Självisk + mamma=ok?

Är detta en additionsuppställning som fungerar? En matematisk uträkning som är användbar? En möjlig väg att ta här i livet? Ett ok sätt att ta sig an sin vardag? För om det är så, undrar jag varför så många mammor inte lever så. Då undrar jag varför många män fortsätter ungefär som vanligt då de fått barn, medan många kvinnors värld krymper. Vem har sagt att det måste vara så?Vem har lagt detta ok på våra axlar?  Eller kanske snarare…..varför inbillar vi oss bara att det är vardagen?

Jag är en av alla de som lämnar sin vanliga identitet i samma stund som första barnet poppar ut (ja, eller poppar och poppar men…). Jag är en av dem som bara tar för givet att det förväntas av mig att det är jag som ska ha det yttersta ansvaret och veta samt kunna allt kring barnen. Självklart är jag en av alla dem som så käck säger att jag gillar att vara hemma och ta hand om allt – jag är inte i behov av yttre stimuli nu. Definitivt är jag en av alla dem som inte har något annat liv än hemma och på jobbet. Jag är en av dem som i stort sett alltid tillbringar all tid med mina barn och alltid gör mina egna saker då tillfälle ges (och det vet ni ju alla hur frekvent detta händer…) Inte för att någon har talat om för mig att det ska vara så. Inte alls för att maken kräver det eller ens tycker att det borde vara så. Det där är liksom bara en självvald sanning för mig. Något så naturligt att jag tror att dessa tankar föddes samtidigt som TB såg dagens ljus.

Ändå har jag nog i smyg sneglat på alla de familjen där mammorna tenderar att ha lite egentid och det fungerar. Eventuellt har jag också varit lite avis på detta – i mitt undermedvetna då, men i alla fall. Kanske är det rastlöshet (över att aldrig ha tid för mig själv) som ibland slagit sina klor i mig? Kanske är det längtan efter den jag var förr som gör att jag ibland inte är så harmonisk som jag skulle önska? Kanske är det irritation över att maken tydligen insett detta och inte jag.

Så hittade jag in i mamabloggens ljuvliga familj och hittade varma, härliga kvinnor och mammor som förebilder. Jag tillät mig själv att bli påverkad. Jag började vända på alla ”stenar” i min tillvaro. Jag började bejaka längtan efter att vara ”bara” Mia ibland (inte alltid mamma Mia). Började se möjligheter och vågade mig på att vidga mina vyer. Och så ta mig tusan så kom samma känslor som alltid flygandes över mig. Belamrar mig med dåligt samvete. Får mig att ifrågasätta varför jag vill göra något utanför hemmets väggar. Tynger mig. Gör mig nedstämd. Kanske också lite lättretlig. Och så vips börjar jag begränsa min tillvaro igen.

På något vis blev detta som en slags ond cirkel. Så fånigt egentligen. Men jag kunde helt enkelt inte förstå….Ända tills i förra veckan. Då gick det upp ett mycket stort Liljeholmens för mig. Som vanligt bänkade jag mig framför Biggest Looser och det var eftersnack efter finalen. Kristie som kom trea berättade om hur lätt det hade varit för henne att bli kraftig och inte kunna ta tag i det med fem barn på hemmaplan. Hon berättade om hur fruktansvärt självisk hon hade känt sig nästan hela vistelsen på campen och hur hon kämpade gentemot sitt dåliga samvete – tills hon kom hem och insåg att om mamma tar hand om sig och mår bra. Då mår hela familjen bra!

Pling plong. Varde ljus och hallelulja…..Plötsligt förstod jag mig själv precis. Jag känner mig självisk när jag ska göra egna saker – om det så bara är att åka och handla själv, gå på ett obligatoriskt kvällsmöte eller ta hand om min kropp. Självisk! Jag smakar på ordet. Usch och fy, avsmak och skuld – det är precis så jag känner. Att vara självisk är att vara en mindre bra människa, enligt alla mina principer om livet. Inte konstigt att mitt undermedvetna har fört en hysterisk kamp och kanske till och med ett krig för att få mig att lyfta detta till ytan och faktiskt ta tag i det. Uppenbart har det inte hjälpt att alla andra tycker att jag är värd egentid – att jag är värd att må bra. Uppenbart har jag inte ansett mig själv värd det. Hur mycket maken än tjatat om att jag ska göra saker.

Men det tycker jag nu….Jag tycker nog minsann att det finns olika grader av själviskhet och att det är min skyldighet att se till att ta hand om mig själv också. Om jag mår bra, gör ju andra det också. För visst får man väl rucka på gamla invanda mönster och bryta mot fåniga principer man själv satt upp? Utan att vara en dålig människa. Jag svara själv……ett rungande JA!!!!!

Ett stort tack till er alla och en var som läser och kommenterar hos mig – hos er jag själv läser så gott som dagligen och kommenterar. Ingen nämnd och definitivt ingen glömd. Jag har fått perspektiv! Jag får inspiration. Jag utvecklas. Och jag är otroligt lycklig i min happyvardag. Det finns hopp för mig också! Kram och god måndag!

17 thoughts on “Självisk + mamma=ok?

  1. Du har så rätt så rätt. Så klart! Men ändå. Varför är det så svårt? Jag kämpar också. Dagligen. Med mitt dåliga samvete.

    Trots att jag nu varit föräldraledig i 18 månader och umgåtts med barnen. I stort sett uteslutande på deras villkor. Dag ut och dag in. Ändå. Ändå stressar jag. Så fort jag gör något själv. Även om de är hemma med sin pappa och har det hur bra som helst.

    Men Gud vad det är nyttigt. Att se på sitt eget liv. Försöka göra det objektivt. Som om det vore en utomstående som tittade in. Lärorikt. Då hjälper de att läsa dessa bloggar. Ingen nämnd och ingen glömd 😉 Men du är en av dem. Så att man får nya infallsvinklar.

    Kram!!

  2. Ska läsa hela inlägget så fort barnen somnat. Ville bara titta in och säga hej. Har varit urusel på att kommentera och skriva ett tag nu. Kram

  3. tack Mia!!!

    jag är defenetivt en av dessa mödrar som käckt lämnar barn och hem för att vara samhälls engerad, driva eget, utbildar mej, jobbar hårt och många timmar på att utveckla versamheten som jag är anställd på, dessutom har jag en hobby som kräver en massa engagemang!!!
    vet du vad jag lider mest av, alla som hela tiden tycker att jag försummar är ”småkonstig” som INTE är städ-bull-och-hemma-mamma!!!
    om du visste vad tårar som rullar på dessa kinder för att jag måste försvara mej och mina val!!!!!
    tack snälla du för att du skriver att vi av denna typ av mammor faktiskt oxå funkar och vi funkar faktiskt riktigt bra, om beviset räcker med att visa upp barnen 😉

    kramen bamse stor,Febe!

  4. Tack Giraffemma….det värmer sannerligen och dito…

    Välkommen tillbaka Fiafit…ses snart igen…

    Febe….det är sådana som du jag avundas mest. Och jag är så säker på att du är värsta grymma morsan…

    Kram i lass från Mia

  5. För bara ett kort tag sedan visste jag inte att jag var i behov av din blogg – då hade jag inte läst den än – men nu vet jag bättre. Dina insikter smittar av sig på mig. Får mig att tänka efter. Och det är jag tacksam för.

    Så tack igen. :) Och kram!

  6. Och ett stort tack till dig för dina ständigt så kloka ord! Det är skönt att veta att det finns sådana som du, du är en förebild!
    Kram!

  7. Underbara Du..
    Vad ska jag säga.. blir så glad och rörd över att läsa din insikt.
    Som du vet har jag stora barn, ett barnbarn och ett till på väg trots att jag ”bara” är 42 år.
    Jag har likt dig och många många mammor tampats med det dåliga samvetet.. och när jag lyckades lägga det på hyllan (vilket förvånande nog var när minsta barnet var ca 2 år) så hade jag en fd svärmor som gjorde allt för att trycka ner mig som mamma, enl henne så var det trams att ägna tid åt sig själv, men jag vann den kampen också.
    Jag själv kände ganska snart att jag var en mycket mer närvarande och GLAD mamma.

    Glöm inte att du är vår allas mamabloggares bästa Miapia…
    Kramar om dig Fina

  8. Det dåliga mammasamvetet gör sig ständigt påmint och på något sätt är föräldrarollen en av de sista kvinnorollerna som är fri att kritisera och kommentera.

    Ibland tycker jag det är som att när vi blir mammor tror att vi måste bli superföräldrar som gör allting så mycket bättre än papporna. Varför? Papporna är väl lika mycket föräldrar som vi mammor? Med samma ansvar, rättigheter och skyldigheter. Med samma förmåga att älska och ta hand om sina barn.

    Att ta sig tid för egna intressen är inte att vara självisk – det är sunt förnuft! Även om man är mamma. Det är inte barnen som kräver att vi är ”perfekta” och uppoffrande som föräldrar, det är vi själva. Barnen klarar sig ganska långt på kärlek och uppmuntran och det är jag övertygad om att du ger dina barn i överflöd, oavsett om du tar dig lite ”egentid” då och då.

    Dina barn har en fantastisk mamma, var stolt och glad över det! Kram och heja dig!

  9. Klok som vanligt är du Mia, härligt att komma tillbaka till bloggandet och få ta del av dina knivskarpa inlägg!

    Egentid behövs alltid, för alla – världen över – men vi mammor behöver den lite extra. Det är något alldeles speciellt att vara någons mamma och för att kunna vara den personen man vill vara gentemot sitt/sina barn behövs batterierna laddas om på annat håll.
    Så sant men också så svårt att efterleva ibland.
    Vi behöver påminna varandra!

    Stor kram från mig,
    //Karin

    http://blogg.mama.nu/mammak

  10. Åh tusen tack Anniesmamma. Detsamma med din.

    Mammabloggen, du är verkligen en av mina.

    Ewa, det där värmde denna febersjuka kropp. Åh vad fin du är…

    Tack Karin…så är det precis.

    Kram Mia

  11. Åh sötaste mamman. Tack för dina underbara ord och för att du ville länka till mitt inlägg. Jag känner mig hedrad.

    Kram Mia

  12. Kära Mia, det här är kanske ditt bästa inlägg någonsin. Igenkänningsfaktorn är hög och jag kan inte göra annat än att skriva under på allt.

    Tack för inspirerande inlägg (inte bara detta).

    Kram!

  13. Ååå ett så bra inlägg, bättre än bra!! Är så glad – och har faktiskt redan märkt – denna förändring du genomgår att bättre ta tillvara på Mia. Du är en lika bra mamma för det!! Om inte bättre :-) Bamsekram. Liksom alltid. Rosita

  14. Vad snällt sagt fru A. Tack snälla och du är ju en av dem jag läser dagligen, så ta åt dig.

    Ja, Rosita…du har lärt mig så mycket bara sen i juni. Underbart att få ha ”träffat” på dig. IRL vore ännu bättre…

    Kram Mia

  15. Ett rungade JA på det Mia – visst är det så att om vi tar hand om oss själva så sprider vi så mycket mer positiv energi till vår omgivning och självklart mår familjen bättre om mamma mår bättre också.
    Är det någon som är värd att ta sig lite mer egentid så är det du. Du ska veta att jag håller dig och dina klokheter mycket högt och ibland när jag behöver lösa något så tänker jag ”undrar hur Mia skulle ha gjort”.
    Nu kommer det inte bli lika ofta som jag läser här men ibland kommer det helt klart att bli. Redan efter någon dag utan bloggandet måste jag erkänna att det känns riktigt bra att jag tog det beslutet nu.
    ps ska träffa Rosita om ca två veckor, ska bli jätteroligt.

    Stor kram till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *