Är det någon hemma?

Visst är det bra märkligt – vad många människor man möter som varken säger hej eller kan bjuda på ett leende. Där har vi extremt mycket att lära av mitt favvosemesterland USA. Där hälsas det med en översvallande glädje som förvisso ibland får mig att nästan krevera, men hellre på det hållet.

När bästisMaria och jag var i träningsspåret sist mötte vi en mängd människor i skiftande åldrar. Deras MGN var att ingen av dem överhuvudtaget övervägde att säga hej. Någon mumlade något knappt hörbart då vi glatt hälsat först och avfyrat några leenden. En del tittade bara bort. Tänk vad fattig världen är utan leenden, glädje och lite kärlek. Många gånger märker man att människor blir uppriktigt sagt lyckliga över ett enkelt hej med tillhörande leende. Ibland tänker jag att de kanske inte är bortskämda med just detta. I söndagsbilagan igår läste jag om en som fått en komplimang angående sin kappa på T-banan och hur förvånad hon först blev och sedan glad. Att hon först blivit misstänksam och sedan påfylld för hela dagen. Det behövs så lite….Varför har vi som medmänniskor så svårt att ge sådant som är gratis? Varför verkar det som om många människor mycket lättare ger bort dyra presenter, än lite tid eller ett ord eller gest eller samvaro eller…?

Tanken slår mig nu med full kraft – undra om jag brukar kommunicera detta till mina söner? Eller tar jag bara för givet att de ska se hur mammi gör och sedan ta efter? Jag vet att jag är en god förebild i detta avseende (i många andra mindre god, men men…) men räcker det verkligen? Den där tysta kunskapen behöver ju lyftas till ytan ibland och bli kommunicerad. Det där måste jag komma ihåg att ta tag i.

Jag läste ett citat en gång som jag fullständigt förälskade mig i och jag tänker erbjuda er detsamma:

”Ett leende är ett ljus i själens fönster, som visar att hjärtat är hemma.”

Ljuset i vårt sovrumsfönster visar att vi också fysiskt är hemma. Mörker och kyla är mysigt.

Så möter du en människa utan ett leende – ge dem ditt. Kram och god natt kära vänner.

7 thoughts on “Är det någon hemma?

  1. Älskar också citatet, mer rätt kan det inte bli!

    Jag är precis som du Mia, en leende människa som hälsar på i princip alla jag möter. Kanske inte alltid med ett hej men med ett leende eller ögonkast – som en slags bekräftelse på att jag ”noterat” den andre.

    För några veckor sedan åkte jag iväg och handlade i matvaruaffären – utan barn, utan man, bara jag helt allena – så kände jag mig lite extra glad just för att jag fick en alldeles egen stund den dagen.
    När jag lämnade bilen så skrattade jag till och med högt för mig själv och kvinnan som parkerat sin bil bredvid min kommenterade med en bister min:
    – Jaha, värst vad du var glad då!
    Först kände jag bara hur smockan (från min sida) hängde i luften men sen så bestämde jag mig – ingen, absolut ingen, kan ta ifrån mig rätten att vara glad. Och jag är övertygad om att jag gör fler människor glada än upprörda när jag delar med mig av min glädje.

    Länge leve glada leenden och hej-säg!

    Stor kram, sussa sött..
    //Karin

    http://blogg.mama.nu/mammak

  2. Jag försöker le åt de människor jag möter, och om jag möter någon på cykelbanan så hejar jag. Men jag känner mig ofta dum när man ser deras osäkerhet, så då ångrar jag mig. Men nu kan jag tänka på ditt citat 🙂 så slipper jag känna mig dum.

  3. Vilket fint citat Mia!
    Jag är som Kristina, jag ler och försöker heja men om jag ser att de jag möter inte har en tanke på att heja tillbaka så blir jag osäker och väntar in i det sista och ibland blir det försent. Man vill ju inte känna sig dum och heja och inte få ett hej tillbaka. Dumt tänkt egentligen, nästa gång ska jag tänka på ditt citat 🙂

    God natt och sov gott!
    Kram Maja

  4. Underbart citat! Jag tillhör nog dem som kan bli bättre på att visa att hjärtat är hemma :-), men det kompenseras nu av min ubersociala tvååring, som hejar och pratar med ALLA. Och som kommenterar högt om de inte gör det :-). ”Han KUNDE nog inte säga hej mamma” eller ””men hööööör du inte, jag säjej HEJ!!” 😀

  5. Det är den största saken jag tagit med mig från Österrike…där hälsar man på ALLA och ler ofta ofta ofta!!!

    Det älskar jag med det landet enormt mycket och tyvärr så är vi svenskar riktigt tråkiga människor när det kommer till att visa glädje, le eller bara hälsa på andra människor!!

    Dock inte alla men det överväger absolut!

    stor kram p

  6. Vad härligt alla goa tjejer för att ni resonerar som jag. Jag håller med om att man lätt kan bli lite fundersam själv på hur man ska göra när man möter andra.
    Nu förenas vi alla i ett gott leende.

    Kram Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *