Lost and Found 2

Dags för en uppföljare och en sammanfattning i ord och text kring nästa del av livet som Mia. Otroligt roligt med alla goa kommentarer kring förra delen – det betyder så mycket. Det blir liksom roligare att skriva när man får feedback från härliga läsare! Häng med…..

Efter lärarhögskolan blev det lärarjobb hemma några år och även ett husköp. Och så blev jag gravid  med TB, som såg dagens ljus den 10 januari 1996.

En stor bebis (över 4 kg och 54 lång) vid födsel

I augusti 1998 förverkligade jag tillsammans med två kollegor vår livsdröm, nämligen att få starta och driva en alldeles egen skola. Friskolan Svettpärlan! Det blev och är fortfarande en succé. Får man säga så? Jag hoppas innerligt det. Att veta att man gör skillnad för sina elever, det är en god huvudkudde det. Genom Svettpärlans historia har det hänt massa roliga saker. Vi bär sannerligen minnen med oss för livet. Ett av våra allra första år var vi på lägerskola. En lägerskola på en ö ute i vår skärgård, till vilken vi rodde över sundet. Och regnet det öste ned. Rektorskan hade för säkerhetsskull inlett denna turné med att köra i diket så att medföljande elever fick klättra ut genom bagageluckan. Ingen skada, men det där har man ju blivit påmind om några gånger.

Tre trallande jäntor - Irre, rektorskan och Maria

Lagom till milleniumnyårsafton (för övrigt vilket jäkla spektakel inför denna händelse. Jag förstod nog aldrig den vidd en del kände av detta) passade vår bästekompisKalle på att gifta sig med sin Malin. En underbar dag som började med magsjuka hos TB och som sedan framåt natten nådde brudgummen och hans bestman (min make). Oj oj oj…Malin och jag trodde de druckit för mycket, blev jättesura och fortsatte med en egen liten efterfest. 3 dagar senare hade alla 75 gästerna insjuknat – tack tack TB.

Maken och jag

Hösten -99 hade jag påbörjar min rektorsutbildning och denna pågick i nästan 3 år. Underbart utvecklande och rolig tid, men jobbigt att plugga med små barn.

Examensdags - Helen, Lena och jag

Och så for bästisMaria och jag till Samos på en PA-kurs. Jag trotsade på något märkligt sätt min hemlängtan och hade en härlig vecka – tack vare Maria.

Restaurangbesök på en underbar grekisk ö

 Därefter kom den en mycket arbetsam period i mitt liv – en period som allmänt benämns som ”Evy-Palm-eran”. Jag tränade på tok för mycket och åt på tok för lite. Förlorade kontrollen och mådde allt sämre. Men vi vände det och hittade tillbaka till det som kallas ett bra liv.

TB och en mindre storlek av mig

 Så påbörjade jag en ny utbildning för att ta en fil.mag i utbildningsvetenskap och blev klar i november 2004. Härligt! Sommaren därpå ingick jag i en forskagrupp vid högskolan i Malmö och jag såg verkligen fram emot en vid-sidan-om-karriär. I september upptäckte jag att jag var gravid, hoppade av forskningen och for med familjen till Florida. Med en liten Gabriel i magen.

På väg att blir mor och far igen

Ja, resten vet ni ju nästan. Lille Gabriel såg dagens ljus den 2 maj 2006. Två dagar senare föddes Milou, vår fina vovve, och åtta veckor senare kom han hem till oss. Därmed har vi nått nutid och lost and found får anses som avslutat för denna gång. Hoppas ni haft en trevlig resa! Nu ska jag ha soffhäng och ladda inför morgondagens Nobelfest samt p-julfest. Vi hörs snart igen….Kram Mia

Två små bebisar

Lång dags färd mot natt….

Oj oj oj….det märks att det är slutet av terminen nu. Denna rektorskan börjar bli trött och lite vimsig och….Kanske trodde jag inte att det skulle finnas ett liv efter den där tillsynen från Skolverket. Jag märker att jag har lite svårt att ladda om. Och för en gångs skull lyssnar jag på kropp och knopp. Jag samexisterar bara nu!

Idag började dagen i arla morgonstund av en Gabriel som längtade febrilt efter sina bästa dagiskompisar Mickaela, Stella, Vega och David. Mörkt och kallt höll jag på att säga, men egentligen inte alls kallt inomhus då maken eldade som besatt i braskaminen igår. Men lite morgonkallrusigt…. Med vetskapen om att dagen idag inte slutar förrän 19.00 på jobbet (började 8.00) gjorde mig inte raskare precis.

Mörkt och grått idag, precis på minusgrader men med en känsla av att det aldrig dagas. Många ärenden och flera möten och så härliga uppfinningar förstås. Vinkade precis av maken och sönerna utanför skolan när de nu skulle bege sig hemåt. Hem till brasmys och en god middag. Hem till tända stjärnor mot mörka fönster. Hem till lukten av smörade popcorn och annat gott. Avis, åh inte för en sekund!

Nu påbörjas färden mot natten på allvar. Ett tandläkarbesök för att hämta utprovad bettskena och sedan två stycken möten på jobbet – modell mindre kreativa och roliga. Men sådan måste också finnas och förhoppningsvis blir det bättre på lång sikt. När jobbdagen avrundas vankas det hemfärd och kanske har maken fixat till lite mys. Tror bestämt att det är lillördag och då får man väl unna sig något extra?

Imorgon mina vänner kommer del 2 av ”Lost and Found” – nya roliga frisyrer och utstyrslar att skratta åt. Väl mött igen! Kram Mia

Mot solnedgång - Florida 2010

Nobelvecka!

En av årets absolut roligaste veckor är på besök – nämligen Nobelveckan. Det innebär temavecka för våra godingar i F-5 spåret, samt valda delar av 6-9 spåret. En alldeles speciell vecka som många av våra barn verkligen längtar till mer än andra veckor. Det handlar förstås om litteratur och dikt, fakta och uppfinningar och självklart om fest.

Igår sparkade vi igång temat under en gemensam utesamling på en snöklädd läktare. Vi fick besök av en man med ett brav fyllt av uppdrag åt oss. Barnen blev eld och lågor. Det är alltid så spännande med uppdragsteman. Under gårdagen handlade det mycket om fakta, gruppindelning och igångsättare samt att varje grupp skulle färdigställa sitt bidrag till en fredsaffisch. Idag, tisdag, har det handlat om litteratur och diktskrivande. Inom varje grupp har två dikter nominerats. Fantastisk kreativitet har det visats prov på under dagen. Jag är grymt impad. Imorgon är det uppfinnardag och nomineringar inom detta kommer att ske. Barnens uppdrag är att plocka itu dagens maskiner, för att sedan framställa något viktigt för framtiden. Det här brukar vara den mest spännande dagen av alla – nästan! Torsdag skall allt presenteras för juryn (där är jag en av tre) och vinnare utses.

Och på fredag. På fredag är det den stora Nobelfesten. Alla barn och pedagoger är finklädda (läs långklänning och kostym), vi har prisutdelning och sedan intas den stora Nobelmiddagen i vår filmsal. En trerättersmiddag med eleverna i år 9 som servitörer/servitriser. Kille och tjej vid borden, vett och etikett samt självklart pardans. Radio Blekinge kommer att följa oss under dagen och många avundsjuka föräldrar får snällt vänta på bilder på interntv:n Jag lovar att visa lite bilder framåt lördaghär på bloggen…

Och som avslutning på hela härligheten tar vi personalfesten på fredagkväll till en helt ny nivå. Vi ska på lokal (som min mor säger) och äta julbord samt se Linda Bentgzings julshow. Nya kläder är inhandlade (tack bästisMaria, min personalshopper) och jag bara längtar. Wow, vilken vecka…..

Kram och god tisdagsnatt på er från Mia

Cross Sportswear makes average people cool!

Ja, det är i alla fall så jag känner mig. Och har gjort i väldigt många situationer med speciell koppling till keywords som vinter, varma kläder, skidor, utförsåkning och äventyr. Jag är ingen utpräglad vintermänniska. Och gud förbjude, ingen utpräglad äventyrsmänniska heller. Jag är ju uppfödd i Blekinge, där de snörika vintrarna har lyst med sin frånvaro – åtminstone fram till förra året. Min familj har aldrig farit norröver och min första kontakt med skidor modell utför och på längden blev under vinterutbildningen på lärarhögskolan. Oj oj oj….inga kläder efter väder hade jag då och det blev att låna ihop. Som jag frös! Gillade det inte fullt ut, men lite sugen på en fortsättning blev jag. Genom åren har det blivit en och en annan resa till fjällen och jag har lärt mig att uppskatta den vintriga världen allt bättre.

När så lille Gabriel var 4 månader och min sömnskuld var så stor att den inte gick att räkna ihop, då lockade maken med en skidresa. En skidresa för honom, mig och TB. Svår övertalad? Not! När Gabriel var 10 månader lämnade vi honom till farmor och farfar och for till Verbier i 9 dagar. Och lagom till denna resa köpte jag mina första riktiga skidkläder. Moderiktiga! Snygga! Och fantastiskt bra! CROSS SPORTSWEAR! Resan i sig blev ju en upplevelse. På många sätt! Underbart skönt med Alperna, sol och snö  vecka 11. Vi fick sova och äta utan att bära lillkille. Hemlängtan javisst, men också en liten vindpust av den vuxna världen. Värre var det med själva skidåkandet. Det var några år sedan sist och jag brottas ju med höjdrädsla (bland annat). Och jag hade glömt tekniken. Verbier också av alla ställen – barnbackar gick ju inte att uppringa så… Låt mig göra historien kort genom att säga att jag kaskadspydde två gånger från liften, via transportsträckan till backen så rädd var jag. Jag välte en fransman i liften och hade dödens ont i fötterna. Maken blev skitsur, hotade med hotellarrest och tyckte inte alls att det var konstigt att han tvingade med mig i dessa backar. Nåväl, vi är fortfarande gifta och nu åker jag ganska ok. Inte briljant på något sätt, men ok.

Jag har också upptäckt hur härligt det är med bra kläder för vinterväder och att man då faktiskt kan njuta av tillvaron. Numera håller jag mig uteslutande till Cross Sportswear av två mycket viktiga anledningar.

1. Bra, varmt och ändamålsenligt. Kan aldrig underskattas.

2. Skitsnygga! Make an average woman like me cool.

Det finns ju ingen regel som säger att man måste vara ful, bara för att man är lite mindre bra på något. Eller vad sägs? Kram Mia

Crossgirl!

Doktor G på hembesök

Rollekarnas tid har infunnit sig i vår happyvardag. Igen! Det är som att trycka på rewind och så plötsligt spelas hela TB:s barndom upp också. Parallellt! Så många egenheter och så många likheter. Just nu pratar Gabriel helt ohämmat för sig själv och leker någon slags schizofren rollek likagärna som han involverar oss andra i familjen i lekens förlovade land.

Igår åkte doktornsväskan fram och Doktor G dök upp. Pappa blev första patienten och följande konversation utspelades:

Doktor G: E du huk?

Pappa: Ja, doktorn jag känner mig så dåligt.

Doktor G: Då måste jag lyssna på hjärtat. Det låter igenting. Du är död.

Pappa: Hoppsan, vad händer då?

Doktor G: Jag måste ändå undersöka dig. Titta i öjonen, kolla halsen och ge en spjuta. Nu e du bja!

Pappa: Men var jag inte död?

Doktor G: Jo men nu e du bja. På spindelmannen dör dom hela tiden och sen blir dom bja.

Pappa: Men slår hjärtat på mig nu då?

Doktor G mycket fundersam: Nej, jag höj ingenting men du får leva ändå. Tyst nu, det är doktorn som bestämmer!

Underbara lille doktor G. Så enkelt livet är sett ur barnaögon.

I egen hög person!

Söndagen har inneburit ännu mer snö och även lite blåst. Det var väl tur att det kom lite mer snö så att den rätta adventsstämningen kunde få infinna sig. Idag har vi skickat TB till Olofström och innefotbollsDM där. Känns sådär att ha honom ute på långväga vintervägar men men…Gabriel och jag har varit i pulkabacken med syster yster och kusiner. Underbart mysigt. Just nu puttrar kvällens chicken sizzlar på spisen och jag försöker febrilt att få fjutt på brasan. Det där är inte min starka sida…Maken slutar 19.00 och sedan blir det söndagsmys…..

Kram till er alla från Mia

Lost and found!

 

Tog mig en tur till minnernas kvarter genom att kolla in gamla fotoalbum. Det där är fantastiskt kul! Jag har skrattat så mycket åt mig själv så att jag låg dubbelvikt i magkramp. Så många glömligheter som kom upp till ytan. Så många roliga faser jag har gått igenom under min uppväxt. Många konklusioner är dragna och jag har inte kunnat värja mig för tankarna på vem jag var vid de olika tidpunkterna. Spännande tankar! Vissa situationer så fåniga att jag nästan vill krypa ur min kropp. Men framförallt så många glada minnen! Häng med på en ride….. 

Liten Mia med storasyster

Här är jag inte så gammal. Kom till vår familj som en ganska oplanerad sladdis, med syskon som då var 9,13 och 16 år gamla (en syster och två bröder). Jag tror att man kan kategorisera mig som en ganska bortskämd prinsessa. Vår far dog när jag var 14 månader och som min äldsta bror alltid säger – ”Tur att du hade kommit, mamma hade aldrig orkat gå vidare annars.” Det där är för övrigt en sak som jag omedvetet bär med mig – en önskan om att alltid rädda alla! Jag växte i allafall upp bland extremt mycket kärlek i La familia – en underbar barndom skulle jag vilja påstå. 

Älskade skolan långt innan jag ens hade börjat första klass och tog mig igenom grundskolan som en ganska tyst och nervös själ. Ville aldrig göra fel och skämdes för så många petitesser, men gick alltid dit med stort gillande. Började gymnasiet och nästan ensam från min gamla klass. Hamnade i en pluggig samhällsklass, vilket passade denna duktiga flicka perfekt.Älskade gymnasiet, men var fortfarande ganska orolig för minsta lilla. Pressade mig till goda resultat i såväl skolan som i fotbollen. 

Första terminen på gymnasiet.

Vi hade enormt kul ihop i vår klass. Hittade på massa bus och pluggade massvis tillsammans. Hela denna period spelade jag också fotboll på elitnivå, vilket innebar att hela familjens liv kretsade kring mig och mina tider. Fantastiska föräldrar (ja, min mor träffade en ny man då jag var 6 år och honom har jag alltid kallat pappa)! Prestationsinriktad tid som jag ALDRIG skulle vilja vara utan. Jag växte en bit som människa och skaffade mig nära vänner för livet. 

Separationsångest efter studenten. Jobbade på barnkoloni och började komvux. Provade på livet som transportör på akuten (höll på att svimma hela tiden, fick sluta) och tog en mycket kort vända till lärarhögskolan i Jönköping. Kom hem och inte alla var odelat positiva till detta. Tog hastigt och lustigt ett jobb på stadens Stadshotell och det där blev en av de allra viktigaste milstolparna i mitt liv. Töntig och ganska novis i denna värld, lärde jag mig så mycket ovärderligt. Inte minst om mig själv. Jag älskade detta liv – restaurang, reception, nattklubb, festvåning och annat. Som en helt egen värld. Träffade massor av nya vänner – många ytliga och några riktigt nära (Kickie, Lackis, Ewa och Eva) Och så träffade jag maken förstås.

Christina, jag, Kickie och Alis

Sökte till lärarhögskolan på närmre håll och kom in. Flyttade till Kalmar och tog Lackis med mig (min stora grekiske nallebjörn till vän. Största hjärtat ever och ett superviktigt hjälpjag till mig). Pluggade i 3.5 år och hamnade i ännu en underbar klass. Herregud vilken viktig personlighetsutveckling detta blev. Denna påbörjades inom krogbranschen och fortsatte via högskolan. Jag började ta plats. Vågade tycka och tänka saker högt. Rätt människor tryckte på rätt knappar. Jag började hitta hem i mig själv. Blev säker på vad jag ville och inte ville. Utvecklade en än större kärlek till skolans värld. Tog min examen i december 1992.

Jag och Maria, som jag tyvärr har väldigt lite kontakt med idag.

Ja, det var så långt jag hann idag. Fler album finns att botanisera i och det ska jag nog göra – en annan dag. Jag undrar vad jag kommer att drömma om inatt. Och jag kan inte låta bli att fundera lite kring hur denna tripp kommer att se ut om mina söner väljer att göra den så småningom. Undra vad de kommer att tycka, tänka och känna….

Min kanske viktigaste konklusion (efter det kärleksfulla då) efter en ansenlig mängd av bilder genom mina år här på jordklotet blir ändå: Jag måste ha haft ”bad-hair-day” hela mitt liv. Helt fruktansvärt fula frillor……Så även idag, anno den 4 december 2010. Kram och godnatt från Mia

Mysklädd med elektriskt hår efter mössan

!

Snöinvasion!

Det är egentligen helt obegripligt! Att det är den 3:e december och vi har ett flera decimeter djupt snötäcke, menar jag. När snön kom den 19 december förra året var jag överlycklig, för att inte tala om hur glad jag var framåt mars då den försvann. Någonstans inom mig har jag intalat mig att i år blir vintern snöfattig – det kan ju bara inte bli två snörika år på raken. Ja, jag skulle väl egentligen inte kunnat ha mer fel.

Jag känner att jag måste förklara mig lite, eftersom jag har beklagat mig så länge kring snön. Vill ju inte att ni ska tro att jag är en känslolös snöhatar av rang. Jag tycker att snö är underbart – när jag är ledig och inte måste hasta iväg på morgonen. Jag älskar snö på lediga dagar då man kan mysa inne, åka pulka/skidor/skridskor och sedan gå in och värma sig vid brasan. Jag älskar snö när allt finns hemhandlat och jag bara kan njuta hemmaliv. Framförallt älskar jag snö då man far på semester till fjällen. Men att hantera vardagen med detta snökaos – nä, då ljuger jag mig blå om jag säger att jag gillar snö.

Att skotta sig ut från huset, skotta uppfarten och rengöra bilen innan man ska ge sig av till skola och dagis. Nä! Men har man ingen fungerande kollektivtrafik där man bor, då får man snällt pallra sig iväg på grovgöra. Och sedan vägarna och alla dårar som befinner sig i bilar på dem. Nä! Och en ryggskadad och sjuk make. Nä!

Men nu, nu är det helg! Efter jobbet idag blev det handling och sedan hemfärd. Uppackning, snabeldrakesfärd och sedan på med vinterstassen. Ut och skotta fram soptunnorna, hämta in posten och slänga skräp. Bära in ved och sedan några pulkåk. Under tiden satte maken igång brasorna och påbörjade mis en place för kvällens hemmabuffé (grillade babybackribs, chicken drumsticks, Thaisoppa, varma nachos, vitlöksbröd, kex och ost samt röror). Här luktar det mums nu! Ute har temperaturen sjunkit rejält och det är vackert. Jag medger det utan omsvep. Vinterlandskap är något speciellt, helt klart. Idag väljer jag att se det vackra – kanske rör jag inte bilen förrän måndag morgon.

Trevlig fredagskväll till er alla! Ta det försiktigt i trafiken.Kram Mia

Vacker vintervy

Långa, mörka dagar!

Mörker när man slår upp sina små blå framåt morgonkvisten och fortfarande halvskumt när vi lämnar hemmet för dagis och skola. Och framförallt mörkt när mamman hämtar på dagis 15.30. Trots snön! Och med tanke på hur snön yr ner så blir det liksom lite dimmigt också framför ögonen.

Gabriel och TB är trötta nu. Inte för att de brukar vara speciellt morgonpigga, men nu är det tungt. Jag känner att jag själv också har svårt att uppbåda kraften på morgonen. Det är så varmt och skönt i sänghalmen, vill liksom bara stanna kvar. BästisMaria säger till och med att hon mentalt har tagit jullov. När klockan ringer på morgonen så vänder sig bara Gabriel om i sängen. När jag går in i duschen, drar han täcket hårdare om sig och dyker ner i kudden. När jag väcker honom säger han alltid: ”Sluta mamma, det är fortfarande natt.” TB knotar inte längre på morgonen, men han ser ju ut som om han har kudden kvar i ansiktet.

Och så hämtar man Gabriel vid 15.30 och sedan somnar han garanterat under hemresan som är lite drygt en mil. Hur är det möjligt?  Själv känner jag mig svimfärdig redan vid middagen. Och sen är det många timmar kvar. Somnar tillsammans med Gabriel varenda kväll.

Trötter och hans mamma bakom kameran

Kom kära jullov, mycket snart. Jag vill kunna göra roliga saker medan dagsljuset eventuellt är på besök. Jag vill sova länge och vara uppe sent med soffhäng och filmtajm. Jag vill ta ett litet powernap på eftermiddagen. Och framförallt vill jag vara tillsammans med mina barn utan att de är trötta och griniga. Så även jag.

Hektiska dagar drar förbi på jobbet men vi kör nedräkning. Idag blev det sen eftermiddag med betygskonferens och nu kollar jag biggest looser. Snart nattning och ett förmodat powernap för mig. Kanske kan jag orka med en tidning och kvällsfika efter det. Annars blir det tidig natt för mig. Idag har jag varit hos tandis och fixat en riktig bettskena – perfekt julklapp till mig själv.

Hörs imorgon finingar. Tack för att ni läser min blogg. Kram Mia

Det är något visst med att storhandla!

Håller ni med mig? Visst är det något alldeles visst med att strosa runt på stormarknaden och fylla vagnen till bredden. Att veta att man sedan har massor av godsaker att välja mellan på hemmaplan. Att veta att man inte måste stressa till affären även nästa dag och nästa och nästa – i evighet. Maken anser att just handling i alla de former som finns är en hobby för mig. Undra vad det är för signaler man sänder ut då?

Efter flera veckors värk i mun och käke samt i dåligt allmäntillstånd, har liksom hela matsituationen förfallit hos oss. Vi har bara nödhandlat och inte gjort matsedel någon gång. Inget direkt roligt i skåp, skafferi och kyl/frys och framförallt ingen glädje. När mamman är ur skick påverkas hela familjen. Kanske finns det någon som känner igen sig. Idag smet jag iväg till Maxi på lunchen. Med shoppinglistan i högsta hugg och blicken mycket fokuserad….Det kändes så härligt!

Tyvärr verkade jag dock ha drabbats av en tillfällig släng av Alzameirs, för när jag kom hem bara stirrade maken på mig. ”Var i hela fridens namn (sa han inte utan lite mer färgstarka ord som jag helst inte anger i skrift) ska du göra av allt det där.” Och det där hade jag inte riktigt tänkt på. Jag blev lite swept away i affären, frångick shoppinglistan och ups….det blev väldigt trång i mitt lilla kylskåp. Men med skohorn och vaselin gick det vägen.

Gabriel tjurade rejält eftersom han inte fick följa med på handlingen. Han älskar ju att handla och favoritaffären är Citygross, men det blir ju så väldigt dyrt att ha med honom i affären. Pappan fick lova att ta en tur imorgon. Hahaha…

Ja, så här sitter jag i soffan nu och bara njuter. Det är fortfarande befriande härligt efter Skolverksbesöket på jobbet och jag känner att jag liksom befinner mig i en bubbla. Går omkring med ett fånigt leende och får absolut ingenting gjort. Men jag har valt att ha tålamod med mig själv och tilåter mig att njuta. Idag har vi bjudit hela personalen på tårta och firat litegrand. Det stora firandet blir nog på p-festen nästa fredag. Då ska vi rocka loss….

Dags att natta liten Gabriel och själv ska jag drömma mig bort till det här….

Sol och poolbad!