Trappstegsutveckling á la Gabriel

Det är faktiskt inte alls lätt att ha barn. Mammarollen kräver en stor portion tålamod och ödmjukhet inför livet – för att inte tala om selektivt lyssnande samt förmågan att värja sig. Det sistnämda kanske allra viktigast av allt. Tyckte nämligen att jag kände igen vissa sekvenser från Solsidan igår, där mammagruppens prat om vem som kan vad och när kan göra vem som helst lätt fjollig.

Barn lär sig saker när de är redo – det vi ni att jag förespråkar. Jag har ju till och med proklamerat det i ett tidigare inlägg. Och som förälder är kanske din viktigaste tillgång förmågan till att ”ha is i magen” och vänta ut att ditt barn blir redo. Med TB gjorde jag nog alla kardinalfel man kan göra i jakten på att ha ett ”normalt” barn, vilket tog mig till en enorm stressnivå. När han hade börjat skolan och hakade upp sig vid läsinlärningen – då bestämde jag mig för att sluta bry mig om vad andra kan och intekan.  Jag ville nämligen absolut INTE ha skola hemma – det har jag sett alltför många dåliga exempel av. Så med is i magen inväntade vi att han skulle bli redo och på våren i år 2 lossnade det rejält. Nu kan man inte för allt i världen tro att han hade sådana problem från skolstart.

Med lille Gabriel har jag varit rätt cool – ja, om jag får säga det själv alltså. Jag har ju sett med egna ögon att det funkar att invänta och dessutom är jag ju en ”gammal” mamma. Gabriel har dock varit lite mer svårtämjd än TB – med en egensinnighet som förmodligen kommer att ta honom mycket långt här i livet. Ibland måste man ju få medge att man är nära att misströsta och ibland är man ju dödstrött på att höra sitt eget tjat, gnäll och förmanande – när man upptäcker att man säger ”Nej Gabriel” en sådär tvåtusen gånger/dag ja då är det illa. Men jag har enträget försökt att beskriva önskvärda beteenden, ignorera samt välja mina krig.

Nu på senare tid har vi blivit märkbart förvånade maken och jag. Inte en gång då och då, utan nästan dagligen. Saker verkar bara liksom ha sjunkit in och blivit till ett invant beteende hos Gabriel. Han lyssnar och försöker göra rätt. Han städar med glädje undan efter sig och kommunicerar vad han vill, istället för att bara tjura ihop. Han ber om att få lära sig saker som att svara i telefon. Och bäst av allt – oavsett om vi beskriver ett önskvärt beteende eller om vi tillrättar visar honom – han säger okej då och gör som vi säger. WOW!

Ja, det var väl det där berömda trappsteget som han stått och vägt på länge nu och så vips hittade han balansen. Det är nämligen precis så jag tror att det är – utvecklingen går i trappsteg. Man står stadigt, påbörjar nästa steg, vinglar och tappar ibland balansen och får gå tillbaka. Försöker och försöker tills dess att man är redo och då tar man trappsteget i ett nafs och så står man stadigt igen. Innan det är dags att påbörja nästa steg.

Hur eller hur…..underbart skönt är det iallafall här hemma nu. Gabriel sitter vid köksbordet och målar med vattenfärg. Det är valar fortfarande och så pappersflygplanen som blir färggranna. TB är på grusträning och maken ska krypa till kojs en stund inför nattjobb. Milou ligger på kudden framför brasan och jag sitter här och skriver. En alldeles vanlig måndag här i happyvardagen. Underskatta aldrig lugnet och det vanliga – det finns en enorm trygghetspotential i det. Kram Mia

Milou vill gärna hjälpa till

Tiden läker inga sår!

”Allt vi ännu saknar. Varje dag vi vaknar. Är den tid vi aldrig ska ses.”  Minnesvers från oss 27/2-11

Kalle och maken

Älskade Kalle. 10 år idag – ett ögonblick och sedan en evighet.  Sorg är sådär….Den kan ibland kännas ny och sårig oavsett hur länge man har levt med den. En del förluster går så djupt i en och tiden rör sig alltför långsamt under en livstid för att kunna hela och läka en fullständigt.

Men oftast nuförtiden är sorgen varken vild eller rivande. Sorgen är lågmäld, har alltmer transformerat sig till saknad och blivit till något vi lärt oss att leva med. Vi känner igen känslan – den har blivit som en trogen gammal vän. Vi har lärt oss att acceptera den, hälsar på den och fortsätter. Den skrämmer inte längre slag på oss. Den gör oss varken paralyserade eller hysteriska. Den ger oss varken andnöd eller känslan av att det brinner i våra ögon. Den bara finns där – somliga dagar mer såriga än andra. Somliga dagar mer minnesfyllda än andra. Somliga dagar bara fyllda av ”Jag skulle byta varje morgondag mot en enda av de dar, då vi sjöng och skrattade som barn”. Somliga dagar….

Vi har lärt oss att aldrig mer ta tiden för givet. Tiden som är så värdefull. Tiden som du aldrig ser slutet på, förrän det är försent. Livet blev sig aldrig mer likt. Det innebär förstås inte att livet de sista 10 åren har varit dåligt. Livet blev bara så väldigt annorlunda. Vi har fått lära oss att vänskap och kärlek inte alltid kan levas fullt ut. Inte kan manifestreras. Vi har fått acceptera att människor och känslor tillhör olika faser i livet och att vi på sätt och vis färdas genom livet just genom dessa olika faser. Den stora utmaningen har blivit att våga leva i nuet – att hitta balansen mellan att uppskatta det vi har här och nu och att bejaka att det som fanns före och det som komma skall inte blir mindre betydelsefullt för det. Att göra historiska tillbakablickar och glädjas åt det som var, istället för att sörja att det inte är så längre. Att våga förlita sig på att framtiden bär vackra ting med sig. Att acceptera livets förgänglighet.

Dagen idag är en märkvärdig sak – tänk evighet fram och evighet bak. Idag firar vi en släktning som fyller 18 år samtidigt som vi har minnesstund för en älskad vän som blev kallad tidigare än vi andra. Just så är livet mitt i sorgen och sorgen mitt i livet. Man sätter en fot framför den andra och fortsätter vägen. Man slutar inte fungera. Man försöker minnas på vilka grunder man finns till och vad ens uppdrag är här i livet. Idag blir en salig blandning av firande och minnen, ljus och mörker, sorg och glädje. Vi skrattar och gråter om vartannat. Vet att du är med oss varje steg på färden. Tänder ljus och lyssnar förstås på Ulf Lundell. ”En gång ägde du världen….”

Älskade kära Kalle – du finns inom oss. Så är vi alltid tillsammans. Viskar stilla inåt – Vi lever och älskar för dig också. Det är så oändligt tomt utan dig!

Maken och Kalle - oskiljaktiga!

Nä, tiden läker minsann inga sår. Tiden ger oss dock kraft att leva med våra ärr. På återhörande alla goa vänner. Kram Mia

Sociala medier – hjälp till självhjälp!

Har tänkt det så många gånger och måste nog bara formulera det i text också. Jag har inte alltid varit ett fan av sociala medier – är ju lite av den svårflörtade typen. Men ack så fel jag hade. Det som jag trodde skulle vara en tidstjuv blev istället en slags positiv påfyllnad. Inte minst har det visat sig bli en alldeles utmärkt hjälp till mig. Jag ska väl villigt erkänna att jag lite förmätet innan inte trodde mig behöva någon hjälp, men jag hade visst fel i det avseendet också.

Genom bloggen har jag ”lärt känna” nya människor som jag förmodligen aldrig skulle stött på annars. Genom att bli inbjuden i var och ens värld har mina tankebanor vidgats – att få ta del av andras vardag likväl som fest, tankar och åsikter likväl som irritationsmoment sätter igång både den ena och den andra processen hos en själv. Kanske är det just eftersom vi verkar leva så olika liv som jag känner att jag har blivit påvekad. Jag gillar när det är högt till tak, där olika ställningstagande ventileras och där balansen mellan utmaning och bekräftelse finns ständigt närvarande.  Genom facebook har jag också fått kontakt med många av mina gamla vänner från såväl fotbollsera som pluggtiden. Nu kan man lätt vara nostalgisk och ge av sin nuvarande vardag i lagom dos. Allt detta tillsammans med det som är min vardag med familj och vänner – ja, det har liksom blivit en lyckad kombo. Det känns fulländat på något vis.

Inte för att jag visste att jag saknade något, men då och då kom jag på mig själv med att längta efter mig själv som jag en gång var. Längta efter Mia – inte rektor Mia, ej heller mamma Mia. Bara Mia! Tilläggas bör att jag var verkligen en annan person förut – långt mer disträ, inte alls den drivande typen. Jag var väldigt mycket hänga på gänget. Jag kunde sakna det lite mer sorglösa jaget. Och framförallt saknade jag mig själv som kompis lika mycket som jag saknade mina kompisar från en svunnen tid. Jag lovade ju mig själv att bli bättre på att ”nätverka” – ett löfte helt positivt inspirerad av många utav er mina goa bloggisar.

Just därför skulle jag vilja säga att de sociala medierna verkligen kan vara en hjälp till självhjälp. Man måste ju göra sin egen resa och ibland vet man inte ens att man behöver hjälp – men positiva frön sås i ens huvud när man stiger in i andras vardagsrum. Själv känner jag att jag fick upp ögonen för hur viktigt det är att även jag unnar mig yttre påfyllnad. Inte bara går omkring här som en martyr. Jag har verkligen blivit bättre på att avsätta tid för egen träning, även om det fortfarande lämnar en hel del att önska – ett spinningpass på bortaplan i veckan är ändå en god start. Jag är mer openminded för tjejkompisgrejer – lunch, fika, fest eller bara samtal ifred. Det är inte alls så att jag vill fylla upp min kalender med tusen grejer, men att då och då göra något – det passar väldigt bra in i min happyvardag.

Så från botten av min hjärtat, tack alla ni som inspirerar mig – exempelvis Jenina, Febe, MrsB, Rosita, Marie Smith, Ewa, Fiafit, Giraffen, Mammabloggen, Patrice, MammaK, Feminstmorsan, Curlingmamman, Kristina, Fashionmamman och många fler. Det känns så fint att vara en del av era vardagsrum och när det går bra för denna rektorskan, då kan ni alla klappa er själva på kinden och veta att ni är högst delaktiga.

Lördag kväll coh här är det till att vara bakis och skakis idag. Underbart rolig tjejfest igår och idag har huvudet bankat då kroppen befunnit sig i lodrätt tillstånd. Och eftersom jag ändå hade lite lidande att ta itu med toppade jag det med snabba löpintervaller. Dubbelt lidande kändes helt ok – en del kanske skulle kalla det självdestruktivt, vad vet jag? Nu blir det Batman i sängen med lille Gabriel och ett tu tre kommer jag nog att sova som en stock.

Lördagskramen med ett helt fång ljuvliga vårtulpaner kommer här…..från Mia

Le Chef presents…..Lax-och räkbiff!

Jaha, då var det alltså fredag igen och nästan hela vårt sportlov har lagts till historien. Dags att se framåt mot nästa milstolpe, dvs påsklovet. Hos oss ligger det vecka 16, men vi tjuvstartar redan i mitten på vecka 14 genom att resa mot det stora landet i väst. Le Chef gästspelar idag med en rätt som är signerad denna rektorskan, själv förerdar han nämligen kötträtter.

Lax-och räkbiff med het dressing och grönsakstagliatelle

Laxfile, räkor, rödlök, citronpeppar, cayenne, flingsalt och citrongräs. Grädde, ägg och olja till stekning.

Morötter, zucchini, broccoli, gul paprik, purjolök och rödlök

Gräddfil, chiliblandning (kryddmix)

Skär laxfilén i småbitar alt mosa den grovt med en gaffel. Grovhacka räkorna och blanda ner tillsammans med finhackad rödlök. Blanda runt tillsammans med en nypa salt, cayenne och citronpeppar, samt klippt citrongräs. Vänd ner ett ägg och 1/2 dl grädde och rör ihop till en jämn smet. Gör små biffar/bullar och stek dem på stekplåt ett par minuter på varje sida.

Använd potatisskalaren och dra långa tagliatelles av morötter och zucchini. Skär purjolök och rödlök i ringar, grovhacka en gul paprika samt ansa en broccoli. Allt detta steks i olja i en stekplåt. Lägg upp i en ugnsfast form och varmhåll i ugn (obs låg temperatur).

Blanda gräddfil, en skvätt vitt vin och rejält med chiliflakes från en kryddburk ”Chiliblandning”.

Smakar allra bäst med något svalkande att dricka till – isvatten till vardags eller ett glas vitt/en kall öl till festligare tillfällen. Bon Apétit!

En mycket enkelt rätt som tillreds snabbt – kan också föreberedas i smetväg och skurna grönsaker. Jag gillar ju att maten får lite konturer, dvs att det finns bitar i den. Om man mot all förmodan vill ha slätare smet är det bara att köra smeten med mixerstav. Kan också varieras som en burgare med bröd och andra tillbehör.

Jaha….fredagen närmar sig kväll och då blir det tjejfest här hemma hos mig. Det är gamla fotbollslaget som träffas och vi ska käka soppa och kolla gamla foton. Säkert sjunga och skråla lite, prata gamla minnen, skratta och kanske svinga våra lurviga här i storstugan. Jag har fixat en förrättsbuffé och soppan står på småkok – bordet är dukat, mina foton framplockade och tja….nu är det duschen som gäller. Maken och sönerna far hem till farmor och farfar för fredagsmys. Here we go…God fredag everbody! Kram Mia

Lyckad tandläkarkombo!

Idag var det dagen D – dagen som Gabriel av någon konstig anledning har pratat om sedan i fredags förra veckan. Dagen som skulle kunna tänkas få precis vilken utgång som helst. Dagen som jag har fasat lite för, men förhoppningsvis inte alls visat det utåt.

Kallelse till tandläkaren är förenat med många motstridiga känslor hos mig. Med TB har allt bara fungerat och han har liksom alltid bara inrättat sig och gjort det han har blivit tillsagd om. Gabriel har inte direkt haft just det som kännetecken och efter en riktig fadäs på vårdcentralen då han var knappt 2 har han varit livrädd för allt som kan rymmas inom begreppet vård. Så till den grad skrämd av en fruktansvärd läkare att han inte vågade gå in på ställen med automatiska dörrar. Läkaren som skulle undersöka honom kallade honom diverse tillmälen för att avsluta med till mig: ”Kan du inte få tyst på den förbannade ungjäveln?” En äldre läkare rycker upp dörren sliter tag i Gabriel och ryter åt läkaren och lämnar rummet med Gabriel. Och jag, ja jag var nog bara förstummad.

Samtliga BVC och tandläkarbesök har allt sedan dess blivit lika traumatiska – Gabriel har stått i en hörna och gråtit fram ”Jag är rädd, jag är rädd, jag är rädd”. Vi har gått på lekterapin på sjukhuset och försökt att avdramatisera så gott det går. Samtidigt har vi burit på en stor ängslan att något ska hända honom så att man måste gå till doktor eller tandis, äta medicin etc. I somras brände det ju till och blev big trauma här hemma då lille Gabriel blev huggormsbiten, men på Barnakuten/kliniken fungerade allt klanderfritt. Underbar personal som kan ta hand om barn och där…där tror vi att det vände för Gabriel. Sedan dess har han fixat BVC galant och idag var det alltså tandläkarebesök på agendan.

Förra fredagen började denna mamman förbereda för detta besök. Eller egentligen inte…egentligen började det redan den 18/1 då Gabriel fick följa på TB:s tandläkarbesök och hålla handen. Men i fredags återkopplade jag till detta besök och berättade för Gabriel att det snart skulle vara hans tur. Sedan har vi pratat om detta lite varje dag – pratat om hur det ska gå till, hur mamma vill att han ska göra och framförallt belöningen. Belöningen om allt fungerar bra skulle vara ett lååångt besök på Leksakshuset och att få välja present. Gabriel verkade nappa på idén och har verkligen längtat och räknat ner dagarna.

När tandläkaren Jeanette hämtade oss tog Gabriel självmant i hand och presenterade sig. Sedan satte han sig snyggt i stolen, gapade stort och lät allt ha sin gång. Efter avslutad undersökning sköljde han munnen, valde en dinosauriebild, tackade och tog i hand innan han försvann ut till pusslet i väntrummet. Jag var mäkta stolt och lite förstummad. Vad stor min lille pojke håller på att bli. Så nog är mognad och goda förberedelser en lyckad tandläkarkombo – åtminstone här hos oss!

Och om ni undrar, det blev ett drygt timslångt besök i leksaksaffären och Gabriel valde en batteridriven båt som sprutar vatten, en transformersrobot och en legogubbe. Det innebär också att det blev en ansenlig summa som skulle betalas (dock sponsrad av en stolt mormor), men vad gör man inte. Jag tror inte på straff och den typen av konsekvenser – jag tror benhårt på belöningar och positiv respons istället. Jag vill inte att mina söner ska agera enligt principen: ”Jag måste annars får jag något straff t ex mindre speltid, indragen veckopeng eller utegångsförbud”. Jag vill att de ska välja rätt väg för att det är värt det!  För att du får god feedback, benämns som ett gott exempel eller får en belöning. Belöning behöver inte vara pengar eller saker, Rosita (Globertrottermama) visade i sin adventskalender hur vettigt det är att lägga in andra saker – som kvalitetstid, upplevelser med mor och far och annat som inte ska tas för givet. Det där är precis min melodi. Rosita, du är ett föredöme!

Mognad, förberedelser och att beskriva önskvärda beteenden – ibland toppat med vetskapen om en belöning, ibland att den kommer som en överraskning. Det där tror jag är ett lyckat recept. Funkar fint för oss här i den blekingska happyvardagen.

Imorgon fredag. Le Chef på besök och själv ska jag ha tjejfest på hemmaplan med gamla fotbollslaget. Som jag längtar….Kram Mia

En fot i snö och en i pool!

En helt vanlig sportlovsonsdag här i Blekinge. Vaknade till minus 15 grader och valde att bara kura ihop mig under täcket igen. Nästa gång vi slog upp våra små blå (japp, hela familjen är blåögd) hade klockan precis passerat 9. Va?????Gabriel hade alltså sovit hela natten och dessutom meddelar han mycket stolt att han klarat ännu en natt utan att kissa i blöjan. Tror bestämt han växte flera centimeter mitt framför ögonen på oss.

Efter frukost och morgon(hrm) mys framför tv:n klädde vi oss varmt och gick ut. Möttes av strÃ¥lande sol och en klarblÃ¥ himmel, lite blÃ¥st men framförallt en ljuvlig luft. Promenade med Milou blev till ett sant nöje och i slutet fick jag tom knäppa upp jackan och ta av luvan. Bara det…

Lunch intogs och lite pappersexercis fixades (mammas jobbsaker och Gabriels målningar). Sedan bar det av till badhuset och några timmars ljuvligt plaskande. Nästan folktomt från start och det blev det sedan jag spänt ögonen i några bråkstakar modell 10-åriga pojkar i barnbassängen. Gabriel och jag har hoppat och dykt, tränat flytteknik och både arm- och bentag. Härligt avslappade intog vi sedan bastun och sen gick luften helt ur oss. MC D inhandlades på vägen hem och nu, nu ligger vi här i varsin hörna lagom mosiga och rödögda av allt klor.

Idag blev det bestämt det bästa av tvÃ¥ världar – vacker vinter och en fot i snön kontra semesterförvarning och den andra foten  i poolen. Me like! Nu blir det Biggest Looser pÃ¥ kanal 5 och sedan ett nyinköpt magasin. Kanske bjuds det ocksÃ¥ en härlig kvällsfika med ost och skorpor. En helt vanlig vardag i sportlovsfirande Blekinge. SÃ¥ leasure! Kram pÃ¥ er alla godingar och hÃ¥ll alla tummar och tÃ¥r för imorgon bär det av till tandis med lille Gabriel….Love Mia

Quid pro quo – Boobjob!

Tisdag och hemligheter. Quid pro quo eller This for that. Hannibal Lecter och Clarice. Du får en av mina hemligheter mot en av dina. Antar du utmaningen?

Idag hanterar jag ett känsligt ämne – med en mycket kvinnlig touch. Ganska privat är det också, bortsett från alla som känner att de har rätt att titta, kommentera och ha synpunkter/åsikter. Det handlar förstås om bröst, tuttar, skönhetsoperationer, kvinnligt och hela härligheten. Here we go….

”Det hände sig vid den tiden att den här mamman hade fått barn nummer 2. Med barn nummer ett blev det amning dygnet runt i ett enda virrvarr och jag hade ganska bestämda uppfattningar om hur gång nummer 2 skulle gå till. Hahaha….gick åt skogen direkt. Även liten Gabriel blev rätt tuttfixerad (undra om det börjar redan då hos pojkar/män) och amningen kom att uppta merparten av dygnets alla timmar. Med TB blev det helamning i 11 månader och bara tanken på detta höll på att få mig att gå under. Nåväl….efter 5 månaders hängande vid tuttarna tackade Gabriel helt plötsligt, utan förvarning om jag säger så, för sig och valde helt frankt vällinng på flaska. Underbart, var min första tanke. Aj, aj aj var min andra och tredje och….ända till många tusen. Drabbades av mjölkstockningen från helvetet med 40 graders feber, frossa och mycket smärta i 14 dagar. Samtidigt som jag försökte vara lite glad över att Gabriel tog flaskan, det gjorde nämligen inte TB och hur kul är det att sleva gröt mitt i natten. Jag svara själv….Not! Den där mjölkstinna känslan i tuttsen, den gick dock aldrig riktigt över…..

Till saken hör att jag alltid har varit ganska opropotionerligt byggd – ända sedan man började utveckla den kvinnliga sidan. Till min ganska smala kropp på ,då innan barn, 40 kilo hade jag ändå C -kupa. Jag har aldrig varit speciellt road över killar som stirrat på det (det gör de väl på alla i en viss ålder men…) än mindre på de som gärna ville känna lite. Bläh! Efter TB behöll brösten sin form och storlek men efter barn nummer 2 hände det alltså något. Inte vet jag om det var för det abrupta slutet och mjölkstockningen – kanske stannade mjölken och surnade där inne. Jag har minsann sett hur sura mjölkförpackningar ser ut IRL. Och visst har man hört både en och annan klaga över hur brösten krympte efter amningen…..här har inget hänt på 4 år. Jag har fortfarande DD-kupa och jag är inte nöjd!

Förnuftsmässigt fattar jag att tuttsen är fettdepåer. Men jag har storlek 36 till 38 nertill och DD-kupa upptill – då kan ni nog föreställa er hur jag ser ut i dagens mode. (Och för guds skull försök inte föreställa er hur det ser ut utan kläder).Samtalen om boobjob har varit många här i vår familj. Om jag är rädd för allt vitrockat folk, så är det ingenting jämfört med maken. Han hävdar därför med en åsnas envishet att det bara är att träna och gå ner i vikt, så fixar det sig. Det som jag ställer mig lite frågande till är vilken diet och träningsmetoden som allra mest fokuserar på bröstens storlek, för jag har liksom aldrig läst om någon sådan. Jag ser också en klar risk med att gå ner i vikt på nederkroppen, för hur eller hur kommer jag ju att se lika opropotionerlig ut ändå.

Så igår på spinningen blev det extra tydligt….Vid stående tung backe, som varvas med tramp stående bakom sadeln, tro på fasen men då slog väl framsidan på låren i tuttsen. Och om det inte är det slutgiltiga tecknet på behov av ett boobjob, ja då vete tusan….. Dags att ta till de hårda förhandlingarna med maken…..”

Kram från the- little- DollyParton -not- wannabee!

Det slår då aldrig fel….

…att när lov står på programmet, ja då slår den ena åkomman till efter den andra. Sjukstuga Blekinge med andra ord!

Första lovdagen idag och TB vaknade med feber och en grym hosta. Gabriel är genomförkyld och själv har jag värsta huvudvärken. Vi är väl alla väluppfostrade skolmänniskor, vilka passar på att förlägga sjukdom till lediga dagar för att få ut så mycket som möjligt av skoltiden. Jag kan inte låta bli att le lite åt detta faktum. Tur att vi inte hade något speciellt bokat för sportlovsveckan. Nu blir det till att sova, mysa, kolla tv och film – ha innemys och jag kan lova att ingen är svårflörtat med detta. Ute fnyker det snö, är minus 8 och blåser ordentligt.

Imorgon är det tisdag igen och det bjuds på nya hemligheter i Quid pro quo – Välkommen åter, kära du! Kram Mia

Nostalgiträff med Mirakelkvinnan och hennes familj!

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om denna mirakelkvinna, som långt innan hon fick detta epitet var en tjej utöver det vanliga. En snygg tjej – en populär tjej. Så otroligt otjejig i sin framtoning – brutalt ärlig med ett ganska vasst och ibland ganska manligt språk. Hennes jargong gjorde henne definitivt till alla festligheters mittpunkt. Vi träffades nån gång under 1989 då vi serverade ihop på diverse bröllop och andra festligheter. Från 1993 och framåt var hon och maken arbetskamrater i restaurangbranschen och de kom att stå varandra mycket nära.

Ninni kallas hon. Idag lever hon i sitt drömhus med sambon (Pimmen kallad) och två söner, 7 och 2 år gamla. Den äldste av dem har jag förmånen att ha på skolan och den yngre varianten går på samma dagis som Gabriel. Att det just skulle bli Ninni och Pimmen rådde det förut inget tvivel om – de blev nog ihop någon gång där mellanstadiet blev högstadie och på den vägen var det. Sen hände det som skulle kunnat ändra utgången på denna berättelse helt och hållet. Därmed sagt att det är inte alls en självklarhet att dessa två underbara människor har byggt sitt drömhus och satt två fina söner till världen.

Ninni var på samma restaurangresa (vilken förövrigt maken också skulle åkt med på, men blev sjuk) som Kalle och ni som följt min blogg vet att den slutade i en katastrof. Ninni blev i busskraschen i Köpenhamn i stort sett totaldemolerad (kan man säga så om en människa?). Hon fastnade mellan två säten och slet sönder sitt ansikte och huvud – skalperades och var förstås inte möjlig att identifiera. Som av en händelse hölls en stor konferens på Rigshospitalet i Köpenhamn och många av de mest framstående kirurgerna fanns på plats.  Det räddade livet på vår vän. Kalles liv gick aldrig att rädda – han dog förmodligen omedelbart i kraschen. Om ni frågar mig så förstår jag precis varför det blev just så. Det låter hårt, men den fruktansvärda resa tillbaka till livet som Ninni gjorde….ja, det var nog bara för att det var precis Ninni som hon fixade det. Jag minns ögonblicket då hon efter många kritiska dygn förflyttades hem till Blekinge och vi skulle få hälsa på henne. Jag var så nervös att jag skakade i hissen upp, så osäker på hur jag skulle hantera mina känslor i närhet till liv och död. Och så befriande underbart att krama om henne och det första hon krävde var att maken skulle laga hummersoppa åt henne.

Nästa söndag är det 10 år sedan brusskraschen. Igårkväll hade vi en liten reunion tillsammans. Det blev otaliga nostalgitrippar till resor vi gjort tillsammans, jobbtillställningar, fester och så förstås resan tillbaka till livet. Om dödsångest och hjärtesorg efter en älskad vän. Längtan efter det som förut var det vanliga livet. Jag är grymt imponerad av Ninni och hennes ”nyktra” sätt att ta sig igenom det fasansfulla – för den värsta resan måste man ju göra inom sig själv. Nu sitter de i sitt drömhus, med två godingar till söner och Ninni har utbildat sig inom psyksjukvården. Vi skrattade och grät om vartannat, sjöng och käkade en underbar trerätters. När taxin hade hämtat upp dem vid 00.30 somnade jag med ett leende på läpparna.

Kan inte låta bli att referera till Rositas söndagstema om kvinnor som förverkligat sin dröm. Starka, modiga kvinnor som ibland kanske har fått en kick av att få barn och vågar genomföra det de drömt om. Det där är otroligt inspirerande och Rositas sätt att ge reportage älskar jag. Ninni tillhör ju på sätt och vis den kategorin av kvinnor och samtidigt inte. För en del av mig kan inte låta bli att tänka på alla de kvinnor som ser mammarollen som sin stora dröm här i livet. Låt oss aldrig förringa vikten av att vara en god mor. Låt oss aldrig förledas att tro, tro att man måste förverkliga andra drömmar för att duga som mor. Om alla mödrar (och fäder också förstås) kan genomföra sitt uppdrag som  förälder, utan att stressa livet ur sig med allt annat som måste hinnas, allt som måste uppnås, allt som måste vara som innan man skaffade barn – då skulle vi förmodligen vara ett mer harmoniskt och lyckligt släkte. Låt oss aldrig ta föräldraskapet för givet.

I Ninnis fall skulle det kunnat sluta som med älskade Kalle, med undantaget att hon inte hunnit skaffa en familj. Kalle å sin sida lämnade två söner och en fru i livet. Ninni som innan olyckan inte ville ha barn, är idag gudaglad över att hon fick möjligheten. Låt oss inte glömma att en del aldrig får uppleva det här.

Trevlig Söndag goa bloggisar….Trevlig jobbevecka till alla er som inte har sportlov. Själva tar vi sovmorgon imorgon och sen ska jag på ljuvlig tjejlunch. Kram Mia

TB och Ninni

”Tänk att få vakna….

…tidigt en morgon. Höra en koltrast, sjunga sin sång” Ja om det nu var en koltrast ska jag låta vara osagt (sorry, Jan-Anders Thörngren. Kom inte ihåg alla fågelläten sen artduggan á la 1990).

Lördag morgon här och jag vaknade först till lille Gabriels kvitter vid ca 05.30. Han är precis i faggorna att klara hela natten utan att kissa, men har fortfarande blöja. Svår balansgång där by the way, när man ska sluta med blöja alternativt springa upp och sätta dem på toa på natten. Nu vaknar han när han kissar, klart framsteg tror jag – så även fallet denna natt/morgon. Av med blöjan och sedan somnade han sött om med armarna om halsen på sin älskade mummi. Efter en kvart gled jag ur hans grepp, smög in till maken igen och bara låg där stilla för att se dagen gry. Det är något visst med att vakna först och bara lyssna på tystnaden. Och plötsligt bröts tystnaden av….FÅGELKVITTER! Ja, ni läste rätt. Och nej, jag drack inget sent i natt så att jag yrade på morgonkvisten. Maken vaknade också, så han kan intyga att det verkligen var just fåglar som kvittrade glatt. Och det var precis där och då jag fick en så härlig föraning  om att det kommer att bli en fin dag idag.

Hittilldags måste jag säga att jag hade helt rätt känsla. Lång mysstund i sängen innan huset vaknade och sedan fortsatte vi i soffan. Medan Gabriel ägnade några viktiga morgontimmar åt att botanisera bland alla sina foton och leksaker, städade denna mamman huset. Åh, jag gillar skarpt att städa. Att se och känna rum efter rum transformeras – rent, upplockat och doftandes av liljekonvalj. Det är fint det!

Handling på Citygross, promenad i sol och minus 3 för att samla pinnar (Gabriels favoritsysselsättning utomhus just nu. Och ja, han samlar till ett eget litet majbål skulle jag tro) och sedan mis en place inför kvällen. Vi har bjudit hem härliga goa vänner från förr och ikväll blir vi nog nostaliska skulle jag tro. I huset sprider sig en doft av rödvinssky och thaisoppa, blandat med nybakade chokladfondant och nyutslagna tulpaner. Vi ska njuta Frozen Margarita till fördrink, Thaisoppa med ciabatta till förrätt och en klassisk Oxfilé Provencale till huvudrätt. Därefter blir det en Kaffe Carlsson med chokladfondant, hallon och baileysgrädde. Sugen nån? Recept kommer förmodligen nästa fredag då Le Chef är på återbesök.

Hoppas ni alla får en ljuvlig lördagkväll och Kristina om du läser detta….keep in touch med Melodifestivalen. Jag har aldrig hängt med så fint i p-rummet som efter dina recensioner. På återhörande go vänner…. Kram Mia