så gärna skulle vilja hinna med. Lade sista handen vid manus till studiedagarna nästa vecka, placerade allt i rätt ordning och påbörjade sedan arbetet med våra kvalitetsredovisningar. Pojkarna sussade fortfarande sött då jag började rodda för långfrulle, men som på beställning kom de uppramlandes en efter en. Väntan på glassbilen var bitvis ganska tärande på Gabriel med straxt innan lunch dök den upp. LYCKA!!!!! Äntligen har vi Bakúganglass igen. Och Turkisk Peppar till papi. TB och jag håller oss till Ben&Jerry.

Med handlingslistan i högsta hugg for vi sedan till Maxi och Granngården. Väl hemma igen packades det upp,s kruvades ihop och byttes det om. Därefter intog hela familjen trädgården och solen tittade fram som på beställning. Vi har klippt gräs och kantklippt där så behövdes. Ett krocketspel har satts upp och plattorna har sopats.  Så fint! Och så mysigt med gemensamhetsarbete.Till och med kubbet har fått flytta ut, även om det oftast orsakar lite osämja kring gällande regler. Gabriel och jag har roat oss med diverse spel och skiftande regler…..Maken han roar sig på golfbanan och TB framför Fifa 11.

Just nu piffar jag och kör mis en place inför kvällens finalmiddag (Champions Leauge). Det blir situationsanpassad mat – Grillade nötfärsburgare med grillbacon och PepperJackCheese. En härlig sallad och hemgjorda pommes. Kalla öl till de äldre grabbarna (pappa och polare), vi andra nöjer oss med lightdricka. Fotboll ikväll och det känns mycket lockande med soffhäng. Känner att jag har gjort skäl för det under dagen.

Den indirekta morsdagspresenten då? Jo, maken var ju på Granngården och köpte sig en ny grästrimmer idag så just detta inköp måste nog kategoriseras som den indirekta presenten till rektorskan och den fina trädgården – ja, det är den direkta dito. Nu ska jag hoppa i duschen och fixa lite förrättsbuffé. Hoppas ni får en härlig lördagkväll alla fina bloggisar. Ni vet väl att man har inte mer roligt än man gör sig så….Kram på er! Imorgon blir det bokslut!….Love Mia

Långledigt för vissa utvalda

Kan det vara så att just du är en av de lyckliga? Själv måste jag i detta avseende anse mig som halvlyckligt lottad. Det finns de som har det bättre, men det finns sannerligen en ansenlig mängd människor som har det mycket sämre. Om man är elev på Svettpärlan då är man lyckligt lottad, personal på dito skola halvlyckligt lottad. Undrar du vad jag snackar om? Kan tro det!

Denna vårtermin har innehållit ett sent påsklov och därmed hamnar Kristi himmelsfärdslovet också sent. Där är vi snart. På Svettpärlan brukar jag lägga ut studiedagar i samband med detta lov, så att eleverna får långledigt – något de är i extremt stort behov av. Åh, som de har slitit och nu skall de alla få defilera in i mål. Vecka 22 och måndag vecka 23 är nämligen ledigt för eleverna (vi i personalen har tre studiedagar med Lgr11 att ta itu med, men oj så taggade vi är.) Övriga 4 dagar vecka 23 håller vi temafördjupning – alla elever har valt fördjupninsgtema efter intresse och får specialguidning av specialintresserade pedagoger och externa människor. Denna vecka bjuds det på grupper i fotboll, matlagning, cirkus, golf, experiment, foto, bollsporter (blandat),film, hår och mode, pyssel och knåp samt Wild Kids. Eleverna befinner sig i åldersblandade grupper år F-4 och 5-9. Ett utmärkt sätt att stärka samhörighetskänslan och att få ägna sig åt det man är extra intresserad av eller nyfiken på. Och ett utmärkt sätt att avsluta ett läsår. Jag gillar inte känslan av att man ska köra järnet ända in i kaklet. Jag gillar inte att skiljas för sommaren och för livet (år 9) i ett dödstrött töcken. Sista veckan (v.24) ägnar vi oss åt städning, mys, utflykter, hemlig resa (år 9), spelturnering, betygspicknick (år 8) och fotbollsutmaning elever mot personal. På torsdagen firar vi skolavslutning.

Att bygga skolkultur, samhörighet och gemenskap. Att göra våra elever till precis lika viktiga betydelsebärare av denna skolkultur. Att bjuda eleverna på ett skoläventyr. Det gör man genom att investera tid, energi och kraft. Det gör man genom en medvetenhet, genom riktade aktiviteter genom att inse att våra elever är våra medmänniskor. Medmänniskor som sliter hårt för att utvecklas till demokratiska och samhällsdugliga medborgare. Medmänniskor som har ett långt mycket mer tufft uppdrag än vi hade då vi var i deras ålder. Det gör vi tillsammans. Lär av varandra. Amen!

Själv ska jag hålla studiedagar om den nya läroplanen som skall implementeras och bli vårt nya styrdokument from hösten. Det är verkligen ett hästjobb, men ett mycket roligt och inspirerande sådant. Jag känner mig väl förberedd och efter tre intensiva dagar kan ju även vi ta lov fram till nästkommande tisdag. Det där är lite lyxigt. Men nu håller vi helg. Idag har vi sorterat, rensat och packat ner ett kök, rivit ut detsamma och sprungit skytteltrafik till vår container. Flyttat undan massa saker, servat byggkillar och haft prisutdelning i våra ”Må-bra-veckor”. Maken mfl har grillat hamburgare utomhus till våra elever och vi har repat skolavslutningssånger så att det dånar i skallen. Allt detta toppades med en vattenläcka, kortslutning av vårt larm och ingen ström.

Helg och väldigt lite på programmet. Vi ska få besök av sötaste Helle med Neo och Nelly i eftermiddag/kväll och det ska bli så mysigt. Imorgon skall ny grästrimmer inhandlas och på kvällen blir det grabbgrill (och jag har dispans) till Champions Leaugefinalen. Lite gräsklippning, lite solstol (förhoppningsvis) och kanske en stund med en god bok. TB har spelledigt i helgen och Gabriel måste ju ta det lilla lugna så…

Tills vi hörs igen….Take good care och välkommen tillbaxs hit. Kram Mia

 
 

Längtar fortfarande hit. Jag fryser!

Tilldelad tid och tilldelade resurser….

Häromdagen skrev jag om detta till vår alldeles egnaste femstjärniga Ölandstok här på mama – världens bästa Febe. Hon är precis i faggorna att öppna sin älskade Sjöstuga och har drabbats av värsta bacillusken, vilken har däckat henne. Jag kunde riktigt känna hennes panik av att tvingas ligga pall när man har tusen ting att göra. Denna känsla kan ju drabba oss alla till mans, säskilt när man är verksam i branscher där man alltid kan göra mer. Just därför pläderar jag envist en devis för mina goa medarbetare. En devis som kan hjälpa en att förhålla sig till saker på rätt sätt. Ja, alltså på det som jag tycker är rätt sätt då, måste jag väl tillägga.

”Man måste ta sig an sin tillvaro genom tanken om att tilldelad tid är tillräcklig tid och att tilldelade resurser är tillräckliga resurser.”

Med detta menar jag helt enkelt att man bara kan ställa krav på sig själv utifrån rätt variabler. Man kan bara lösa en uppgift utifrån den tid och de resurser man har haft till sitt förfogande. Det är inte gynnsamt att fundera kring hur bra man skulle ha kunnat göra det om man bara hade haft mer tid eller bättre resurser. I Febes fall handlade det om att den tid hon trott att hon skulle ha till sitt förfogande för att färdigställa inför öppning, samt den ork och energinivå hon trodde hon skulle ha gått in i detta med har ju kraftigt ändrats. Men sjukdom, sängläge och nedsatt ork måste man alltså ställa om sig. Man måste inse att man inte kan arbeta kompensatoriskt och hinna jobba in allt, för det är då man är ute på djupt vatten. Det kan gå an någon enstaka gång, men sedan tär man på sitt personliga kapital och då finns det bara en väg och den är utför. Drastiskt men sant! Jag vet vad jag snackar om.

Det här med tilldelad tid och tillräckliga resurser hanterar jag excellent i mitt yrkesjag. Där tror jag att jag är ett föredöme och att jag inte ställer orimliga krav varken på mig själv eller mina medarbetare. I min personliga sfär är det lite värre. Jag jobbar benhårt på att acceptera och omsätta denna devis även i min vardag. Men visst är jag hårdare mot mig själv i min hemmamiljö. Inte ett dugg klokt, men mycket sant! Här jobbar jag gärna kompensatoriskt och jag ställer upp en hel massa konstiga regler och begränsningar för mig själv. Mer om det en annan gång…kanske redan i Quid pro quo på tisdag.

Torsdag och jobbeveckan börjar lida mot sitt slut. Lång arbetsdag med p-möte på kvällen i måndags, en tisdag som spenderades på sjukhuset och en onsdag samt halv torsdag med vab. Liten Gabriel var igår mycket pigg och var väldigt svår att få till lugn och vila. Smärtstillande har ju en lätt uppiggande effekt – inte minst på en halvspeedad 5-åring. Idag vaknade han dock med smärta igen, så det har varit lite lugnare idag. Han stödjer nu på benet och haltar för att kompensera sin smärta. Vi har lovat honom en stund på dagis imorgon, eftersom fredagen brukar vara en ganska lugn dag. Men ett kompiskalas på lördag och fotbollsträning på söndag går bort och det kriget tänker jag välja att ta då tidpunkten infinner sig.

Idag har TB träning och maken ska spela golf. Gabriel och jag ska förbereda helgrillad Gårdskyckling med ugnsrostade grönsaker. Efter dagens styrkepass på jobbet (flytta möbler runt i huset då ombyggnationen nu har påbörjats) är jag lite mör. Jag hoppas på lite soffhäng med vila ögonen och förhoppningsvis slår det in. Hoppas ni alla har haft en fin torsdag och by the way….BästaTobias på Koneo har tröstat min trötta och lite bångstyriga dator. Windows 9 avinstallerades, ljudkortet uppdaterades och lite annat smått och gott – nu känns den som vanligt igen och jag kan blogga härifrån. Undvik alltså denna uppdatering om du inte vill ha strul med bloggen….

På återhörande…Imorgon är det fredagsmys. Jippie! Kram Mia

 

Rullstolen gjorde tom en smärtad Gabriel glad

 

Totalt hjärnsläpp…..

….eller Nu vet jag varför människor i bilar blir ihjälkörda av tåget. Hu, vilka hemska rubriker egentligen men om sanningen skall fram höll det på att gå riktigt illa för mig igår. Det bör vara allmänt känt att jag inte är någon excellent driver, men jag skulle närmare vilja beskriva detta som just totalt hjärnsläpp. Eller möjligen hur rotat det är inom oss att reagera på signaler, ljus eller ljud.

Jag tänker inte skylla på lille Gabriels sjukdomstillstånd, ty det var varken dramatiskt eller traumatiskt. Det var förvisso smärta och tårar, men mycket lugnt och stilla. Vi skulle alltså förflytta oss mot Barnkliniken och färden gick genom ett bostadsområde med en hastighetsbegränsning av 50 km/h. När jag som bäst skall passera en bevakad järnvägsövergång drar ljud-och ljussignalen igång för att indikera på nedfallande bommar och ett annalkande tåg. Jag befinner mig alltså mitt på spåret, mellan bommarna. Och jag vet ju förnuftsmässigt att bommarna inte faller i 190 knyck precis. Ändå fullkomligen panikagerar jag- säkert som en direkt reaktion på blinkande röda ljus och ett tutande ljud. Och vad gör jag då? Jodå….jag tvärbromsar och får ”sketstopp”. Mitt på spåret!

Mitt sunda förnuft reagerar tack och lov lika snabbt, för snabbt får jag igång bilen och kan köra vidare. Tanken slog mig då jag kröp till kojs på kvällen. Om paniken håller i, får du säkert rätt svårt att starta om bilen och försöker du för länge så är du nog tyvärr fånge mellan bommarna.

Jämför gärna detta med då man hör och ser sirener på Polis, brandkår eller ambulans. Förfäras vi inte ibland av bilar som blir handlingsförlamade, inte kör till kanten eller stannar och släpper fram. Är detta samma sort av reaktion, tro? Är vi så rädda för att göra fel att vi liksom blockerar oss fullständigt? Vad det än var så hemsökte iallafall dessa tankar mig natten. Hu!

Onsdagen har nu snart passerat revy och jag har vabbat. Gabriel har tagit smärtstillande med mycket jämna mellanrum idag, varför han nu vågar både stå och gå. Lite lurigt då man ska vila, men inte vill man att han ska ligga och ha ont. Vi har fått två samtal från Barnkliniken för att kontrollera läget – en otroligt trevlig gest tycker jag. TB har idag haft ”upplagning” på hemkunskapen och maken har varit på byggmöte. Ikväll är de tillsammans med bror/farbror Klas i Kalmar och ser FF möta AIK. Dessförinnan skulle de mumsa pizza på bästa haket ever – nämligen Italia. Lite avis är jag allt. Gabriel och jag ska ha picnick framför tv:n och sedan bara mysa. Kyligt i Blekinge idag, så jag har nästan lust att tända en brasa också. Imorgon ska vi dela vabdag maken och jag.

Se upp för ljud- och ljussignaler och fundera gärna kring hur du själv reagerar. Men dröm inte om det inatt. Den typen av drömmar rekommenderas ej. Kram Mia

10 timmar i vårdsvängen

….är minsann inget man bara skojar bort sådär. Inte heller är det dagens utlovade hemlighet i Quid pro quo. Livet blir sällan som man tänkt sig, varför jag får spara denna godbit till nästa vecka. Håll ut!

Vid hemkomsten efter gårkvällens p-möte möttes jag av en liten Gabriel med smärtor i vänster lår/ljumske. Han somnade dock gott, men hade sedan en tuff natt med smärtor samt paniken över att inte kunna byta sovställning själv. Otaliga gånger har jag lyft honom och lagt till rätta och varje gång har tårarna runnit nerför hans kinder. Ganska tidigt insåg jag att vi naturligtvis måste konsultera sjukvården. Första anhalt blev vår bästaste skolsköterska och tillika moster, för att sedan komplettera med vårdcentralen och en underbar läkare vid namn Helena. Härifrån blev vi remmiterade till Barnkliniken. Dagen har alltså bestått av idel undersökningar, idel väntan, flera Provtagningar samt röntgen. Som tur väl är har vi haft en rullstol till vårt förfogande. Puh! Gabriel har varit så tapper. Inte ett knyst vid provtagningarna, samspelat fint med läkarna och svarat på samma frågor om och om igen. Endast vid röntgen föll tårarna i sprida strömmar då de bände och drog. Diagnos: höftledsinflammation. Ordination: inflammationshämmande, smärtstillande och vila.

Brutal sanning mina vänner…..Sjukvård kan lämna mycket att önska och jag förordar ganska ofta privata alternativ. Men när det gäller barn och när det bränner till – ja, då levererar public sjukvård så det dundrar om det. Idag har vi träffat på riktiga änglar och allt sedan förra sommarens huggormsbett har Gabriels paniska skäck helt lämnat hans kropp och själ.

Nä, 10 timmar i vårdsvängen skojar vi inte bort och nu är vi bra trötta. VAB-dagar står självklart på programmet och vi har både kalas och träning i helgen som måste gå bort. Jag får väl jobba undan på hemmaplan och sedan sno åt mig lite kvällstid att fara in till jobbet. Det är aldrig rätt tidunkt för skador eller sjukdomar så nu gäller det bara att gilla läget.

Hoppas ni andra godingar har en bättre status än vi. Håll tummarna för ett snabbt tillfrisknande på Gabriel, annars kanske mammi får tonade armmuskler på kuppen. Kram från Happyvardag

Alltid fel tidpunkt för en buss!

Det slår mig ibland hur nära orden buss, tidtabell och väntan ligger varandra – både bokstavligt och bildligt talat. Men för Guds skull tro inte att jag har något emot bussar, tvärtom. Jag älskar att åka buss, men det har på senare år blivit allt svårare. Förmodligen har detta med min bostadssituation att göra, ändå är det väl rätt märkligt ändå. Jag menar, allt utvecklas ju i en sagolik takt men …..

Här i Happyvardag väntar vi febrilt på att Blekingetrafiken skall förbarma sig över den blekingska skärgården genom fler bussar alternativt en bro, tunnel eller åtminstone ett övergångsställe. How
come, tänker ni kanske nu och jag ska förklara. Vår närmaste busshållsplats ligger 2 km bort och trafikeras så där en tre ggr/dag. Vilken fest! Nästa ligger 4 km bort, men där måste man korsa E22:an och det är inte så jäkla festligt det heller. All den stund inte då det redan skett dödsolyckor där. Och vi har väntat tålmodigt nu i en sisådär 15 år.

Även i TB:s fotbollslag väntar vi på en buss. Vi har många och långa resor i serien och vad mysigt det skulle varit att killarna hade fått resa tillsammans. För att inte tala om hur enkelt det skulle vara att vara köransvarig (som jag är nu då). Eventuellt har dock inte Blekingetrafiken något med detta att göra. Det är nog snarast en ekonomisk fråga för klubben och den typen av frågor har ju en tendens att bordläggas så….Vi lär kanske vänta en 15 år år här också. Och då mina vänner, då bör även Gabriel ha nått körkortsålder så då struntar jag förmodligen i vilket.

En buss som jag då rakt aldrig har väntat på dök högst oväntat upp i lördags. Jag hade fixat och trixar med massor av to-do saker och hade siktat in mig på en ljuvlig stund iförd bikini på min altan. Fullständigt ofarligt (jag menar för den som ej nått målet för Beach 11) då vi bor rätt ocentralt. Ocentralt är en trevligt ord….många sommarstugor finns det i vårt område och vi bofasta känner varandra väl. Dessutom ligger husen inte tätt och den lilla vägen som trafikerar vårt område påbjuder varken en söndagscruise eller främmande besök. Sagt och gjort, struttar ut lägger mig tillrätta och inväntar friden. Men se den kom inte….Istället kom Carlshamns buss med ett helt lass trädgårdstokigt folk som skulle beskåda grannens alla vackra blommor och fontäner och planteringar och….Och uppenbart mig. Fast om jag ingick i programmet, så hade man glömt att berätta det för mig. Otur! För mig alltså. För min trädgård kan inte mäta sig med grannens – kanske inte m någon annans. Men kanske var det jag som var det exotiska inslaget.

By the way så väntar jag nu också på att bloggen skall fungera. Jag uppdaterade min webläsare till Windows 9 och det borde jag uppenbart låtit bli med. Jag tror jag har skrivit åtminstone 6 inlägg och allt försvinner så fort jag trycker publicera alternativt spara utkast. Grrrrrr..Är inte detta kompatibelt med vår bloggande eller vad? Man tror fasen man drömmer. Så nu knappar jag på Ipaden och det funkar ju fint. Bortsett från att jag inte kan få med bilder men vaddå…..en bild säger ju bara mer än tusen ord så….

Vad tror ni om 15 år på denna väntan också? Nä, snälla Mama….förbarma er över en bloggberoende rekorska. För imorgon är det ju dags för ny hemlis igen…..
See you around! Kram Mia