Bristfälligt….

…..så tusan heller. Dagens planerade tillsyn av Skolverket (så som man gör med alla skolor i vår kommun denna höst) bjöd på idel lovord.

”Vi har faktiskt inte en enda brist att rapportera från er skola. Det är ganska ovanligt, även om det händer någon enstaka gång då och då.Svettpärlan verkar vara en fantastisk skola.Dessutom vittnar era resultat och din personal om att du är en mycket kunnig och driven pedagogisk ledare.” Sagt av Skolverkets inspektörer idag.

Tack tack tack alla inblandade aktörer – elever, föräldrar och framförallt mina kompanjoner och medarbetare. Tillsammans är vi oslagbara!

Kvällen ikväll ska jag vila i framgång. Återkommer med ett vanligt inlägg imorgon. Ikväll tänker jag bara le tills jag får träningsvärk i käken. Kram Mia

Jag lämnar Sverige – för vilket soligt land som helst. NU!

Tack Rosita för delar av rubriken. Idag är bara en sådan dag….

Hundväder! Undrar varför man kan kallar busväder för hundväder? Stackars våra fyrfotade små vänner att bli sammankopplade med denna sörjan. Blekinge nåddes väl som sista anhalt i ”snökanonen” och ”ishavskylan” och nu verkar detta har fått fäste här. Det har snöat och blåst modell värre i många dagar och alltså, hallå – vem är det som har missat att det bara är den 29/11 ännu. Förra årets rekordtidiga snö (19 december) har jag raljerat lite kring. Sagt att så dags på året kan det inte hända igen. Nej, just det – det blev visst 3 veckor tidigare för säkerhetsskull.

Det finns de som tycker att det är charmigt med årstider. Jag tillhör definitivt inte den skaran. Jag älskar sommar, sol, värme och bad – gärna alltid. Jag kan också drista mig till att tycka att hösten är ok – när luften blir lite högre och även ett regnväder drar in över land. Men detta….Nja, vinter och vår är ju bara ett enda hopkok av snö, regn, gegg och klegg. Charmigt, knappast! Jag läser Rositas underbara söndagsserie kring kvinnor som lämnat Sverige för liv utomlands och jag blir så fascinerad. Önskar att jag hade vågat – men jag är ju Fröken Livrädd upphöjt till 10 så….

Idag vid middagen säger maken kolugnt: ”Tänk om vi var i Florida nu. Då hade man tänkt – äh, det blir shorts idag med. Ett dopp i pool och hav också.” Jag svarade bara: ”ORKA!” Kände mig plötsligt tonårscool på något vis. Men sanningen är att det känns väldigt drygt med vinter redan i slutet av november. Snöslungan vi skulle köpa var slutsåld och en ny kunde levereras i – i mitten av april. Wow, liksom! Vedboden var full för ett tag sedan, men veden kommer aldrig att räcka hela säsongen om det ska bli en rekordkall vinter i år igen.

Det största glädjeämnet är att Gabriel helt plötsligt bestämt sig för att älska både sin overall, sin skiddress (är ju Cross, så fasen skulle det väl vara annars) och mössa samt vantar. Helt otippat, men så himla nice! Där blir det ju några ronder mindre och han är dessutom ganska glad över snön. Och prisa gud att maken stod på sig och fick boka vårens Floridatripp. Den 7 april bär det av till strandhuset med pool – Fort Myers Beach – 18 nätter. Sol, bad, shopping och annat skoj. Utan det som morot hade det nog känts nattsvart. Att dessutom skidresan är avbokad (makens ryggproblem och en förmodad operation omöjliggör bussresa) är inte heller så jobbigt. Nu ska vi koncentrera oss på att överleva!

Måndagkväll och nu laddar jag. Imorgon har vi planerad tillsyn (som alla skolor i Karlskorna har under hösten) av Skolverket och det är med skräckblandad förtjusning. Jag tror verkligen att vi har allt under kontroll, samtidigt som man så gärna vill att de ska tycka att vår skola är precis så bra som vi själva tycker. Fånigt, jag vet – men lever man sin livsdröm så gör man. Håll tummarna så hörs vi imorgon! Kram Mia

Låtar till adventskaffet….

”När mörker och kyla ligger kring vårt hus, då vill vi vänta på julen kring ett brinnande ljus....”

Idag är det första advent. Snön ligger som ett mjukt täcke i trädgården, men vinden viner hårt i knutarna. Vi har varit ute på vintervägarna och startade då dagen med att sjunga: ”Hej mitt vinterland, nu är jag här…” Inga plogade vägbanor gjorde resan till TB:s träning till ett litet äventyr. Efter träning och nödshopping på Citygross blev det en pliktskyldig promenad med vovven samt lite trädgårdsbus med Gabriel. Att kasta snöbollar är ju så kul. Tänk att man har så dåliga dojjor som vuxen – jag blev dyngsur om fötterna. Ska nog förhandla om nyinköp lagom till söndagsmiddagen ikväll.

Eftermiddagen har bjudit på slapp framför brasan. TB har tagit itu med sina skriftliga reflektioner till hälsodagboken i idrotten och jag har skrivit  betygstalet till år 8. Nu har jag ägnat en lång stund åt att bara njuta av en hemmadag med hela familjen samlad. Det där är sannerligen en frid man ofta tar för givet. I mitt nya förbättrade jag har jag tänkt mig att bli bättre på att njuta av stunden – bättre på att ta vara på tillfället. Nu menar jag inte att ta vara på tiden i bemärkelsen att göra fler saker, att vara mer effektiv – utan att vara bättre på att bara vara. Jag tycker nog att det känns riktigt bra, om jag får säga det själv.

”Låt mig få tända ett ljus…” Tända ett ljus för alla saknade nära och kära. Ett ljus för dem som fortfarande finns nära och som jag hoppas att jag aldrig någonsin tar för givet. Ett ljus för dem som har det extra jobbigt just nu – en syster med odefinierbar sjukdom som gör oss alla lite oroliga och min älskade make som brottas med ovissheten kring det som vi trott varit ryggskott och som visade sig vara diskproblem samt en cysta. Ett ljus för dem som behöver hopp om en ljusnande framtid. Ett ljus som vittnar om att julen är på väg.

Idag ska vi slå till och vara våra egna pizzabagare. Lagom till födelsedagen i augusti fick maken en pizzasten för grill och ugn och den fungerar fantastiskt bra. Detta är en kul familjeaktivitet då alla ska göra upp om vem som ska ha vad på sin pizza – skinka, lök, bacon, musslor, tonfisk, salami, räkor, krabba och lax med vitlöksost. ja, inte allt blandad för då kan det nog bli lite väl bra men…. Så lagom till denna aktivitet slår jag väl till med: ”Vår julskinka har rymt….”

Ha en härlig förstaadventskväll! Kram Mia

"När första ljuset brinner...."

Stjärnglansen som nästan uteblev!

Igår var det en efterlängtad dag för denna rektorskan – jag älskar att få ta fram adventspynt, stakar och stjärnor. Maken jobbade eftermiddag och jag fick lulla omkring i min egen lilla värld. Det innebar också att julemusiken fick gå på repeat utan att det suckades i varje låtpaus. Ute föll det vackra små ensamma snöflingor och det är inte klokt vad vackert det är när något ljust avtecknar sig mot en mörk bakgrund. Stämningen var på topp – i alla fall inledningsvis!

Lagom till det var dags att ta itu med Gabriels rum gick det upp för honom vad som var i görningen. Gabriel är ingen älskare av förändringar och det låter han nogsamt sin omgivning veta – i mer eller mindre trevliga ordalag. Han var definitivt inte beredd att byta ut sin älskade fönsterlampa mot en stjärna.

Icke önskvärd stjärnglans

Han inledde med att säga att han inte ville ha den. När jag sa att den skulle vara kvar smög han in i garderoben och jag hörde honom mumla om och om igen: ”F-n på stjärnan”. Väl ute ur garderoben tog han fram en prydnadsfisk och sa: ”Fisken sa till mig att den ska ta sönder alla stjärnor.” Det ska den inte sa jag. Fiskar tar nämligen inte sönder saker. ”Åhhhhh….” stånkades det då.Han var inte nöjd. Gick runt och tjurade och försökte på alla vis bli av med stjärnan. Och jag som tyckte att det blev så fint i huset. Till sist räddar TB hela situationen genom att säga till Gabriel: ”Kom jag ska viska dig en sak. Stjärnan står framme för att tomten ska hitta till vårt hus med alla julklappar. Om det inte finns en stjärna i ditt rum hittar ju inte spistomten in till dig.”

Och med det sagt var hela stjärnglanshatet som bortblåst. Tusen tack TB! Bara en tanke svävar i bakhuvudet – undra vad vi ska säga då vi ska plocka bort den i januari. Nåväl, den tiden och den sorgen. Nu vankas det Adventskalas med släkten och dagens mat är därför i hamn. Hoppas att det finns något passerat till mig – alternativet är att stoppa mixerstaven i handväskan. Hoppas att lördagsfriden har infunnit sig hos er alla! Kram Mia

Vackra ljushjärtan

Stjärnglans mot snövy

F-mötet från den andra sidan!

Flera blogginlägg har jag läst som handlar om fenomenet föräldramöten och att tiden inte självklart känns som en god investering. Att man har en tendens att fastna i en mängd ”icke-frågor” och att man snarare har glidit längre ifrån varandra än man har kommit överens.Det vilar något sorgligt över det där, tycker jag, men jag är definitivt beredd att hålla med i vissa lägen. Frågan är berättigad varför fenomenet f-möte existerar och vad som egentligen är syfte och mål. Och sett ur olika perspektiv får det här helt olika  betydelser. Jag menar att som deltagande förälder har man sina speciell förväntningar på mötet och som pedagog eller f-möteshållare har man sina. Och vilka förväntningar som finns von oben gällande f-möten ja, de är ganska luddiga vill jag lova.

Vi diskuterar ganska ofta på Svettpärlan vad som är ett bra f-möten och hur vi ska lägga upp dem optimalt. Många gånger fastnar vi trots allt i en slags informationsöverföring kring skolvardag, ämnen och speciella aktiviteter. Och nästan alltid kommer ”icke-frågor” (om man får ha saker med sig till skolan, om man ska få bjuda på något när man fyller år och huruvida alla måste ha på sig vantar och mössor) upp och nästan alltid blir det lätt kaotiskt. I mitten står en f-möteshållare och blir helt plötsligt domstol som skall utdöma vad som skall gälla. Frustrerande….

I gårkväll var det jag som skulle hålla f-möte tillsammans med två underbara fröknar i en av våra klasser. Klassen i sig är en spretig skara av små ”jagisar” som vi ser en stor utmaning i att transformera till medvetna små ”viisar”. En ganska skolomogen skara individer med skiftande egenheter, önskemål och behov. Eftersom vi sätter ett stort mål i att lära våra elever att möta olika människor i olika situationer, nu och i framtiden blir detta som en enda stor fältstudiegrupp. Här finns alla sorter och vi jobbar hårt med att skapa en balans mellan det kollektiva och det individuella. Mötet i sig var ett specialkallat sådant och det var obligatorisk närvaro – alla elever utom en var representerad. Well done! Upplägget blev en mission av mig kring hur vi tänker. Att vi bygger vår skolvardag i byggstenar av kärlek, positiva exempel, önskvärda beteenden och ignorera. Jag kände att jag ville fylla ”mina” föräldrar med mod, kraft och vilja och när de lämnar f-mötet ska de känna sig trygga i förvissningen att vi se och vet, att vi har koll och gör det som är bäst för deras barn. Efter att jag missionerat var det ganska tyst en lång stund och sedan tog en lång diskussion fart. Det var inte utan att jag var lite smånervös eftersom det finns barn i klassen som är utåtagerande och andra barn som blir lite oroliga av det. Diskussioner i det läget skulle kunna hamna precis var som helst. Förvisso hade jag förvarnat om att jag skulle bryta i så fall, men ändå….MEN så duktiga föräldrar. Alla höll det på en mycket bra nivå och tillsammans gjorde vi verkligen mötet till ett teambuildande kring denna klass.

Ett stort puh! senare och en god natts sömn vaknar jag till detta mail:

”Ett stort tack för ett mycket bra föräldramöte igår. Många kloka ord som jag hoppas och tror att jag kommer att bära med mig för lång tid framåt.” Sedan har det bara fortsatt – mess, mail och samtal. Så skönt att vi tog tag i det och att alla svarade så väl upp. Ett bra upplägg och taggade föräldrar – kanske är det det bästa konceptet. Gissa dock vad som dök upp som sista punkt/fråga? ”Får eller får de inte har leksaker med sig till skolan”. Den största ”icke-frågan” av alla……

Fredag eftermiddag och nu ska här adventpyntas. Det älskar jag. Och idag blev det fackeltåg till kyrkan för alla våra elever och en mysig adventsstund där.Därefter adventsfika på skolan. Sköt om er alla.. Kram Mia

 

Välkommen in i det allra heligaste…..

….hos denna rektorskan.  Ett ställe som rymmer sÃ¥ mycket tillfredsställelse. SÃ¥ mycket kärlek. SÃ¥ mycket njutning! Mmmmmmm!

SÃ¥ kom dÃ¥ vintern till Blekinge inatt och var vi i vÃ¥r familj förberedda? Det borde man vara sÃ¥ här Ã¥rs, jag vet, men tyvärr….Cyklar, bÃ¥ten, rottingmöbler, däcken – ja, name it! Det är ett riktigt busväder, med blÃ¥st, snö och halka, vilket innebär brasmys pÃ¥ hemmaplan. Och det gÃ¥r inte av för hackor. Livet med en sargad mun gÃ¥r vidare och det är ännu lite bättre idag. Tyvärr inte sÃ¥ bra att jag kan äta och tugga, men den värsta värken har släppt sitt tag om mig och för det är jag evigt tacksam.

En mycket stor fördel är att jag nu är helt detoxad. Jag är egentligen en godisgris, en snaskfia, en sockergris, ett kakmonster. Älskar allt som är sött och dessutom iskall läsk. Det är ju självklart att jag inte äter det jämt, men visst förgyller det min tillvaro. Jag har provat att sockeravgifta mig en gÃ¥ng. Oj, oj oj….jobbiga första dagar och sedan gick det av bara farten. SÃ¥ fokuserad! Tänk att det funkar! Jag blev sÃ¥ anti socker att jag till och med mÃ¥dde illa av doften. Och sen blev jag visst gravid ocksÃ¥ – efter Ã¥rtal av försök. Nu blev det ju en ganska ofrivillig detox denna gÃ¥ng och jag vill absolut INTE bli gravid, men efter 9 dagar sÃ¥ kan jag inte ens fÃ¥ i mig minsta lilla bit godis eller minsta zipp av läsk. Det är ju egentligen jättebra, men i ett sÃ¥dant läge inser man hur mycket saker det är socker i.

Livet utan de där små tilltuggen, det där småätandet, den där njutningen är lite torftigt måste erkännas. Jag saknar det, utan att vara sugen egentligen. Ett inlärt beteende som man lätt bara fortsätter med. Övriga i familjen har inte drabbats av samma detox så de fortsätter njuta. I dagsläget hade jag gärna gjort detsamma. Så här välfyllt är därmed det heliga godisskåpet i vår happyvardag, nu när mamman inte är där med nävarna hela tiden.

Here it is - The Holy Place!

Japp, har ni vägarna förbi så bjuder jag på lite kex, kakor och godis. Kanske också en iskall Cola till. Vad sägs? Kram Mia

Rocky Balboa och jag!

Tittar mig i spegeln och får en backflash till mina ungdomsdagar och till en dåvarande favoritfilm – Rocky IV. Åh, du milde vilken kropp, vilken kille – bara han inte pratar för mycket. Det minns jag att jag tyckte var en ganska cool detalj då, i landet längesedan. Hoppsan, nu måste jag bara förtydliga mig – jag menar förstås inte att min nuvarande kropp på något vis har något gemensamt med Rocky Balboas kropp då……jag syftade på ett ansiktsfenomen. Se bild nedan!

Tisdag och jag har haft en ganska lagom dag. Lämnade barnen i skolan och på dagis, handlade på Maxi och for hem. Vilofm med lite lätta förberedelser och sedan for jag till jobbet vid lunch. Många små samtal och möten i p-rummet och så vips är man uppdaterad. Större F-9 möte inför den planerade tillsynen från Skolverket och sedan lite småsamtal till. Och sedan var jag rätt mör. Det känns att man inte får i sig tillräckligt med mat nu. Jag är mästare på att småäta och det man småäter kan jag inte få i mig nu, så….Är dessutom grymt trött på soppa, kräm, yoggi, bakad potatis och potatismos. Jag vill ha knäckebröd med leverpastej och gurka. Jag vill ha broccoli och sparris. Jag vill ha friterade tigerräkor. Åh, gud vad jag ska njuta när jag blir normal i munnen igen. Idag blir det passerad grönsaksgryta!

Nåväl, lite bättre till idag – småstegsmetoden men ändå på rätt håll. Det känns underbart – nästan så att man inte vågar glädjas. Jag jobbar hårt på att vara medveten och uppmärksam på olika situationer både hemma och på jobbet. Det känns som om jag är på g (knappt man vågar skriva det men…) Idag kom dessutom en efterlängtad paket på posten. En paket, vars innehåll för några veckor sedan hade fått mig att få små kväljningar och bara totalvägra, men som nu känns helt rätt. Jag skall individanpassa det via en uppkokning och formning på plats. Sedan hoppas jag på ett än snabbare tillfrisknande och framförallt att detta aldrig ska hända igen.

Och det är alltså när jag står där med bettskena i munnen som Rocky dyker upp i minnet. och ni vet, det är ju så olika hur man tänker. Store TB kollar förbi badrummet och undrar försynt varför jag har ett pessar i munnen. Uärk…..Spottar ut, gapskrattar och sedan börjar vi om. Ikväll tror jag att jag får sätta på låten ”Eye of a tiger” innan sänggående. Jag känner mig otroligt sexig.

Kram vänner, hoppas maken inte ha packat och flytt sin kos under natten

Lovely!

Spår en livad luciaföreställning…

Nu övas det väl till lusse både till höger och vänster, kan man tro. På skolan laddar vi inför vår storslagna luciasoaré på kvällstid – jag lovar att berätta mer om den då det närmar sig. Men det är maffigt – en stor kör på scen med ca 150 elever, en liten kör på balkongen som sjunger inledningen och ett luciafölje på det. Mmmmm!

På Gabriels dagis har man också ett lussefirande utöver det vanliga. Underbart och så stämningsfullt i en vackert inredd källare. Låter kanske lite märkligt, men hur coolt som helst. Förutom det året då Ragnsells kom för att tömma vår fettavskiljare och eftersom det ligger vägg i vägg med dagis så spred det sig en odör i takt med luciatågets framfart. Först trodde vi att någon liten kotte hade ”bappat”, men sedan var vi säkra på att det var maginfluensan. Ingen fika gick att intas…..Hemskt!

På hemväg idag utspelar sig dock följande luciakonversation i bilen

Jag: Vad ska du vara i luciatåget i år Gabriel?

Gabriel tvärsäkert: Lokförare.

Jag kväver ett skratt: Ja, men nu menar jag mer när ni går i luciaföljet. Ska du vara tomte eller peppakaksgubbe eller stjärngosse?

Gabriel mycket barskt: Man får INTE klä ut sig till tomte. Man föds som tomte annars är det fusk. Och jag föddes som Gabel.

Jag lite luften ur mig: Ok, då. Vad ska du då vara?

Gabriel tänker och tänker och tänker: Det får bli spindelmannen.

Jippie, vilken kul rond att gå för fröknarna och denna mamman. Jag tar den en annan dag.

Måndag kväll och det har regnat konstant hela dagen hos oss. Knappt blivit ljust alls. Själv har jag vilat mig på fm och sedan jobbat em. Det känns marginellt lite bättre i munnen idag. Inte storslaget, men med tanke på hur jag har mått så är jag glad för det lilla. Idag hjälper värktabletterna – jippie! Dock pratar vi näst intill passerad mat fortfarande. Har gjort upp riktlinjer för hur jag ska hantera denna situiation nu och framåt – på väg att formulera om ett ego-kontrakt – efter ett långt men mycket givande samtal med min storkusin med starka terapeutiska drag. I eftermiddag har jag legat i vilstolen framför brasan och nu efter middagen blir det tv-soffan. Nu tänker jag f-n bli bra. Kram Mia

Exotiskt inslag i ett nordiskt luciafölje

Långsamma rörelser skapar nya spår i hjärnan….

…sägs det. Och stämmer det blir det lätt ett helt nytt vägsystem hos mig, eftersom här har allt gjorts mycket effektivt och inte så sällan även snabbt. Kanske är det så att det som blivit en tyst kunskap hos en, en färdighet man besitter väl, det fixar man snabbt och utan så mycket eftertanke. Men förnuftsmässigt vet jag ju att alla nyheter som skall läras in skall alltid göras långsamt, lååångsaaamt….

Och denna helg har jag övat mig på att vara mycket långsam. Så till den grad att jag till och med har förflyttat mig långsamt inomhus. Utomhus har jag för övrigt knappt tagit mig. Inte så att jag är så dålig som jag var i torsdags/fredags utanför att ute inte ingick i planen. Jag har suttit i soffan och haft mys med Gabriel både till film och bokläsning. Jag har sovit en stund på dagen. Jag har varit helt sysslolös vid flera tillfällen och ändå inte skapat något litet projekt. Det låter grymt, men jag minns inte när det var så här sist. Vad är det för människa jag har blivit? Det är ingen som kräver att jag ska göra allt, men någonstans i bakhuvudet ringer klockan om att de värsta kraven är de som kommer inifrån en själv.

Insikt nummer 2 handlar alltså om att livet fungerar alldeles utmärkt utan att man alltid passar på och förbereder något. Att man inte måste sammanbitet köra värsta racet för att…ja, för vad då? Att må så här dåligt – att ha så här ont – utan att ens få en liten bebis för det….Nä det är det inte värt. (Nu vill jag absolut inte ha fler bebisar, men heller inga käkledsinflammationer) Det känns lite bättre men jag är långt ifrån återställd. Har idag beställt en bettskena som man formar själv och som skall infinna sig med posten inom 4 dagar. Yes! Hoppas det är så pass bra då att jag kan bita i den – just nu kan jag inte ens nudda tänderna i den sidan av munnen förrän man tror att man ska explodera. Idag vankas det söndagskyckling med ris och curry – tur att det finns mixerstav till mammans mat.

Söndagskramar från Mia

Mammastressen – hur fixar du den?

Det känns extra aktuellt för mig i dessa dagar , då denna har uppenbarats som en blixt från en klar himmel…..Mammastress! Just nu? Varför nu? Och på detta konstiga sätt? Jag trodde jag var ur denna period nu när Gabriel är 4.5 år och vad värre är, jag trodde att jag hanterade den bra. Nästan så att jag har varit lite stolt över mig själv.

Jag är en ganska effektiv människa, det kan jag inte sticka under stol med. Min tendens att hinna med väldigt många saker och ha järnkoll på det mesta samtidigt samt utrymme för alla dem som behöver mig, kan möjligtvis ha fått min omgivning att både himla med ögonen och tycka att jag är lite övertänd. Tror jag! Jag driver på mig själv hårt och jag vill ha saker på ett visst sätt. Dock har jag nog aldrig uppfattat att jag har svårt att säga nej – fast å andra sidan säger jag nog tyvärr mest nej åt sådant som jag borde säga ja till (för min egen skull då). Gladerligt släpper jag vad jag har för händer för att kuta runt och hjälpa folk kors och tvärs – både hemma och på jobbet. Jag skulle nog aldrig beskriva mig som en surmule, en sammanbiten person eller en som aldrig skrattar MEN jag är nog tyvärr mycket sammanbiten då jag koncentrerar mig. Mycket bestämd, fokuserad, effektiv och sammanbiten.

När jag nu fick min dom hos tandläkaren om att jag bitit alldeles för hårt  och gnisslat, ja då måste man ju  bara reflektera. När Gabriel var liten plockade jag bort allt som var utöver – jobbade effektivt på jobbet, men gjorde inget skoljobb hemma. Tanken föresvävade mig aldrig att hinna träna – existerade inte. Jag utnyttjade tiden och när Gabriel sov för kvällen, då tog jag mitt soffhäng – även om klockan inte var mer än 19.30. Livet som tvåbarnsmor är inrutat, egentiden minimal men jag lyckades hålla balans på kraven. Ett tag….på senare tid har det uppenbart hänt något.

BästisMaria är en klok människa som satte fingert på pricken rätt  – Gabriels ökade ålder och din ökade grad av  ”frihet” (då man inte daddar, bär och matar) har du fullständigt tecknat in. Och visst har jag det, Helt jäkla omedvetet har det smugit sig på. Jag gör massor av skoljobb på hemmaplan, fast att jag jobbar fler timmar nu än förut på skolan. Jag vill också hinna med att träna 3 ggr/vecka och det är ett stressmoment som nästan knäcker mig. Och tar jag det lugnt när Gabriel somnat? Svar, självklart inte. Det är då jag lägger i nästa växel. Tack gumman för att du ”skrev mig på näsan”, det behövdes sannerligt.

Så nu är det bot och bättring som gäller för mig. Idag har jag tagit det mycket lugnt och det går ju alldeles utmärkt. Hela familjen har hjälpts åt, istället för att jag har stirrat från sak till sak. Jag har till och med fått i mig lite youghurt till frukost, en banan och ett glas juice till lunch och ikväll blir det bakad potatis igen. Lätt att få in i en sargad mun, som förhoppningsvis är på bättringsvägen.

Glöm inte stanna upp och ta dig en funderar du också, innan tandvärken slår till. Eller migränen eller magkatarren eller….mammastressen tar sig många uttryck! För mig i sömnen. Konstigt, men kanske en god väckarklocka i alla fall. Trevlig lördag, god vänner! Kram Mia

En elevs vackra konstverk!