Easy way today!

Åh vad jag får mycket gjort dessa sista dagar, men är ändå i sådan ofas att jag håller på att bli galen. Jag har ett mer eller mindre medvetet inre schema kring vilka saker jag vill ha gjort, hur och när. Jag vill ha flyt. Gillar inte arbetshopar – har hellre en likvärdig arbetssituation genom veckan. Jag har svårt att koppla av om jag inte är ”färdig”.

Jag har haft en ganska stor arbetshop med helt nya texter till vår nya hemsida – skickades in i tisdags. Lägg därtill en hel massa småsaker som ska lösas och några större elevärenden och härliga SCB-undersökningar (not!). På hemmaplan har det också hopat sig och inte alls den ljuvliga hemmafriden har infunnit sig så ofta som jag önskar. Nåväl, varför skulle jag skonas, kan man ju fråga sig. Så här har väl de allra flesta det. Men håll med om att det är jobbigt när man inte hinner varva av innan man kryper till kojs. Då sover i alla fall jag inte så bra.

Idag tänker jag göra det lätt för mig och bara skicka med några rader som gjorde mig grymt glad. Rader som en av mina lärare har skrivit till hemsidan och som rymmer så ofantligt mycket kärlek till eleverna. Jag fick ståpäls och nästan tårar i ögonen. Tänk att vara mamma till ett barn i denna klass. Wow!Varsågod och på återhörande med ett mer uttömmande inlägg imorgon.

”Mina” barn är som små blommor som växer om man sköter om dem och rensar bort lite ogräs ibland. De blommar på olika tider och på olika sätt och inget är väl ljuvligare än att äntligen se en blomning även om det närmar sig höst. Jag har inte lärt mig en hel flora men mina egna blommors utseende och egenskaper känner jag väl efter snart fyra år tillsammans. Det blir svårt att lämna buketten vidare på skolavslutningen.

Stereotypa könsmönster

I vår familj är vi ganska traditionella på många sätt. Mamman gör många saker som av en del kallas ”kvinnogöra” och maken en hel del av det som av en del kategoriseras som ”mansuppgifter”. Vi delar inte lika på alla uppgifter och vi söker inte rättviseaspekten. När det gäller vissa saker är det helt annorlunda. Maken har alltid tagit 2/3 av föräldraledigheten och det är i 99% av fallen han som vabbar. Kort sagt: vi gör det vi tycker är roligt, det vi är bra på och det som gynnar vår familj bäst. Vi har aldrig varit oense kring detta och vi har aldrig pratat i termen som könsbunda uppgifter.

Det finns människor i vår omgivning som anser att jag gör på tok för mycket och att maken har för mycket egentid. Utan att bry sig om att jag älskar hushållsarbete och finner det mycket avkopplande att få göra det, utan att han befinner sig på hemmaplan. Sånt gillas inte! Jag har inte för vana att lägga mig i hur andra människor löser sina familjeliv eller hur arbetsfördelningen ser ut hemma hos våra nära och kära. Jag utgår från att alla människor gör det som funkar bäst för dem. Inte heller proklamerar jag att vårt sätt att lösa tillvaron skulle vara det allena saliggörande. Jag medger utan omsvep att jag anser att jag är mest lämpad att sköta hemmet – om detta är gammeldags, traditionellt eller fel, I don´t really care.

Vi har aldrig diskuterat inför barnen att man gör vissa uppgifter för att man har ett visst kön. Däremot är vi individinriktade och påpekar noga att bäst lämpad och mest intresserad bör ta sig an aktuell uppgift. Om ingen vill eller tycker det är roligt, då förespråkar vi att man delar på det. Det är inte per automatik rättvist eller likvärdigt bara för att alla gör lika – tvärtom. Jag kan villigt erkänna att jag inte har gjort vågen över feminism eller genusdiskussioner, då jag anser att de ofta antar formen av det jag skrev i föregående mening. Men så blev jag kompis med ”feministmorsan” här på mamabloggen. En härlig tjej vid namn Linda som har en presentation om varför hon kallar sig feministmorsa som jag är riktigt impad av. Hon vill inte låsa in sitt barn i ett kön, utan att barnet ska få bli behandlad utifrån den individ den är.  Läs det gärna – det är ett mycket tilltalande sätt att resonera.

Vår lille Gabriel häromdagen bröt ihop på dagis och fröknarna berättade att han hade varit otröstlig över hur han blev behandlad av några andra barn. Inget illa menat från någon – men han kändes sig förmodligen både missförstådd och kanske felaktigt behandlad. Några av barnen delade in övriga efter principen pojke och flicka. De diskuterade vad flickorna skulle leka och pojkarna vad de skulle göra. Gabriel protesterade högljutt. Dels för att hans älsklingsbästisar är tre tjejer M, S och N och dels för att han inte alls ville bli kallad pojke. Han var jättearg när han till sist fräste ifrån – ”Jag e ingen pojke. Jag e ingen kille. Jag e baja Gabel.”

Så trots allt kanske vi inte är de största bärarna av stereotypa könsmönster. God natt alla vänner, vilket kön ni än må ha och vilka egenheter ni än bär på och hur ni än väljer att lösa er tillvaro. Jag tror på er! Kram Mia

Inte pojkar eller grabbar eller killar. Bara TB och Gabriel

Är det någon hemma?

Visst är det bra märkligt – vad många människor man möter som varken säger hej eller kan bjuda på ett leende. Där har vi extremt mycket att lära av mitt favvosemesterland USA. Där hälsas det med en översvallande glädje som förvisso ibland får mig att nästan krevera, men hellre på det hållet.

När bästisMaria och jag var i träningsspåret sist mötte vi en mängd människor i skiftande åldrar. Deras MGN var att ingen av dem överhuvudtaget övervägde att säga hej. Någon mumlade något knappt hörbart då vi glatt hälsat först och avfyrat några leenden. En del tittade bara bort. Tänk vad fattig världen är utan leenden, glädje och lite kärlek. Många gånger märker man att människor blir uppriktigt sagt lyckliga över ett enkelt hej med tillhörande leende. Ibland tänker jag att de kanske inte är bortskämda med just detta. I söndagsbilagan igår läste jag om en som fått en komplimang angående sin kappa på T-banan och hur förvånad hon först blev och sedan glad. Att hon först blivit misstänksam och sedan påfylld för hela dagen. Det behövs så lite….Varför har vi som medmänniskor så svårt att ge sådant som är gratis? Varför verkar det som om många människor mycket lättare ger bort dyra presenter, än lite tid eller ett ord eller gest eller samvaro eller…?

Tanken slår mig nu med full kraft – undra om jag brukar kommunicera detta till mina söner? Eller tar jag bara för givet att de ska se hur mammi gör och sedan ta efter? Jag vet att jag är en god förebild i detta avseende (i många andra mindre god, men men…) men räcker det verkligen? Den där tysta kunskapen behöver ju lyftas till ytan ibland och bli kommunicerad. Det där måste jag komma ihåg att ta tag i.

Jag läste ett citat en gång som jag fullständigt förälskade mig i och jag tänker erbjuda er detsamma:

”Ett leende är ett ljus i själens fönster, som visar att hjärtat är hemma.”

Ljuset i vårt sovrumsfönster visar att vi också fysiskt är hemma. Mörker och kyla är mysigt.

Så möter du en människa utan ett leende – ge dem ditt. Kram och god natt kära vänner.

Skriftliga omdömen

Har ni skolbarn från år 1 och uppåt? Jag är grymt nyfiken på att få veta hur det fungerar med skriftliga omdömen på deras skola. Som vanligt i skolsverige verkar det vara väldigt olika och när jag pratar med kollegor och kompismammor förstärks bara min känsla av att likvärdighet måste vara skolvärldens mest utopiska ord.

På Svettpärlan började vi använda skriftliga omdömen tillsammans med IUP på utvecklingssamtal för två år sedan. Vi har lagt mycket tid på att ta fram en gemensam mall som kan stödja den kunskapssyn som vi bekänner oss till och därefter att hitta vårt gemensamma språk för hur vi ska uttrycka oss så att man når den tydlighet som eftersträvas. I de skriftliga omdömernas kölvatten har även LPP (lokala pedagogiska planeringar) uppstått för att förtydliga – inte minst för oss föräldrar. Innan en kurs ska påbörjas skall denna presenteras och man ska ange mål, hur undervisningen ska se ut, hur kursen ska redovisas samt vad läraren kommer att titta på vid sin bedömning. Detta ska göras från år 1. Är det så hos er? Våra LPP presenteras alltid på Schoolsoft och där kan man som förälder därmed väl känna till vad som förväntades av ens barn. Och på så vis kan man ju dessutom hjälpa dem med rätt saker. Inte sällan har  nämligen vi föräldrar en tendens att utgå från vår egen skoltid och vad som förväntades då. Det där är väldigt långt ifrån dagens skola och ämnen.

Motståndare till skriftliga omdömen gör gällande att det är hemskt att ens barn ska bedömas redan i år 1, men sanningen är den att man alltid bedömer elever i skolans värld – förut utan att tala om det i klartext för föräldrar. När jag gick i skolan bedömdes man gentemot sina klasskamrater och det där är ju ett ganska trubbigt och icke likvärdigt system. Numera bedöms man mot mål man bör uppnå i varje år i skolan. Förr gick man på kvartsamtal och fick veta att man var duktig eller inte hängde med eller – men inte fick man veta gentemot vad eller vad man borde göra mera. Detta hängde tyvärr många skolor och dess lärare kvar i in i utvecklingssamtalens tid.

Skriftliga omdömen ger en tydlighet till både elev och föräldrar om hur väl man ligger till jämfört med uppställda, tidigare kommunicerade mål. Här får man också en bedömning kring sociala mål och det viktigaste av allt – man får tydligt veta i varje ämne vad man ska göra får att nå än längre i sin utveckling. Jag kan bara säga att jag tycker att det är lysande.

TB fick sitt tredje skriftliga omdöme någonsin i fredags. Vi läste igenom dem först var och en i familjen (obs ej Gabriel, även om han gärna ville kolla på datorn som han sa) och sedan pratade vi igenom det var och en kände viktigt att lyfta. Underbart att få dem vecka 41 och ha tid på sig innan de första betygen dyker upp i december. TB var väldigt nöjd och han kände igen sig precis i lärarnas beskrivningar. Som han sa själv – ”Nu vet jag precis vad jag ska visa mer av”. Maken och jag var både stolta och glada.

Finaste TB - på god studieväg

Så här skrev hans mentor som slutkläm och det känns som en mycket bra sammanfattning. Det är inte så farligt att bli bedömd. Målet är ju att få hjälp att nå så långt som möjligt. Inte alla kan bli Sveriges nästa stjärna – men alla kan bli stjärna i sitt eget liv.

”Du har hittat en fantastiskt fin studieteknik och utvecklat en väldigt god självkännedom TB. Detta ihop med din stora vilja ger dig de bästa förutsättningarna att utvecklas maximalt. Fortsätt därför som du gör, tuffing!”

Tack alla goa pedagoger på Svettpärlan för att ni så gärna vill tillsammans  med elever och föräldrar skapa bästa möjliga förutsättningar för lärande, gemenskap och utveckling. Ny jobbevecka imorgon. See you around! Kram Mia

Ta mig till havet….

Hösten visar sig från sin allra finaste sida – underbara färger, solen och mycket lite blåst. Hög och klar luft tillsammans med en grönska som egentligen hör försommaren till. BästisMaria hittade minsann krokusar förra veckan. Åh, hjälp – inte håller väl årstiderna på att mutera sig?

Höstglöd!

Denna helg var det dags för vår båt att stiga upp ur vattnet och fara hem till gården. Om det ändå hade varit så lätt! Jag vill gärna påpeka att jag är INGEN båtmänniska. Älskar förvisso havet och åker gärna med på tur, men vill helst inte befatta mig med några göromål.(Eventuellt kan detta uppfattas som om jag är lat, men se det är bara det att jag har alla fingrarna mitt i handen.) Denna uppgift kändes därför något övermäktig och jag försökte febrilt få maken till att ta hjälp av någon mer händig person är jag (det vill säga precis vem som helst med andra ord). Han viftade bara bort mina försök och utan någon som helst bra bortförklaring stod jag helt plötsligt där på kajen. Skiträdd! Varför då undrar ni säkert och då kan jag berätta att jag i tidningen i somras såg en bild på en familj här hemma som skulle sjösätta båten. Och hela bilen följde med. Huuuuu! Jag kan få mardrömmar för mindre.

Gabriel och jag höll oss därför borta på stranden, pluppade stenar och lekte. Han älskar verkligen vatten och kan inte riktigt förlika sig med att man inte kan bada längre. Han gick längs strandlinjen och funderade.

Tänk om jag fick hoppa i...

Maken och TB kämpade på och jag gick och småfilosoferade lite med högre makter om att hela detta spektakel skulle få fortlöpa smidigt. Kikade lite bortåt kajen och hoppades på det bästa. Låt mig säga att det skulle mycket väl ha kunnat bli en familjefejd, men det avstyrdes galant av alla parter. Puh! Maken fick dock bada upp till låren och tjöt av kylan. Då tog genast vår egen Jussi Björling (dvs Gabriel) vid och tjöt ikapp med pappan. Inte för kylan, utan för att han INTE fick bada precis som pappa.

För en stund blev situationen lite roddig och ja, helgfriden dröjde en stund innan den infann sig men…. TB:s älskling ”So Awesome” kom hem säkert och väntar nu på tvätt, vinterkonservering och lite ombrysamhet på land. Om 7 månader är hon säkert i igen och vi längtar ihjäl oss efter havet och sommarlivet, som inte börjar på riktigt förrän det hunnit bli midsommar.

Lördag börjar lida mot kväll och jag tycker stämningen är riktigt god här hemma nu. Jag har hunnit skriva alla nya texter till hemsidan som skall skickas till webdesignern på måndag. Maten står i ugnen och bordet är dukat. Ikväll vankas det fiskgratäng på torskrygg, hummersås och pillade reijer. Mums!

Godnatt stranden, sa lille Gabriel.

Det blev väl sista strandbilden på ett tag, även om jag älskar havet både på hösten och vintern. Inte badbart, men ack så rogivande till och med då höststormar piskar upp vågor. Ta mig till havet, vilken årstid som – jag skulle inte kunna bo utan havet nära inpå mig.

Kram och trevlig lördagskväll från Mia

Jag, ett ljushuvud!

Dags att förnya körkortet för denna kvinnan. Japp, du läste rätt – så gammal är jag. Fick ett brev på posten som upplyste om hur detta skulle gå till. Jag gick till auktoriserad fotograf, där det tydligt angavs att det var rätt sorts foton till körkort och ID-kort. Kändes tryggt dock ej bekvämt. Jag gillar verkligen inte att fotograferas! Jag gör konstiga grimaser (ej medvetet), eller blundar eller ser ut som …ja, förmodligen så som jag ser ut fast som jag inte vill tro att jag ser ut. Förnekelse skulle nog vår gode vän Freud säga.

Igår fick jag tillbaka alla handlingarna från Trafikverket. Tyvärr kunde de inte färdigställa ett nytt körkort till mig för att mitt hår har en alltför blond färg och jag flyter då ihop med bakgrunden på körkortet. Jag trodde verkligen att det var ett skämt. Ringde upp och småfnissade lite, dock inte så länge. Det var precis så…. mitt hår är inte bra för körkort. Men för guds skull, vi är ju i Sverige och jag är väl knappast den enda blondinen i detta landet. Det har blivit skärpta regler, upplystes jag då om. Det är inte illa att Trafikverket har skärpt sina regler om hårfärg. Man tror fasen att man drömmer…

Ljushuvud med grimas.

Och ingen har någonsin tidigare anklagat mig för att flyta ihop med bakgrunden. Jag känner mig i det närmaste förnärmad.

Fredag kväll och nu intar vi mysläge. Alla strosar omkring i myskostym och brasan sprakar hemtrevligt. Thaisoppan småputtrar på spisen och på grillen ligger en hel sida med baby back ribs. Vinet är dekanterat och livet är rätt easy nu… Trevlig fredagkväll tillönskas ni alla från ett riktigt ljushuvud

Flerbarnschocken!

Dialektikens förlovade tid – det måste ju bara vara den fertila barnperioden det. Jag tänker på allt från vem som har mått bäst och sämst under graviditetet och vilken förlossning som var svårast kontra lättast till vem som har mest att göra och vem som kan hämta tidigast på dagis. Att en del människor måste mäta in varje uns av sin tillvaro jämfört med allt och andra, får mig ofta att tänka en och samma tanke: ”Måste man bli till i jämförelse? Får det verkligen oss att må bättre eller är det helt enkelt ett väl inlärt beteende?”

Svart och vitt och rangordning. Läste i det nyaste numret av Mama om flerbarnsföräldrar vs enbarnsmammor och hur uppenbart oförstående många är om hur andra har det. Eller kanske mer sanningen, oförmögna att se att alla situationer har fördelar OCH nackdelar. Det går så långt att man menar att det är krig – då man ser på livet så olika. Enbarnsmammor är bortskämda och flerbarnsmammor gnälliga. Ups….inte visste jag att detta hade blivit en tävling!  Men kanske existerar denna avundsjuka i verklighetenoch då inser jag att jag är mycket lyckligt lottad som inte upptäckt detta (eller helt korkad som inte har märkt av signaler från min omgivning).

Mitt liv som enbarnsmamma varade i 10.5 år och jag tyckte att det var rätt kämpigt med ett barn. Tider och rutiner, aktiviteter (kanske något överambitiös som enbarnsmor var jag) och allt vardagsslit. MEN JAG VISSTE JU INGET ANNAT! Jag tror inte att jag någonsin har ryggat undan flerbarnsfamiljer men jag hade ju fullt upp i min vardag. Gå inte för hårt åt enbarnsmammorna, de har ju bara livet som vuxna utan barn att jämföra med. Var och en utgår ju gärna från sin situation när man utför jämförelser av olika slag. Jag tror inte sällan enbarnsmammor blir skrajsna när de ser flerbarnsmammors vardag. Kanske tänker man att det där kommer jag aldrig att fixa och då är det lätt att ta till en lite försvarsmekanism. Kanske är man till och med lite imponerad och känner att man behöver försvara sin tillvaro med ”bara” ett barn.

Sedan kom Gabriel – efter många om och tusen men – och hela livet förändrades igen. Vi hade börjat leva vuxenliv igen med en självgående TB och vips var man nästan nybörjarförälder igen. Och den beryktade tvåbarnschocken infann sig som på beställning. Jag var livrädd att TB skulle tycka att livet plötsligt sög och att det var lillebrors fel. Och två barn i två helt olika åldrar. Att ha flera barn är kämpigt, men jag kan inte direkt säga att det är kämpigare – jag minns knappt hur livet var med bara ett barn, än mindre utan barn alls. För mig har det aldrig känts meningsfullt att diskutera detta överhuvudtaget. Du befinner dig i en situation här i livet och då hanterar man denna som den är, inte som den skulle kunna ha varit. Tätt eller långt mellan barnen, ett eller flera barn, lika kön eller olika, många aktiviteter eller ”hemmakatter”.Hantera läget istället för att ödsla energi med krigsförklaringar.

Stor och liten. En snart tonåring (TB) och en som agerar som en (GB). Vackraste pojkar alla kategorier.

De enda krigsförklaringar jag har dristat mig till är mot min make – helst under den uttröttande, sömnlösa bebistiden. Striden om vem som var mest trött och mest i behov av att sova och vem som hade de viktigaste uppgifterna att ta itu med pågick ständigt. Och jag måste nog medge att jag eldade på dem rätt kraftigt. Köpslående och kohandel blev vardagsmat och ja…stolt är jag väl egentligen inte över det men vi skrattar rätt gott åt det nu så här i efterhand. Maken kan till och med skämta om vilken skräcködla jag var, utan att jag klubbar ner honom. Det väljer jag att se som ett gott karaktärsdrag på mig själv.

Imorgon är det minsann fredag. Jippie! See you around! Kram Mia

Smittobärare!

Ni vet när det bara florerar sjukdomar i familjen, på dagis, i skolan, på jobbet… När det känns som om det bara snurrar runt och man aldrig blir av med det. När man nästan antar rollen som smittodetektiv i jakten på att luska ut vem det är som hela tiden ser till att förkylning eller sjukdom hålls vid liv. När man blir förbaskad bara någon nyser i ens närhet. Ni vet, va?

Så hade vi det för ett par år sedan på Gabriels dagis. Halsfluss, ögoninflammation och svinkoppor gick i vänstervarv och föräldrar och personal blev allt mer desperata. Alla med symptom fick undersökas på vårdcentralen och fick vid behov antibiotika. Ändå fortsatte barn att bli sjuka igen och igen. Då valde man att stänga dagis och sanera. Och när alla var tillbaka igen började bara samma sjukdomsvisa om igen. En mycket envis mamma krävde då att alla barn skulle testas och voíla – givetvis fanns smittobäraren bland flera av de barn som inte visade några syptom alls.

Så igår fick jag höra från en kompis till mig vars familj med pappa, mamma och två barn har varit krassliga till och från hela denna termin. De har vabbat och varit sjuka själva, käkat antibiotika i omgångar och blivit allt mer nedsatta. Och också fattigare – det är ju liksom inte gratis att befinna sig på hemmaplan med karens, f-peng eller sjuklön. Dessutom kostar ju medicin en och en annan krona så… Som av en händelse läste mamma L en artikel i en tidning och nappade direkt. Tog familjens nund med sig och for till veterinärstationen. Och där upptäckte de att det var hunden som var smittobäraren. Lätt avhjälpt med antibiotika till rätt familjemedlem.

Tänkte att det här kunde vara värt att delge er andra, om du hamnar i en sjukdomssväng och råkar ha husdjur. Dagens tips från rektorskan!

Trötta Milou, förhoppningsvis frisk

God nattsömn till er alla. Kram Mia

Världsmästerskap i…

…hur mycket man kan prata med denna mamman medan hon försöker göra andra saker, pågår för fullt här i den blekingska happyvardagen. Och så jäkla happy känns det inte som om någon är just i skrivande stund. Hade precis lagt sista handen vid dagens inlägg (efter 80 avbrott för att lyssna, hjälpa, titta, svara och…) när lille Gabriel kastar sig i mammis famn och kommer mirakulöst åt någon knapp så att poff….upp i rök gick det inlägget. Grrrr! Maken verkar inte vara ett dugg rädd om livhanken då han kort konstaterar: ”Du kanske ska spara då och då medan du skriver” och sedan återgår till sin egen stund vid sin egen dator i ett alldeles eget arbetsrum.

Jag kan inte låta bli att fundera kring hur det kan komma sig att alla i familjen anser sig nödgade att involvera mamman i precis allt som händer alltid i detta hus (och också utanför ). Vad är det för signaler jag sänder ut som så självklart gör det helt ok att ständigt avbryta mamman i det hon håller på med för – ja ibland för absolut ingenting? Hur kan det komma sig att alla tror att jag måste roas med diverse grimaser, kommentarer, ”vet du vad”…,”kolla på mig”…, ”ska jag berätta”…? Det där är ju fantastiskt underbart – NÄR JAG INTE ÄR MITT UPPE I NÅGOT SOM KRÄVER KONCENTRATION.  Men när jag bloggar, jobbar, pratar i telefon eller gör något tekniskt betingat så vill jag göra det och bara det. Då vill jag inte ha splitvision på tusen andra grejor.

Man borde kanske känna sig eftertraktad. Man borde kanske känna sig överväldigad. Man borde kanske göra vågen av entusiasm.

MEN SE DET GÖR JAG INTE! Inte ännu! Men om ni återkommer om några timmar då huset är tyst och släckt. Då alla sover med tunga andetag. Då min puls har gått ner till normal nivå och jag andas utan att hyperventilera. Då jag är färdig med alla måsten för kvällen. Då mina vänner, då finns det hopp om den happyvardagen igen. Tro mig….

På återhörande! Kram Mia

Ombrysamheten personifierad

Ombrysamhet – att känna sig ombrydd är bland de vackraste ord jag vet. De förmedlar så mycket värme, så mycket känsla, så mycket människokärlek.  Tänk om alla människor på vår jord fick känna sig ombrydda – undra om allt skulle se annorlunda ut då?

I fredags hade vi en ganska kämpig dag på jobbet. Några fröknar i vårt F-5 spår fick mycket spe från föräldrar för vårt sätt att bry oss lite extra om just deras barn. Flera gick som på tå denna dag och när sedan sista lektionen följdes upp med ett samtal eller sanningen, en regelrätt utskällning, då blev ombrysamheten personifierad. Under normala omständigheter brukar de allra flesta ur personalen gå hem nästan i direkt anslutning 13.00, men inte i dag. ”Nyheten” om vad som hände i huset spred sig snabbt och vips så satt i stort sett hela personalskaran i F-5 spåret i personalrummet och väntade. Frågade sig om man kunde göra något. Inväntade att få ge stöd och stöttning. Fanns där när de övriga två kom ner. Överöste med kramar, peppande ord och förslag om hur de borde förhålla sig till situationen.

Att jag som rektor ska finnas där och stötta är en självklarhet. Men att alla andra ska göra det är en enorm bonus. Ett fantastiskt tecken på en ombrysamhet utöver det vanliga. Det gör mig så glad. Så stolt. Så överväldigad. Vi har en underbar sammanhållning och den atmosfär som vi har skapat är till mångt och mycket vi. Vi som individer1

Människor som orkar bry sig om medmänniskor är extraordinära. Det är vackert och inget man någonsin skall ta för givet. Precis så känner jag här på mamabloggen också. Det finns så många bloggvänner som jag känner en sådan värme och ombrysamhet ifrån. Inte bara i deras kommentarer till mig, utan också i dem jag läser till andra bloggare. Genuina människor med intresse för andra människors livsvärld och öden. Det gör mig minst lika glad!

Sov så gott och dröm söta drömmar! Kram Mia

Kärlekstema