När ett barn är redo…

Sitta. Sluta med napp. Sova för natten. Potträning. Första orden. Äta själv. Åla, krypa och gå…..Några av alla de milstolpar små bebisar och sedan barn tar sig igenom – olika tidigt eller sent i sin utveckling. Fast att vi nog alla är beredda att ansluta oss till tesen att alla utvecklas olika, blir det där samtalsämnen som blir normen som lätt blir ett stressmoment. Ibland har jag upplevt att media (iform av mamma-barn-tidningar) spär på detta och det är väl fine, men när till och med BVC och andra som borde veta bättre (typ dagispersonal) hänger på, ifrågasätter om ”kan den inte det” eller ”är det inte hög tid för det” och ibland även problematiserar kring detta, då blir jag skeptisk. Inte så mycket för min egen skull längre, utan för alla de som låter sig stressas av detta (jag när TB var liten t ex).

Eftersom vi har barn i två skilda åldrar – snart 15 och 4.5 – har jag varit mamma på två sätt. Med TB var jag verkligen första-gångs-mamman, nervös och orolig för allt. Lusläste allt som fanns om barn och dess utvecklingsfasen (uppmärksamma då att jag dessutom är utbildad lärare med utvecklingspsykologi i bagaget). Lyssnade på allt och alla. Upplevde nog aldrig att TB tillhörde det normalitetsexemplar som så ofta beskrivs. Hade otaliga samtal med min underbare kusin som jobbar på BUP. Kontaktade Vestibularis i Mönsterås för en motorikutredning. Och vet ni vad – flera instanser bara skrattade åt mig, bad mig ha is i magen och vänta. Puh, som tur väl är så var jag en lydig kvinna. De som verkligen vet, vet att det finns inga normalitetsexemplar. De vet att alla ska igenom olika faser och dem hanterar man på olika sätt. De vet att det som är normalitet för någon någonstans, är abnormitet eller onormalitet hos någon annan någonannanstans.

Med Gabriel blev det helt annorlunda. Jag hade bestämt mig för att lita på mig själv, vårt sätt att organisera liv, familj och tillvaro samt att vårt sätt att uppfostra våra barn bär frukt. Fördelen i vårt fall är ju att vi har TB som ett lysande exempel. Och ja, visst har Gabriel blivit jämförd med just TB – det har varit en slags livlina. I mångt och mycket är de lika men de har med sina olika personligheter tagit sig igenom flera milstolpar på väldigt skiftande sätt.

Det här stärker min tro på att när ett barn är redo så löser sig det mesta av sig självt. Det blir ingen kamp och chansen att lyckas är så enormt mycket större, än då vi ska tvinga fram ett resultat eller en situation barnet inte är redo för. Jag hade önskat att fler skulle våga invänta sina barns utveckling och inte vara så fixerade vid det som många benämner som normen. Och det räcker ju inte med normen, barnen ska gärna vara lite snabbare och bättre än normen också. Urgh….hjälp!

Någon klok människa sa: En blomma växer inte fortare för att man drar i den!” Så väldigt sant, anser jag.

Gabriel blev helt ofrivilligt tvungen att sluta med sin älskade napp då han fick en virusinfektion med massor av blåsor i munnen, förra året vid denna tiden. Efter tre vidriga dygn utan napp, tyckte denna mamman att det var dags att skicka iväg dem för alltid. Det är jag glad för idag. (TB köpte en cykel för sina då han var liten och det var också en bra idé. Efterlängtad cykel eller napp. Pick a choice) Gabriel har dock inte velat släppa sina snuttefiltar – ”jajjan” och lejonungen. han har burit dessa med sig överallt och till och med gosat en hle del på dagis. Så i början av veckan säger han på väg till dagis, ”Jag tror de får stanna i bilen idag. Jag vill inte slarva bort dem”. Sagt och gjort. Dagen gick och när Gabriel hoppade in i bilen vid hemfärd blev han överlycklig av att se dem. Dag två påtalade han redan då han vaknade att jajjan och lejonungen hädanefter skulle få stanna i bilen. ”Dom har det bra där”, sa han. Så har veckan fortsatt – från att alltid bära dem med sig överallt, via att smyga ut flera gånger om dagen till kapprummet och gosa med dem, till att tycka att de kan stanna i bilen. Wow! Uppenbart var han redo.

Älskade lejonungen och "Jajjan"

 

Trevlig lördag hoppas jag att ni har. Här har det blåst och regnat och varit mörkt hela dagen. Hemmamys med långpromenad med Milou har endast stått på programmet för oss. Kram Mia

10 thoughts on “När ett barn är redo…

  1. Naah, söta gullunge Gabriel :)

    Du har så rätt om det du skriver angående barns OLIKA utveckling. Jag vet det men ändå tyckte jag att det var jobbigt att Arvid inte började gå förrän vid 18 mån. Det är ju fortfarande helt normalt. BVC har varit toppen och avdramatiserat mina funderingar kring hans utveckling när jag har frågat. Han är ju tidig med talet istället. Vi utvecklar olika förmågor vid olika tidpunkter i livet. Att stressa kring det är bara onödigt. Tycker själv att jag har varit ganska bra på att inte stressa kring Arvids utveckling, men det är inte alltid lätt.

    Ha en riktigt fin kväll!

    Kramar

  2. Håller helt med dig i det du skriver om barns (olika) utveckling! Och hoppas att jag lever efter det:) Jag tror också att en sak ”kommer” när barnet är redo för det, även om det kommer vid olika tidpunkt för olika barn! Och att stressa fram saker hos barn hjälper ju tyvärr dem inte mycket, kanske mer stjälper… Trevlig kväll, kram Emma!

  3. Håller med Linda. Vad dukig du är som har kunna hålla dig så lugn. Jag jobbar hårt med lugnet med Gabriel.

    Tack Rosita – dina ord värmer gott.

    Kram till dig med underbara Patrice.

    Håller med Emma, men det är svårt att ryckas med i jämförelser av olika slag. Du ärduktig som kan tänka så klart med barn nummer 1.

    Glammam – jag älskar också uttrycket.

    Kram Mia

  4. *tårar* Min lilla plutt som kämpar i skolan och är ”sämst” i klassen *snyft*.
    Jag ska ta blomman till mitt hjärta kopiera den och sätta den överallt i huset , på bloggen och på facebook.

    Kramar i massor till dig som är så klok!

  5. Bra skrivet som vanligt Mia! Jag har också varit där, jämfört och varit orolig. Med Max är jag mer cool, har läst väldigt lite om barns utveckling den här gången bara så jag har liiite koll på vad de eventuellt ska kolla/fråga om på BVC. Vilket bra citat, väldigt klokt sadt!

    Ha en underbar söndag!
    Kram Maja

  6. Kristina, vet hur det känns. Stora styrkekramar till dig.

    Tack söta Maja. Det är skönt med tvåan.

    Kram Mia

  7. Vad fint och dessutom som alltid lika fint beskrivet.

    Det är så tråkigt tycker jag med alla dessa jämförelser om när olika händelser ska/bör ske i barn utveckling. Du slår huvudet på spiken tycker – det ska ske när barnet är redo helt enkelt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Current ye@r *