Lunchdejt med kvinnligt nätverk!

För några dagar sedan fick jag ett erbjudande mycket svårt att motstå. Ett erbjudande om att bli medbjuden på lunch. En lunchdejt! Wow! Jag var förstås inte sen att tacka ja….För i ärlighetens namn, jag kan inte minnas när någon erbjöd mig en sådan sak sist.

Jag fick bara veta dag, tid och plats. Spännande! En tisdag straxt före jul skulle kunna bli hur stressigt som helst. Eller helt …helt….underbart.En liten kvinnlig skara härligt glada människor med nära till skratt.Människor som sprudlar av energi och som alla vill fira livet. Fira att vi har hälsan och att vi bryr oss om varandra, möjligheten till att känna empati. Inte ett uns av jobbprat, bara privat om julfirande, inredning och nyårsmenyer. Bloggtips ( house of philia) och bilder från våra hem. Tankar här och nu. Men alldeles för kort stund. När vi skildes åt var vi rörande överens (hoppas jag…) om att detta måste vi göra om. Vi måste nätverka mer. Skapa grupper, mer eller mindre permanenta, för att umgås och hitta på kul saker. Det där är vi urdåliga på! Rosita, kan vi komma på studiebesök hos dig?

Jag kände nästan exakt likadant igårkväll då jag var på spinning. Det där var ca 5 år sedan sist men i glada gamla fotbollskompisars lag. Totalt prestigelöst! Där satt vi, nästan alla med några volanger kring magen, kritvita ben med mer eller mindre hårbeklädnad och högröda i ansiktet. Slet, flåsade och skrattade gott efter. Sittandes på golvet med vatten coh clementin. Pratade gamla minnen. Och när jag körde hem kände jag mig så nostalgisk och lycklig. Det där ska jag också göra om.

Jag är urusel på kvinnligt nätverkande. Eller jag har blivit, inte alltid varit. Innan barn var jag jätteduktig på det, men nu har jag en klar tendens att alltid avstå eller avboka saker som egentligen fyller på mig. Inte för att jag har en make eller barn som kräver det, utan för att det bara faller sig så för mig. Jag tror att det ska få bli mitt nyårslöfte: ”Att nätverka med tjejkompisar kontinuerligt”.

Så tack tjejer, både för igårkväll och idag. En cykeldejt och en lunchdejt. Ingen nämnd och definitivt ingen glömd. Det här betydde oändligt mycket för mig. Kram Mia

Två av mina viktiga nätverkare...

Den stora familjefejden!

Så var dagen inne! Dagen som inte blev gårdagen som det var tänkt, utan som med skräckblandad förtjusning sköts upp till idag. Alla trippar som på nålar – livrädda för att bli igångsättaren. Inte direkt på morgonen – det är för mycket kvar av dagen. Inte vid lunch – för låg blodsockernivå. Men sen…

Det är en tradition i vår familj att ta sig an granen dagen för julafton. På så vis kan man inte vara långsint, för på julen måste man vara vänner. Det är något speciellt med att ta in granen och fixa till allt med pynt – och i år valde jag att vara lite wild and crazy. Jag frångick helt frankt våra traditioner och påbörjade julandet redan igår, den 19 december. Det fanns de i släkten som höjde på ögonbrynen, vågar jag påstå.

Tomtehuset på plats. Check!

Krubban på plats. Check!

Och efter att granen fått vila på mellanstationen garaget (för att bli av med lite snö) togs den idag in. Eller rättare sagt, vi började ute i garaget. Jag inleder som vanligt med att säga: Nu är vi glada idag! Jadå, svarar maken käckt. Det är lugnt, jag har koll fortsätter han. (Hjälp det där uttrycket bådar inte gott). Wie gewönlich….(som vanligt. Vet inte varför tyskan helt plötsligt smög sig in där….) Vi börjar med att såga den lite. Både här och var. Lite yviga grenar. Några med väldigt få barr kvar. En bit i botten och en större bit i toppen. Allt flyter enligt planerna. Ja, de planerna som min make har i huvudet då och som eventuellt kan kommuniceras om man ber om det. Om och om igen. Och om han lyssnar på det örat vill säga.

Sedan ska granen bäras in. Shit jag försökte gå fel håll! Borde sett på makens ansiktsuttryck att han tyckte andra hållet så att grenarna inte dras emot sin egen dragninsgkraft och tappar barr. Det där kunde jag absolut inte ha listat ut själv, men maken upplyser vänligt men bestämt om detta. In i huset och fram med foten. Och det är precis här och nu alla minnen bara sköljer över mig. Kritisk punkt, skulle man väl kunna påstå. TB ropas in som hjälp. Maken pustar och stånkar. Säger en del ord som Gabriel upplyser om bara får sägas i garderoben. Han är rätt fåordig i sitt coachande maken – han tror visst benhårt på tyst kunskap. Tyvärr verkar vi inte ha samma typ av tyst kunskap och dessutom gör jag mig bäst då jag pekad till vad jag ska göra i praktiska situationer som denna.Förhållandevis snabbt får vi ändå fast foten i granen och man kan släppa taget. Och hur osannolikt som helst så står den rakt. Chockerande! Det var bara vid ett litet tillfälle som jag blev lite frustrerad- det är rekord vid julgransfotpåsättning!

Nästa kritiska punkt är belysningen. I detta läget brukar maken fly fältet, så även i år. Jag börjar och känner adrenalinet pumpa till. Hyschar till både TB och Gabriel och vips är alla ur syn- och hörhåll. Perfekt! Sedan går det som på räls. Belysningen på plats (känns rätt fjuttig i vår jättegran men men…), glitter och pärlband och kulor i symmetri. Och sedan de två vipkulorna samt spiran som alltid sätts på plats av äldsta sonen. Klart! Då dyker maken upp som gubben ur lådan och säger. Nämen nu lutar den ju…..

Eventuellt är han rädd om livhanken, för han tystnar snabbt då våra blickar möts. Så i år kan man kalla denna dagen för ”Den stora familjefejden – som kom av sig!” Aldrig förr har det gått så lugnt och stillsamt till. Hur månde denna julen bliva? Har vi blivit vuxna? Kram Mia

TB på g med spiran

Voíla! Milou myser!

Julpyssel!

Oj oj oj….hela söndagen försvann i ett enda stort julpysslande. Ja, inte det finmotoriska pysslet utan det mer grovmotoriska – nämligen städning och julpyntande. Ungefär där går min gräns för vad jag klarar av innan det börjar en massa tics i min kropp. Hur som helst – fint blev det! Dock fick vi avvakta med granen eftersom den fortfarande var snöbetyngd och skulle orsaka en mindre sjö på vårt oljade ekgolv. Jag vill bara poängtera att det hade inte gjort det minsta eftersom jag mycket gärna skulle kunna tänka mig att byta ut det golvet. Det ger mig nästan hjärtinfarkt av allt torkande för att få bort märken…..

Nåväl, idag bryter kanske helvetet löst då granen ska in. Återkommer framåt kvällen….

Kram Mia

Hur mycket snö kan det finnas?

Idag har det snöat en bra del av dagen. Igen! Hur är det möjligt? Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt snö på detta vis innan. Jag pendlar mellan att tycka att det ömsom är grymt mysigt och ömsom är djävulskt irriterande. Hela vår skärgårdsvärld är så vacker och vintervägar är ju mycket bättre än slask, men hjälp när man måste närma sig stad eller köpcenter. Snacka om att den här urusla chauffören får stora skälvan. Det är ju med både bil och liv i insats som man tar sig an detta uppdrag.

Lördag och första dagen på den lååånga julledigheten (närmare bestämt 3 veckor). Sovmorgon, soffmys vid tv:n och lite lagom fix och don med tvätt och stryk. Lång frukost/lunchkombo och sedan en liten tur till affären. Minst trevliga upplevelsen idag. Väl hemma blev det en ljuvlig snöeftermiddag i pulkabacken. Nearaby!!! Inte alla har en stor, lång och brant pulkabacke precis utanför huset. Tack till världens bästa granne Putte, som köpte loss pulkabacksmarken så att ingen kan bygga där!

Mitt i backen - åh, hej vad det går!

Härlig fika med mormor, morfar och farmor på besök blev det sedan. Mormor hade med sig både nybakade bullar och lussekattar och vi bistod med pepparkakor. Farmor passade på att ta en familjeklippning, dock totalvägrade Gabriel. Skit samma….tomten kommer ändå och det är inte så långt ännu. Långpromenad med Milou och sedan föll mörkret – inte sakta, utan nästan som att dar ner rullgardinen.

Nu har det byggts en storkoja i tv-rummet och huset doftar smörade popcorn. Jag ska snart ta mig an middagsfixet och idag blir det en texmexbuffé – älskar buffé. Så härligt att sitta och småplocka, äta länge och alla finner någon som faller i smaken. Tyvärr blir det ingen iskall Corona till eftersom maken bör undvika starka drycker tillsammans med sin medicin. Det kan bli lite väl bra sa doktorn – jaha, kanske skulle kunna vara kul att uppleva. Big nono, säger maken bestämt. Han är så redigmin make! Och då vill man ju liksom inte läskas. Men man ska aldrig förringa ett glas isvatten. Passar dessutom utmärkt eftersom TB har fotbollsträning imorgon kl 8-10 och då bör man ju vara körklar.

Hoppas er lördag har varit bra och att vi alla klarar oss ifrån nattens förmodade snöstorm. Kram Mia

Vacker vintervy - här bor vi!

Julavslutning och julbetyg

Sista skoldagen innan jullovet är nu till ända. Härliga och roliga aktiviteter stod som vanligt på programmet och vädrets makter var väl inte direkt med oss, men gjorde dagen extra stämningsfull. Helt klart! Gårdagens snöstorm hade förbättrat vår snötygnda skog och gård och idag kom det mer snö!

Eleverna i år F-7 har en evenemangsdag som genom åren har handlat om allt möjligt från jullöp till traditionell julfest. Idag stod det en slags uppdragstävling på programmet – där eleverna skulle transportera sig gående en viss bana och där utföra flera teoretiska och fysiska uppdrag. Efter detta vankades det julgröt med skinkmacka på vår snöklädda läktare. Snön yrde i luften, julmusiken skrålade och idel gott humör uppvisades. Så mysigt!

Matgänget - BästisMaria, Mats och Nettan

För eleverna i år 8 och 9 handlar det istället om betygslunch med sina lärare. Här får eleverna en avslutning i sitt klassrum, rektorskan skickar med valda ord (läs ett tal) och sedan beger man sig till en festklädd och fint dukad matsal. Här bjuds det varmrätt och dessert och bordsservering av sina lärare. Ett mycket uppskattat inslag i skolvardagen.

TB och hans mentor Jos

Och i år var det alltså dags för vår store son att begå betygspremiär. Han är en ganska flitig student med en lagom layed-back inställning – ganska schoolsmart skulle jag vilja kalla det. Schoolsmart på ett sätt som den här mamman aldrig varit – jag var ju duktiga flickan som var booksmart. Vid jul i år 8 delas det oftast ut G -betyg, men i den här klassen finns det en hel del duktiga elever så en del både VG och MVG har delats ut. Jag tjuvlyssnade på TB:s samtal med en kompis häromkvällen och då sa han:

”Jag tycker att jag har varit riktigt flitig och tagit skolan på allvar. Och jag tror inte att det blir några IG. De flesta G är nog också ganska starka, så jag har bra läge inför våren. Om jag skulle få något VG skulle jag bli skitglad”

Ja, söte TB. Hans mamma och tillika rektorskan visste knappt vilket ben hon skulle stå på – jag visste ju redan vad han skulle få för betyg….Och idag öppnade han upp sitt kuvert och ja, visst blev han jätteglad. Starka G i bild, musik och hemkunskap – VG i alla andra ämnen. WOW! Han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till med sig själv. Nu sitter han framför datorn och ler lite fånigt och vet ni vad – det gör denna stolta mamman också.

Stilfull kille - 225 poäng!

Och så här såg rektorskans outfit ut lagom till betygslunchen. En lite flicka i år F undrade om jag var MimmiBallerina. Tja, varför inte! På Nobelfesten kallade ju en pojke oss för Bondbrudar så….Alternativa personligheter är ju kul! Trevlig Fredag vänner, för mig har det varit last day at work. Kram Mia

Me, myself and I

Downshifting!

Jag tror jag fattar precis nu! Jag tror att jag äntligen har fått kläm på vad det är som gör att människor väljer att flytta ut på landet, leva ett mer minimalistiskt liv eller helt enkelt arbeta mindre till förmån för mer tid med sig själv eller familjen. Det som jag förut avfärdat som något slags ”gröna vågen” eller ekochic eller….Men nu fattar jag precis vad det handlar om.

Det är väldigt lätt att hamna i en mer eller mindre tidspressad tillvaro, där olika hållpunkter styr med järnhand. Inte för att jag själv känner att jag är en karriärsmamma som ägnar merparten av dygnets vakna timmar på jobb eller har många resdagar. Inte för att jag har söner med tusen aktiviteter eller stora kompisbehov. Inte heller maken är en rastlös själ. Vi värdesätter nog verkligen hemma, ledighet och vi väldigt mycket men…..Make med skiftgång á la 5-skift och en golfkarriär på lagom nivå samt en TB med fotboll på programmet 3-5 dagar/vecka nästan året runt – ja, visst lever man efter en ganska tydlig schemastruktur då. Visst är vi styrda till stor del, fast att vi kanske mer än många andra har möjligheter att styra själva.

Ekorrhjul. På vilken nivå man än rör sig, men visst är det ett ekorrhjul. Ibland blir jag så fascinerad av människor som väljer att downshifta och bo utomlands delar av året. Eller spara och resa långa perioder. Eller flytta och leva en livsdröm mer light (kanske B and B, skärgårdscafé eller butik och boende i ett). Men lika fascinerad av att läsa, lika säker har jag varit på att det där är svårt för mig. Inte för att titel och karriär är viktig. Inte heller för att pengar betyder allt. Men jag behöver ju kontroll!!!! Kontroll över att det går ihop sig och att man kan behålla en viss standard. Kontroll över dagis och skola, barnens utveckling. Kontroll över planerna för framtiden. Det sistnämnda i synnerhet idiotiskt eftersom man inte har en enda aning om vad morgondagen bär med sig men men….

Nu har vi mer eller mindre påtvingat behövt downshifta. Downshiftning light kanske man skulle kunna kalla det. Maken har som sagt haft ryggproblem under en längre period men som har accelererat. Efter en MR visade det sig att han tyvärr inte har någon disk mellan kota L4 och L5 och att man dessutom har hittat en cysta där. Eftersom man ännu inte vet riktigt hur man ska angripa detta från sjukvårdens sida är han sjukskriven tillsvidare. Detta i sin tur innebär att jag som normalt sett alltid har varit in charge för hem och familj, stressat hem och försökt rodda till tillvaron samtidigt som lille Gabriel skall hållas vaken, samtidigt som TB är dödshungrig, samtidigt som alla väskor ska plockas upp, nya väskor ska packas och inköpt mat ska hanteras helt plötsligt har fått ändrad tillvaro. Vardagar mellan 15.30 och 19 har nämligen varit rena mardrömmen att kontrollera.

Nu råder det lugn och harmoni. Jag och barnen kommer hem till en make som hunnit ta hand om sig själv på dagen. Huset är undanplockat, lamporna tända och brasorna igång. Middagen står på bordet och mysfaktorn kan nog nästan inte bli högre. Vi hinner äta och prata, jag kan disks och plocka undan samt ta en promenad med Milou och sedan….Sedan ligger hela kvällen där framför oss för samvaro och spel, egna aktiviteter och filmtajm – utan att man är på gränsen till svimfärdig. Så älskade make, det är ursynd om dig att du är sjuk och dålig och att vi inte riktigt vet vad framtiden har i beredskap åt oss – men gud, så skönt att få den här kvalitativa förändringen i vårt liv. Att få extra tid tillsammans utan att man måste vara effektiv. Att få hjälp med det jag tycker är tråkigast, nämligen att laga mat (det är ju ungefär det enda som maken orkar och kan göra just nu, men för mig räcker det mer än väl). Idag vet jag t ex att det vankas nystekta raggmunkar och fläsk när man öppnar dörren. Så nu fattar jag precis vad det handlar om!

Det här är inte bara downshifting i lightvariant – jag tror minsann att det är downshifting deluxe!

Beybladematch med pappa

Mammahjälte….

….vardagshjälte, kämpe, hemlig hjälte, överlevare, pappahjälte, superhjälte….Ja listan kan göras lång. Med utgångspunkt i gårkvällens gala känns det på sin plats att kommentera fenomenet hjälte i samband med utdelningar och gala. Missförstå mig inte nu, det är underbart att lyfta fram alla möjliga goda exempel och om de bara kan inspirera någon liten människa att orka, våga, försöka….så är det lysande. Människorna igår var lika otroliga som jag föreställt mig efter att ha läst nomineringarna på Aftonbladet.

Och tänk då alla de fascinerande människor som finns runt om ute i landet som aldrig blev nominerade till någon kategori. Alla de som då och då, eller kanske ofta ser till att mirakel sker. Alla de som utstrålar mod, kraft och vilja. Alla de som orkar bry sig och ser till att göra skillnad. Hoppas att ni alla har människor som påtalar detta för er. Människor som visar sin uppskattning. Och att ni innerst inne i era hjärtan vet med er vilka fantastiska människor ni är.

Min allra största hjälte är förstås en mamma – MIN MAMMA! Bästaste, finaste Anita. Mamma till oss fyra syskon – två söner och två döttrar födda mellan tidigt 50-tal och mycket sent 60-tal. En kvinna med många arbetsdrömmar om lärarinneuppdraget, men som förblev mamma och mycket lite yrkesarbetande. En kvinna som 35 år gammal fyrabarnsmor blev ensamstående, då vår far dog i en bilolycka. En mor som alltid funnits där för oss och som försett oss med god moral och goda ideal. Hon som såg till att genom hela min skoltid finnas hemma och laga lunch till denna kräsna flickan.Kört till träningar och matcher, låtit vänner sova över och alltid hjälpt till med läxor. Ömsom ”duttat” med en och ömsom vågat utmana en att ta nästa kliv på utvecklingsstegen. Bästa formen av curlingmamma helt enkelt. Aldrig att hon satte sig själv i första rummet med vad hon ville göra eller köpa. Vi hade det inte så bra ställt ekonomisk (av förklarliga skäl) men aldrig att det märktes utåt. Alltid där för oss! Inga fancy resor, men alltid roliga upplevelser i närmiljön.Imponerande ork, kraft och vilja! En sann mammahjälte, som har sett till att min barndom och uppväxt inte har lämnat något mer att önska.

Så den här utmärkelsen är tillägnad min mor. Själv fick hon aldrig njuta av den utbildning hon så innerligt förtjänade, men likväl förstod hon värdet av att utbilda sig. Alla insatser har inriktats på att det ska gå bra för oss barn. Och det har det gjort – en mellanstadielärare (Mats), en förskollärare (Lasse), en sjuksköterska (Nettan) och en rektor (jag) – är väl ett bra facit efter en hel del stora uppoffringar från vår mors sida. Uppoffringar är de minst moderiktiga och samtidigt mest undervärderade mänskliga dygderna. För min mor – liksom för andra av hennes kön, samhällsklass och tid – var detta den högsta formen av omsorg. Uppoffringar behöver inte belönas. Det räcker att bara ta emot dem. Så tack alla mödrar, särskilt min mor Anita, för att du uppoffrat dig för dina barns framtid. I mitt stilla sinne kan jag inte låta bli att fundera över om mina egna söner ens kommer att tänka tankar som dessa.

En sann mammahjälte! Tack för allt alltid!

En stor varm kram till er alla mammahjältar därute (ja förstås pappahjältar också) som ser till att få vardagen att fungera. ALLA Kan göra något och att se till att det fungerar hemma hos var och en är det allra bästa första steget. God tisdagskväll på er alla från Mia!

”Var hälsad ljusets drottning….

…i din krets av ljusprydd prakt. Vinternattens djupa mörker nu fått fly för ljusets makt. Ljus ut i vinternatt. Ljus över Nordanland. Vi det sågo som en hägring stiga upp mot himlens rand”

Detta är min absoluta favorit i luciatåget. Sjungs med fördel acapella av endast tärnorna, med en första vers som lyder: ”I Öster vi sågo ett ljus från himlens höjd. Uti mörkar vinternatten det bereder stor fröjd. Innan natten flyr. Innan natten flyr. Vill vi hylla ljusets drottning innan dagen åter gryr”

Visst är det något alldeles speciellt med lucia och allra helst ett morgonframträdande. Idag har Svettpärlans luciatåg farit på turné på bland annat Barnkliniken, BTH, Försäkringskassan och vår samfällighet. Själva turnén påbörjades redan i onsdags förra veckan och håller på till onsdag denna vecka. Man kan säga att vi är ganska eftertraktade. Vår musiklärare och hennens goda hjälp (Marie och Iréne) är otroligt duktiga och Marie även professionell musiker så…. Ikväll har den stora luciasoarén gått av stapeln och tyvärr går det ju inte att förmedla denna underbara upplevelse varken i ord eller bild.Stor kör på scen, en änglakör på balkongen och ett vackert luciafölje. Maffigt! Lägg därtill skönsång så är upplevelsen komplett.

Modell mindre men minst lika vackert

Lucia har också firats på Gabriels dagis (se bilden ovan). Ett vackert luciafölje med fröknar och barn i en salig röra skred längs kulverten och i täten en mamma med fiol. Stämningsfullt och annorlunda. Gabriel frågade om hon kunde spela ”Manboy”, men det verkade inte vara aktuellt. Gabriel gick med älsklingsVega, hand i hand. Som tomtemor och tomtefar. Kram och puss också. Gissa om de gjorde succé ute på sin kant. Och tro det eller ej, han gick med på att vara tomte! Trots att han föddes som Gabriel.

Sötaste tomtefar himself!

Hoppas ni alla har haft en fin Luciadag! Vilken är förresten er luciatågsångfavorit (långt ord va?)? Kram Mia

Vilka är dina ledstänger?

Vad är det som har gjort att du har blivit den du är? Personer, händelser, fostran, arv och miljö…..ja listan kan säkert göras lång. Olika människor bär olika livsöden med sig och våra ryggsäckar packas så olika inför vår färd genom livet. Det finns de som hävdar att allt handlar om arv, likväl som att allt bara handlar om miljö – men sanningen ligger nog där någonstans mittemellan. Olika faktorer kanske till och med påverkar oss olika beroende på var man befinner sig i livet. Ett är dock säkert, att ta sig en introvert resa för att skapa bästa möjliga förutsättningar att hantera både nuet och framtiden bör nog varje människa överväga. Historiska vingslag, arv och miljö är kanske de nycklar man behöver för att skapa harmoni, framtidstro coh lycka.

Häromdagen hade jag och Storkusinen ett långt, djupt och mycket terapeutiskt samtal. Till väldigt stor del kom det att handla om ledstänger. Vi pratade om vår tendens att vara ”duktiga” och ”till lags” och vad det är våra föräldrar har velat skicka med oss genom olika förhållningssätt, bemötanden och specifika situationer. Och inte minst det våra föräldrar har lärt oss genom att ignorera vissa saker och exponera andra. Spännande tankar! Vad är det jag säger med min tystnad? Vad är det jag skickar med mina medmänniskor genom mina kommentarer, mitt bemötande och mina fokuspunkter? Och är det verkligen det jag vill att man ska ta med sig?

I samband med detta ligger det nära till hands att fundera över vilka de ledstänger är som följer oss i tillvaron. Ledstänger som är våra stöttepelare och som håller upp hela vårt skapande av liv och leverne. Ledstänger som finns där som en slags livlinor och till vilka vi hänvisar vårt beteende, vår moral och vårt ideal. Men likaväl som ledstängerna kan vara en god hjälp, kan det också vara just de som blir vårt fall i tillvaron. Därför bör man försöka identifiera vilka ens ledstänger är och hur de har en tendens att påverka en. Ledstänger måste hanteras med beslutsamhet och ibland mår nog bra av att försöka göra upp med dem en gång för alla.

Mina 2 dominanta ledstänger var ganska lättidentifierade för mig. Det handlar om kontroll och skuld! Två stycken ord som är så nära förknippade med varandra, men ändå så svåra att hantera i vissa lägen i livet. Kontroll eftersom det alltid har hyllats högt i vår familj att ha koll. Vi har minsann inte varit några bohemer som flyter omkring i tillvaron. Nänä….min mor är i det närmaste tysk i sitt sätt att organisera tillvaron. Arbete först, roa sig sen. Dra ditt strå till stacken och låt ingen annan bära dina bördor. Kom tidigare än beräknat, gör mer än det förväntas av dig och se till att leverera. Här glöms inte saker bort och när det gäller flexibilitet är gränsen hårfin till att det blir nocherlans och flykt. Kontroll kan ha en positiv klang och förknippas med effektivitet, rationalitet och plikttrohet. När det gäller skuld är det mer knepigt. Skuld låter negativt och skapar minnesbilder  av det mörka, förtryckta och det som inte bör se dagens ljus. I mitt fall handlar skuld om att inte unna mig att vara ledig, ta det lugnt, låta andra hjälpa mig. Skuld över att inte bidra minst lika mycket som andra (eller helst det dubbla). Varför skulle jag ha rätt att….är nog en favoritstrof  i mitt undermedvetna, tror jag. Så länge jag kan minnas har människor sagt till mig: ”Vilken tur att mamma hade dig när pappa dog, annars hade hon inte fixat det. Nu var hon ju tvungen.” Jag var 14 månader när vår pappa dog och att finnas till för att hjälpa andra har utvecklats till att bli mitt mellannamn. Jag tror att jag ska rädda allt och alla och det fattar ju vem som helst att det där håller inte i längden. Det där har också försatt mig i situationer som har varit ganska knepiga att reda ut.

Jag jobbar hårt på att låta mina ledstänger vara lagom delaktiga i mitt liv och att våga bortse ifrån dem ibland. Till och med försöker jag göra tvärtom då och då, bara för att våga vara wild and crazy. Bara för att se att livet fungerar ändå. Det där är ingen lätt livsuppgift, men ack så nödvändig. I annat fall är man i riskzonen. Man kanske springer så fort att man springer ifrån sig själv. Eller är en vindflöjel och tappar bort sig själv på vägen. En del går i väggen och andra blir deprimerade av andra slag. Många ignonerar sina signaler och vaknar upp med både skilsmässor, separationer och livsbyten bäst var det är.

Vem är du? Vad vill du? Vilka mål känns viktiga för dig? Vad gör du för val och hur hanterar du det du möter på livets stig? Vad vill du föra över till dina barn?Så fort du vågar tänka, vågar hantera och göra medvetna val, då vet du att tankens kraft är enorm. Vilka ledstänger bär dig? Trevliga och viktiga tankar att kanske ta sig an en söndagkväll som denna. Här hemma har dagen ägnats åt pulkabacken, städning och lite annat fix och don. Nu puttrar Chickencurry på spisen och det luktar gudomligt. TB wowar och så gör maken med. Gabriel sitter framför barsan och väntar på att ta en Beybladematch med sin mamma. Kan nästan inte tänka mig en mysigare söndag! Kram till er alla fina vänner från Mia

Bengtzing, Nobla utdelningar och fest hela dagen lång….

Festklädda rektorskan och bästisMaria

Vilken kanondag vi hade igår! Och kväll med för den delen. Det kändes så lyxigt, så ickejag på något vis. Och kanske är det för att det är så långt ifrån ens vardag som man uppskattar det så. Kanske är det annorlund för festeliten – flera av de som besökte Nobelfesten i hufvudstaden.

Tidigfredagsmorgon och jag kan slå  vad om att det var fler än jag som mumlade en liten ramsa då finklänningen skulle passas, sminket på plats, feststrumpor på och festfrisyr fixas. Men när det var färdigt – vilken känsla! Hela dagen blev liksom glitter och glamour. Eleverna hade vett och etikettsutbidlning, medan jag och Maria tog oss an matlagningen med år 9. Några elever dukade och fixade inbjudningskort. Klockan halv elva stod allt på plats i festsalen och dörren gled upp. In tågade alla våra elever i år F-5 parvis. Så festfina och så förväntansfulla.

Under dagen vankades tunnbrödsrullar och cider till förrätt, helstekt fläskkotlett med potatis och sås samt chokladtårta med vispad grädde. Underhållning av elever ur år 9 samt givetvis utdelning av diverse Nobelpris. Eleverna tilldelades  litteraturpris, fredspris och pris för bästa uppfinningar. Underbart goa elever som uppmärksammades med pris, motivering och allmän applådering.

Bästa uppfinning: Fiskespö med GPS och inbyggd våg

Personalen vid honnörsbordet. Rektor och elever fick agera personal

Otroligt lyckad skoldag och jag var så otroligt imponerad av mina nior. Vilken känsla! Vilken inlevelse! Och vilken glädje!

Och så var det då dags för personalen att roa sig. Årets personaljulfest blev en julshow med vackra och skönsjungande Linda Bengtzing på Ronneby Brunn. Here we go! Några började småtuta redan på en förfest vid 16, men jag hade fullt upp att få till det på hemmaplan. Inte minst raka ben och fila fötter – maken bara skakade på huvudet och undrade om jag var knäpp. Vadå fixa sådant på vintern, så sa han. Tja, inte fasen visste jag att detta var säsongsbetonat, men men…

Kvällens klänning från Flash med lacktights och ormskinnspjucks

Bussresa de 3 milen till Ronneby med skumpa och lite tilltugg. Väl framme möttes vi av glöggbuffé i foajen och detta räckte definitivt för att få oss i toppform. Långbord, julbord och sedan dök hon upp. Fröken coolschlager – Linda Bengtzing. Så otroligt söt, snygg, charmig och bra. Vackra julvisor avlöstes av goa slagdängor. Ja, det skulle väl bara vara musiktävlingen som var b – b ur den synvinkeln att vi skönsjungande Svettpärlor var på tok för långt borta från micken. Fattar inte att hon kunde missa oss på viphyllan! Efter showen han vi med en runda i nattklubben och inte minst Anna levde upp till sitt motto: ”ALLA SKA DANSA!” På bussen hem var det lite tystare än på ditresan – själv längtade jag grymt mycket efter en iskall julmust. Somnade med ett leende på läpparna och kände att detta var nog vår bästa personalfest ever.

För bred för poledans, men...

Idag har det gått lite sakta – ja inte tiden så mycket, utan mest allt jag ska göra. Inte nog med det, jag har nackspärr. Tanken slår mig, herregud headbangade jag till Linda Bengtzing? Eventuellt skulle det kunna uppfattas som oförskämt mitt i julstämningen, eller? Och bästisMaria har iallafall stora blåmärken på hand och fot. Gick vilt till uppenbart. Hemmamys är rätta medicinen idag…..Imorgon blir det ett inlägg om ledstänger. Spännande va, välkommen åter!

Lördagskramar från Mia