Trappstegsutveckling á la Gabriel

Det är faktiskt inte alls lätt att ha barn. Mammarollen kräver en stor portion tålamod och ödmjukhet inför livet – för att inte tala om selektivt lyssnande samt förmågan att värja sig. Det sistnämda kanske allra viktigast av allt. Tyckte nämligen att jag kände igen vissa sekvenser från Solsidan igår, där mammagruppens prat om vem som kan vad och när kan göra vem som helst lätt fjollig.

Barn lär sig saker när de är redo – det vi ni att jag förespråkar. Jag har ju till och med proklamerat det i ett tidigare inlägg. Och som förälder är kanske din viktigaste tillgång förmågan till att ”ha is i magen” och vänta ut att ditt barn blir redo. Med TB gjorde jag nog alla kardinalfel man kan göra i jakten på att ha ett ”normalt” barn, vilket tog mig till en enorm stressnivå. När han hade börjat skolan och hakade upp sig vid läsinlärningen – då bestämde jag mig för att sluta bry mig om vad andra kan och intekan.  Jag ville nämligen absolut INTE ha skola hemma – det har jag sett alltför många dåliga exempel av. Så med is i magen inväntade vi att han skulle bli redo och på våren i år 2 lossnade det rejält. Nu kan man inte för allt i världen tro att han hade sådana problem från skolstart.

Med lille Gabriel har jag varit rätt cool – ja, om jag får säga det själv alltså. Jag har ju sett med egna ögon att det funkar att invänta och dessutom är jag ju en ”gammal” mamma. Gabriel har dock varit lite mer svårtämjd än TB – med en egensinnighet som förmodligen kommer att ta honom mycket långt här i livet. Ibland måste man ju få medge att man är nära att misströsta och ibland är man ju dödstrött på att höra sitt eget tjat, gnäll och förmanande – när man upptäcker att man säger ”Nej Gabriel” en sådär tvåtusen gånger/dag ja då är det illa. Men jag har enträget försökt att beskriva önskvärda beteenden, ignorera samt välja mina krig.

Nu på senare tid har vi blivit märkbart förvånade maken och jag. Inte en gång då och då, utan nästan dagligen. Saker verkar bara liksom ha sjunkit in och blivit till ett invant beteende hos Gabriel. Han lyssnar och försöker göra rätt. Han städar med glädje undan efter sig och kommunicerar vad han vill, istället för att bara tjura ihop. Han ber om att få lära sig saker som att svara i telefon. Och bäst av allt – oavsett om vi beskriver ett önskvärt beteende eller om vi tillrättar visar honom – han säger okej då och gör som vi säger. WOW!

Ja, det var väl det där berömda trappsteget som han stått och vägt på länge nu och så vips hittade han balansen. Det är nämligen precis så jag tror att det är – utvecklingen går i trappsteg. Man står stadigt, påbörjar nästa steg, vinglar och tappar ibland balansen och får gå tillbaka. Försöker och försöker tills dess att man är redo och då tar man trappsteget i ett nafs och så står man stadigt igen. Innan det är dags att påbörja nästa steg.

Hur eller hur…..underbart skönt är det iallafall här hemma nu. Gabriel sitter vid köksbordet och målar med vattenfärg. Det är valar fortfarande och så pappersflygplanen som blir färggranna. TB är på grusträning och maken ska krypa till kojs en stund inför nattjobb. Milou ligger på kudden framför brasan och jag sitter här och skriver. En alldeles vanlig måndag här i happyvardagen. Underskatta aldrig lugnet och det vanliga – det finns en enorm trygghetspotential i det. Kram Mia

Milou vill gärna hjälpa till

11 thoughts on “Trappstegsutveckling á la Gabriel

  1. Underbara Mia! Jag beundrar ditt föräldraskap ska jag säga och jag tycker att ditt sätt att resonera kring barns utveckling är klockrent. Det är precis så jag vill vara.

    Kramar till dig.

  2. Jag tror på trappstegsutveckling! Du är cool och klokl! Jag skrattade högt åt Solsidan i söndags angående bebisars utveckling. De var inte kloka 😉

  3. Linda, jag är säker på att du är sådan.

    Fru A – bara kom, men här tryter det också kan jag lova.

    Tack söta Fia, jag skrattade också vilt.

    Mrsb och Mamman tack tack…

    Kram Mia

  4. Absolut….så sant som du skriver;)
    Har en 11-åring som stått o vägt på sin kunskapstrappa hur länge som helst,tills han verbalt helt enkelt kunde uttrycka sej…..
    Han skrev full pott på sina läxförhör helt galet bra utan att gjort en enda hemuppgift….som vi tjatat om hans läxor!!!!!!!
    På sista utv.samt. Klargjorde denna skarpsynta unga man att ” kan ni vara så vänliga o SLUTA TJATA på mej o dessa j****r läxor…..
    Killen är ju galet begåvad och finner nartuligtvis inget värde i att sitta hemma med sådant man redan kan….självklart eller hur;)?!?

    Kramen stor…..

  5. Jag känner verkligen igen mig i Solsidans tillskruvade scener om bebisutveckling. Omgav mig med ett gäng sådana mammor när I var liten. Det var hemskt, jag blev så illa berörd av deras sätt att diskutera sina barn. Usch! Nä, din beskrivning av trappstegsutveckling låter sund och jag tror nog att det är något liknande vi tillämpar här hemma. Eller försöker i alla fall!
    Kram på dig Mia, och ha en fin dag!
    //Karin

    http://blogg.mama.nu/mammak

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *