Det känns extra aktuellt för mig i dessa dagar , då denna har uppenbarats som en blixt från en klar himmel…..Mammastress! Just nu? Varför nu? Och på detta konstiga sätt? Jag trodde jag var ur denna period nu när Gabriel är 4.5 år och vad värre är, jag trodde att jag hanterade den bra. Nästan så att jag har varit lite stolt över mig själv.
Jag är en ganska effektiv människa, det kan jag inte sticka under stol med. Min tendens att hinna med väldigt många saker och ha järnkoll på det mesta samtidigt samt utrymme för alla dem som behöver mig, kan möjligtvis ha fått min omgivning att både himla med ögonen och tycka att jag är lite övertänd. Tror jag! Jag driver på mig själv hårt och jag vill ha saker på ett visst sätt. Dock har jag nog aldrig uppfattat att jag har svårt att säga nej – fast å andra sidan säger jag nog tyvärr mest nej åt sådant som jag borde säga ja till (för min egen skull då). Gladerligt släpper jag vad jag har för händer för att kuta runt och hjälpa folk kors och tvärs – både hemma och på jobbet. Jag skulle nog aldrig beskriva mig som en surmule, en sammanbiten person eller en som aldrig skrattar MEN jag är nog tyvärr mycket sammanbiten då jag koncentrerar mig. Mycket bestämd, fokuserad, effektiv och sammanbiten.
När jag nu fick min dom hos tandläkaren om att jag bitit alldeles för hårt och gnisslat, ja då måste man ju bara reflektera. När Gabriel var liten plockade jag bort allt som var utöver – jobbade effektivt på jobbet, men gjorde inget skoljobb hemma. Tanken föresvävade mig aldrig att hinna träna – existerade inte. Jag utnyttjade tiden och när Gabriel sov för kvällen, då tog jag mitt soffhäng – även om klockan inte var mer än 19.30. Livet som tvåbarnsmor är inrutat, egentiden minimal men jag lyckades hålla balans på kraven. Ett tag….på senare tid har det uppenbart hänt något.
BästisMaria är en klok människa som satte fingert på pricken rätt – Gabriels ökade ålder och din ökade grad av ”frihet” (då man inte daddar, bär och matar) har du fullständigt tecknat in. Och visst har jag det, Helt jäkla omedvetet har det smugit sig på. Jag gör massor av skoljobb på hemmaplan, fast att jag jobbar fler timmar nu än förut på skolan. Jag vill också hinna med att träna 3 ggr/vecka och det är ett stressmoment som nästan knäcker mig. Och tar jag det lugnt när Gabriel somnat? Svar, självklart inte. Det är då jag lägger i nästa växel. Tack gumman för att du ”skrev mig på näsan”, det behövdes sannerligt.
Så nu är det bot och bättring som gäller för mig. Idag har jag tagit det mycket lugnt och det går ju alldeles utmärkt. Hela familjen har hjälpts åt, istället för att jag har stirrat från sak till sak. Jag har till och med fått i mig lite youghurt till frukost, en banan och ett glas juice till lunch och ikväll blir det bakad potatis igen. Lätt att få in i en sargad mun, som förhoppningsvis är på bättringsvägen.
Glöm inte stanna upp och ta dig en funderar du också, innan tandvärken slår till. Eller migränen eller magkatarren eller….mammastressen tar sig många uttryck! För mig i sömnen. Konstigt, men kanske en god väckarklocka i alla fall. Trevlig lördag, god vänner! Kram Mia

En elevs vackra konstverk!