Gabriels förändring!

Fredag och dags för ledighet, så även tandläkare. Visst är det märkligt att tänder liksom inte hör till kroppen, likadant är det med ögonen. Du kan få en svindyr kirurgisk operation för 250 kronor plus vårdplats, men att laga en tand går lätt på en tusenlapp. Du kan få en könsoperation till stånd (det där var ju passande) för en mindre summa, medan en närsynt person själv får stå för undersökningar och nya glasögon. Wired! Dessutom har sjukvården öppet 24 7, medan i stort sett alla tandläkare stänger runt 12 varje fredag. Jouren finns bara att tillgå på lördagar mellan 9 och 11. Vilket skämt! De som har bestämt kan aldrig ha haft tandvärk!

Historien fortsatte alltså idag. Sov gott inatt och kände mig pigg på morgonen. Har väl inte mer än kommit till jobbet och sett världens bästa årtalsshow av våra 6-9 pedagoger, förrän jag bara får mer och mer ont. Inte på samma ställe som igår – det känns hyfsat, bortsett från att det värker från ingreppet. Vid lunchtid mår jag så dåligt att jag börjar gråta. Snygg rektor som sitter i p-rummet och bölar, men gud vilken underbar personal som bara sluter upp. Det plockas fram telefonkatalog, folk ringer sina egna tandläkare och många kramas med mig, torkar mina tårar och bara finns där. Aldrig ska jag glömma dina ord Danielle då jag misströstade som mest över att alla hade stängt. ”Det räcker med att vi hittar en Mia”, Så positivt tänkt och så rätt! Min brors tandläkare ställde upp efter sin sluttid (14.00) (fråga aldrig mer vad man gör på banken efter 15). En tandläkare i en av stadens mindre fashionabla delar (läs Karlskronas Rosengård eller Tensta). Men så jäkla proffsig! Och högteknologiskt! Han konstaterade att mina besvär handlar om för hårt bitande och tandagnissel nattetid. Åh gu, jag som trodde jag var en ganska avslappnad själ. Fel, fel , fel… Så nu har jag fått vätska i tanden som ej kan tömmas samt käkledsbesvär, MEN åtminstone så vet jag ju nu. Slipad tand, mungymnastik och massage samt försök att minska stress och press. Och så kanske en bettskena så småningom. Big väckarklocka! Tusen tack broder Lasse för all hjälp idag – guld värt för mig!

Men Gabriel var det ju det skulle handla om…… Gabriel vår lille son som på många sätt påminde om TB redan vi födseln. 1 cm kortare och 700g lättare, men å andra sidan nästan tre veckor för tidigt. Väldigt lik sin bror utseendemässigt – åtminstone tills han fyllde ett år. Sommaren som följde transformerade in honom i ett nytt utseende, tycker vi. Undra hur det kan bli så…. Se nedan!

Precis sådär såg hans bror ut…

Här är Gbariel den 10 januari 2007

Och här är han 7 månader senare, den 9 augusti.

What? Visst är det märkligt! För oss blev han utseendemässigt nästan ett nytt barn.

Hoppas ni har en härlig fredag så här mitt i november. Själv ska jag försöka peta i mig lite mat – det gör förfärligt ont att äta och dricka, varför jag har fått i mig minimalt denna vecka. Inte bra! Inte bra med min problematik med mat! Men sett ur ett bantingsperspektiv underbart. Maken tycker dock att jag är blytråkig och jag kan knappast klandra honom. TB skall spela turnering i trippelboll ikväll/natt så han är borta mellan 20 och 02, varför jag ändå måste köra. Det får bli maken som tar sig en bira till räkorna och revbenen ikväll. Själv ska jag göra ett försök med en bakad potatis. Igår blev det 10 skedar soppa. Det går framåt!

Hörs imorgon älskade bloggläsare…Kram Mia

Inget kul här precis…

Hade tänkt visa er Gabriels förvandling som liten, men det får jag ta en annan dag. Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon. Här är det nämligen värk i bissarna och allmänt dassigt. Det får en verkligen att tänka på att man bara har en enda önskan som sjuk……

Gårkvällen var hemsk och natten blev absolut inte bättre. En bultande, pulserande smärta i nederkäken och man är beredd att ringa psykvården. Först funderade jag skarpt på att gå ut och kasta mig på gatan, men sen slog tanken mig att det är ju så lite trafik på vår väg. Skämt å sidor….jag skänker en tanke till alla de människor som lider av värk av något slag – att ni bara orkar är ett under! Vaknade på morgonen och kände mig som om jag precis lagt mig. Väl på jobbet ringde jag tandläkaren igen och fick en ny tid till 12.30. Förmiddagen lär inte gå till historien som en bra jobbförmiddag, men jag hann i alla fall få till en ny bild på mig själv till hemsidan. Puh! Tack Jonas!

Väl hos tandis blev det jakten på det försvunna felet. Röntgen (klökvarning), sensortest (aj!) och sedan knacka på tänderna (kändes ej). Bedövning och sedan börja borra upp för att se. 2 bedövningssprutor och sedan kom den elaka borren. Första tagen gick jättebra, sedan rätt på något och jag stod plöstligt i brygga i stolen. Så infernaliskt ont!  2 sprutor till och sedan gick det hyfsat – ont gjorde det (hur det nu kan vara möjligt) och han fick hålla i mig men men…. Han hade alltså hittat ett hål under en lagning. Kan man räkna det som ett dolt fel, tror ni? Nåväl….detta fixades till, fylldes igen och hem skulle jag ta mig. Lått groggy och något illamående. Hann i alla fall precis innanför dörren hemma innan första spyan gav sig till känna i halsen. Och då undrar jag, hur lätt tror ni det är att spy då halva munnen och tungan är bedövad? Just det….jag fick byta kläder! Ni behöver inteens försöka  föreställa er hur jag såg ut! Jag avråder bestämt!

Så här ligger jag nu! 2 spyor senare, bedövningen har nästan släppt och min mun dunkar som en bassystem till en orkester. Kan därför omöjligtvis svara på om det var detta som var orsaken. Jag har ont i tungan och käken och framförallt dunkar det i samma tand. Jag hoppas innerligt att det var det stora, djupa hålet och att tandläkaren var där och bråkade som är orsaken till det – annars vet i tusan vad jag ska ta mig till. Då blir jag nog knäpp ”pau riktit”.

Kram och god natt från Mia

Motsägelsefullt!

Just nu i detta nu är det två huvudfraktioner av det motsägelsefulla här hemma hos oss i happyvardag. Två saker som lyser så mycket klarare än alllt annat och det vållar mig en del huvudbry. En del av mig är dessutom nästan beredd att börja skratta, trots att inget utav det är speciellt roligt egentligen. Tänk om man bara hade kunnat placera sig själv utanför allt och betraktat detta från ett annat perspektiv – då hade det förmodligen tett sig mycket märkligt.

Nummer ett handlar förstås som sömnbetraktelser. Ja, jag är sömnberoende och jag erkänner det utan omsvep. Det var ett jämt sjå att försöka få till ett sömnmönster då Gabriel var liten och när ett mönster/en rutin precis satt sig, ja då ställdes lätt allt på ända av någon liten detalj. Nu när Gabriel är 4.5 och han inte sover middag är det lättare. Det är inte längre hela världen om han skulle råka ta en powernap i bilen, men….Dock vill jag gärna styra och ställa kring det där med läggtider fortfarande. Vanliga dagisdagar åker vi oftast hem vid 15.30 och från det att vi kommit in och packat upp så är sömnjakten igång. Med sömnjakt menar jag att hålla den borta från Gabriel så att han inte slocknar. Han är oftast jättetrött och pratar från 17.30 fram till 19 om att gå och lägga sig. Själv springer jag som en skottspole från rum till rum eller från aktivitet till aktivitet för att hålla honom vaken. Somnar han för tidigt, vaknar han mitt i natten och ska vara vaken flera timmar = funkar inte för denna mamman. Därför bör Gabriel komma i säng ungefär 19.30 och sova straxt vid 20. Någon gång straxt vid halv åtta börjar det motsägelsefulla på allvar. Nu är han helt plötsligt på alerten igen och ”ska bara”. Då vänder sömnjakten till att handla om att få Gabriel i säng och somna. Sjukt, va?

Nummer två handlar om min eviga tandvärk. Och nej, den är inte över än och kanske är den inte ens en gnutta bättre. Vid vanliga tillfällen när man kallas till tandläkaren för årlig kontroll då vill man ju att han absolut inte ska hitta någonting som är fel i ens mun. Och nu, när jag fick en akuttid till idag, ja då bad jag en stilla bön om att han skulle hitta vad det är för fel. Motsägelsefullt, eller hur? Och tror ni att bönen hjälpte? Jag svara själv – inte ett skvatt. Han tog fyra vanliga och två specialröntgenbilder och hittade inget som var fel. Inget tandtroll, ingen söndrig lagning, inga andra märkligheter! Inget som isade när han blåste luft (det brukar det alltid göra på mig) och inget som gjorde ont när han knackade på tänderna en efter en. Nothing, de nada, didelidozip! Och blev jag glad? Naturligtvis inte – jag har ju samma envetna smärta i munnen. Han hittade dock djupa bihålor (men jag har ju inte bara ont i överkäken) och en ganska kraftig tandköttsinflammation i nederkäken. Jag hade hellre haft ett djupt hål som behövde rotfyllas så att man kan göra någonting.

Just nu känner jag mig bara hängig. Ont i hela höger munhalva – bultande känsla i tandben och käke och i tänderna (tror de ska sprängas eller nåt) Lätt huvudvärk, fullproppad med alvedon och lite frusen. Tycker synd om mig själv! Det är dock inte att vara stolt över, men precis så är det i alla fall. Hoppas att ni alla mår tusen gånger bättre och att ni får en god lillördag. Själv blir det tidig kojning och förmodligen inget käk – är inte sugen alls.

Hörs igen imorgon…Då ska ni få se bilder på Gabriels transformation som liten. Kram Mia

Release me…..

…menade jag inte, utan release av vår nya hemsidan på Svettpärlan. Idag! Världspremiär! Som vi har längtat och väntat!

Tanken på att bygga ny hemsida har funnits under många år, men vi har inte varit riktigt redo uppenbart. Vi har inte kommit till skott och framförallt inbillade vi oss länge att det enbart var en ny förstasida vi ville ha. Tillfället dök upp i höst och tack vare otroligt duktiga GIVAKT INFORMATION AB i Växjö blev det något alldeles nytt. Helt ny layout, nya bilder (dock är bilden på mig hemskt, men jag SKA ha en ny) och nya texter. Skickar härmed ett fång med rosor till ett företag som vet hur man gör kunder nöjda. Perfekt kommunikation, hållna tidsramar och ett underbart arbete. Tveka aldrig att anlita dessa – helproffsigt från start till mål.

Smakprov på sidan. Är du nyfiken – titta gärna in till oss på www.svettparlan.se

För övrigt är det tisdag och jag lider av tandvärk, tror jag. En mycket obestämbar smärta i höger munhalva, ibland uppe ibland nere. Kan vara bihålor och förkylning som spökar, men jag är inte säker. Ringde tandläkaren och fick en tid tills imorgon – klockan var 16.20 och de frågade om jag kunde klara mig till imorgon. Det är service det! Underbart gulliga människor- Och inte något dyrt privat alternativ, utan public service = Folktandvården.

Nu tar jag en tablett och lägger mig i soffan. Maten hoppar jag nog över – är inte i Stöten som BästisMaria skrev på fejan häromdagen (och hon fick då tillbaka: ”Inte i Lindvallen heller, eller?”) Kram och god natt på er godingar från Mia

Apropå självförtroende!

Läste Patrice inlägg om självförtroende och blev så glad. Glad över att någon utanför skolans värld också ta upp detta så otroligt viktiga fenomen.

Att fylla barn (sina egna och andras) med kärlek, trygghet, harmoni och en stor portion gott sjävförtroende är oändligt viktigt för vandringen på livets stig, anser jag. Detta jobbar vi hårt med hos oss på skolan och jag hemma i min familj. Utifrån ett gott sjävförtroende kan barnen sedan bygga en god självbild. En god självbild som är makten till att skapa sig ett gott liv. En god självbild där man i perspektiv kan se sina förtjänster likväl som sina mindre goda sidor – där man identifierar vad man ska framhäva och vad man ska arbeta vidare med (ibland kanske till och med dölja). Där good enough inte bara är en klyscha, utan en livsstil. En god självbild där man lugnt och tryggt kan leva efter devisen: ”Man måste inte bli Sveriges nästa stora stjärna.Det räcker med att bli stjärna i sitt eget liv.”  

Ja om ni undrar, Mia har ett gott självförtroende men jag hoppas innerligt inte att någon kallar mig självgod. Min självbild är satt under ständig självbildsträning,eftersom jag anser att detta är ett livsöverspännande arbete. Jag har inga problem med att beskriva mina goda sidor och förtjänster – dem är jag mycket stolt över. Jg tror inte att jag skojar bort komplimanger. Jag säger tack och gläds. Dock är min inre belöning det viktigaste, alltså att jag är nöjd själv. Vidare identifierar jag i olika situaoner vilka som är mina svaga sidor, hur dessa kan sättas ur spel eller förbättras. Det är ju först då man kan bli en bättre form av sig själv. Som jag jobbar med TB och Gabriel kring detta. Det sköna i kråksången är att det blir allt lättare eftersom jag ser att det bär frukt hos TB och då kan jag slappna av och fortsätta enligt väl beprövat recept med Gabriel. Det i sin tur skänker lite frid i själen gentemot TB. Inte alltid så dumt att ha 10.5 år mellan sina barn (även om jag känner mig lite gammal ibland).

Jag har en liten amerikansk (surprise?) tavla hemma med en devis som jag gillar skarpt. Hoppas ni vill dela den med mig. Here it comes….

I am the only unique me that will ever be.

I have the power to make a difference in this world.

I look forward to taking on the grand adventure of life –

living, loving and always remembering to be myself.

Trevlig måndagskväll till er alla och glöm inte klappa dig själv på kinden och säg att du gillar dig själv. Det är ju där allt tar sin början! Kram Mia

Tysta leken börjar…..

…inte nu, utan typ för flera dygns sedan. Att ha en man som går skiftgång på sitt jobb är ganska påfrestande ibland – särskilt för oss på hemmaplan. Ja, den kommentaren lär jag väl få äta upp sagd på självaste pappans egen dag, men det är en sanning som är svår att värja sig emot. Jobbigt för maken, men också för oss andra!

Det är söndag och vi är mitt inne i träsket. Ännu återstår det jobbiga arbetspass och en fortsättning på tysta leken. Och de få timmar han är vaken och hemma, ja då är det ju ett och annat som ska hinnas med. Efter dessa pass känner jag mig helt urlakad. Och jag kan inte annat än att tänka på alla dessa ensamstående mammor som finns och som fixar detta dag efter dag. Jag är så imponerad! Livet är fasen inte enkelt att ta itu med på egen hand och det där tar vi som lever i tvåsamhet så ofta bara för givet. Att den andre finns där och tar vid när man får bryt nummer hundra på en 4,5 åring med ett väl utpräglad sinne för svar på tal och förhandling.  Att man hjälps åt när 6 mathandlingskassar skall transporteras från bilen till huset. Att man inte behöver ha split vision på allt, utan att man kan täcka in olika områden. Att en kan hjälpa liten son med badet, medan den andre hjälper stor son med att förhöra läxan. Nej, fy på mig när jag gnäller över småsaker som maken väljer att vara kreativ och lösa på egna sätt – jag ska bli bättre på att uppskatta att han gör det (även om jag tycker att mitt sätt är det rätta och det bästa).

Skiftgång är annars ett ganska bra sätt att få lite mer tid tillsammans och faktum är att utav makens femskift (fem veckor)  är det egentligen bara två veckor som är riktigt jobbiga. Just denna veckan består av måndag, tisdag och onsdag =15-23 (han sover när vi åker, vi hinner inte hem innan han åker och vi sover när han kommer hem), ledig torsdag= prisa gud, fredag 23-07 (sover länge och även en stund på kvällen.Inget fredagsmys här inte), lördag och söndag 19-07 (sover hela dagarna och huset bör vara tyst.)och sedan måndag 23-07( då är vi i skola/dagis tack och lov). Försök få till tysta leken här med en tonåring, en 4,5 åring och en hund! Det känns som om jag endast går runt och hytter med fingret, väser mellan tänderna ”tyst pappa ska sova” samt är allmänt på helspänn. Adjöss med den helgavkopplingen för mig också. Och sedan det största i-landsproblemet av dem alla – tvätt=omöjligt, snabeldraken=omöjligt – hela mitt helgupplägg går i kras.

Nog gnällt nu…..lördagen var en ytterst effektiv dag iallafall. Ägnade hela förmiddagen åt att korra nya hemsidan samt annat skoljobb. Fika hos mor och far och present till morfar på farsdag. Handling på Citygross (Gabriels högsta önskan varje helg) och sedan sen lunch på MCD. Lekparken och sedan hem vid 15.30. Hann sedan förbereda fiskgratängen, städa huset (allt utom golven) och stryka innan det var dags att väcka maken. På kvällen gick tvättmaskinen för högtryck och jag hann även fixa golven. Gabriel höll sig så lugn att jag först trodde att han var sjuk. Lugn och tyst lekandes på sitt rum – eventuellt ropade jag hej lite för tidigt. Dagen idag har nämligen inte riktigt bjudit på samma lugn. Klockan på väckning för TB har fotbollsträning 8-10. Gabriel och jag lekte lekar, hoppade höjdhopp och längdhopp samt spelade på egen hand på den lilla innebandyplanen. Och så fikade förstås. Till kyrkogården med blommor och ljus. Hem och då förstod jag hur fel det var att introducera friidrott till denna aktivitetsgalning. Nu har han byggt en egen höjdhoppsställning mellan skrivbordet som ansats, hög stol vars stolsrygg är ribba och sen ner i sängen som är tjockmatta. Åh, lord…

I eftermiddag bär det av till farfar och firandet x3 – namnsdag igår (Krister), farsdag idag och födelsedag imorgon. Precis som ett litet kinderägg! Här vankas det fisk- och skaldjurssoppa med aioli och nybakat bröd. Mums! Maken får det som doggybag! Ikväll hoppas jag på skön slappstund i soffan, så att jobbeveckan inte startas med en utschasad rektor. Drygt att inte vara i fas. Så precis lika glad som jag var förra söndagen (Busy Sunday) över att allt var preppat, lika glatt får jag konstatera att så icke är fallet denna vecka. Tur att denna skiftgång ”bara” kommer var femte vecka. Och vilken tur att han har ett jobb, om jag nu ska ta fram min tacksamma sida. Man ska ju inte klaga….men det är så svårt att låta bli ibland.

Hysch, hysch med en stor kram från Mia

Kvalitet och subjektivitet á la Mia

Visst får man säga precis vad man tycker och tänker på sin egen blogg? Ja, jag visste väl att du skulle svara ja på den frågan så here we go….

Jag lever efter devisen att var och en gör sina egna, subjektiva väl valda val utifrån det som passar dem bäst och att man absolut måste respekteras för det. Ja, i min värld tror jag till och med att jag kräver den respekten faktiskt. Därmed inte sagt att andra människor inte får ha synpunkter eller är belagda med munkavel för att ställa frågor kring aktuella val. I vissa situationer krävs det att man redogör för sina val och jag hoppas då att gemene man (och kvinna) då lyssnar med den förförståelsen: nämligen att det finns en väl vald anledning till utfört val. Sen kan  ju val ändå givetvis visa sig bli väldigt felaktiga. Men visst är det mer lätthanterligt med människor som gör felaktiga val, än de som blir handlingsförlamade och inte gör några val alls. Vissa människors val fascineras jag välderliga över, en del blir jag förundrad över och kring en del mycket konfunderad. Dock hoppas jag att jag inte ger ett negativt sken utåt.

Mina subjektiva val kännetecknas ofta av kvalitet mer än kvantitet. Inte så att jag värderar kvalitet högre än kvantitet, men jag är nog en ganska kräsen och lite svårflörtat själ. I vissa sammanhang (läs shopping) blandar jag dessa val hej vilt och jag är nog lite orolig för att dessa val blir både kvalitativa och kvantitativa. Hrm…hoppas inte maken läser detta inlägg. Ibland måste man ju bara ta med sig en del saker hem som ropar på en i affären och skulle dessa saker vara skor eller gu hjälpe, stövlar, då måste de ha en mellanstation innan de flyttar in permanent. När det handlar om mat är det bara kvalitet som gäller (kvanitet bara i det avseendet att jag handlar så mycket saker med kvalitet). Vi har ett gigantiskt matkonto och lagar en hel del ”helgmat” även i veckorna. Vidare har vi speciella önskemål och har därför gärna tre olika sortes juice, flingor, knäcke, kex osv – till middag lagas alltid minst två rätter efter som vi har vissa egenheter när det gäller mat. Men håll med om att Brämhults färskpressade juice är mycket godare än många andra. Och visst smakar en manuellt skivad källarrökt skinka betydligt bättre än en färdigförpackad. Visst smakar ett Amaronevin (eller ett med Amaronekomplex) mycket godare än ett budgetvin. Japp, så är Mia – jag avstår hellre, om ”min” produkt skulle vara slut eller om jag inte har råd.

Detsamma gäller resor och aktiviteter. Vi sparar och gnetar till våra USA-resor och åker i stort sett aldrig på småutflykter. Dessutom brukar det visa sig att det inte blir så väldigt mycket dyrare än kortare tripper. Nästa resa går t ex till Fort Myers Beach och flyg, hyrbil och ett eget hus vid stranden och med egen pool kostar oss ca 55´för 17 nätter. En närstående far samma tid till Gran Canaria en vecka med flyg, hotell och frukost för nästan 38´. Vi är då borta 10 nätter längre så…ingen enorm skillnad och dessutom är mat och restaurangbesök mycket billigare i USA än i Europa. Och vi har tillgång till egen bil.

Jag går hellre på en väl efterlängtad fest eller middag, med barnvakt och taxiresa hem, än flera mindre då barnen ska vara med och någon ska köra. Hellre bjuder jag hem en familj och bjuder stort och lyxigt, än hela kompisgänget och en mindre variant av mat och dryck. Jag sparar hellre ihop till större saker, än jag unnar mig något titt som tätt. Mina träningsrundor är oftast färre och mer kvalitativa än fler och…eller nu ljuger jag nog i den sista meningen. Jag skulle vilja att det var så men jag är urusel på det. Sanningen är att jag älskar att träna och vill gärna göra det väldigt ofta. Det blir inte så bra! När jag då ska begränsa mig, blir det gärna att jag tappar fokus och tar the easy way out. Nähä….mitt resonemang höll inte hela vägen ut – men kanske är träningen det undantag som bekräftar regeln, vad vet jag?

Jag bloggar hellre en gång/dag och mer utförligt, än flera gånger och kortfattat. Vidare läser jag hellre färre bloggar och verkligen lägger mig vinn om att läsa och ge feedback, än skummar igenom många och bara snuttifierat kommenterar. Och på tal om bloggen.. Egentligen borde jag inte skriva detta, men jag kan ta mig tusan inte låta bli. Och jag vill gärna påpeka att jag är ingen dålig förlorare, men….Mamagala imorgon och dags att kora årets olika mammor. Spännande! Men när det kommer till att utse just årets mamabloggare kan jag nu inte låta bli att ha ett antal subjektiva funderingar. Jag såg till att ni  alla som jag läser och kommenterar så gott som dagligen (ni vet alla vilka ni är. Ingen nämnd och definitivt ingen glömd) blev nominerade, eftersom jag älskar att läsa era bloggar. Endast mammaK blev uttagen som en av 20. Och ja, jag är medveten om att det finns en uppsjö av bloggar och säkert väldigt många bra bloggar och några kriterier för hur urvalet skulle gå till (förutom mamas subjektivitet då) fanns inte angivna och utsedda ansvariga har säkert grundat sina val på mycket bra grunder och…

När jag läste igenom de 20 nominerade blev jag ganska förundrad och en enda tanke for igenom mitt huvud gång på gång: HUR TÄNKTE NI NU REDAKTIONEN? Låt gå för att en blogg ska vara rolig och spegla en vardag, men hallå….ska den bara vara det? När mammaK inte var bland de 5 då började jag faktiskt skratta. Skrattade lite åt det faktum att min enda kandidat inte fick tillräckligt många röster. De bloggar jag följer är väldigt olika, men har en mycket viktig MGN – det finns någon typ av substans i det som skrivs. Slående många av de som blev nominerade saknar denna substans skulle jag vilja påstå i min subjektiva bedömning. Jag förstår att man tycker olika och jag kan också rent förståndsmässigt förstå att det är möjligt att ragga röster efter bästa förmåga. Vad jag dock inte kan förstå är att mamaredaktionen inte vill lyfta fram någon till vipbloggare som har något viktigt att säga. Det här är ju en unik chans att fler får möjlighet att ta del av något som kanske kan göra skillnad. Visst det handlar ju på individnivå om att vi alla skriver om det vi tycker är viktigt och ja, kanske en del för att ragga läsare (det där genomskådar man ju ganska snabbt) men på mamanivå…. På mamanivå handlar det ju om vem man vill lyfta fram, eftersom vip-bloggarna är så få. VEM ÄR EN GOD MAMABLOGGSFÖREBILD? Och jag svarar själv – givna kandidater är Mrsb, Linda, Patrice, Rosita, Maja, Jenina, Petra, Kristina, mammabloggen, lattemamman, Diana, Marie, Karin, Ewa……Subjektivt, kvalitativt, glädje och sorg och substans. Det gillar jag! Och jag är förvånad över att inte någon är bland de 5. Mycket förvånad!

Amen och hoppas jag inte har trampat alltför många på tårna! Kram Mia

Höstig lördag i Blekinge

So far so good!

Intensiva timmar på jobbet, en aggressiv åktur för snabeldraken och en löprunda i halv storm. Väskor uppackade, tvättmaskinen igång på högvarv och middagens mis en place klar. Fredagsmyset har infunnit sig även om jag misströstade länge. Nu har pulsen nått sin normal nivå, andningen är lugn och fin och jag känner mig åter glad. Puh!

I många avseende speglar rubriken tillståndet på många plan just nu. So far so good gäller dag för  dag denna tid på terminen i skolans och min arbetsvärld. Det snurrar snabbt och vi har massor vi vill hinna. Bara 5 veckor kvar innan jullovet gör entré. Det finns en ganska strikt handlingsplan att följa för att göra saker i rätt ordning nu – en slags avprickningssystem som påbjuder vad som måste vara klart till när. Denna lista görs tidigt och jag är noga med att inte göra den för omfattande och för tight i tiden. När man är klar kan man vara nöjd med sig själv och skulle man hinna mer är det en bonus – en arbetsorganisation som funkar finfint för mig. Veckans arbete är färdigt och jag ska bara korra hemsidan under helgen – release av ny under nästa vecka. Jag lovar att påminna er så att ni kan kolla om ni vill.

So far so good gäller även för mitt egokontrakt. Förra veckan var jag förkyld och risig men denna vecka har bjudit på tre träningstillfällen, även om det oftast handlar om power walk istället för löpning. Har benhinnor som börjat krångla – har aldrig hänt under mina första 40 år, men när jag fyllde 41 fick jag det i födelsedagspresent. Nåväl, 5 km gång är bättre än ingenting så…Matmässigt går det jättebra – äter frukost varje dag och riktigt vid både lunch och middag. Är inte redo att ge upp min kvällsfika ännu eller helgvinet och för att vara ärligt – lite mys måste man väl unna sig och det måste ju hålla över tid. Hur eller hur – jag är nöjd på denna punkt.

Och så Gabriel. En vecka in i livet i den blå gruppen så måste man säga: So far so good. Han har nästan återvänt till sig själv. Hoppar upp (överdrift, men han protesterar inte längre) ur sängen och springer in på dagis. Pratar självmant och mycket glatt om sin dag. Vill dit. Verkar glad över att få vara med sina kompisar hela dagen. Påminner oss här hemma om att det är den blå gruppen han är i, vilka mer som är i denna grupp och vad de leker och gör – många gånger varje eftermiddag/kväll. Humörsmässigt är han nästan i sin sprudlande form – nästan. Fröknarna har inte poängterat om saker som inte fungerat, men det säger egentligen inte så mycket. De kan ju lika gärna ha bestämt sig för att inte feedbacka på det sättet så…jag lägger inte så stor vikt vid det. Hur som helst – det har börjat bra!

Vår nya kyl och frys fungerar, vi kan spola på toaletterna och det kommer vatten ur våra kranar. Det är verkligen so far so good. Hoppas bara inte att det betyder otur genom att jag säger något positivt om detta. Jag lovar, jag tar det inte för givet… Så bortsett från en mobil vars simkort har kolat vippen så …

Fredagsmyset ska nu intas. Det blir pasta med dijongryta till grabbarna och till mamman blir det Tigerräkor med smörfrästa grönsaker. Brasan skall straxt tändas och så även våra värmeljus. TV:n skvalar lite i bakgrunden och jag har flera härliga tidningar att ta iut med. Enda smolket i bägaren är att maken jobbar natthelg=trist!

Hoppas ni får en härlig helg! Vi ”träffs” igen imorgon. Kram Mia

Tänk om man gick på en strand och letade snäckor just nu...

”Torsdag gör jag ingenting…..

…ingenting, ingenting”. Fy på Mia, det är fult att ljuga. Och inte bara en gång, utan tre dessutom. Eller kanske inte egentligen!

Om jag ser till jobbedagen idag så har den INTE handlat om slapp och personalrumsprat. Torsdagar är en av mina få mötesdagar och jag har i alla fall hunnit med4. Däremellan har jag varit runt i klasserna, haft diverse personalsamtal samt skrivit flera dokument. Som det kontrollfreak som jag är, gillar jag att jobbar så gott som färdigt på torsdagen så att fredagen bara handlar om uppsamlingsarbete, finputs och koll av läget inför helg och ny jobbevecka. Fredagarna slutar jag dessutom 13 – Nice!

Men lika effektiv som jag är på jobbet på torsdagar, precis lika slapp är jag på hemmaplan. Torsdagskvällen är en försmak på helgen, så sant som det är sagt. Vi käkar och har sedan soffhäng. Ikväll blir det Biggest Looser, nattning av Gabriel och sedan lite mys med en ny tidning. Så härligt! Har precis varit på promenad med Milou i mörkret (inte en gatlykta så långt ögat når) och världen ter sig så annorlunda i mörker. Nu väntar duschen på mig.

Hoppas ni laddar inför helgen! Kram Mia

Hur vi blev familjen Bark!

Nä, nu är det så många som har skrivit om sina förlossningar och som jag älskar att läsa om dem. Vidare älskar jag också att läsa om hur olika familjekonstellationer blev just sådana som de är just nu. Det blir liksom lite kött på benen i ”lära-känna-faktorn” här i bloggens värld. Idag tänker jag ge mitt bidrag.

Maken och jag träffades 1990 och när det hunnit bli juni 1994 packade vi oss iväg på en långsemester. Vi for via en helg i Paris till Los Angeles (what a suprise!) och stannade i USA i nästan 8 veckor. Perfekt val av tid för två fotbollstokiga människor – självklart följde vi svenska landslaget och dess matcher i VM. Ett VM bättre än på länge och så häftigt att gå på matcherna i Pasadena, Detroit, Texas och LA igen. Under vår tid där blev jag gravid. Tyvärr slutade detta i missfall i vecka 14. En omtumlande resa från stor glädje till en ganska lågmäld sorg. Missfall är ju gärna tabubelagt och jag kände mig inte heller bekväm i att möta andra människors försök att trösta – men du är ju så ung, det går fler tåg, det är bara att på det igen. Urgh….För att ta det klartext, jag blev helknäpp! Transformerades från en hemmakatt till globertrotter – ville boka resor hej vilt och började söka lärartjänster utomlands. Absolut inte jag – maken kände inte igen mig och var nog orolig över att jag hade blivit skvatt galen på riktigt. Ett halvår senare var jag gravid igen och ja, inte kunde jag koppla av trots att vecka 14 passerades utan incidenter.

Men jag älskade att vara gravid. Big mama – japp, det var jag det. +26 kg skojar man inte bort sådär bara. Vårt hus inköptes sommaren 1995. TB busade lite med oss i början av december och gjorde sig rejält till känna på nyårsafton. Sedan tog han det lugnt. Den 9 januari började värkarbetet vid 18 på kvällen och vi for till BB straxt vid 01. Sen började helvetet! Ja inte alls för att det var någon dramatik, men för mig var det hemskt. Avskydde hela grejen med nakenhet, lavemang, värkar och vitrockade människor. Livrädd hyperventilerade jag mig igenom de kommande timmarna. Lustgasen tog inte – inte konstigt när man hyperventilerar – och till sist krävde jag epidural. Vilken befrielse! Maken gjorde vågen och sa ”Min fru är tillbaka” – undrar vem han jämförde mig med innan. Nåja, det kanske jag egentligen inte alls vill veta. Sov en stund och sedan var det dags för Tor att se dagens ljus kl. 06.17 den 10 januari 1996. På beräknad födelsedag – bra tajming! Så typiskt TB kan vi tänka nu i efterhand.

Maken och jag var överens om att vi ville ha ganska många år mellan barnen – dock inte så många som det skulle visa sig bliva, men men… Innan det hann bli våren 2001 blev jag gravid igen. Tyvärr gick vår bästa kompis Kalle bort i en bussolycka och hela vår värld förändrades. Att hjälpa hans änka och två små barn (2 år och 1/2 år) samt ta hand om sin egen sorg och vår familj och jobb och…. Nä, det gick förstås inte! Det är märkligt vad samhället och tillvaron liksom kräver att man ska orka med så snabbt efter tragedier. Jag blev förstås högfungerande (typiskt oss duktiga flickor), innan det blev platt fall. Så kom då missfall nummer 2 som på beställning och ja, då försvann ju marken under våra fötter. Jag var så ledsen. Så gigantiskt misströstande. Så uppgiven. Och uppriven.

Och mitt i allt detta fanns vår TB som hunnit fylla 5. Kalle och hans familj levde extremt nära oss – så nära att de stora pojkarna kallade på pappa Kalle eller pappa Mats. Det där skojade vi så ofta om. Och som Mats och Kalle pratade om att bli farsor på stan. TB:s sorg blev den svåraste utmaningen för mig. TB visst att Kalle önskade sig en dotter och att hon skulle heta Bianca. Mitt i all sorg, så naturligt på barns vis sa han att jag inte skulle gråta mer. ”Kalle tar ju hand om vår lilla Bianca. Nu är han ju inte ensam i himmelen.” Så enkelt och så krasst. Och herrejesus vad jag grät ännu mer.

Men livet går vidare. Man sätter en fot framför den andra och så fortsätter vägen, livet. Man lär sig leva med sorg och saknad. Man skapar en tillvaro som så småningom känns som vanlig. Man lär sig uppskatta livets små vardagligheter i sin enkelhet. Och någonstans blir livet åter en rofylld plats.

Men min kropp hade utsatts för många påfrestningar i sorgens spår och att åter bli gravid visade sig omöjligt. Vi försökte, hoppades, grät och blev besvikna – månad efter månad. Till sist gav vi upp. Det hade vi förvisso sagt under lång tid – en misströstande familjs dåraktiga försök att släta över sina förhoppningar. Men vi gav upp. Försonades med vårt öde. En dag föll bara den harmonin på plats. Bokade in resor, renoverade huset och tog bort det extra rummet samt stod på loppmarknad och sålde allt i barnväg utom kläder och skor. TB skulle fylla 10 om ett halvår. Vi levde åter ett ganska utpräglat vuxenliv.

Mitt i denna harmoni, denna framtidstro…Mitt i allt detta upptäcker jag att jag är gravid. Chock! Abort till och med föresvävade mig. Herregud, jag hade precis fyllt 36. Sedan blev det en underbar resa mot lille Gabriels födelse i maj. TB:s lycka visste inga gränser och jag växte in i tanken på att börja om allt mer.  Gabriel hade bråttom till världen och jag kämpade emot hela den dagen. Inbillade mig att det var förvärkar. Tänkte att ”Käre gode gud, om jag bara får jobba imorgon med så är jag redo.” Jag tror inte att Gabriel var mottaglig för denna bön. Klockan 01 natten mot den 2 maj stod vi i hissen upp och det var precis där och då jag kom ihåg exakt vad som väntade mig. Det sägs ju att man glömmer fort, men att man minns så tydligt vid nästa tillfälle berättade ingen för mig. Men jag tog kommandot! Och denna förlossning blev precis allt det TB:s inte blev. Jag mumlade som ett mantra: ”Kom lilla bebis kom! (jag visst ju att det var en Gabriel, men Mats ville ju inte veta så jag fick tala könsneutralt). Mamma o pappa o TB har väntat så länge på dig”. Andades fint. Kämpade inte emot alls. Klockan 04.00 skickade barnmorskan ut Mats att flytta bilen. Detta kan ta sin lilla stund sa hon, redo att sticka hål på fosterhinnorna. Det är för övrigt inte en snäll handling. Alltså att sticka hål på fosterhinnor – det låter ju till och med groteskt. Inte alls snäll handling. Mats lämnar salen, det är lugnt och mörkt och jag andas fint. När han kommer in är jag i krystvärk 2, hela rummet badar i ljus och jag vrålar från det innersta av min kropp och själ. ”Vad f-n händer här?”, säger min skräckslagna make. ”Man får inte svära på sjukhus”, tillrättavisar jag honom uppfodrande. Krystvärk 3 och 04.27 kommer Gabriel farande ut med höger hand först över sitt huvud – precis som Stålmannen, säger maken stolt. Nästan tre veckor för tidigt! Så typiskt Gabriel kan vi se nu så här i efterhand. Sekunden senare, mitt i all turmult, står kompisPontus i rummet. Chockerande i min inte helt passande klädsel. Tre timmar senare föds hans och Lindas son Nemo. Vilket sammanträffande! Det är den 2 maj 2006.

Så blev vi då fulltaliga till sist. Två änglabarn och två vackra söner. Jag tror man kan säga att man är välsignad.

TB 10 år och Gabriel 2 dygn

Ett långt inlägg. Har ni hunnit ända hit är ni värda en guldmedalj. Hoppas ni har en härlig lillördag! Kram Mia

Fina TB och Gabriel hösten 2009