Flerbarnschocken!

Dialektikens förlovade tid – det måste ju bara vara den fertila barnperioden det. Jag tänker på allt från vem som har mått bäst och sämst under graviditetet och vilken förlossning som var svårast kontra lättast till vem som har mest att göra och vem som kan hämta tidigast på dagis. Att en del människor måste mäta in varje uns av sin tillvaro jämfört med allt och andra, får mig ofta att tänka en och samma tanke: ”Måste man bli till i jämförelse? Får det verkligen oss att må bättre eller är det helt enkelt ett väl inlärt beteende?”

Svart och vitt och rangordning. Läste i det nyaste numret av Mama om flerbarnsföräldrar vs enbarnsmammor och hur uppenbart oförstående många är om hur andra har det. Eller kanske mer sanningen, oförmögna att se att alla situationer har fördelar OCH nackdelar. Det går så långt att man menar att det är krig – då man ser på livet så olika. Enbarnsmammor är bortskämda och flerbarnsmammor gnälliga. Ups….inte visste jag att detta hade blivit en tävling!  Men kanske existerar denna avundsjuka i verklighetenoch då inser jag att jag är mycket lyckligt lottad som inte upptäckt detta (eller helt korkad som inte har märkt av signaler från min omgivning).

Mitt liv som enbarnsmamma varade i 10.5 år och jag tyckte att det var rätt kämpigt med ett barn. Tider och rutiner, aktiviteter (kanske något överambitiös som enbarnsmor var jag) och allt vardagsslit. MEN JAG VISSTE JU INGET ANNAT! Jag tror inte att jag någonsin har ryggat undan flerbarnsfamiljer men jag hade ju fullt upp i min vardag. Gå inte för hårt åt enbarnsmammorna, de har ju bara livet som vuxna utan barn att jämföra med. Var och en utgår ju gärna från sin situation när man utför jämförelser av olika slag. Jag tror inte sällan enbarnsmammor blir skrajsna när de ser flerbarnsmammors vardag. Kanske tänker man att det där kommer jag aldrig att fixa och då är det lätt att ta till en lite försvarsmekanism. Kanske är man till och med lite imponerad och känner att man behöver försvara sin tillvaro med ”bara” ett barn.

Sedan kom Gabriel – efter många om och tusen men – och hela livet förändrades igen. Vi hade börjat leva vuxenliv igen med en självgående TB och vips var man nästan nybörjarförälder igen. Och den beryktade tvåbarnschocken infann sig som på beställning. Jag var livrädd att TB skulle tycka att livet plötsligt sög och att det var lillebrors fel. Och två barn i två helt olika åldrar. Att ha flera barn är kämpigt, men jag kan inte direkt säga att det är kämpigare – jag minns knappt hur livet var med bara ett barn, än mindre utan barn alls. För mig har det aldrig känts meningsfullt att diskutera detta överhuvudtaget. Du befinner dig i en situation här i livet och då hanterar man denna som den är, inte som den skulle kunna ha varit. Tätt eller långt mellan barnen, ett eller flera barn, lika kön eller olika, många aktiviteter eller ”hemmakatter”.Hantera läget istället för att ödsla energi med krigsförklaringar.

Stor och liten. En snart tonåring (TB) och en som agerar som en (GB). Vackraste pojkar alla kategorier.

De enda krigsförklaringar jag har dristat mig till är mot min make – helst under den uttröttande, sömnlösa bebistiden. Striden om vem som var mest trött och mest i behov av att sova och vem som hade de viktigaste uppgifterna att ta itu med pågick ständigt. Och jag måste nog medge att jag eldade på dem rätt kraftigt. Köpslående och kohandel blev vardagsmat och ja…stolt är jag väl egentligen inte över det men vi skrattar rätt gott åt det nu så här i efterhand. Maken kan till och med skämta om vilken skräcködla jag var, utan att jag klubbar ner honom. Det väljer jag att se som ett gott karaktärsdrag på mig själv.

Imorgon är det minsann fredag. Jippie! See you around! Kram Mia

12 thoughts on “Flerbarnschocken!

  1. Så kloka tankar. Jämförelser är nog en del av livet. Jag tror inte att man gör dem enbart för att rangordna utan pga nyfikenhet. Jag är alltid nyfiken på hur andra har det, men jag ser det absolut inte som en tävling. Gör folk det?

    Du har fina pojkar! Det tål att sägas 🙂

    Kramar Linda

  2. Mycket intressant! Jag har också ett jätteglapp mellan 1:an och 2:an. Har inte läst senaste numret, men nu blev jag nyfiken!
    Kram Sofia!

  3. Kloka ord. Jag tror att det är lite som Linda skriver, mer nyfikenhet än tävling. Och så måste jag säga, med risk för att trampa på tår, att med erfarenhet av fler barn (nu syftar jag inte på 3 utan på 2) så är det ganska naturligt att uppleva att det på flera sätt ”är lättare” med ”bara” ett barn än med fler. I af delar av livet. Det säger lite sig självt tycker jag. Bara en sån sak som pusslet när barnen är sjuka i olika omgångar, olika aktiviteter, syskonbråk och medling. Precis de här tankarna hade jag redan vid första barnet. Det var ju inte svårt att räkna ut att det skulle bli ”roddigare” att amma, bära bebis, få sova ikapp etc etc när hade storasyskon att ta hand om också. Eller som i min helt nya situation: det var ju absolut inga problem att lämna/hämta på skolan tidigare (såklart) i jämförelse med nu när ska planeras amning, sova (och inte skrika) i vagnen. Skolbarn som vid hämtning ska hämta teckningar, avsluta handarbeten, berätta om skoldagen för mamma SAMTIDIGT som bebis ligger utomhus i vagnen (har han börjat skrika, är det en massa barn runt honom?) och en mamma som börjar svettas 🙂 Detta är naturligtvis ingen tävling bara ganska självklara fakta. Och jag klagar absolut inte, thi hi. Jag har precis så många barn som jag vill ha. Detta blev långt (jag kommer ändå ingenstans när ammar …). Stor kram från Rosita

  4. Som vanligt – intressant inlägg Mia. Jag vill gärna tro att det är som Linda och Rosita säger, att det är mer nyfikenheten som styr än att man ser det hela som en tävling.
    Men visst jämför jag, tror att det är svårt att komma ifrån det. Man får försöka vara ”jämförelsekritiskt”!

    O.T: Jag har svarat dig ang kulning i kommentarerna till mitt inlägg ”Makalös inspiration”.
    Allt gott, kram!
    //Karin

    http://blogg.mama.nu/mammak

  5. Tack Linda – de är oftast underbara.

    Sofia, hur många år har du mellan barnen? Spännande att höra hur andra tacklat det.

    Rosita, jag håller med. Jag menar bara att ingen mamma mår bäst av att snegla på andra och tycka att de har det värre. Jag tycker ju att man ska försystras och puffa varandra. Tips och idéer för att orka och ord som lindrar om att ljusning kommer. En värmande kram om att man är duktig. I den bästa av världar så funkar det så – i den sämsta anser enbarnsmammor ditten om flerbarnsmammor och flerbarnsmammaor datten om enbarnsmammor. Utvecklande? NOT! Kram Mia

  6. Skräcködla, hahaha, det tro jag inte 😉

    Jag och mannen brukar också jämföra vem som är tröttast och vi kommer alltid fram till att det är mest synd om honom för hans dag blir förstörd om han behöver gå upp mitt i natten och kissa 😉 Att det är jag som har ammat varannan till var tredje timme dygnet runt i 6 månader har ingen betydelse 😉

    Kram Maja

  7. ”Giraffen på gatan” ger en träffsäker skildring i en kommentar på min blogg hur det är som flerbarnsmamma:
    http://blogg.mama.nu/rosita/2010/10/14/uppskattade-egentid/#comments

    Det ta var något jag glömde att nämna. Jag fokuserade bara på BARNTIDEN (vilket hon också syftar på), men tänkte inte på att det i högsta grad påverkar EGENTIDEN lika mycket.

    Tyckte att det var kul – och sant – beskrivet
    🙂

    Kram och njuut, snart är det helg och i Stockholm skiner solen så att det gnistrar i löven. Lööööve it
    🙂

  8. Jag upplever ofta att folk jämför sig med mig och gärna uttrycker sig i att jag har ett SOFT liv m bara ett barn. Vet inte om jag kan hålla med ?!

    Jag är ju en av de få som har ett barn i så hög ålder men som du skriver, jag vet ju inget annat och vet inte om jag egentligen har det lättare eller kanske svårare än en familj med flera stycken….

    En sak vet jag i alla fall och det e att jag är sååå nöjd 😉

    HA EN TOPPEN FREDAG GUMMAN!!
    Stor kram p

  9. Eftersom jag var så ung när jag blev mamma vid första barnet och var fortfarande väldigt ung när barn nr 3 kom ”23 år” så tror jag missade det där med paniken.
    Helt plötsligt var jag bara där.. och livet flöt på 😀

    Självaste skräcködlan Ewa kom fram under graviditeten på mitt första barn men hade smak nog att försvinna.. hmmm fy på mig, nu ljuger jag.. skräcködlan kan nog visa sig vid trötthet 😉
    Eller ifall jag somnat med sminket på.. ingen vacker syn det inte 😀

    Det bästa med allt är att jag har hela tiden trivts i min situation och har aldrig velat byta bort den 😀 😀

    Ha finaste fredagn..
    kram

  10. Ha, jag känner igen det där med sömnkriget, Vi är väldigt sömnfixerade i det här hemmet också :-). Annars håller jag med dig, att kriga med andra om vem som har det jobbigast är rätt lönlöst. Lite mer empati istället kanske? Lärde mig för övrigt ett väldigt användbart citat i dag, som går att applicera på många situationer och perioder i småbarnslivet :
    ”if you are going through hell, keep going” /Winston Churcill. (Han tänkte väl inte direkt tpå småbarnsåren när han sa det, men men.. 🙂 )

  11. Rosita, jag läste citatet imorse och håller med. Bra sagt. Och egentiden är grymt viktigt för mig med – dock prioriterar jag alkltid bort den först av allt.

    Patrice, jag kände precis så när vi bara hade TB. Hoppas du också får en toppenhelg. Programmet är det ju inget fel på.

    Ewa, vad underbart att du trivs och att du fixat din småbarnstid. Generellt tror jag kanske att yngre tjejer klarar det bättre – jag var ju 26 när TB kom och nästan 37 när Gabriel kom. Hjälp! gammal tant!

    Jenina – empati är bra och precis det jag vill åt. Bra summerat av dig. Lite mer ordbajs av mig. Men men… Citatet är underbart – kommer att bli en ledstjärna för mig.

    Kram och god helg på er

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *