När till och med klockan byter årstid!

”Så är vi där igen…..du lurar mig med ord.Lågan andas än….men har vi väntat länge nog”. Minns ni Marie Fredriksson? Det fanns en tid då detta var det enda jag lyssnade på – en tid för typ, väldigt länge sedan. Så länge sedan att jag nästan minns mig själv som en annan person. Märkligt! Men nu var  det  absolut inte alls det jag tänkte skriva om egentligen, men strofer på låtar dyker upp när man minst anar det och då blir jag liksom lite swept away.

Sommartid har blivit vintertid – till och med klockan har bytt årstid. Egentligen är det ju passande, men är det bara jag som har så evinnerligt svårt att få familjen att acklimatisera sig? Vi flyger över Atlanten en gång om året för att semestra i Florida och då, då går det minsann av bara farten med acklimatiserandet. Då hoppar man in i en ny dygnsrytm på minus 6 timmar och alla bara fortsätter skratta och le. Här hemma är det dock ingen som skrattar och ler för tillfället. Alla går omkring som hösäckar. Ser ut som om vi vaknat med kudden mitt i ansiktet. Gäspar och är allmänt loja. Begynnande förkylning gör förstås inte saken bättre. Det hostas och nyses i varenda vrå och åtminstone min hals väckte mig mitt i natten och gjorde ont.

När både TB var liten och nu med Gabriels resa genom småbarnsåren har detta med omställning till vintertid, eller till sommartid också för den delen, varit ett bekymmer.  Att bara en ynka timma på ena eller andra hållet kan ställa till med så mycket elände – så många rutiner som bara puts väck, fungerar inte längre. Med en liten Gabriel blev jag gråtfärdig och låt gå för att jag är sömnfixerad, men …. Jag minns tiden då maken och jag jobbade på krogen och det var ju inte så att man jublade då man skulle ställa tillbaka klockan och jobba en timma till mitt i natten. Urgh…. Uppenbart har det där med förändringar alltid varit en hang up för mig.

Här i huset vaknade vi vid 06.39 och där dyker nästa bekymmer upp. Ska man räkna att klockan är 06.39 som vintertid eller 07.39 som sommartiden? Jag menar då man skall försöka skapa någon typ av rutin för dagen – att försöka anpassa den inarbetade gamla rutinen på den nya tiden! Jag vet att detta ger sig själv om någar dagar, men just i omställningsskedet så blir det lätt förvirrande. Just idag är jag bara extra tacksam över att detta sker helgen precis då höstlovet tar sin start och vi alla i familjen ska vara hemma i 8 dagar. Nice! Gabriel har nämligen varit ganska slak hela eftermiddagen och vi har redan hunnit med lekparken, favoritaffären (Citygross) och dusch. Nu har jag bara bakning och bad kvar att ta till för att hålla honom vid liv innan det är dags att få kalla kvällen natt.

Wish me luck! Kram Mia

Trött lillunge redan häromdagen

Små och stora klädfascister….

….är inte alltid det lättaste att tampas med. Detta har pågått i så många år att jag egentligen borde vara van, men ibland får man ju uppleva perioder av lugn och då vips glömmer man så lätt.  Jag kan inte låta bli att förundras över hur lätt en del verkar ha det gällande sina barns kläder. Mamman handlar fina kläder och barnen klär lydigt på sig . Just idag hade jag gjort vad som helst för att få ha det så, åtminstone för en dag.

Allt började med en liten TB som med mycket bestämt min redan som 2-åring sorterade sin garderob efter ”fit” (skit) och sport. Han ville bara ha kläder med fina sportmärken. Mamman tyckte vid något tillfälle att han kunde vara fin på en fest på dagis och tog fram skjorta och slipover. Han godtog detta, om än något avvaktande, och meddelade sedan på dagis: ”Idag är jag utklädd”. Många ronder har gåtts genom åren och nu är det bara ”Tiger”jeans och ”Cross”hoods som gäller- i så neutrala färger som möjligt. Han var väl inte mer än 8 år då han slog fast att: ”Jag är ingen färgglad kille”. Idag kan jag dock slappna av och märka att han har en cool, tillbakadragen stil och han fixar att köpa/välja kläder själv.

Något värre är det ställt med den lille klädfascisten, vilken också går under namnet Gabriel. Han håller på att driva mig till vansinne. Så länge jag kan minnas har han protesterat mot det mesta som man har klätt på honom. Han är mycket bestämd med vad han gillar och jag kan lova att han har inga som helst problem med färger. Här pratar vi rena rama färgfesten ibland. Hugaligen! Gabriel har en omfattande garderob men det är mycket få ting som används. När nya saker skall introduceras krävs det hela änglakörens tålamod på ett och samma ställe och det har jag inte idag…….

Hela förmiddagen har ägnats åt diskussion kring eftermiddagens släktkalas. Gabriel har bestämt sig för sina svarta ”Diesel”shorts och sin gröna ”Tommy Hillfiger”t-shirt med vit ”Tommy Hillfiger”hood över samt en grön ”Cross”keps. Egentligen ingen färgfest men definitivt inte helt anpassat till årstiden. Det där bekymrar honom föga – det barnet fryser nämligen inte i första taget. När mamman hade nekat till denna utstyrsel ungefär 500 gånger kom han med sin resväska och sa med mycket myndig stämma. ”OK, mammi, nu drar jag till Florida istället”.

Och ja….nu sitter ni säkert och tänker att sådan mamma sådan son, men då har ni fel. Den här mamman har inga som helst klädproblem eller hang ups. Den här mamman lägger fram kläder dagen innan anpassat efter vad dagen skall innehålla. Det är bara pappans gener som har spökat till det för sönerna. Pappan, tillika min make, är nämligen ungefär precis lika knölig. Det är ett evigt tjat om vad som passar med vad och hur det sitter och… ”Är inte ärmarna lite för korta, ska jag ha istoppat eller utanpå och för jesu namn, byxorna måste vara på pricken långa mot skorna”. Han har också sett som sitt uppdrag att tala om för mig hur jag ska tänka med mina klädval. ”Den där är alldeles för vid, men inte sådana skor till de kläderna och ska det vara så färglöst”…..är bara några exempel. Charmig egenskap med intresse för färg, form och stil men också lite lätt irriterande vid fel tidpunkt.

Nu tänker jag ta ett djupt andetag, blunda och hoppas alla är redo för eftermiddagens släktkalas och tillika kalkonmiddag. Ska bli underbart gott och mysigt. Något senare kommer maken att dyka upp från sin Spanienresa och förhoppningsvis är hela familjen församlad i soffan ikväll. Ha en ljuvlig lördagkväll! kram Mia

Gabriels favoriter

Favoritlagtröja!

Titta in på skördefest….

Oktober sjunger på sista versen och Gubben Höst har redan tagit vår värld i besittning, känns det som. Det gick så fort från underbar sommar till lite halvtrist höst.I skolan har vi haft ett rysligt tempo och gjort många spännande projekt. Nu är mer än halva höstterminen gjord och eleverna hos oss har idag haft mys i olika former. I en del klasser har det självklart handlat om Halloweenmys och det har struttar omkring både troll och häxor, liemän och mumier samt en hel mängd ninjor. Doften av popcorn har spridit sig i korridoren. Känslan av ett annalkande lov är underbar – kanske ännu bättre än lovet i sig.

År F-1 har haft avslutning på sitt hösttema och det bjöds på skördefest. Barnen har bakat, syltat och saftat. Dekorerat och sjungit. Det var så stämningsfullt. Eller vad sägs?

Sångsamling

Hemgjord Mango Chutney

Mums!

Mums igen!

Fredag eftermiddag precis innan höstlov och hela Svettpärlan sjuder av aktivitet. Personalen i vårt F-5 spår gör mattelådor att använda i laborativt syfte. Personalrummet ser ut som det har gått en tromb igenom det och alla plockar och donar. Visst har man hängiven personal när man stannar in på fredagkvällen och fixar med detta. De är så grymt duktiga och kreativa och jag är en mycket stolt rektor. En av pedagogerna är kock och tillagar kvällsmys till dem alla. Det kommer att bjudas Bruscetta och vitt vin samt Saltimbocca på kycklingfilé och underbart rött – Italiensk förstås! På nästa våningsplan huserar våra elever i år 4 som har bjudit in sina lärare och tillsammans med föräldrar har ”Halv åtta hos mig”. Vilket underbart initiativ!

Själv har jag landat hemma efter ett lååång fredag. Ett avslutande möte som började i moll men slutade i dur – välinvesterade timmar med andra ord. Hämtade på dagis och där berättade de att de hade haft möte i personalen. De kände att de gjort fel och förbisett Gabriels behov och ville gärna flytta honom och en annan till den äldsta gruppen. De tackade för att jag inte hade krävt något, utan bara bett om hjälp. När fröken A berättade för Gabriel att han skulle få börja i den blå gruppen log han först lite osäkert. A berättade om allt de skulle göra, att han skulle få sin namnsten i blått och en egen plats och då säger Gabriel: ”För alltid?” Ja, för alltid svarade A. Det leendet han avfyrade – från örsnibb till örsnibb – var ljuvligt att få uppleva. Storhandling. uppack och lite fix med tvätten. Ett telefonsamtal från Spanien och nu….Nu tänker vi ta fredagsmys. Hummersoppan står och puttrar på spisen och vitlöksbrödet skall in i ugnen.

Trevlig Helg från oss i lyckliga familjen

Draknästet!

Feedback och de finaste orden man kan tänka sig från mina kära mamabloggvänner efter gårdagens inlägg. Tusen tack från hela mitt hjärta. Jag kände mig enormt förvirrad innan och inte alls säker på om jag hade överreagerat eller ej på dagis, men fick ny styrka av er värme och omtänksamhet. Tänk att ord har den kraften!

To be continue….När jag lämnade idag kom ännu en fröken och ville prata om det hela. En mycket erfaren fröken, som utan omsvep menade att hon tycker att det är bra att Gabriel tuffar till sig. Att det är bra att han säger ifrån, kan säga nej och ge igen – han som hon uttryckte det ” som var nästan mesig förut” faktiskt kan ta en konflikt. Hon menade vidare att de hade uppmuntrat honom att ta steg framåt. Hon tyckte nog verkligen att jag hade överreagerat, förstod jag det som. Att Gabriel är otroligt  empatisk och att jag inte ska hetsa upp mig över hans tjurighet och testa gränser – så gör pojkar sa hon. No hard feelings, men jag bad dem prata igenom i personalen hur och vad de egentligen ska ta upp med oss föräldrar så att det ger önskvärd effekt. Jag är i alla fall glad att jag valde att lyfta detta till ytan eftersom det verkligen gnagde mig. Nu ska jag lita på vad de har sagt och ta humörssvängningarna med ro. Inget ältande. Inget tjatande.

Tjatmoster är jag kanske tillräckligt på andra ställen. Själv tycker jag att jag inte tjatar, men maken kan nog ibland ha synpunkter på mina egenheter och vad jag hänger upp mig på. Att jag liksom fastnar i en del saker och ja, draken kan man få heta då. Nåväl, det finns en del söta drakar också och eftersom en avlägsen bekant till maken kallar sin fru för skräcködlan så känns draken lindrigt för mig.

Sötaste Gabrieldraken

Godingen Gabriel har varit sötaste draken ever idag på maskeraddagen på dagis. De hade bjudits på massor av bus, lekar, sång och dans och till maten Cowboysoppa och våfflor. Det var en trött kille jag fick med mig hem. TB har spelat inomhusDM i fotboll för skollag idag och även han är trött. De har haft en ganska tung teoretisk period, där kulmen kom med både NO-prov och matteprov i onsdags. Nu är det verkligen proppen ur för honom. Tur att det är fredag imorgon.

Själv längtar jag efter maken. Det är tomt här hemma, inte nödvändigtvis så mycket jobbigare som ensamstående mor men så tråkigt. Han har det dock förträffligt. Sol och straxt över 20 grader dagligen. Massor av golf på golfbanor som håller hög klass. Poolbad, god mat och dryck. Inga direkta tider att passa och ingen fru och barn att ta hänsyn till. Skönt, tror jag, men idag på morgonen ringde han hem och sa att han hade hemlängtan. Mycket gott tecken!

Imorgon fredag – härliga tider. På programmet står styrelsemöte gånger 2, storhandling och ett avslutande möte innan jag tänker ta helg. Sedan blir det …..fredagsmys!

Kramelikram till er alla från Mia

Njutning, nytta och nöje!

NJUTNINGEN startade redan igår eftermiddag då BästisMaria och jag hann ta en fika innan avfärd mot flygplatsen. Väl där bjöd trevligaste flygvärdinnan Helle, nu med marktjänst, oss på en voucher med vin och snacks på flyget. Wow!  Dessförinnan hade Cicci berättade en självupplevd hysterisk roligt historia från gymmet och vi skrattade så att vi höll på att kikna. Har ni tur hinner jag få med den längre ner…. Väl framme i Estocholmo tog vi det långa benet före det korta till hotellet, bytte om och tog sikte emot en bra restaurang. Vi visste att affärerna inte skulle hålla öppet så länge till och dagen idag skulle vara hel kursdag, så shoppingtankarna var helt avstängda. Nuts? tänker kanske några nu, men faktum var att det var befriande skönt. Snackskorg med Jalapeno poppers och varma nachos med dipp och självfallet en kall Chardonnay.Därefter åt Maria Chicken sizzlar fajita och jag Jack Danielglazed cajunschrimp och ja, vi blev mätta. Så till den grad mätta att magen stod på åtta hörn. Tidigt tillbaka på hotellet och fick på Svenska Hollywoodfruar på tv:n. Och om jag hade kramp i skrattmusklerna efter Ciccis historia så blev det nu än värre. Maria Montazami – vilken kvinna. Hon är ju bara för underbar. Hennes utläggning om att det gick så dåligt för henne i gymnasiet för att hon var så osäker och…….(paus) ….lång, samt att hon nu hade förlikat sig med detta och tyckte det var ok att vara lång. ”Bättre det än mellankort och elak…” Det där kommer att bli en klassiker hos oss. För att inte tala om när hon ska betygsätta sig själv. ”På en skala 1 till 10 är jag …. (paus)….10%. Njutningen fortsatte sedan med en god natts sömn, lååång varm dusch på morgonen och ljuvlig frukostbuffé. Det där är långt ifrån mina mornar på hemmaplan så….

BästisMaria med Chicken Sizzlar

NYTTA förenat med nöje är livets lyxelexir, anser jag. Jag har svårt att bara unna mig tid utan familj och barn och make och jobb och… men kombinerat med nytta, dvs jobbrealterade ting, då går det alldeles utmärkt. Dagens kurs om dokumentation och arkivering var …hrm… omfattande. Så matnyttig och på många sätt en bekräftelse om att vi gör många saker rätt på Svettpärlan. Och på många sätt en liten väckarklocka om saker vi bör fundera på att förändra.Nu snurrar det hejvilt i huvudet på mig om bevara-gallra. Gallra-bevara. Och en hel massa tidsperspektiv. Oj, oj, oj….hoppas John BLund viftar bort detta inför natten.

NÖJE är det alltid att hitta på saker med min bästa vän. Ingen kan som hon locka mig till bus och skratt. Jag tror faktiskt man kan säga att vi är mästare på att plocka fram de bästa sidorna hos varandra. Vi har haft så roligt och jag vet inte när jag skrattade så mycket senast. Visst är det hemskt! Att man inte skrattar så att man viker sig dubbel oftare. Det är så otroligt befriande, bara det inte bubblar upp inom en vid helt fel tillfällen. Idag lyckades vi kväva värsta skrattanfallet under kursen, men på flyget brakade det loss. Vi skrattade så mycket att till sist skrattade halva planet åt oss. En passagerar tackade oss för glädjen när hon klev av.

NU är det sen tisdagskväll för mig och det klipper lite i ögonlocken, tyvärr. Jag har saknat att läsa era bloggar och hade hoppats att jag skulle orka det ikväll, men det får jag nog spara åt morgondagen. Imorgon tänker jag också blogga om en mindre rolig känsla kring Gabriels dagissituation. Undra om någon kommer att känna igen sig? Nattinatti till era alla – jag känner att John Blund är på ingående nu. Ciccis historia kommer här….

Cicci med kompis befinner sig på ett gym i staden (det här har några år på nacken, men har kommit upp till ytan då gyminstruktören numera är pappa till en elev hos oss i skolan. Daglig träff med andra ord) och får en gymgenomgång av en manlig instruktör. Det är ganska mycket folk i lokalen och det är mycket snack i bakgrunden. Plötsligt säger Ciccis kompis: ”Jag är INTE intresserad”! Mycket bestämt och Cicci fattar ingenting. Inom sig tänker hon: Vad fasen säger hon”. Gyminstruktören har nämligen bara pratat om övningar medan kompisen uppenbart har hört på någon annans konversation. Kompisen fortsätter och markerar tydligt: ”Ja, jag är inte intresserad av dig.” Den stackars instruktören säger då – ”Det är ok, jag har flickvän och…” Gissa om Ciccis kompis INTE tränade så frekvent på gymmet efter detta…

Stockholm here we come!

Måndag på jobbet och det är verkligen måndag på jobbet. Alla verkar ha fullt upp och vandrar liksom omkring i sin egen värld.

Själv har jag snott omkring i vänstervarv söndag och idag på morgonen. Allt som jag vill ha kontroll över på hemmaplan, företrädesvis, och också förberett för en lite Stockholmstripp. No pleasure – just work. Ja, eller jobb och jobb – en kurs om dokumentation och arkivering. Lagar, regler och allmänna råd – kan bli en mycket matnyttig dag imorgon. Och förmodligen kommer vi att vara fullproppade med fakta.

Vi flyger dock upp i eftermiddag och tänker gå på lokal ikväll. BästisMaria och jag ska äta gott och dricka både vin och drink. Och få prata hela meningar, utan att något stort eller litet barn eller någon make bara måste få lägga sig i , eller fråga något eller…. Hotellboende med ljuvlig frukost. Åh, vilken lyx. Jag är verkligen urusel på att unna mig sådant privat men…. Man kan också säga att jag är urusel på att resa bort från hem, barn och make – men nu är ju maken i Spanien så det blir bara de två första. Farmor och farfar håller ställningen på hemmaplan och det fixar de med bravur. Det är liksom bara knöligt för mig att backa av. Jag tror ju att INGEN kan klara sig utan mig. Då är man bra självgod, eller? Hönsmamma, tillika lågstadielärare och rektor samt  fröken Livrädd i en och samma person – voíla, det är jag det! Det där skojar man inte bort bara sådär….

Men here I am och Stockholm here we come….Hörs imorgon godingar! Kram Mia

10-årig bröllopsdag

Idag är det 10 år sedan maken och jag ”geck o sta o gifte oss”. Och ja, ni som har läst vet att TB snart fyller 15 och eftersom det är maken och jag som är föräldrar så levde vi alltså i synd. Ganska många år i synd, till och med. Det är nämligen snart 20 år sedan vi träffades och påbörjade vår resa tillsammans.

20 år sedan jag var hemma och jobbade extra på stadens hotell (bodde i Kalmar och läste  då) och helt plöstligt dyker det upp en ny kock i köket. Och den kocken tog sig i ton mot mig när jag inte ville ha personalmaten, utan något annat mer anpassat åt mig. Det fick jag alltid av de andra. Jag ignorerade honom och frågade den andre kocken vem den nye trodde att han var egentligen. Lite frostig stämning och definitivt ingen kärlek vid första ögonkastet. Ett par arbetsdagar senare bjöd han ut mig på middag och ja, eftersom jag precis hade separerat från dåvarande sambo tänkte jag vara lite busig. Det gick sådär….Busig alltså…Ganska snart blev det allvar hos det i restaurangbranschen otippade paret, Mia och Mats. På den vägen har det sedan fortsatt – 20 år senare, villa, vovve,två söner och mycket mycket mer.

Att vi skulle gifta oss var inte helt självklart. Ingen utav oss gillar att vara i centrum, dra till sig uppmärksamhet med tal etc eller gud hjälpe, utsättas för svensexa och möhippa. Så vi drog iväg till Florida med TB som snart skulle fylla 5. Gifte oss på Clearwater Beach och samma dag stod det en annons i tidningen ”Just married”. Kanske var det en och en annan som satte kaffet i vrångstrumpen denna morgon. FN-dagen – inget kunde passa oss bättre.

Så såg vi ut på den tiden.

 Idag är det alltså 10 år sedan ovanstående bild togs. En underbar dag och på många sätt magisk. Vi firade detta redan igår, eftersom maken idag for med bästekompisen Jena till Spanien (ny bröllopsresa?). Ja ja, vad är väl en fru i 10 år och ett förhållande i 20 när man kan få spela golf med roligaste kompisen ever.

Vi firade med hummer och champagne, oxfile Provencale till make och TB och smörstekt Piggvar med pressad potatis och hummersås till mig och Gabriel. Till detta dracks Amarone Tommasi (japp, vi är svaga för det Italienska guldet) och fanta wildberries till juniorerna. Minnen i massor pratades och det är roligt med en så stor TB som har frågor om tiden innan han minns, om man säger så. Gabriel tappade intresset rätt fort, men vi andra njöt länge. Brasan sprakade hemtrevligt och regnet piskade mot rutorna. Tända ljus och många skål. För 5 år sedan denna dag var vi på plats i Florida och upplevde orkanen Wilma just idag. Firandet av bröllopsdagen fick vänta och vi satt instängda beredda till katastrofläge på badrummet. I min mage låg en liten Gabriel, 14 veckor gammal. TB sa om och om igen – om vi överlever detta och det blir en tjej ska hon heter Wilma Bianca Maria. Wilma för orkanen, Bianca eftersom Kalle (se inlägg ”Men du vet en sprucken vas håller längst”) önskade sig en tjej och Maria efter dig mamma. Rätt charmig kan han vara min store TB. Nu blev det ju en Gabriel – vår alldeles egen räddande ängel.

Nedan kommer dagen igår i bildformat. Nu är det söndag kväll och jag har njutit pizza tillsammans med sönerna. Maken har landat i Spanien – 25 grader och sol, golf i 6 dagar och…Jobbigt! Själv trivs jag ju allra bäst på hemmaplan, så jag är inte alltför ledsen för det där. Sov gott vänner! Kram Mia

Dukat och klart

Skål

Urtidsdjur

Gratinerad hummer med limeailoi

Piggvar, hummersås, pressad potatis o sparris. Mums!

När ett barn är redo…

Sitta. Sluta med napp. Sova för natten. Potträning. Första orden. Äta själv. Åla, krypa och gå…..Några av alla de milstolpar små bebisar och sedan barn tar sig igenom – olika tidigt eller sent i sin utveckling. Fast att vi nog alla är beredda att ansluta oss till tesen att alla utvecklas olika, blir det där samtalsämnen som blir normen som lätt blir ett stressmoment. Ibland har jag upplevt att media (iform av mamma-barn-tidningar) spär på detta och det är väl fine, men när till och med BVC och andra som borde veta bättre (typ dagispersonal) hänger på, ifrågasätter om ”kan den inte det” eller ”är det inte hög tid för det” och ibland även problematiserar kring detta, då blir jag skeptisk. Inte så mycket för min egen skull längre, utan för alla de som låter sig stressas av detta (jag när TB var liten t ex).

Eftersom vi har barn i två skilda åldrar – snart 15 och 4.5 – har jag varit mamma på två sätt. Med TB var jag verkligen första-gångs-mamman, nervös och orolig för allt. Lusläste allt som fanns om barn och dess utvecklingsfasen (uppmärksamma då att jag dessutom är utbildad lärare med utvecklingspsykologi i bagaget). Lyssnade på allt och alla. Upplevde nog aldrig att TB tillhörde det normalitetsexemplar som så ofta beskrivs. Hade otaliga samtal med min underbare kusin som jobbar på BUP. Kontaktade Vestibularis i Mönsterås för en motorikutredning. Och vet ni vad – flera instanser bara skrattade åt mig, bad mig ha is i magen och vänta. Puh, som tur väl är så var jag en lydig kvinna. De som verkligen vet, vet att det finns inga normalitetsexemplar. De vet att alla ska igenom olika faser och dem hanterar man på olika sätt. De vet att det som är normalitet för någon någonstans, är abnormitet eller onormalitet hos någon annan någonannanstans.

Med Gabriel blev det helt annorlunda. Jag hade bestämt mig för att lita på mig själv, vårt sätt att organisera liv, familj och tillvaro samt att vårt sätt att uppfostra våra barn bär frukt. Fördelen i vårt fall är ju att vi har TB som ett lysande exempel. Och ja, visst har Gabriel blivit jämförd med just TB – det har varit en slags livlina. I mångt och mycket är de lika men de har med sina olika personligheter tagit sig igenom flera milstolpar på väldigt skiftande sätt.

Det här stärker min tro på att när ett barn är redo så löser sig det mesta av sig självt. Det blir ingen kamp och chansen att lyckas är så enormt mycket större, än då vi ska tvinga fram ett resultat eller en situation barnet inte är redo för. Jag hade önskat att fler skulle våga invänta sina barns utveckling och inte vara så fixerade vid det som många benämner som normen. Och det räcker ju inte med normen, barnen ska gärna vara lite snabbare och bättre än normen också. Urgh….hjälp!

Någon klok människa sa: En blomma växer inte fortare för att man drar i den!” Så väldigt sant, anser jag.

Gabriel blev helt ofrivilligt tvungen att sluta med sin älskade napp då han fick en virusinfektion med massor av blåsor i munnen, förra året vid denna tiden. Efter tre vidriga dygn utan napp, tyckte denna mamman att det var dags att skicka iväg dem för alltid. Det är jag glad för idag. (TB köpte en cykel för sina då han var liten och det var också en bra idé. Efterlängtad cykel eller napp. Pick a choice) Gabriel har dock inte velat släppa sina snuttefiltar – ”jajjan” och lejonungen. han har burit dessa med sig överallt och till och med gosat en hle del på dagis. Så i början av veckan säger han på väg till dagis, ”Jag tror de får stanna i bilen idag. Jag vill inte slarva bort dem”. Sagt och gjort. Dagen gick och när Gabriel hoppade in i bilen vid hemfärd blev han överlycklig av att se dem. Dag två påtalade han redan då han vaknade att jajjan och lejonungen hädanefter skulle få stanna i bilen. ”Dom har det bra där”, sa han. Så har veckan fortsatt – från att alltid bära dem med sig överallt, via att smyga ut flera gånger om dagen till kapprummet och gosa med dem, till att tycka att de kan stanna i bilen. Wow! Uppenbart var han redo.

Älskade lejonungen och "Jajjan"

 

Trevlig lördag hoppas jag att ni har. Här har det blåst och regnat och varit mörkt hela dagen. Hemmamys med långpromenad med Milou har endast stått på programmet för oss. Kram Mia

Tack för det Trafikverket!

Tacksam är dagen här hos mig. Det borde man ju alltid vara och inte just behöva skriva om det, men….Trafikverket har nämligen just låtit meddela att de tänker göra ett undantag och ge mig ett förnyat körkort, trots att jag är så blond och att mitt ljusa hår gör att jag flyter ihop med bakgrunden. Detta efter att de själva på lokalkontoret här i stan kämpade i en timme med min fotografering, diverse samtal och diskussioner samt analyserandet av bilderna via datorn. Just då inte en av de roligaste timmarna i mitt liv – så här i efterhand väl investerad. Livet utan körkort skulle bli bra roddigt, trots att jag är en ganska usel chaufför och ointresserad förare. Så tack, tack tack allra ödmjukast. Jag lovar att jag ska  överväga en annan hårfärg inför nästa förnyande.

En annan person som jag skulle vilja tacka lite extra idag är min bästisMaria. Hon är en underbar PT, träningskompis och påhejare. Det är inte så många veckor jag har varit igång denna gång (säger en sann periodare) men det märks redan resultat. Våra gemensamma power walks är inga myspromenader vill jag lova och detta är bara Marias fel. Jag vet ingen som kan gå så fort som hon och jag får minsann småspringa jämte för att hänga med. En 6km i terrängspåret senare är man i det närmaste mörbultad, men nöjd.Jag när inga planer på att kunna känna att jag ger henne en match – jag är helt nöjd med att ta rygg och följa. Livet är ganska mysigt från den vinkeln också. Men när jag nu ikväll ställde mig på bandet så kändes mitt ordinare utgångstempo så fjuttigt – så fjuttigt att jag fick höja till mitt ursprungliga sluttempo redan inledningsvis. 3 snäpp upp på farten! Träning ger resultat – me like! Det var länge sedan jag kände den känslan, men igenkänningsfaktorn var ljuvlig. Inga fancy gym och andra faciliteter i denna rektorskans liv just nu, men uppenbart funkar naturen, löpband på badrummet och lite styrkeövningar framför tv:n också. Det inger hopp!

Fredag kväll och mörkret har sänkt sig. Det känns som om min tidigare ofas i tillvaron börjar ordna upp sig. Kanske är det så att man måste uppleva sådana perioder också för att kunan njuta när allt flyter på. Återtagen kontroll – oslagbar känsla. TB kollar film och Gabriel likaså. Maten ska snart fram och jag är just nu i valet och kvalet över vilket vin som ska imundigas. Hrm….ilandsval, eller hur. Hoppas ni har en ljuvlig fredag. Kram Mia

Märk väl, två Italienare och en Portugis

Solidaritet med ”Världens Barn”

FN-dagen närmar sig med stormsteg och hösten är solidaritetshandlingarnas tid på Svettpärlan.Självklart står barn i fokus, som alltid hos oss – bara det att nu är det lite andra barn än våra vanliga elever. Att barn gör en insats för andra barn är av yttersta vikt för att skapa förståelse, solidaritet och medkänsla.

Våra äldsta elever på skolan tar sikte på kampanjen ”Världens barn” och kommer imorgon att utföra försäljning av hembakat och annat smaskigt samt vandra runt med bössor. Förra året utförde vi en variant av operation dagsverke, där eleverna utförde arbete åt familj, släkt eller vänner för att sedan skänka de pengar de fick till en insamling. Det känns bra att variera sig. TB , jag och farmor har bakat hela eftermiddagen – sockerkaka, kladdiga chokladmuffins och kanelbullar.

Behöver jag säga att det doftar ljuvligt i vårt hem

Våra yngre elever kommer att engagera sig i Läkarmissionens ”Aktion Julklappen”. Ett perfekt projekt för dem att påtagligt och konkret får uppleva känslan av att ge utifrån sin egen värld. Deras uppgift är att tillsammans med sina föräldrar inhandla saker enligt en given lista. Det brukar handla om ritblock, kritor, tvål, tandkräm, tandborste, bok och tablettask.  Lätt att relatera till deras egen värld och roligt att få gå och välja ut till någon annan. Tillsammans på skolan gör vi sedan vackra paket med snören och kort. Allt packas och lämnas avslutningsvis till Human Bridge.

Att skänka pengar utan arbetsinsats är inte rätt väg för våra elever, anser jag. Vi vill ju skapa en förståelse hos dem, ge dem en insikt om att man kan göra skillnad. Det här blir så mycket mer konkret. De flesta av våra elever och deras familjer skulle inte ha några problem med att skänka pengar, men förstår barnen vad dessa pengar innebär? Jag tror ju inte det. För många barn av idag är pengar en slit och slängvara som bara exitsterar runt dem – som finns oftast i tillräcklig mängd. I samband med detta är det ju viktigt att prata solidaritet med övriga grupper och som kanske befinner sig på betydligt närmre håll. Att globalisera har sin tid och att röra sig i närmiljön sin. Det finns massvis man kan göra för äldre och utsatta, andra barn och speciella grupper. Vi försöker att så ofta vi kan – sjunger och läser för äldre och utvecklingsstörda. Bakar och bjuder på. Lånar ut våra fina lekredskap mm mm. Det där tror jag är en av skolans alla viktiga uppgifter. Hörde om en skola som infört ”äldrevandring”, så att de äldre på ett boende i närheten får komma ut oftare. Så nice!

Tanken på att det finns så många barn som inte har det bra, både globalt och regionalt, är svår att hantera. Man kan välja att ta sin egen underbara tillvaro för given eller i perspektiv inse hur lyckligt lottade vi är och att man då bara måste ge tillbaka. Våra barn måste fostras till att alla kan göra skillnad – alla kan göra något.

Så här glada skulle alla barn få vara

Hoppas innerligt att vi kan få in massor av pengar att skänka till ”Världens Barn” imorgon. Håll tummarna! Kram Mia