Gabriel har blivit ”liten” igen.

Åh hjälp mig någon som vet….Det var så länge sedan TB var i denna ålder och jag kan inte direkt minnas om han genomgick denna fas men…Just nu famlar vi i blindo med vår lille charmknutte i familjen. Vår Gabriel som snart ska fylla 5 och som har blivit så stor och redig och…Och fylld av mammalängtan hela tiden 24 7.

Det har kommit smygande. Lite då och då tendenser som vi har märkt. Svårare och svårare att släppa mammi och ett ständigt kontrollerande att mammi är kvar genom att ropa efter henne i tid och otid. Efter att ha varit sjuk en vecka brakade det loss ordentligt och nu gråter han och gnider sig i ögonen till och med då jag ska gå ut med hunden. Till saken hör att denna mammin nästan aldrig lämnar bort sin lille goding mer än till dagis då måndag till fredag. Jag har nästan aldrig några kvällsaktiviteter inplanerade och Gabriel får följa med på allt som går.

När det var dags för kalaset igår så började han redan innan med att fråga om jag skulle stanna. Nej, svarade jag men jag är i närheten på möte. Väl framme klädde han av sig och jag gick med in – han håller mig stenhårt i handen. När jag sen ska gå hämtar han sina egna skor och ytterkläder. Men då fick denna mammin nog. Jag bad kalasbarnets mamma Anna att ta med Gabriel och vinka i fönstret och ignorera att han grät. Självklart fick de mitt nummer om han skulle visa sig vara otröstlig. Han gned sig i ögonen, kramade sin älskade ”jajja” och tårarna rann nerför kinderna. Men jag åkte…..hjärtklappning men jag vill ju inte att detta ska bli en bugg eller begränsning för honom. Gabriel klarade kalaset galant och hade blivit glad en sådär 2 minuter efter det att jag åkt.

Vid lämning på dagis idag började samma visa. När kommer du? Jag kommer att sakna dig? Och så tårar, jajja och gnid i ögonen. Och så vips….1 minut senare hade han varit igång med sång och dans. Vad tusan är det som händer? Jag vill ju inte att det ska bli en slags självuppfyllande profetia att han måste vara ledsen då jag går, men inte vill jag bagatellisera hans värld heller. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta – avfärda, dutta eller bagatellisera? Det är frågan?

Fröknarna på dagis påtalar att han är lite känslig och tar illa vid sig nuförtiden. De menar också att han gärna tar parti för den svagare länken i en konflikt och försöker vara medlare eller ja, snarare tillrättavisare kanske…..Häromdagen sa han till sin bästisMickaela……”Så kan du ju inte säga till Natali förstår du väl. Hon blir ju sårad och då gör det ont här….och så pekade han på mage och hjärta. Alltid så omtänksam. Och alltid så osäker utan mammi vid sin sida just nu.

Ja, kära lille Gabriel – för mig är detta svårt att hantera. Tips på hur jag ska göra och tänka emottages tacksamt……Big hug to you all from Mia

11 thoughts on “Gabriel har blivit ”liten” igen.

  1. Bästaste Mia..
    Förstår att det känns jobbigt, hjärtekrossande och förvirrande.
    Men du.. du gör helt rätt..genom att inte göra någon stor grej av det.

    Han går igenom den däringa perioden just nu.. perioden om rädsla för att bli lämnad..känslan av att Mamma är total.
    Mina barn har också gått igenom den.. ca året innan döden pratet kommit, du vet det där pratet om vad som händer när man dör, vart hamnar man då..är man ensam när man är död och jag vill inte att du mamma ska dö osv..

    Lovar dig det är snart över igen :)
    Du är ju den bästaste Mian.. och du känner ju din son allra bäst, därav vet du ju bäst hur det ska vara.
    Fast det kan vara skönt att höra att fler har eller haft det så :)

    kramar i lass till dig

  2. Men fina lilla killen.
    FörstÃ¥r att det mÃ¥ste vara en tuff period när det gÃ¥r tillbaka till den där ”rädd för att bli lämnad känslan”. Vet att min systers barn som är lika gammal har en sÃ¥dan period nu ocksÃ¥. VÃ¥gar inte ge nÃ¥gra rÃ¥d i den här frÃ¥gan, tycker dock att det lÃ¥ter klokt som du gör att han ibland tvingas övervinna rädslan och känna att han faktiskt kan klara sig själv. Tror du är den som vet vad som gör honom bäst i längden.
    Lycka till!

  3. Min bästaste Mia!

    Lille Gabriel älskar verkligen sin mami<3 Tur att det snart är dags för semester. Jag är helt säker på att du gör helt rätt som inte gör någon stor affär av det. Låt honom kramas och vara så mycket med dig som han vill……….jobbigt men jag lovar det kommer att gå över.
    Kramar till dig min bästis.

    Mina allra största kramar i ett stort lass

    BästisM

  4. vet precis hur du har det…
    min nu nästan 18-åriga Anton var exakt sådan fast hela ”förskoletiden” grät o grät o grät………..huuuaaa mej….jag började med att gå igenom, ha ett riktigt info möte varje dag vid frukost, vid 5-års ålder med honom ingånde hur min dag såg ut klockslag m.m…………..han lugnade ner sej med tiden alla adjö gjordes korrekt puss o kram gråten blev mindre hjärtskärande o han jag har än idag dessa info träffar varje dag,jaaa det är faktiskt sant….han är barnsligt mammig fortfarande 😉

    han skrev en uppsatts i nian om detta hur trygg och gott förhållande vi har hur jag alltid TALAT med honom vad jag gör o står….gode gud vad jag o hans lärare grät när denna uppsatts lästes….

    kramen mycket förstående om,Febe.

  5. Åh stackars liten. Men jag minns!
    Femåringen är en jättekänslig och orolig liten själ. Det
    är helt normalt och jätteviktigt att man bemöter med tålamod och massvis med kärlek.

    Kram/Fina Frun

  6. Det är en rackarns jobbig period, I hade en kort sådan för något år sedan men den gick över rätt snabbt. Massor av kärlek och mys behövs men också, som du gör, visa på att det går alldeles utmärkt att vara utan mamma ibland.

    Jag kommer själv ihåg min separationsångest som jag hade när jag var 5-6 år. Den pågick under en lång period och var grymt jobbig. Känslan av att lämna min mammas famn och få lov att vara ifrån henne under de timmar jag gick på lekis…. Usch.

    Men du, er stundande resa ligger ju alldeles perfekt i tiden. Miljöombyte är aldrig fel om man har en jobbig period i livet.
    Kramar till både dig och Gabriel!
    //Karin

    http://blogg.mama.nu/mammak

  7. Oh vilken fin, underbar, funderande och känslig kille ni har! (med en väldans klok mamma :-) Säkert är rådet du fått, att inte göra så stor affär av det men kramas lite extra, ett väldigt bra tips. Det låter som en besvärlig fas för er båda, men han låter verkligen som en otroligt go liten en!
    Jag har ingen egna rÃ¥d att ge, men jag vet hur det är när det är tvärtom :-). Min Molly struntade helt och hÃ¥llet i mig när hon var fem…aldrig mammig, alltid pÃ¥ jakt efter självständiga äventyr och det var ett HELVETE att fÃ¥ hem henne frÃ¥n kompisar efter lekträffar. Hon ville bara ha roligt, och jag var TRÅKIG i hennes ögon. Och dÃ¥ sörjde jag att hon aldrig var mammig. Men hon sökte självständighet och hade ett behov av att bryta sig loss, nu är hon ”tillbaka” igen och lite mer Ã¥t det mammiga hÃ¥llet. SÃ¥ kan 5Ã¥rsÃ¥ldern ocksÃ¥ vara tydligen :-)

  8. VIsa stor kärlek och omsorg, men var bestämd med att du går är nog det bästa. Precis som du gjorde när det var kalas. DU vet bäst, det är jag säker på och jag tror att han alltid kommer vara lite mammig, precis som Ossian.
    Det är nog en svår ålder, man börjar tänka på döden och tänk om någon jag älskar försvinner för alltid. SÅ då är man ju känslig. Jag var själv jättekänslig i den åldern, svårt att sova och trodde att jag eller mina föräldrar skulle dö varje dag.

    Kram på dig

  9. Tack alla för era fina ord. Om ni bara visste vad de betyder för mig ….

    Man vill ju bara att de ska vara trygga och harmoniska…

    Tänker också att vår resa kommer lägligt. Kanske får han en överdos av mamman då. haha…

    Kram Mia

  10. Dagis?Det är nog första gången jag hör en rektor kalla det dagis…:)Fina lilla kille som saknar sin mamma så mkt, med all rätt förstås
    Idag fick jag ett kuvert innehållande en massa brev från min sons klasskompisar, vissa bad om ursäkt till Anthony att de vart dumm någon gång, vissa skrev hur mkt de saknade honom och att han nu var en stjärna på himlen…herregud vad jag grät….Olidligt…
    Kram

  11. Ja, gumman….vet ju att det heter förskolan, men jag är så bekväm med ordet dagis – för mig klingar det trygghet och harmoni och ombrysamhet. Vet inte varför, men jag tycker förskolan låter så formellt.

    Och vad jag förstår att du måste vara rödgråten nu. Jobbigt, jobbigt men en viktig milstolpe till förstås. Mina varmaste tankar och kramar till dig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *